Fortuna/Kapitel 6
| ← V |
|
VII → |
VI.
Några dagar derefter sökte komministern efter aftal professor Lövdahl på hans privata kontor. Presten var något nervös och orolig och torkade ifrigt svetten från sin panna med näsduken, som han höll hopvecklad i sin knutna hand.
Professorn var lugn och välvillig, men onekligen litet nyfiken.
Som han trodde, att det var fråga om en insamling för välgörande ändamål eller en förening eller något dylikt, så började han, för att hjälpa den förlägne unge mannen, med några allmänna talesätt om de många pligter och besvärligheter, som hvila på den samvetsgranne själasörjaren.
Men han förstod snart, att der var det icke; och slutligen ämnade han rent ut fråga, hvad det var presten ville, då denne ändtligen mycket klumpigt kom fram med den frågan, om professorn kände sig tillfredsstäld i sitt arbete som verkställande direktör för fabriken.
»Åh ja, tämligen; det är förstås alltid ett stort ansvar förenadt med att sålunda vara ett slags försyn i det lilla för så många menniskor. Men vi försöka att på bästa sätt efter förmågan förbättra arbetarnes vilkor.»
Men här var det heller icke; det var ej heller om arbetarne det skulle talas; komministern hostade och sade derpå osäkert:
»Aktierna äro väl fördelade på många händer?»
»Aktierna! Hvad behagas? Jaså, ni frågade om aktierna — jo, de äro fördelade på många händer — det vill säga, så fasligt många är det inte. Beloppet är stort, 1,000 kr. pr hel aktie, och vi ha inte inlåtit oss på att utställa halfva eller mindre.»
Professorn återvann sin fattning, som han så när hade förlorat, då det gick upp för honom, att det var affärer här skulle talas om. Han kände sig likväl fortfarande något osäker.
När han talade med personer af sitt eget ursprungliga stånd, var professorn alltid vetenskapsmannen, färdig till ett öfverlägset gyckel öfver krämarne. Derför föreföll det honom från början litet ovant och bakvändt, att två akademici skulle sitta och tala om aktier och utdelning.
Men Morten Kruse tog det på ett förståndigt sätt, sedan han väl hade kommit till ämnet; han yttrade sig om affärer med en sakkunskap, som slog professorn med förvåning.
»I hvilket pris stå Fortunaaktierna för närvarande?» frågade presten, då de hade pratat en stund.
»Ja, sanningen att säga, så vet jag det inte; sist jag köpte —?»
»Ni köper således?»
»Nej, det gör jag egentligen icke», svarade professorn;» jag har redan så många aktier! men det har händt ett par gånger, att en och annan aktieegare har ondgjort sig på bolagsstämmorna, och derför har jag föredragit att köpa de missnöjdas aktier hellre än att ha obehag.»
»Och då har ni betalat?»
»Jag har öfvertagit aktierna till inbetaldt belopp, så vidt jag minnes.»
»Man kan således få köpa aktier al pari?» frågade komministern lifligt.
»Ni köper alltså?»
»Jag skall säga er, herr professor,» svarade Morten och försökte inlägga litet salfvelse, »min hustru är inte alldeles blottad på hvad man kallar jordiska egodelar.»
»Jag har hört, att er fru skall vara förmögen.»
»Åh, förmögenhet kan det inte alls kallas; en ringa penningsumma till hjälp under sjukdom eller annan hemsökelse, det är alltsamman. Men huru obetydligt det än är, ville jag dock helst ha det placeradt inom staden och helst på ett så litet i ögonen fallande sätt som möjligt.»
»Naturligtvis,» insköt professorn.
»Det är inte i något afseende gagneligt, att församlingen anser sin prest för att vara förmögen,» tillade komministern allvarligt.
Professorn, som nu ändtligen förstod, hvart det bar, sade välvilligt:
»Om ni önskar antingen köpa värdepapper eller öfver hufvud taget genom mig placera edra pengar —»
»Ja, det var just min önskan,» utbrast Morten ifrigt; »en man i min ställning kan ju inte så lätt ordna sådana angelägenheter direkt, men å andra sidan är det inte heller rätt att helt och hållet försumma det timliga.»
