Fortuna/Kapitel 5
| ← IV |
|
VI → |
V.
Abraham hemtade sig efter hand många korgar hos Grete Steffensen, tills de blefvo så bekanta med hvarandra, att intet svepskäl behöfdes för ett besök.
Hon drog honom på ett underligt sätt med en blid, stilla makt, som det aldrig kunde falla honom in att stå emot.
Och den gamle var i själfva verket intressant, när man vande sig vid honom; Abraham återfann många af de moderna åsigter, som han själf gick och bar på, i de besynnerliga, hånfulla tal, Steffensen brukade hålla.
Men det var i synnerhet, när den tanken började röra sig hos Abraham, att det var något på tok med honom, att det var ett fel i hans lif, något ihåligt i den lycka, som alltid hade följt honom, eller när det tog ännu värre form och han krökte sig inför två oundkomliga ögon, då var det helst som han smög sig in i det lilla huset i svängen, der vägen vek af från fabriken, satte sig tätt intill Grete, tog en af, hennes små magra händer och lade den på sitt ansigte för att hon skulle låta fingrarna glida öfver hans drag och tala om för honom, hvad hon tänkte på.
Hon satt och småpratade med honom, medan hon arbetade, och då fans det i hennes ansigte intet af det hånfulla och bittra, som kom fram, när fadern talade. Hon böjde hufvudet och lyssnade till Abrahams stämma, och ett leende låg omkring den fina munnen, så länge han var der.
Hennes förtrolighet hade ej varit svår att vinna för Abraham; allt sedan hon hade hört hans röst första gången, visade hon honom en tillit, som skulle varit otänkbar hos en vanlig ung flicka. Men emedan hon ej kunde se, stördes hon aldrig af någon skugga eller vexling i hans ansigte, och deraf kom det, att hon kunde tala frimodigt och obekymradt om saker, som man eljest glider öfver med en blick eller en liten åtbörd.
Hon var van att höra sakerna nämnas vid sitt rätta namn, och umgänget med den grofkornige fadern hade gifvit henne en naiv säkerhet, som aldrig grumlats af ett tvetydigt leende eller en närgången blick.
Abraham var den första menniska, hon träffade, från en finare verld än hennes; och derför var det otaliga saker hon ville tala med honom om, som hon eljest hade haft för sig själf. Så blefvo deras möten en brokig blandning af barnsligt prat och den allra intimaste förtrolighet.
»Att du kan uthärda med att vara så rik!» sade hon en dag till honom.
»Hvad menar du med uthärda?»
»Kan du inte förstå det, så är du dum.»
»Ja, du vet att jag är dum.»
»Bara när du vill, ty annars är du förskräckligt vis.»
»Hvad var det då du menade?»
»Har du aldrig hört far tala om de fattiga — om de riktigt fattiga, inte sådana som vi, utan de, som inte ha mat?»
»Det är min far, som är rik, jag är inte rik.»
»Åh, du slipper inte ifrån det, du kan få allt hvad du vill, och när han dör, får du alltihop; hvad skall du då göra med alla de der pengarna?»
»Jag skall ge dig så mycket du vill ha.»
»Hvarför skall du ge mig så mycket?»
»Derför att — derför att —z
»Derför att du älskar mig», sade hon och skrattade.
Abraham fick liksom en stöt och famlade efter svar; hon begagnade detta sällsynta och svåra ord lika lättvindigt som hon vid andra tillfällen kunde komma fram med ett riktigt mustigt uttryck åt fadern.
»Eller älskar du mig inte, hvarför kommer du då hit och sitter och stör mig, när jag skall vara flitig?» Hon skrattade åter så belåtet. »Men du kan lita på, att jag vet det mycket väl; och din hustru tycker du inte om längre.»
»Nej men, Grete, hur har du blifvit så vis?»
»Det har jag hört.»
»Af hvem?»
»Af dig.»
»Det är inte sant, Grete! Jag har aldrig nämt ett ord — —»
»Nej, inte ord! Det är inte orden jag hör, det är tonen; jag vet redan, hvad du tänker på, när du har sagt: God dag, Grete! — ja, jag kan höra på dina steg utanför, om du bara kommer för att störa mig, eller om — om —»
»Eller om —?»
