Fyra bref till Svenska Minerva (mot Tegnér)
← »Några ord i ett ämne, som ej intresserar många läsare» |
|
»De rebus omnibus et nonnullis aliis» → |
Bref till Svenska Minerva.
(Ur Aftonbladet 1834).
Första brefvet.
Min goda tant!
Trisectio Anguli och Dupplicatio Cubi hafva aldrig varit ansedda för så svåra problemer, som en intim allians emellan vishetens gudinna och kökets. Och dock har det lyckats tant, att solvera, — och hvad som vill mer säga — praktiskt solvera det sistnämnda problemet. Huru väl tillagade äro icke de andliga rätter, som tant framsätter för publiken. De bästa kryddorna, ironiens salt och persiflagens peppar, saknas aldrig, och finnas alltid tillblandade i riktigt förhållande. Huru väl vet icke tant att tillfredsställa olika ätares, d. v. s. läsares, olika smak. Vill någon ha fisk, så skyndar sig tant att fånga någon ful fisk, t. ex. petitionsväsendet — ty fula fiskar äro de läckraste — fjällar den, kokar den, och reqvirenten finner sig ej bedragen i sin väntan på en smaklig måltid[1]. Lyster någon efter biffstek, så skär tant på abyssiniskt sätt[2] ett stycke fett oxkött ur ecklesiastik-expeditionens breda bringa, bultar det behörigen — ingen förstår den konsten så väl som tant — steker det, och läsaren, d. v. s. ätaren, finner anrättningen guddomlig. Mest berömd är dock tant för sin rationela[3] behandling af kräftor, nämligen stora kräftor, så stora, att man väl skulle kunna kalla dem rikskräftor ― t. ex. statslåns-systemet. De enda som tant försummat, äro de så kallade vännerna af den så kallade vitterheten, ibland hvilka äfven jag vågar att räkna mig. Oaktadt gunstigt löfte att en gång i veckan hugsvala oss med något namnam, har tant alltifrån årets början ända till fredagen den 29 augusti sådant uraktlåtit. Men då fingo vi också, till ersättning för långväntan, ett gästabud för oss sjelfva. Då kittlade tant rikligen våra gommar med det yppersta, som någonsin kunnat anskaffas, med äplen, vuxna i poesiens eget paradis, med Tegnérska verser, allesammans efter vanligheten glänsande och pionröda på solsidan. Hvad de smakade mig skönt! — de flesta nämligen; ty det föreföll mig, som hade några varit omogna eller maskstungna eller bäggedera. Goda tant! Meningen med detta bref är dels, att frambära mina varma tacksägelser för fruktkalaset, dels mina oförgripliga anmärkningar och ödmjuka förfrågningar öfver de frukter, som ej velat smaka mig.
Jag ser i andanom, huru tant spärrar munnen opp och undrar hvad det är för en gynnare, som kallar tant för tant. Goda tant! Jag heter Nils Nilsson Nyberg, är son af salig Nils Nyberg[4], och tror mig, i kraft af den innerliga, på ömsesidig aktning grundade vänskap, som under ungdomsåren förenade tant och min salig fader, ega tillräcklig ursäkt för den familjera benämningen tant. Mycket har den aflidne berättat mig om sina och tants gemensamma äfventyr. Bägge tjente vi — sade min fader — hos Cyklopen Polyfem. Än biträdde vi honom att klippa den goda smakens elektoral-gumsar och gladde oss åt deras bräkande under operationen, hvilket stundom var retoriskt, stundom poetiskt, men alltid ljufligt; än hjelpte vi till, då han, som en ny Simson, släppte satirens räfvar med glödande eldbränder i svansen, in på vitterhetsfilisteernas kålåkrar, och det ena kålhufvudet efter det andra förbyttes i rök och aska; än togo vi oss en lustridt på åsnan Markall[5], än kokade vi sirapskarameller åt lilla Phosphoros[6], som gick i kolt. Det var — sade min fader — i lifvets slyngelår —
»— de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar.»[7] ―
och mycket har ändrat sig sedan dess.
Min salige fader hade för öfrigt många yttranden, hvilka som glödande gnistor kommo ur hans mun på samma gång som han blåste den ymniga tobaksröken ifrån sig, ty han var en stor tobaksrökare och qvad om tobakspipan sålunda:
»Du är det yppersta nöje, ty du är satir på dem alla.»
Några af hans till- och genmälen, som rörde svenska literaturen, skall jag nu berätta för tant.