»Nej, visst inte, jag förstår er så väl; och det skall bli ett nöje för mig, om jag —»
»Tack, tusen tack,» utbrast komministern och återfick nu all sin aplomb; »när jag alltså med Guds hjälp får några pengar till öfverlopps, vågar jag då hoppas att få dem placerade hos er?»
»Jag skall efter bästa förmåga hjälpa er med placerandet af edra pengar på det fördelaktigaste sätt.»
»Det fördelaktigaste skulle väl vara att låta dem stanna i herr professorns affär,» sade Morten på försök och iakttog den andre.
»Hos mig?» upprepade professorn långsamt.
»Jag öfverlemnar det helt och hållet till er,» skyndade Morten sig att säga, i det han reste, sig för att gå; »ni vet själf, herr professor: ju mindre kapitalet är, desto mera måste man försöka att få ut af det.»
Då han hade gått, tänkte Lövdahl länge öfver detta märkvärdiga besök. Det var visserligen sant, att en och annan af småfolket hade satt in sina besparingar hos honom, och han hade varit nog beskedlig att ge dem en liten andel här och der i en god affär, så att deras pengar gåfvo en bättre ränta än i en bank.
Men det kunde ju icke falla honom in att göra detta i någon stor skala; han behöfde icke pengar, allra minst dyra pengar; och om det var i hopp om högre ränta som presten ville placera sina pengar här, så kunde det allt hända, att han missräknade sig; men ville han köpa aktier i Fortuna, så var det en annan sak; det stärkte alltid krediten, att det fans köpare.
Men Morten gick och funderade på, om han inte ändå hade varit dum, som ej hade frågat rent ut, hvilken ränta han kunde vänta sig. —
Det var icke lätt att säga, från hvem den kom, idéen till den stora arbetarefesten på fabriken. Marcussen hade en gång nämt för konsul With, att till hösten fylde fabriken sitt tionde år; och då hade det fallit konsuln in, att detta späda jubileum kunde styfvas upp litet genom att förläggas till professor Lövdahls födelsedag, och så hade man ökat på och ökat på, tills det blef både silfverpjeser och storartade förberedelser.
Bankdirektör Christensens fru grät — ja, det skall Gud veta att hon gjorde — hon grät hvarje dag en liten sqvätt öfver dessa silfverpjeser.
Tänk, att allt detta kunde hon ha haft: tékanna, sockerskål och gräddsnäcka af massivt silfver!
Inte för att hon ej hade téservis af silfver; men det var aldrig värdt, att hennes man kom stickande med den, det var icke ett grand mindre förargligt för det.
Ibland, när hon hade tänkt länge på detta silfver, föreföll det henne, som om professor Lövdahl hade stulit det ur hennes eget skåp — ja, det var till och med en plats i skåpet, der det skulle ha stått; och aldrig gick fru Christensen och såg på sitt silfver, utan att hon suckade: der stod det!
»Du är ett nöt, Christensen!» upprepade hon snyftande, ju närmare festen kom; du kan vara ordförande för behöfvande barnsängsqvinnor och alla möjliga sjukkassor, men du frånsäger dig — herre min Gud, han frånsäger sig frivilligt den enda plats, som kunde afkasta litet silfver — ja, för det kunde man då veta på förhand! Och så skall vårt — ja, jag säger med flit vårt silfver gå till den der — den der —» hon kunde ej hitta på ett ord så fruktansvärdt, som hon ville ha det åt professor Lövdahl, och hon bara grät, så att hon darrade.
Bankdirektörens äktenskap var ett af de vanliga; han var tyvärr icke så öfverlägsen i salongen som på kontoret; gentemot frun kom han alltid till korta, och så blef han ond, och så blef hon ond, och så käbblade de, och så voro de ovänner. Men så kunde det ju icke gå an i längden, eftersom de bodde tillsammans, och så blef det bra igen, tills det blef på tok igen.
Christensen måste denna gång bära sin hustrus vrede bäst han kunde och samtidigt förbereda sig på det tal, han på samtlige arbetarnes vägnar skulle hålla för direktör Lövdahl.
Och medan han satt och sysslade med stora ord och välklingande vändningar, gned han sin köttiga näsa och vädrade litet, som om till och med hans eget loftal luktade litet misstänkt.
