Från Aftonbladet till Röda Rummet/V. H. B. Palmær.
| ← IV. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning. |
|
I. Utländska strömningar. → |
V.
Bland dessa rabulister, hvilka mer eller mindre intimt tillhörde Aftonbladskretsen, finnes också skämtaren Henrik Bernhard Palmær. Mycket skrifvande var han icke, och lång tid var han icke heller »Aftonbladets P.», rabulist däremot mer än de flesta. Som hans uppträdande är förknippadt med en särdeles intressant fas i trettiotalets politiska strid, skall jag här som hastigast dröja vid honom.
Palmær var prästson från Småland, född i Hjortheds församling. Denna tillhör emellertid Linköpings stift, och Palmær räknas således som östgöte. Han föddes 1801 och kom 1819 till Uppsala. Han anslöt sig först till fosforisterna och var särskildt förtrolig med Palmblad, men fann dock sitt egentliga umgänge bland de jämnåriga Vitalis och Nicander. Till hela sin andliga läggning är han typisk fosforist. Detta framträder i hans tidigaste skaldeförsök såväl som i hans större skämtsamma kåserier, hvilka alltid på ett eller annat sätt erinra om den komiska stil Livijn infört i den svenska litteraturen och hvilken fann ett så typiskt uttryck i Markalls sömnlösa nätter. Hans vidare utveckling anknyter sig till tyska skalder; särskildt är han starkt påverkad af Börne och Jean Paul.
Träffande skref Onkel Adam om honom åtskilliga år efter hans död: »Palmær var en människa, som egentligen icke hade någon plats här på jorden — han var allt för kantig att precis kunna fylla någon lucka, och hvar man än satte honom, måste han falla bort, just därför att han passade ingenstädes.» Han var nämligen en känslomänniska, som måtte allt med idealets måttstock, en nyromantisk drömmare, som fyllt sin själ med poesiens syner och därför fann all verklighet, grå och lumpen. Som han dessutom var begåfvad med ett skarpt och träffsäkert förstånd upptäckte han obönhörligt allt det falska och tillgjorda, det ihåliga, tomma, narraktiga och dumma, som nu en gång utgör det öfvervägande i denna världens väsende. Han såg på allt ifrån filosofens höga ståndpunkt, men utan den mildhet och det öga för nyanser, som upptäcker en mening äfven i det platta och som slutligen försonar med världen. För det yttre i lifvet hade Palmær intet öga: i institutioner, regeringar och alla de öfriga former, i hvilka samhället manifesterar sin tanke och vilja, upptäckte han endast omotsvarigheten mot de uppställda krafven.
På grund af denna sin beskaffenhet uppträdde han alltid oppositionellt och rent af som cyniker. Han började redan som student, då han en gång på sitt vanliga kvicka och trygga sätt förlöjligade en disputationsakt och så ordentligt lyckades reta seniorerna, att han erhöll en varning af inspektor; en annan gång råkade han illa ut, därför att han vid någon högtidlighet infunnit sig i hvardagsdräkt. Det hör nämligen också till porträttet, att han var likgiltig om sin klädedräkt, däri visande sig som en sann filosof af den cyniska skolan.
Det gick också Palmær på hans vandring genom lifvet på samma sätt som rabulisten, hvilken sökte tjänst i månen: han fick ingen plats, ty hans själfständighetsknölar voro så vidunderligt stora, att de snarare borde heta halstarrighetsknölar. Professor Rudberg hade upptäckt hans stora anlag för kemi och välvilligt erbjudit honom att få arbeta under Berzelius, hvilket var en stor ära och icke ringa fördel. Palmær svarade att »om det vore för mer att sota ned sig hos Berzelius, än i något annat laboratorium ville han det gärna.» Öfver detta nonchalanta sätt att emottaga ett vackert anbud blef professor Rudberg förargad. När han sedan uppvaktade Berzelius, sökte denne vinna honom genom vänlighet; detta gjorde emellertid en motsatt verkan på Palmær: han fann honom nedlåtande. Öfverallt framsticker hans tjurskallighet och oppositionslusta, hans ytterliga brist på att finna sig i någon form af socialt tvång. Det fanns endast en societet, i hvilken han gärna umgicks, nämligen hvad han kallade för den »högsta societeten»: Shakespeare, Homerus, Sofokles, Horatius, Sterne, Rabelais, Byron etc., kort och godt de excellencer med hvilka man umgås icke »vördnadsfullt» utan »förtroligt». De utgjorde de enda som han bugade sig för — nämligen då han ville upptaga en eller annan af deras volymer, som hade sin plats i ett hörn nere på golfvet af hans alltid anspråkslösa bostad.