Då jag frågade honom, hvarför han i senare tider slagit sig så helt och hållet från all kritik öfver teatern, svarade han: “Min son, det är ett dåraktigt försök, att vilja rensa hönshus, för att deraf göra tempel åt Apollo.“ Då jag tillsporde honom om våra yngsta poeter, sträckte han sina händer mot skyn, tackade Gud och sade: “Prisad vare Du, o Herre! att svenska språket numera skrifver sig sjelf, och dymedelst hunnit samma perfektion, som de af dagdrifvande menniskobarn på ryggen burna positiver. De spela sjelfva, och Israel dansar gladeligen omkring dem. Nu låter Du din tjenare fara i frid.“ Då jag påstod att Tegnér är en stor skald, jakade min fader, och blåste derpå några väldiga rökbubblor ur munnen. Jag sade: “Tegnér är en originel skald,“ och min fader svarade helt saktmodigt: “Vet hut, min son!“ och lade Oehlenschlägers och Byrons skrifter framför mig på bordet. “Finnas då inga yngre svenska författare, hvilka min far högaktar?“ frågade jag en gång. Då utsade han med tydlig röst namnen Nicander, Vitalis, Dahlgren, Livijn, Atterbom, och mumlade några andra namn mellan tänderna, hvilka jag ej kunde urskilja. Då jag blygsamt supplerade listan med namnet Beskow, föll min salige fader i ett så högljudt, kollrigt och uthållande skratt, att jag fruktade hans helsa skulle lida deraf, och vågade jag sedan aldrig gifva honom några dylika frågor.
Tant torde häri med nöje igenkänna min salig faders egenheter och bizarrerier. Jag säger “med nöje“ emedan man lika mycket älskar sina vänner för deras små fel, som för deras små förtjenster. En fullkomlig menniska, ifall en sådan kunde finnas, skulle icke blifva föremål för vänskap, men för dyrkan. Dessutom får jag den äran underrätta tant, att min läder ända in i sista stund bibehöll sin obilliga aversion för peruker, profoss-käppar och snörlif.
Mig uppfostrade den saligen aflidne så och så. Ehuru han ej alldeles försummade den moderna uppfostringsmetodens elementer: “mach-süss“, “pille“, “couche“, och “apportez“, — jag menar tévattensdrickning och visitgöring m. m. — öfvade han mig föga derutinnan, utan ville strax, med förbigående af alla mellan studier, försätta mig på studentparnassens öfversta klinter, lät mig derför dricka punsch och umgås med exellenser. Jag ser att tant häpnar vid ordet exellenser. Goda tant! Det var ej sådana exellenser, med hvilka man umgås "vördnadsfulld" — såsom tant behagat yttra sig — och hvilkas namn äro kända af statskalendern, utan sådana, med hvilka man umgås “förtroligt“ och hvilkas namn man känner af verldshistorien. Slika exellenser heta Shakespeare, Homerus, Sofokles, Horatius, Sterne, Rabelais, Byron etc. etc. Min lilla böjelse för estetisk spekulation understödde min salig fader med all gevalt, gjorde mig bekant med Lessing och Herder (också ett par exellenser) och sade: “Min son! då jag faller undan, vänd dig till Svenska Minerva med dina estetiska dubier; hon vet svar och råd för allting.
Det bedröfliga dödsfallet har timat. Min fader är icke mer bland de lefvandes antal. I arf efter honom har jag ingenting bekommit, utom arfsynden och en gåspenna. 'Nämnda penna sitter jag nu och fingrar, upprepandes för mig sjelf, halfhögt och ironiskt, de bekanta verserna ur Geijers Viking:
»Jag faders rostade svärd tog i hand,
Och svor att förvärfva mig krona och land
Uppå hafvet.»
Goda tant! Dubier hafva sedermera instält sig, just i anledning af det af tant publicerade Tegnérs-poemet, och jag måste således, till följd af min faders testamente, vända mig till tant med några ödmjuka frågor.