Allt förenade sig att gynna denna fest. Det kom ett band tyska musikanter till staden och på själfva dagen var det ett väder, som ej kunde vara vackrare. Luften alldeles stilla, frisk, men icke kall; solen sken rödaktigt och ljumt i den lätta höstdimman, som steg upp och försvann; och de blanksköljda näsen och uddarna med violetta strimmor af ljung i springorna sköto ut sina tungor der ute i det blåa, småkrusiga hafvet.
Själfva fabrikens byggningar voro så fula och sotiga, att de trotsade alla dekorationer, hvarför Marcussen i tid uppgaf dem och samlade allt hvad som fans af kransar och flaggor omkring en stor estrad, som han i hast hade timrat ihop längre upp i backen. Härifrån kunde talaren öfverse fabriken och hans stämma ljuda vidt ut öfver mängden i sluttningen nerinunder.
Marcussen gick och klädde med flaggor och grönt; han hade fått några af direktörernas tjänstflickor att hjälpa sig, och han lyfte dem upp och ner på trappor och stolar tjänstvillig och galant; och pigorna skrattade och skreko litet och föllo i armarna på honom och kunde ingenting få i ordning, utan att han hjälpte dem.
Marcussen var en storväxt, vacker krabat med pigga ögon och ett grepp om pigorna, som han var berömd för; han hade i själfva verket ett förskräckligt rykte och han brukade själf säga bland sina vänner, att han hade sitt särskilda blad i kyrkboken. Men för öfrigt hade han blifvit professorns högra hand i affären, och hvad själfva festen angick, så var han egentligen i det närmaste man för det hela.
Emellertid hade det också blifvit lifligt hemma i Lövdahls hus; der skulle bli stor herrmiddag med anledning af födelsedagen, och borden stodo redan dukade i salen.
Vagnen stod för dörren, och kusken satt i gala och höll de blanka hästarne; professorn gick fram och tillbaka, som hans vana var, då han klädde sig, och öfvade sig på sitt tacksägelsetal.
Då kom pigan hos de unga ofvanpå ner och skulle hälsa från frun och be, att professorn skulle vara snäll och komma upp ett ögonblick, helst genast.
Professorn skyndade upp med den hvita halsduken i handen; han trodde, att det var något på tok med den unga frun. Men Clara sprang emot honom i det första rummet, varm och röd om kinderna, med klädningen half knapt.
»Tänk dig, pappa, han vill inte gå! Abraham vill inte vara med på festen, säger han.»
»Jaså, inte värre, min vän! Du gjorde mig alldeles förskräckt. Hvad är det, Abraham? Hvarför vill du inte vara med?» frågade professorn vänligt sin son, som nu kom från sitt rum.
»Åh, det är inte annat än att jag inte har lust att gå med på den der festen, och så tar Clara humör och» —
»Din fars födelsedagsfest?» afbröt professorn småleende.
»Nej, pappa, det är inte den; den ska’ vi fira här hemma; men festen der ute på fabriken är en ihålig tillställning, humbug, rent ut sagdt.»
Professorn gjorde en lugnande åtbörd till fru Clara och sade: »Inte har jag tid och inte vill jag förderfva min feststämning genom att disputera med dig om detta. Det kan visserligen vara något tänkvärdt i det du säger eller, rättare sagdt, i det du menar, men du har liksom vår ungdom i allmänhet en olycksalig lust att komma dragande med en stor etisk måttstock i otid och vid tillfällen, då den alls inte passar.»
»Men när min öfvertygelse —»
»När din öfvertygelse inte tillåter dig att vara vittne till hedersbevis, som egnas din far, så bör du stanna hemma, det är klart; men jag hoppas, att din öfvertygelse tillåter dig att äta middag hos mig klockan fyra?»
»Det är inte rätt af dig, pappa, att ta det på det sättet; du vet mycket väl — —»
»Ja visst, jag vet det så utmärkt väl; du menar väl på ditt sätt, och att du väljer detta sätt, är något, som jag borde vara förberedd på; det ligger i blodet. Jag försökte, som du kanske erinrar dig, flere gånger under din tidigare ungdom att varna dig mot detta missnöje, som inte tål, att något eller någon lyfter sig upp öfver den allmänna nivån — nej, nej, afbryt mig inte; vi ska’ inte disputera, men det är ändå roten och upphofvet till alltsamman. — Lilla Clara, vill du inte vara snäll och knyta min halsduk?»