Hon släpte sitt arbete och räckte ut armarna emot honom; och innan han kunde hindra det, om han för öfrigt hade velat, gled hon ner på hans knä och hviskade honom i örat:
»Eller om du kommer tungsint och trött, för att du inte har det bra, Abraham.»
Solsken lyste in i rummet, det var höst, tidig höst med låg sol, som hittade de låga fönstren och fylde rummet med varmt, gult ljus. Och medan Abraham underligt berusad och halft skamsen försökte låtsa om ingenting för att ej skrämma henne, lade Grete sin kind intill hans och sade, att hon kände, huru solskenet flöt ner öfver henne, och det gjorde så godt.
Han blef plötsligt så oändligt sorgsen, att han kunde ha gråtit, som han satt der och höll henne i sina armar; han hade icke känt det så förr; men i detta ögonblick gick det liksom upp för honom, huru outsägligt bakvändt och meningslöst lifvet var; allt blef honom så klart — så klart och tomt; själf tyckte han sig redan gammal vandra framåt i en allé af missräkningar, och hvad skulle lifvet bringa den stackaren, som smög sig intill honom!
Hon kände genast hans stämning — det gjorde hon alltid.
»I dag är du tungsint, Abraham! Och vet du hvarför?»
»Vet du det, Grete?»
»Du ville hellre ha mig till hustru än den du har.»
»Ja, vet du, det vore kanske bättre», utbrast han bittert.
»Men det går inte an», tillade hon allvarsamt och trefvade sig tillbaka till sin plats.
»Hvarför inte?»
»För det första, derför att du har en, och för det andra, så kan jag inte gifta mig.»
»Hvem säger det?»
»Det har far sagt.»
»Åh, om du finge en man, som du kände bra och tyckte om —»
»Nej, det är inte för mannens skull, det är för barnens; far säger, att när den lille går till spiseln och häller kokande kaffe öfver sig, så kan jag inte se det — åh, jag ser det så tydligt!» — hon höll upp handen för de blinda ögonen — »nej, nej, det går inte an.»
Det var tydligt, att denna bild hade bränt sig in i hennes medvetande och stängde tankarna helt och hållet på detta håll.
Abraham hade blifvit tankfull; han satt och lekte med hennes långa hårflätor; hon böjde sig öfver sitt arbete och sade heller ingenting.
Så sutto de, då Steffensen, kom hem från fabriken klockan sju. Abraham kunde aldrig bli klok på, om den gamle hade något emot hans besök hos Grete; men i dag var det dock tydligt, att Steffensen ej tyckte om att träffa honom.
Han gick omkring i rummet och hvisslade, och Grete hviskade till Abraham: »Far är ond.»
Emellertid hade Steffensen gått ut i köket der han brukade tvätta sig, när han kom från arbetet; och medan han doppade sig i tvättvattnet och frustade som en flodhäst, ropade han högt:
»Thekanna — hvafalls? — en silfverthekanna med sockerskål och gräddsnäcka! Från samtliga — ho ho!» — ner i vattnet — »från samtliga arbetarne på Fortuna; det blir ofantligt högtidligt — hvafalls?»
»Förstår du?» hviskade Grete.
»Inte ett ord», svarade Abraham och reste sig för att gå.
»För nit: thekanna — för omtanke: sockerskål — samt för human behandling: gräddsnäcka! Hvad den hedersmannen skall bli öfverraskad — ha ha ha! — ursäkta, unge herre, gamle Steffensen tillåter sig skratta åt er allesamman.»
»Hvad är det för en thekanna ni talar om?» ropade Abraham.
»Seså, ska' vi nu göra oss till! Hur rörande, att ni värdigas spela en bit komedi för en simpel karl; jag har också spelat komedi i min ungdom — det var till och med i Mandal — men Gud förlåte mig, spelade jag inte mycket bättre än ni, herr Lövdahl!»
»Möjligt, ty jag spelar inte komedi; jag förstår er inte — inte ett ord.»
Steffensen kom ända fram till dörren torkande sig på handduken; han hade ett rödt, oljeglänsande ansigte med två stora, långt framstående ögon, dem han nu riktade mot Abraham som en teaterkikare.
»Och ni vill inbilla mig —»
»Han vet ingenting, far!»
»Bah — hvad vet du? Men jag har mina begge goda ögon, jag; kan ni se mig rätt i ögonen och säga, att ni inte vet något om arbetarefesten, som förberedes på Fortuna?»