Första frågan låter så här: Finnes ingen skilnad mellan dikta och ljuga? Anledningen till denna enfaldeligen framstälda fråga skall närmare utvecklas i mitt nästa bref. Detta är redan alltför långt. Jag kunde nu lämpligen sluta, om jag icke såge en fråga sväfva på tants läppar. “Hvarför“ — hör jag tant säga — “skrifver icke kusin privatim till mig, utan trycker sina bref i en allmänt läst tidning, och öfverlemnar dem således åt den vidsträcktaste publicitet, som här kan vinnas?“ Goda tant! Orsaken är den här: jag är rädd om hufvudknoppen; man har exempel på att den som skrifver till vederbörande här i landet, får mista hufvudet, då deremot den, som trycker, merendels slipper med Vaxholms fästning — ett lindrigt straff, i våra tider[8]. Svårare fall kunna visserligen inträffa för en man, som trycker, t. ex. att dömas till betydliga böter. Att undvika slikt, låter sig icke alltid göra derigenom, att man samvetsgrant studerar tryckfrihetsförordningen; ty det är hof-kanslers embetet, som skall vaka öfver dess vidmakthållande. Som nu allting (enligt nyare bevisningar) är <i{tillåtet, som icke är förbudet, och åklagare ingenstädes förbjudas, att läsa tryckfrihetsförordningen i nattmössan, så kan en fattig syndare som trycker, och icke läser tryckfrihetsförordningen i nattmössan, råka i kollision med högbemälte embete, och stanna för thy åtföljande olägenheter. Är man from och vill försäkra sig om sin välfärd, så lägger man sig till en sådan nattmössa, som åklagaremakten brukar, studerar deruti tryckfrihetsförordningen, och trycker med trygghet en tid bortåt — ack men endast en kort tid; ty — ett tu tre — skaffar sig åklagaremakten en ny nattmössa, och läser deruti tryckfrihetsförordningen på ett nytt sätt, om hvilket den fattige tryckande och i gamla nattmössan läsande syndaren icke kan hafva den ringaste aning. Jag har nu förklarat, hvarför jag heldre publice trycker än skrifver privatim. Af två onda ting väljer man gerna det minsta.
Min goda tants
ödmjukaste tjenare
Nils Nilsson Nyberg.
Andra brefvet.
Goda tant!
Mången undrar hvarför tant icke svarat på mitt första bref, särdeles som jag gifvit tant så god besinningstid[9]. En så nära slägting som jag, så nära, att jag med större skäl än herr Dalman[10] kan vänta mig, att från tants läppar få höra de vänliga orden “lilla kusin“, en så nära slägting torde väl ega rätt (så tror mången) att fordra ett par rader till svar, åtminstone ett recipisse. Somliga säga, att jag skickat tant nötter, och att dessa varit för hårda att knäcka för tants gamla tänder, och skåda deri skälet till tants tystnad. Andra hafva andra och ännu orimligare gissningar. Men jag har vid alla tillfällen tagit tants försvar, emedan jag vet att orsaken till tants tystnad ligger i helt andra förhinder. Jag har nämligen underrättat dem, att tant tagit sig så stor spånad af riksdagen, att tant ej hinner annat än spinna. Desslikes har jag gjort vederbörande uppmärksamma på finheten af de trådar, som tant spinner, och alla hafva med beundran af tants skicklighet erkänt att de äro fina som spindeltrådar; alla hafva med mig erkänt tants underbara förmåga, att sammanfoga dessa trådar till verkliga spindelnät, och alla hafva med mig beklagat, att i spindelnät ej kunna andra naturer fångas än flugor och mygg.
Jag är glad att denna gången få göra rättvisa åt tants spinnkonst, liksom jag sista gången gladde mig, att göra rättvisa åt tants kokkonst. Denna glädje har likväl (hvi skulle jag förneka det?) en egoistisk beståndsdel. Jag hoppas nämligen att tant, som så gerna prisar sig sjelf, genom mycket och itereradt beröm skall blifva mig bevågen. Slik bevågenhet torde jag väl behöfva, när alla de fiender, som jag tänker att skaffa mig, gifva mig skäl att qväda så, som jag en gång hörde min salig far under betänkliga omständigheter qväda:
»Stora stutar uti en ring
Hafva sig kring mig gifvit,
Fete oxar rundt omkring
Stå mig allt efter lifvet,
Som lejon vred
Gapa the med sin mun så bred.»
Tant frågar hur jag kunnat komma på så melankoliska fantasier. Goda tant! Det våller det myckna munvädret som nu på en tid blåst i mina öron, i anledning af mitt första bref till tant.