Abraham gjorde våld på sig för att ej ge ett häftigt svar, svängde sig om på klacken och gick in i sitt rum. Hans hustru passerade tätt förbi honom, då hon återvände till sängkammaren för att fullborda sin toalett, och en stund derefter, då hon gick ut igen för att sätta sig upp i vagnen. Han kände hennes parfym, och klädningen snuddade nästan vid honom, men ingen af dem sade ett ord.
Han satt qvar och stirrade framför sig, tills han hörde vagnen rulla bort. Der sutto de bredvid hvarandra, hans täcka hustru, munter och pyntad, och fadern med sina ordnar i stort format, med käppen mellan knäna och händerna sammanknäpta öfver elfenbenshandtaget.
De två passade ihop. Abraham kunde ej erinra sig, att hans far och hans hustru någonsin varit oense om någonting. Nästan som af en instinkt möttes de ständigt i samma åsigt, och den var ständigt rakt motsatt Abrahams.
Det kändes för honom, som han stod der vid fönstret, som om det var ett ofantligt svalg mellan hans och hans fars lifsåskådning, ett afstånd större än någonsin förr i verlden mellan ung och gammal. Det fans ju, när han tänkte nogare efter, icke en enda sak, som de kunde se från samma håll; det fans icke en tanke, som ej genast splittrade sig i två och skickade dem långt ifrån hvarandra ut i oenighet och missstämning.
Han kunde ej förstå, när han nu samlade allt från häntydningar, samtal och varma debatter, huru denne store och högt beundrade fader, hvars hufvud var så klart, hvars tänkesätt i grunden var så ädelt, huru han kunde stå främmande, ja, nästan fiendtlig gentemot allt det, som Abraham kände behof af att beundra och kämpa för.
Och Clara — hon också! Visserligen var hon uppväxt i gamla, barocka perukidéer, men han hade likväl talat så mycket med henne om de nya tankarna, och hon hade gripit mycket af det med sådan ifver. Nu nekade hon för, att hon någonsin gått in på hans galna och gudlösa paradoxer.
Nåväl, desto kraftfullare måste han själf stå; de stränga kraf, nutidens moral stälde på personlig sanning och ansvarighet, skulle han veta att uppfylla; i detta ögonblick tänkte han på sin mor; just så skulle hon ha tyckt om honom.
När han uppfattade en sådan arbetarefest som humbug, så skulle han protestera och icke af hänsyn till sin far göra sig till medbrottsling,
Abraham stod länge vid hörnfönstret och såg nedåt gatan. Der var nästan intet folk, ty halfva staden var ute på festen; och medan han betraktade de sista, som voro för sent ute och nu skyndade sig dit bort, kom han att tänka på, att vädret var vackert och huru skönt det var för gamla och unga att komma ut ur staden litet och få frisk luft i sig.
En hel mängd hederliga borgare och småfolk gingo dit ut med sina hustrur; de förstodo ej mycket af talen och tänkte ej mycket öfver festens djupare betydelse; det var för dem ett slags söndag midt i veckan, en half fridag, som de kunde behöfva.
Och här hemma gick han i sina vackra rum och protesterade! Månne det ej egentligen var något förskräckligt löjligt i detta?
Plötsligt gick det upp för honom, att om det skulle vara någon mening i denna protest, så hade han antingen måst allvarligt sätta sig upp mot fadern, eller ännu bättre: framträdt midt under festen och sagt högt, att han fann en sådan tillställning, der kapitalet indirekt tvingade arbetarne till en förnedrande dyrkan — att det var humbug och värre än det.
Tordes han ej något af detta, så kunde han sannerligen lika gerna gå till festen som de harmlösa borgarena; ingenting var ändå eländigare än denna protest mellan fyra väggar.
Och en stämning kom igen, som någon enda gång hade fallit öfver honom som en ljussläckare: hvad lifvet var bakvändt och meningslöst, hvad han själf var misslyckad, förspild — en stackare, som aldrig skulle drifva det längre än till små löjliga anlopp och stora skamliga nederlag.
Missmodig och likgiltig tog han sin hatt och gick nedåt fabriken för att sitta en stund hos Grete; men han fann huset stängdt. Förmodligen hade Steffensen tagit henne med sig till festen; det roade henne att vara bland menniskor, alla kände henne och hade ett vänligt ord, och så var der ju musik.