Till råga på allt var han ytterligt lat. Han trifdes helst på sin soffa med en bok i handen. Och det ligger nästan något rent nyromantiskt öfver hans lättja: det förefaller som vore han lat ej blott i kraft af sin förträffligt organiserade natur utan äfven på grund af vissa teorier. En af nyromantikens läror, var att i allo följa sin naturs impulser, att aldrig föresätta sig något, men liksom djuret följa sina instinkter — en slags öfverdrift af det sunda konstnärslynnets fordringar. En verklig nyromantiker diktade endast, då han befann sig i stämning — enligt teorien nämligen. Lyckligtvis följde emellertid icke alla denna. Men Palmær gjorde det, han skref aldrig, utom då han var i stämning och han befann sig aldrig i stämning utom då han var i största penningknipa. Som hans behof emellertid voro obetydliga: en bit östgötafläsk, en sup och en toddy, har han skrifvit ovanligt litet. Denna hans ringa produktion sammanhänger emellertid äfven med hans sträfvan efter fullkomlighet, hans begär att nå det högsta, ty han var en ovanligt samvetsgrann arbetare, hvilken filade sina kvickheter både länge och väl. Stundom märker man till och med att han filat för länge — de hafva förlorat något af sin omedelbarhet.
Obeständigheten i hans lynne och bristen på uthållighet, gör att Palmærs lifslopp icke ter sig synnerligen lysande. Sina studier skötte han utmärkt och tog en vacker magistergrad 1830 med kemi som hufvudämne, men därmed var det också slut. Det praktiska lifvet kunde icke fasthålla eller fängsla honom. Han blef anställd som adjunkt i kemi vid Karolinska institutet, men skötte icke sina åligganden och kom därför i strid med sina öfverordnade samt måste slutligen 1835 taga afsked. Hierta hade emellertid fått öga på honom och fästat honom vid Aftonbladet mot ett synnerligen ansenligt honorar samt föga att göra — endast en artikel i månaden, säger man, — men icke ens detta stod Palmær ut med. Och likväl borde han här hafva haft ett stort verksamhetsfält som kritiker och kåsör och liksom den flitige, entusiastiske Orvar Odd efterlämnat en lång rad af skrifter. Men han slutade snart i Aftonbladet. Sedan finna vi honom i hemorten, hvarest han aspirerade på en adjunktsplats vid läroverket; när han icke lyckades erhålla denna, började han år 1838 i Linköping utgifva tidningen Östgöta korrespondenten och grundade ett tryckeri 1839. Men redan 1840 hade han tröttnat på sin tidning, hvarför han öfverlämnade den åt Ridderstad. Han försökte sig i stället 1841 med en månadsskrift Herr Lars, hvilken lefde till april nästa år. En anställning som lärare vid Linköpings gymnasium hade han förgäfves sökt erhålla och hämnades därför på domkapitlet med Yttersta domen i Kråkvinkel. År 1844 blef han lärare vid Sjögesta landtbruksskola i åkerbrukskemi och fortsatte därmed ända till 1847. Samma år valdes han till riksdagsman för Linköping—Wimmerby, men valmännen visade sig föga belåtna med sin förtroendeman och detta med fullt skäl. Ty naturligen tog Palmær icke heller riksdagsarbetet på allvar utan uppträdde mest som rolighetsmakare. Då han nu emellertid kommit till Stockholm, stannade han där några år, fast han hade svårt att lifnära sig. Han dog 1854. Då hade han redan länge varit trött på lifvet. Ett så overksamt lefnadssätt, utgör sin egen förbannelse. »Mitt lif är ett fortsatt döende», säger han redan i en dagboksanteckning från trettiotalet, »Gud, om han finnes, hjälpe mig.» Och det ligger en förfärande bitterhet, en hel lifsutveckling gömd i följande korta sentens, som likaledes finnes bland hans dagboksanteckningar: »Döden en befriare — först en sentimental fras, sedan en förfärande sanning, slutligen en ljuf sanning.»