»Jag har inte hört ett ord derom,» svarade Abraham.
»Du kan vara säker på, att han vet ingenting,» tillade Grete allvarsamt.
»Det var tusan,» mumlade Steffensen misstrogen; »kanske ni inte heller vet något om hedersgåfvan: thekanna, sockerskål samt för human — —»
»Sluta då!» ropade Abraham otåligt, »jag orkar inte höra på ert sladder. Farväl, Grete!»
»Seså, herr Lövdahl,» sade Steffensen och gnuggade förnöjd sina händer, »vill inte herr Lövdahl vara så beskedlig och stanna ett par minuter, så skall ni få höra. I dag gick Marcussen, barnafadern, som de kalla honom, omkring på hela fabriken och förkunnade, att alla arbetarne hade kommit öfver ens om att öfverlemna till professor Lövdahl en hedersgåfva — hvafalls? — instundande 4:de oktober, professorns berömda födelsedag. Det var naturligtvis en alldeles frivillig sak, men han tviflade icke på, att hvarje hederlig arbetare med glädje skulle begagna detta kärkomna tillfälle — ja, ni kan väl den lexan? Den är direkt från bankdirektör Christensens fatabur.»
»Skall Steffensen vara med?» frågade Abraham.
»Nej, nej, kära herre — gamle Steffensen han svarade; nix — nej — padetout! Och de andra hade allt god lust till att följa med, men så sågo vi alla, att Marcussen satte märke i sin bok, och det skulle väl betyda så mycket som att Steffensen har lefvat sin längsta tid i Fortunas maskineri.»
»Åh prat, Steffensen! Tror ni, att min far frågar efter sådant; jag är säker om, att han skulle göra allt för att hindra denna enfaldiga insamling, om han visste om den.»
»Ack. visste du bara, visste du bara» — gnolade den gamle och lunkade ut i köket igen för att göra sig färdig.
»Hvarför kan du inte vara med, far?» frågade Grete litet ängsligt. »Det blir då väl inte mycket på hvar och en.»
»Hvarför jag inte kan vara med, mitt barn? Jo, det skall jag säga dig», och han stälde sig midt i dörren och rättade sig, som om han talade från tribunen; »för att alltihop bara är humbug, spegelfäkteri och satans bländverk. Tror du, att de, som arbeta der borta i fabriken, någonsin ha en skilling, som de inte själfva behöfva på en hel hop andra håll? Och ändå komma de alla med sina frivilliga bidrag — ja, frivilliga, ty de vilja hellre undvara smör för ett par dagar än riskera att sitta utan bröd hela vintern; derför komma de, för att de ä’ så fattiga, att de ä’ tvungna att vara fega — så fattig är inte gamle Steffensen, det är hela skilnaden,»
Men som om han ej tyckte om, att han råkat säga det sista; skyndade han sig att fortsätta:
»Ty du skall veta, mitt barn, att här i landet anses det som en nåd att få lof till att slita ut sig för en betalning, som nätt och jämt håller lifvet uppe och kroppen någorlunda beklädd. Och är man nu nog lycklig att träla för en kapitalist, som inte precist tar lifvet af en och som inte genast för den minsta småsak kastar ut en på gatan, ja, då heter det: fram med frivilliga bidrag, kapitalet vill ha silfverpjeser, thekanna för nit, sockerskål för omtanke, samt för human behandling: gräddsnäcka.»
Han blef afbruten derigenom att någon knackade på dörren; det var fru Gottwald, som inträdde och hälsade. Det var ännu så mycket ljus från den vestliga himlen, der solen gått ner, att man kunde se hvarandra i rummet, och Abraham hälsade litet förläget; det var länge sedan han hade sett henne.
Fru Gottwald använde i sin modeaffär åtskilliga korgarbeten från Grete Steffensen och kom ofta hit ut till henne. Abraham hade mött henne ett par gånger, men undvek henne helst; dels hade han ondt samvete för att han besökte henne så sällan, dels tyckte han aldrig om att träffa personer från staden, då han var hos Grete.
Men han slapp ej i afton; fru Gottwald bad honom rent ut vänta, så att de skulle få sällskap inåt staden.
Han bjöd henne armen, och de gingo ett stycke, begge litet förlägna; slutligen sade hon:
»Ni tittar aldrig mer in till mig, herr kandidat.»