Abraham fortsatte också sin vandring mot fabriken; bandet spelade »Wacht am Rhein», medan det var en paus i talen.
Då han kom fram på backen, stannade han ofrivilligt vid den egendomliga synen. Här var han nu så van att gå fram hvarje dag, att han kände till hvarje fläck omkring fabriken; men i dag var det som om främmande hade tagit ifrån honom allt och han var helt och hållet öfverflödig.
På den stora tribunen uppe i backen var det fullt med högtidsklädda damer, det blixtrade i champagneglasen och uppassarne sprungo beskäftigt omkring. Flaggorna hängde utan att röra sig i rika veck ner öfver de sista lemningarna af grönt från trädgårdarna, gulnade blad och röda bär. På begge sidorna stodo de nyfikna från staden, men nedanför i backen hade Fortunas arbetare samlat sig omkring ett långt bord, der de undfägnades med öl och cigarrer. Deras hustrur och döttrar stodo i grupper utomkring, stilla och allvarliga.
Abraham kände sig ej hågad att träffa sin hustru och de andra; han gjorde en omväg in mellan fabrikens byggningar, och derifrån kom han bakom arbetarne och blandade sig med skaran.
Bankdirektören hade talat för dagen med den dubbla festen, och professorn hade svarat; en deputation hade derpå öfverlemnat silfverpjeserna, och Lövdahl hade tackat med ett »lefve arbetarne!» Denna skål var nyss drucken, då Abraham kom, och festen var sålunda nästan slutad.
Varma af att dricka öl i solen och hurra stodo arbetarne belåtna med sina korta pipor eller med de ovanliga cigarrerna stuckna ända längst in i munnen och en rök som från små skorstenar. De mottogo Abraham vördnadsfullt och vänligt; och det blef genast så utlagdt, att den unge chefen ville ej dricka champagne bland de förnäma, utan höll sig icke för god till att dricka ett glas öl med folket.
Utan att synnerligt ge akt på det intryck, han gjorde, sökte Abraham efter Grete och fann henne bland qvinnorna. Hon blef icke det minsta förvirrad, men högröd af glädje, då hon hörde hans röst.
Hustrur och flickor drogo sig litet ifrån de två, men stannade dock i en klunga framför, så att de ej kunde synas från tribunen. Det var ingen bland dem, som tänkte något ondt — icke för att de trodde unge Lövdahl en hårsmån bättre än fina stadsherrar i allmänhet, men Grete Steffensen var blind och icke som andra flickor; olyckan beskyddade henne både mot fara och afund, så att hon kunde göra nästan hvad hon ville.
»Är inte far din här, Grete?»
»Jo, han var nyss här; ser du honom icke?».
»Nej, så vida han inte är i skaran der ända framme vid talarestolen; der är en sådan trängsel.»
»Ja, der är han visst», menade Grete med ett illparigt leende.
Abraham blef genast uppmärksam; hennes minspel var så tydligt.
»Hvad menar du? Hvad tänker din far på att göra?»
»Far ämnar hålla ett tal», hviskade Grete triumferande.
»Guds död! Det får han inte!» utropade Abraham hastigt; han tänkte på, huru svårt det redan nu var för Steffensen att hålla sig qvar på sin plats; höll han i dag ett misshagligt tal — det skulle naturligtvis bli misshagligt — så gjorde han sig alldeles omöjlig.
Men Steffensen var redan uppe på tribunen; med hatten i handen och krokiga armar gjorde han en hel mängd vördnadsfulla bugningar för den fina publiken, medan ungdomen inifrån staden började skratta och uppmuntra honom med qvickheter.
Abraham lade märke till, att hans far hviskade något till bankdirektören, och hela sällskapet på estraden drog sig så långt som möjligt tillbaka från själfva talarestolen i en förvirrad blandning af höflighet och fruktan för den kände illasinnade karlen.
Men Steffensen gaf dem ej mycken tid; han började genast:
»Mina damer och herrar! Jag är en arbetare, en af de illasinnade, säges det, en af de värsta, säga några. Men var obekymrade, mitt högtärade herrskap. Jag vill här bara tacka er, tacka er innerligt och af hjärtat, som en rörd arbetare på er Fortuna.»
Emellertid tycktes det högtärade herrskapet plötsligt få brådt med att trycka hvarandras händer och ta afsked.