Utom några vackra ungdomspoesier, hvilka dock icke äro af någon större betydenhet, är allt hvad Palmær skrifvit satiriska kåserier. Många af dem äro redan nu mindre njutbara, ty de behandla samtida ämnen, hvilka delvis icke längre äro begripliga utan en noggrann kännedom om tidens historia. Till gengäld finnes det bitar af honom, som säkerligen komma att lefva lika länge som svensk prosa. Liksom Sturzen-Becker i tidens journalistik representerar det lätta, eleganta fransyska kåseriet, växlande i ton efter ämnet, i angreppet chevalereskt och vanligen af en viss harmlöshet i skämtet, så är Palmær en typisk representant för den tyska kvickheten, sådan den utbildats af Lichtenberg, Jean Paul och Borne. Det är icke utan, att det hvilar något tungt och metodiskt öfver hans kvickheter. Han är ofta groft personlig i sina utfall och såsom ensidig känslomänniska skjuter han icke sällan öfver målet och blir orättvis och bitter, utan att denna indignation bäres och ursäktas af tillräckligt starkt patos. Själfva formen för hans komik är förståndskvickheten, sådan den t. ex. typiskt föreligger i Börnes bekanta yttrande: »när Pythagoras funnit hypotenusan, offrade han en hekatomb, och sedan den dagen darrar hvarje oxe, då en ny sanning upptäckes. Liksom i den Börneska kvickheten är det alltid något som Palmær vill åt; det ligger nästan alltid en moralisk indignation bakom hans komik. Detta något är antingen rent abstrakt eller också ytterst personlig. Han skrifver t. ex.:
»Regenterna i månen hafva i alla tider satt stort värde på fän, och vid
berättandet af lediga tjänster alltid gifvit dem företrädet. De hafva alltid
resonerat på följande sätt: en ämbetsmans tjänst består däruti, att han
verkställer regentens vilja och realiserar regentens tankar. Händer nu så, att en
ämbetsman själf tänker och själf vill, så händer ock, att han vill och tänker
annorlunda än regenten vill och tänker; emedan gud ej skapat två människor
lika. Men af detta annorlunda följer nödvändigt, att ämbetsmannen mindre
gärna gör sin tjänst, och hvad man ej gärna gör, det gör man illa.
Följaktligen måste en ämbetsman, som själf tänker och själf vill, sköta sitt ämbete
illa. På samma sätt bevisas, att en ämbetsman som hvarken vill eller tänker,
sköter sin tjänst väl. Hvad kan nu väl vara mera rättvist, än att de, som
sköta tjänsterna väl, utnämnas framför andra, som sköta tjänsterna illa?
Således böra lediga tjänster alltid med fän besättas. Quod erat demonstrandum!
Det är klart, att denna satir är riktad mot Karl Johans
sätt att utnämna sina ämbetsmän, men den är så pass
allmän, att den ungefär passar för alla tider. Med andra ord
Palmær har aldrig som t. ex. Heine (eller senare i Sverige
Strindberg) förmågan att med träffsäker elakhet slå ned på
det individuella lytet, afmåla det så, att alla känna igen det.