En man kom nordan ifrån och blåste munväder i mina öron och sade: “Du bör vara rättvis; du bör ej upphöja den ena på den andras bekostnad,“ och dervid höll han, med bevekande uppsyn en bild af Temis för mina ögon. “Rättvisa!“ upprepade jag med förargelse och fortfor: “Min bästa herre! Er Temis har en våg att väga med och ett svärd att hugga med, och så till vida är allt godt; men hon har också en bindel för ögonen och som denna är hårdt tillknuten, så ser hon hvarken hur hon väger eller hur hon hugger. Häraf uppkomma missvägningar och hugg i vädret; medgif att er Temis är ett opassande mönster. Upphöja den ena på den andras bekostnad,“ fortfor jag. “Visserligen är jag på sätt och vis en recensent, men som sådan ämnar jag ingalunda spela rollen af guvernant och inbilla mig hafva Sveriges författare som barnungar fram- för mig. En sådan guvernant — min herre! — bör vara “rättvis“ och ej “upphöja den ene på den andres bekostnad,“ bör gifva karameller åt de snälla barnen, fransyska bannor åt de oartiga och snyta dem, som sådant behöfva. Men — som sagdt — jag ämnar icke spela guvernant. Min roll är slafvens bakpå den romerske triumfatorns vagn, den ringa slafvens, hvilken det under triumfen ålåg, att i triumfatorns öra ropa: “memento te hominem esse“ (kom ihåg att du är en menniska). “Seden är hednisk, men icke derför förkastlig,“ säger Tegnér i sitt tal vid jubelfesten år 1817.
Och en man kom sunnan ifrån, talade munväder och sade: “Du bör hafva moderation i tanke och uttryck.“ Jag svarade: just af aktning för den saken har jag stor leda vid namnet. Hur ofta har jag icke hört dispyter, i hvilka ena parten påstod korpen vara hvit och andra parten påstod korpen vara svart. När dispyten blef häftig, kommo alltid några, förut stumma, personer framlarfvandes, med så markerade fåransigten, att jag ögonblickligen väntade mig få höra ett melodiskt bä från deras läppar. Men jag bedrog mig. De uttryckte sig verkligen med menskliga ljud, berömde moderation i all ting, och ville förlika de stridande förmedelst antagandet af den moderata satsen, att korpen vore hälften svart och hälften hvit. Så mycket om moderation i tanke. Nu något om moderation i uttryck. Se här, min herre, sade jag, tog en bit krita och ritade på dörrspegeln. Då man från punkten A vill komma till punkten B, så kan man antingen spatsera räta linien AB (fig. 1) eller också i en kroklinea t. ex. spiralen AB (fig. 2).
Den förra är ljusets väg till ögat, den senare är kattens väg till en het gröt. I enlighet med fig. 1 säger man: två gånger två är fyra. I enlighet med fig. 2 säger man: två gånger två torde kanhända kunna antagas vara fyra i fall ers höga nåd icke behagar invända någonting deremot. Är nu den en immoderat man, som väljer den förra vägen framför den senare? Moderat — min herre! — är en tanke, just jemt så mycket, som den är sann, moderat är ett uttryck just jemt så mycket, som det troget återspeglar tanken.
Och en man — nej icke en man, utan en käring — kom vestan ifrån, pratade varmt och sefiriskt munväder och sade: “Akta dig att stöta dig med K., ty K. har en kusin J., som är nära lierad med H—s fru G. hvars svåger F. har genom sin vän E. starkt inflytande hos exellensen D., hvilken vanligen drar justitierådet C., statssekreteraren B. och generalen A. med sig. Har du således någon framtida fullmakt i sigte, så stöt dig för all del icke med K. På detta svarade jag icke ett ord — — —
Östan ifrån — östern är despotismens vagga, liksom vestern dess graf — har jag intet munväder försport; det våller att tant ännu icke yttrat sig.
Tant ser således huru illa jag varit ansatt och huru lamt jag försvarat mig, och bör derför ej undra på mina melankoliska fantasier. Då man muntligen kan kalla mig orättvis, immoderat, påflugen — hvad skall icke då ske skriftligen? Goda tant! Öfvergif mig icke i nödens stund! Blif min åskledare mot blixten, min paraply mot regnet — korteligen — mitt allt i allom under hela slaskvädret!
Efter dessa preludier kan jag rycka ett par steg närmare mitt ämne.
Förflyttom således scenen — uppskjutom det ej, påskyndom det snarare — till svenska akademiens sessionsrum. De kungliga, riksens ständer, akademiens ledamöter och Stockholmsboarna.
“Klokrådiga thussar och långsläpfagra thussinnor“ — hafva alla intagit sina platser, äfvensom herr Agardh. Denne har redan börjat sitt inträdestal, har deruti, enligt gammal, högloflig sed, påstått sig vara en stackare, i hopp att på sistone blifva motsagd af direktören, ett hopp, som ännu aldrig blifvit besviket. Orationen fortgår, vältalighetens vallmoångor sprida sig i det höga gemaket. På läktaren sitter man i nåder och gäspar, i salen sitter man i underdånighet och somnar. Talet slutar, auditorium vaknar, Tegnér harangerar sin vän Agardh på följande sätt:
»Välkommen bland oss, fast ej mer som förr
Den plats du intar aktas högt af alla,
En tron i ordets eller sångens verld,
Ett domarsäte utan jäf och villa.