»Jag ville tacka er», ropade Steffensen högt, »tacka er för att ni dag, mina damer och herrar, låter solen skina så vackert gratis på oss alla sämre personer, för att ni inte begär mer af oss än våra sparpenningar till silfverpjeser, för att ni lemnar våra hustrur och döttrar någorlunda i fred, ja, tacka er alla hvar och en i sin stad, för att ni så vackert unnar oss att lefva lifvet i välsignadt arbete för er.»
Nu var det ingen qvar af de högtärade; den rymliga estraden var tom, endast några flata uppassare stodo qvar vid champagnebordet. Men Steffensen gjorde ännu en djup komplimang mot sällskapet, som aflägsnade sig uppåt till vägen, der vagnarna höllo, derpå vände han sig högt skrattande mot arbetarne:
»Der gick hela stassen — hvafalls? Nu får jag väl hålla mitt tal till er.»
»Steffensen kan hålla käften», hördes en tjock röst bland arbetarne.
»Nej, nej, låt Steffensen tala», ropade de från andra håll; men det var ett litet knot, som ökades, tills en allvarlig och lugn man sade:
»Steffensen skall inte tala.»
Det var en af de äldsta förmännen på fabriken, och flere ropade nu: Steffensen skall inte tala; medan de bästa arbetarne samlade sig omkring Abraham.
Steffensen vardt blek, men han betvingade sig och utropade:
»Om det är honom der, unge Lövdahl, ni ä’ rädda för, så kan ni bespara er besväret, för han är med oss, en af våra — inte sant, herr kandidat?»
Abraham kände allas ögon på sig, men han visste ej, hvad han skulle säga.
»Men hvarför svarar du inte?» sade Grete förundrad, »du håller ju med oss!»
Steffensen begagnade sig af tillfället att komma ner från talarestolen med någorlunda värdighet, och det uppstod en förväntansfull paus i kretsen, som nu var många hufvud tjock omkring Abraham.
Men inom honom uppsköt en länge öfverväxt grodd, ett ungdomligt, entusiastiskt beslut; han kände inom sig kraft och ett svällande mod, liksom den, som plötsligt blir medveten om sin förmåga att handla själf, att gripa med säker hand in i lifvet och ta sitt tag med.
»Ja, visst är jag en af er!» ropade han ut bland dem, »derför håller jag mig här nere bland arbetarne, inte der uppe bland de förnäma. Vi, vi arbetare, vi ska’ hålla tillsammans — här är min hand!»
Den greps af hundrade, trycktes och kramades, och ingen hade sett unge Lövdahl sådan förr, då han hög och strålande långsamt banade sig väg genom den täta skaran.
Steffensen ville åter begagna ögonblicket och föreslog högt, att man på stället skulle bilda en förening och en komité o. s. v. Men så snart Steffensen talade, föll en kyla öfver de flesta; alla visste, att han var märkt; hans dagar vid fabriken voro räknade, och han kunde lätt dra andra med sig.
Man låtsade ej höra förslaget, och det drunknade helt och hållet i ett dånande hurrarop för Abraham; de ville dricka hans skål, men der fans ingenting qvar, uppassarne hade röjt bort borden, festen var förbi och folkmassan hade skingrat sig.
Arbetarne drogo sig då också hemåt i små flockar, efter att först ha eftertryckligt kramat Abrahams hand.
På vägen inåt staden gick Abraham i en egendomligt upphöjd, stridsfärdig stämning.
Orediga bilder och minnen från hans tingdomsläsning kommo fram i hans sinne och målade för honom en framtid i spetsen för arbetarrörelsen; dimensionerna växte, han ref upp alla broar, han rensade i all den tjocka samhällsorättvisan, och då han hann fram till staden, hade han just kommit derhän, att Clara och hans far böjde sig för honom och sade: du hade rätt.
Men Steffensen gick tvär och butter hemåt; Grete var icke heller glad; hon förargade sig på faderns vägnar och var ej heller alldeles nöjd med Abraham.
»Det fins ta mig tusan inte så fega arbetare i verlden som ni», sade Steffensen till en gammal timmerman, som hade varit med i silfverdeputationen.
»Vi ha så litet att stå emot med.»
»Bah! Om vi bara hölle ihop.»
»Ja, några af oss hålla ju ihop — med direktionen», menade timmermannen.