Därför blir hans jakt på furstar och tyranner och på
dumheten i längden tämligen enformig.
Dessutom är denna moraliska indignation sällan buren af något starkare patos. Ofta är det rent personliga utfall som sätter pennan i hans hand. Så är t. ex. fallet i den lilla utomordentligt kvicka bibelparodien Yttersta domen i Kråkvinkel, där det särskildt är Linköpings biskop och domprost, som få sitta emellan. Biskopen saknas vid det stora uppropet, ty han går ännu och letar efter sitt hufvud, hvilket han i en hast icke lyckats återfinna. Men när Gabriel underrättas om orsaken till biskopens uteblifvande, så ler han och yttrar: »den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsåg biskopen, att komma sådan som han är.» — På liknande sätt afhånas domprosten. Hin håle, som å ämbetets vägnar infunnit sig vid yttersta domen, blir emellertid lottlös, eftersom Gud Fader förklarar kråkvinkelsborna »för får allesamman» och följaktligen saliga. Domprosten Y hade han dock alldeles säkert väntat att få. — »Hvarmed skulle titulus pinat honom, om ni fått honom på er anpart, frågar Palmær. Hin håle svarar: »Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller.» — »O, hvilket sataniskt påfund,» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af kval!»
Ännu kvickare än denna paskill är Palmærs försvar, då skriften åtalades; i sin art är det säkerligen en af de dråpligaste prosabitar som finnas på svenskt språk. Skriften frikändes — regeringen hade i detta ögonblick (det var år 1839) fått nog af åtal mot tidningspressen.
Palmærs manér är ytterst verkningsfullt och folkligt. Det var med liknande vapen som Swift mer än en gång omstämde sin nations tänkesätt. Hade Palmaer haft större entusiasm och mera energi, skulle han kunnat spela en icke obetydlig roll och det var icke underligt, att Hierta engagerade honom. Från mer än en synpunkt fick han emellertid skäl att ångra det, ty det är från Palmærs Bref till Svenska Minerva, som Aftonbladets rykte för grofhet i polemiken egentligen daterar sig.
Medan Geijer under trettiotalet genom sina historiska studier småningom fördes öfver till liberalismen, gick Tegnérs utveckling i motsatt riktning. Han som 1817 vid jubelfesten till Luthers minne, uppträdt som förkämpe för den politiska friheten och om revolutionen, då så förhatlig, fällt uttrycket: »Jag fruktar dig icke, fast du har blod på dina händer», fann småningom tidens sträfvanden alltför småsinta och lumpna. Efter 1825 befann han sig i en kris; hans ljusa, optimistiska syn på lifvet mörknade. Han blef Byroniskt bitter i sina vers. Riksdagsarbetet 1828 tröttade honom, alla dessa små intriger roade honom icke och praktisk politiker var han icke. Däremot hade han alltid varit hjältedyrkare; hans ideal hade varit Karl den tolfte och Napoleon. Med hvilken motvilja måste han nu icke se, huru den rasande oppositionspressen öfverhöljde den gamle konungen, som gjort så mycket för landet, med tillvitelser. Det stora och djupa i tidens strid, som han så skarpt sett 1817, hade Tegnér icke längre blick för.