»Kära fru Gottwald, kalla mig då Abraham som i forna dagar.»
»Jag ville så innerligt gerna kalla er som i forna dagar, men ni har blifvit så främmande för mig på sista tiden, jag kan inte längre se er som lille Marius’ vän och afgud, ty det var ni; kommer ni ännu i håg honom?»
»Ja, mycket tydligt», svarade Abraham, »isynnerhet i en liten grå vinterrock med slejf i ryggen.»
»Ack, herre Gud, den har jag ännu qvar; hvad det gör godt att tala med en, som kände honom, och ni är ju nästan den ende.»
Abraham föresatte sig, att han skulle besöka henne oftare; och emellertid hade de hunnit fram till kyrkogården, der fru Gottwald skulle upp till lille Marius’ graf.
Det hade ett par gånger förefallit Abraham, som om hon gjorde ansatser till att säga något, men slog det ur hågen igen; nu, då de skulle skiljas och höllo hvarandras hand, vände hon det vackra, sorgtärda ansigtet upp emot honom med ett ängsligt uttryck i de klara, bruna ögonen.
»Bli inte ond på mig, Abraham! Det är något, som jag måste säga. Grete Steffensen —»
Han gjorde en otålig åtbörd och ville dra handen till sig.
»Nej, nej, så var det inte menadt, käre Abraham! Jag vet, att ni inte är sådan; men ändå — ja, det var bara ett jag ville säga, derför att — derför att jag alltid tycker, att jag har liksom ett slags andel i er för Marius’ skull. Nu skall ni inte vara ond och inte tycka, att jag blandar mig i det, som inte rör mig; mitt lif har varit sådant, att jag tycker, att alla försvarslösa qvinnor röra mig. God natt.»
Abraham fortsatte sin vandring inåt mot staden och tänkte, medan han gick, på sin mor; det var alltid något hos fru Gottwald, som erinrade honom om henne.
Att folk kunde misstro honom i hans förhållande till Grete Steffensen, hade han väl tänkt sig; men det retade honom, att fru Gottwald kunde häntyda på det; och genom dessa nya tankar kom han mera bort från det han hade hört ute hos Steffensen.
Det var mörkt i professorns rum; men ofvanpå hos sig själf träffade Abraham fadern i ett förtroligt samtal med fru Clara.
»God afton, min käre gosse! Du har ju varit ute hela eftermiddagen, säger Clara; kom nu och sätt dig, jag vill bli er gäst i afton.»
Professorns ansigte strålade, i det han betraktade det vackra unga paret, de eleganta rummen, all denna lyx och all denna lycka, som han hade skapat för de begge kära barnen.
»Ja, jag far också lof att fråga, hvar du har varit hela den här tiden, Abraham?» började nu äfven Clara.
Men professorn märkte, att Abraham ej var vid lynne, och han hade redan lärt sig att parera små scener mellan dem:
»Låt oss aldrig fråga honom, Clara! Luften är så full af hemligheter och öfverraskningar; du kan vara säker på, att Abraham också har en.»
»Det är således sant hvad man berättar, att det förberedes en arbetarefest ute i Fortuna?» frågade Abraham.
»Har du inte hört det förr?» frågade Clara.
»Ingen har nämt ett ord till mig om det».
»Ja inte till mig heller; det måtte vara något, som lilla frun har för sig», sade professorn; han ville tydligen slå bort det i skämt
»Och denna insamling, pappa —»
»Tyst! Tyst! Hur kan du vara så indiskret?» utropade professorn och höll sig för öronen.
»Ja, det må jag säga», inföll Clara.
»Du vet således om det, pappa? Det hade jag inte trott; du måste väl ändå tycka, att en insamling bland fattiga arbetare är något ytterst pinsamt.»
»Om vi nu ska’ tala om det,» svarade professorn, »så finner jag en sådan tanke, när den utgår från arbetarne själfva, vacker och hedrande för begge parterna.»
»Ja, när den utgår från arbetarne.»
»Derom är in casu inte den aflägsnaste anledning till tvifvel.» sade professorn med all den värdighet, som alltid gjorde sin verkan på Abraham.