»Ja, hvad ha ni nu för tack för allt ert eländiga kryperi?»
»Det skall visa sig i längden.»
»Ja, det skall det», brummade Steffensen ilsket; han förstod häntydningen.
Professorns födelsedag var en fest för stadens herrar, och isynnerhet efter fruns död hade den stora middagen efterhand antagit en säregen karaktär med traditionella tal och löjliga ceremonier.
Abraham var fortfarande i sin stridsstämning, men det blef intet tillfälle till utbrott. Clara var mild och älskvärd, from som ett lam. Hon hade nämligen haft ett samtal med sin svärfar, hvarunder de kommit öfver ens om, att Abraham för tillfället var nervös, och att man borde foga sig efter honom, så att han ej skulle bli värre.
Icke heller vid bordet föreföll något, som kunde föranleda honom att rycka ut på något sätt; alla menniskor voro så blida och plirögda och hjärtans förnöjda.
Och allt efter som han såg ruset ökas hos de andra och själf drack obekymradt med, utplånades samhällsstridens stränga bilder, och arbetarnes framryckande kolonner öfverröstades af det muntra skramlet med glas och gafflar.
Han reste sig och gick uppåt för att dricka en privat lyckönskningsbägare med sin far, så som de brukade på denna dag.
Professorn lemnade genast sin plats vid bordsändan och drog sin son bort till fönstret, der de kunde prata ostörda af det larmande bordet.
»Jag visste nog, att du skulle komma, min egen käre Abraham», sade professorn hjärtligt och lade sin venstra arm om hans axel.
Abraham blef rörd och stammade, men fadern fortfor:
»Visserligen kan det vara åtskillig humbug med ett och annat här i verlden, men du får inte underskatta betydelsen af ett godt och vänskapligt förhållande mellan arbetaren och arbetsherren; ju närmare de sammanbindas — —»
»Man sammanbinder sig inte nära med arbetarne genom champagne och silfverpjeser», svarade Abraham käckt; det var allvar med honom denna gång, han hade en idé, som han ville hålla fram.
»Hur menar du?» frågade fadern, och drog sin arm till sig.
»Jag var i dag nere bland arbetarne, pappa.»
»Jag såg dig.»
»Och jag slöt mig helt och hållet till dem, och de samlade sig alla omkring mig!»
»Du stiftade en förening?» frågade fadern kallt.
»Nej, ingen förening — ingen uttrycklig förening; men vi slöto oss tillsammans, förstår du — en sådan der riktigt hjärtlig sammanslutning — så der trohjärtadt, ser du». Abraham började famla, han blef röd i ansigtet; månne det inte ändå var något löjligt han hade gjort?
Men professorns ansigte klarnade, tills det strålade:
»Det var rätt! Det var alldeles utmärkt af dig, Abraham! Just så skall det vara; ingen dum förening, som binder individen.»
»Det var just det jag menade», inföll Abraham, som nu återvann allt sitt mod.
»— och som endast tjänar till att lyfta små ärelystnader som till exempel —» professorn lade åter upp armen och hviskade förtroligt in i örat på Abraham — »som till exempel vår värdige vän der, bankdirektör Christensen.»
Abraham skrattade, smickrad af att fadern ville göra sig lustig tillsammans med honom öfver stadens mäktigaste man, som till och med satt der i all sin storhet tio steg ifrån honom.
»Vet du hvad han är lik bakifrån, pappa? En elefant», hviskade Abraham.
»Ja, du har rätt», skrattade professorn, »men det går inte an, att vi två stå här och skratta åt våra värdiga gäster. Tack skall du ha, Abraham! Du kunde inte ha gifvit mig någon kärare gåfva idag; just i denna tvångfria förtrolighet mellan öfver- och underordnade ser jag ett välsignadt återsken af de gamla goda dagarna och ett hopp för framtiden. Helsa dina arbetare från mig.»
De skildes med ett handslag och gingo hvar och en till sin plats vid bordet, der den allmänna munterheten snart åter uppslukade dem.
Men Abraham var hela qvällen som utom sig af glädje och framtidshopp; och han slutade med att på lek bära sin hustru uppför alla trapporna, då hon skulle till sängs.
Han hade gripit in i lifvet, kastat sig in i tidens strid; men han hade redan halfva segern i sin hand — fadern var med honom, hans store, beundrade far!