Gång på gång gaf han uttryck åt sin motvilja mot tidens nya ande. År 1834 hade Lunds studenter hyllat det liberala partiets åsikter genom en demonstration med anledning af riksdagens behandling af 72 § regeringsformen. Denna demonstration ogillades af Tegnér, och han kritiserade dess anledning olämpligt nog i ett skoltal, som han samma år höll i Växjö, därvid han bland annat fällde uttrycket: »Historiens blad äro inga Aftonblad». Senare på året, då han i augusti såsom direktör i Svenska Akademien besvarade Agardhs inträdestal, gjorde han nya utfall mot tidens anda. »Liksom förut den gamle kungens person, säger Wieselgren i sin biografi af Hierta, skulle nu äfven Tegnérs skaldestorhet sättas fram emot Aftonbladets politiska sträfvan och motverka dess inflytande på publiken. Det var Tegnér som börjat striden. Aftonbladet kunde ej uraktlåta att upptaga den.» Redan i referatet öfver akademiens årsfest svarade Hierta humoristiskt och träffande. Men då Svenska Minerva tryckte verserna, uppträdde Palmær med sina fyra Bref till Svenska Minerva, i hvilka han på ett mycket plumpt och okynnigt, men kvickt sätt kommenterar den Tegnérska dikten. Han säger t. ex. om följande verser:
»Ej mäte vi oss med de store döde,
men deras andar äro ej försvunna
på gyllne stolar sitta de i molnen,
de hviska stundom ned uti vår själ»
»Det är bekant, att olika folkslag hafva gjort sig olika begrepp om tillståndet efter döden. Nationerna och deras talemän, skalderna, hafva skapat ett Eden efter sitt eget beläte, och dit förflyttat alla de sysselsättningar som på jorden varit dem kära, alla de njutningar som på jorden mest lockat deras åtrå. Den fornnordiska skalden diktar ett Valhall, där kämparna dricka mjöd och skifta hugg; den arabiske ett paradis, där de rättrogna betjänas af sköna, evigt unga flickor; den amerikanske vilden hoppas efter döden en oupphörlig och oupphörligt lycklig jakt i den store andens parker, där vildt aldrig tryter. Frågas mig nu, hvar den svenska skaldekonsten år 1834 förlägger de saligas hemvist — så svarar jag med Tegnér:
’i molnen’
och frågas mig ytterligare, hvad de saliga göra där, så svarar jag med dito:
’På gyllne stolar sitta de —
de hviska.’
Det är tvifvel underkastadt, om svenskarna finna sig belåtna med en slik salighet. På några narrar när, dem fåfängans mara rider, hafva de ingen åtrå att sitta på gyllene stolar, och att de ej tycka om hviskningar, gissar jag af det gamla ordspråket: den som hviskar han ljuger.
På detta gycklande sätt fortgår Palmær och apostroferar
därunder äfven Tegnér på följande rättframma sätt:
»Helsa din sånggudinna och bed henne icke öfverlasta sig med metaforer, såsom hon merendels brakar. Dessa juveler, äfven om de äro äkta, böra användas hofsamt. Låt henne sätta dem om halsen, i öronen och på fingrarna — men på tårna — fy tusan! Och du sjelf! Kasta icke vidare din lyra på den politiska vågskålen; där väger hon mindre än intet. Kom i håg hvad Napoleon sade, under återtåget från Moskwa: från det sublima till det löjliga är icke mera än ett steg.»
Dessa bref väckte stor uppmärksamhet och ännu större
indignation. Någon mera betydande roll har Palmær för
öfrigt icke spelat i tidens historia.
Bibliografi: Schinkel-Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia. 4—12.
1868—1881. — Dalman, V. F., Några anteckningar från våra ståndsriksdagar
1809—1866, 1874—1879. — Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen,
utgifna af E. Tegnér. Sthm 1889. — Biografiskt lexikon. Artiklarna
Anckarswärd, Schwerin, L. J. Hierta, Johansson m. fl. — Erdman, N., August
Blanche. Sthm 1892. — Wieselgren, H., L. J. Hierta. Sthm 1880. — Schefer,
Karl Johan. — Pingaud, Bernadotte, Napoléon et les Bourbons, Paris 1901.
— Ahnfelt, A., Lefnadsteckning öfver H. B. Palmær (i
Eldbränder och gnistor, Sthm 1886). — Ahnfelt, A., M. J. Crusenstolpe I—II. Sthm 1880. —
Biografiskt lexikon. Ny följd III. — Minnesruna öfver Crusenstolpe af
Rydberg i sista delen af Ställningar och förhållanden. — Cecilia Bååth-Holmberg,
En svensk storman. Sthm 1901. Dessutom samtida tidningar o. s. v.