»Du trodde kanske, att pappa själf hade satt i gång den insamlingen?» frågade Clara hånfullt, i det hon bjöd professorn ett varmt glas, som hon själf hade brygt åt honom; han kysste galant hennes hand, och hon tog plats med sitt arbete tätt bredvid honom; Abraham gick af och an på golfvet med en cigarr.
Efter en paus sade han:
»Låt så vara, att den ursprungliga tanken uppstår bland arbetarne; men det veta vi ändå alla, att många, kanske de flesta, följa med bara derför att de inte våga annat; ja, jag vet till och med att det ute på fabriken heter, att den, som inte kommer med sitt bidrag, är inte säker på att behålla sin plats.»
»Hvem har inbillat dig sådant nonsens, Abraham? Nu har du visst återigen talat med din vän Steffensen?»
Abraham måste medge att det var så.
»Ja, hvad honom angår, så kan det visst vara tämligen likgiltigt, om han kommer med sitt bidrag, som du säger, eller icke; hans afskedande är redan beslutadt, och han får sin uppsägning inom kort.»
»Det är inte möjligt, pappa! Skall Steffensen köras bort? En duktig och nykter arbetare?»
»Köras bort — hvem säger, att han skall köras bort? Direktionen begär inskränkningar, och så ha vi sett oss om efter en billigare karl, han är funnen, och derför måste Steffensen bort; det är så enkelt och klart som dagen.»
På den senare tiden hade det händt ett par gånger, att fadern i småsaker icke föreföll Abraham så stor och fulländad som han eljest såg honom; men det hade aldrig händt, att Abraham rent af satte sig upp emot honom; men i detta ögonblick blef han häftig, blodet steg honom åt hufvudet och han sade:
»Jag anser inte, att man behandlar mig riktigt lojalt; här träffas aftal och arrangemanger, utan att man säger mig ett ord; antingen är jag souschef och vill behandlas som sådan, eller också kan jag gå; jag vill inte stå som en nolla till spott och spe.»
»Nej, men hvad går åt dig, Abraham!» utropade Clara.
»Var lugn bara, lilla vän! Abraham har alltid varit litet häftig, det ligger i blodet hos honom; du skall snart inse, käre Abraham, vid lugn eftertanke, att du tar fel. Man egnar dig allt erkännande och all hänsyn som direktionens assistent; men att hvarken du eller jag har hört något om dessa hemliga förberedelser, se det är ju bara af delikatess.»
»Nåja, det kan så vara; men jag frågar: skall Steffensen afskedas, när jag uttryckligen begär, att han skall stanna?»
»Steffensen — den der Steffensen! Du känner honom inte, Abraham!»
I det samma inträdde pigan och anmälde, att det var ett fruntimmer och en herre i tamburen, som frågade, om familjen var hemma.
Det visade sig vara pastor Kruse. De gjorde många ursäkter i munnen på hvarandra för att de störde så sent. Men då de just kommo från bibelförklaringen och sågo ljus i fönstren, fingo de sådan lust att titta upp.
De blefvo mycket vänligt mottagna, ty de kommo i själfva verket så lägligt.
Och dessutom tyckte Clara om fru Fredrikke. Det roade henne att undfägna prestens riktigt bra och gerna vara litet öfverflödig, på samma gång som hon med intresse hörde på de ekonomiska betraktelserna och alla de små knep, som Fredrikke lärde henne i matlagningen. Och när Abraham följande dag knotade på en sås, som ej var annat än tjock mjölröra, var det henne ett nöje att förehålla honom, huru vidrigt och simpelt det var att slösa med mat och dryck, äfven om man hade råd till det.
Professorn och presten kommo hastigt in i ett samtal, som började med de fattige, gick derifrån till fabriksarbetarne och slutade i fabrikens inre angelägenheter.
Endast Abraham kände sig fortfarande illa till mods; han tyckte icke om den vigtige Morten baksträfvare, icke heller hustrun; och det var honom rent af emot, att dessa menniskor under den senare tiden mer och mer trängde sig in i hans krets. Han fortfor att gå af och an efter supén och deltog föga i samtalet.
Det var eljest ganska lifligt, ty presten hade lika mycket att fråga professorn om som Clara Fredrikke; och då de skildes, kommo damerna öfverens om att träffas om måndag, medan presten litet förlägen frågade, hvilken tid på dagen han kunde träffa professorn i affärsangelägenheter.