Det är väl mycket lögn inom så få rader. Jag nyttjar ordet lögn, emedan tant, oaktadt min ödmjuka förfrågan, icke behagat upplysa mig om identiteten af dikt och lögn, och emedan mitt eget förstånd är otillräckligt att inse denna identitet.
När var det, som en plats i svenska akademien blef allmänt aktad? Var det då Kellgren skref “Foglarnes Vitterhets-akademi“[11], eller då Polyfem plockade “makalösa skönhetsblomster i den sannfärdeliga smakens örtagård,“ eller då första Markalls-natten, lik en olycksbådande komet, sträckte sin svans öfver ingången till Sysis’ håla[12]? Eller Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/80 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/81 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/82 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/83 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/84 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/85 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/86 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/87 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/88 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/89 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/90 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/91 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/92 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/93 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/94 Nå! lika godt — svarade tant — — men här kan jag ju spisa mig alldeles förderfvad, här blir jag sannolikt sjuk af indigestion, och jag ser icke till något apotek, hvarest man kan förskaffa sig afförande medel.
Broder — svarade min sal. fader — i himmelriket har man aldrig indigestion, i himmelriket finnas inga apotek och inga farmaceuter.
Gode Gud! huru herrligt är det icke i himmelriket — utropade jag[13]. — En blixt af salighet genomljungade mig. Jag vaknade och fann att alltsammans varit en dröm.
I denna dröm förekomma åtskilliga vidunderligheter, t. ex. att min sal. fader kallar tant för bror och vill förmäla tant med mamsell Warg, ehuru tant sjelf är ett fruntimmer, en amazon; men sådant må ursäktas en dröm och en drömmare. Jag har endast berättat drömmen i afsigt att hugna tant med hoppet om ett långt lif; ty personer, om hvilka man drömmer att de äro döda, lefva tills mossan växer på dem — enligt sannfärdiga spåmadamers vitsord.
Med djup vördnad framhärdar jag
min goda tants
ödmjukaste tjenare,
Nils Nilsson Nyberg.
- ↑ Hänsyftning på en af C. H. Anckarsvärd inlemnad, med tusentals underskrifter försedd petition om ett kungl. förslag till representationsreform. Utg.
- ↑ Bruce berättar uti sin resa i Abyssinien, att dess invånare, när de vilja göra kalas på kött, skära stycken ur nötkreaturen lefvande.
- ↑ Tant må ursäkta, att jag gör tant uppmärksam på ordet rationel;
jag väntar mig deraf stor effekt. Glosan är förmodligen vid något
universitet aflad, född och uppammad, och om hon der hade en
betydelse, så har hon efter ankomsten hit allsingen, d. v. s. tusende, och
kan derför begagnas under alla omständigheter, i ljus och mörker,
regn och solsken, tésalonger, kreaturs-afvels-broschyrer och
riddarhusorationer — alltid med fördel. Sjelf hade jag för icke länge sedan stor
nytta deraf vid en disput med några kungliga sekreterare om vissa
patriotiska medel till förbättrandet af vårt närvarande statsskick, eller
— med andra ord — om sättet, att på käpphästen rida öfver Alperna.
Jag var i förstone dum nog att tala sundt förnuft, men då jag märkte
att sådant alls intet halp, utsträckte jag min hand och utropade med
högtidlig stämma: »rationel». Genast föll ett par af mina antagonister
på näsan. På en gång glad och förvånad öfver framgången, drog jag
med krigisk tillförsigt några andra af mina Upsala-talismaner ur fickan,
och si! — de, som ej stupat för »rationel», måste omsider bita i
gräset för »identitet», »polaritet», »Ich», »nicht-Ich», o. s. v., så att
jag slutligen, med segerkransen kring lockarne, kunde på mig tillämpa,
hvad skalden säger om salig Hammarsköld:
»Lorenzo stolt med kritiska lorgnetten
Betraktade förödelsen på slätten.»(Citat ur den mot gamla skolar, riktade parodiska hjeltedikten »Markalls sömnlösa nätter».)
Den egentliga Jofurs-blixten, Hegels »das an-sich-in-sich-für-sich-seyn» behöfde jag alls icke använda och har således densamma besparad för ett annat tillfälle.
Men återvändom till »rationel». Det berättas, att grefve Hans von Fersen i sina bemödanden att åstadkomma en »rationel kreatursafvel» lyckats ända derhän, att några hästar i något stall på norr eller söder börjat tala vers. Verserna, sådana jag hört dem refereras, voro visserligen blott en imitation, men — beundrom kreatursinstinkten att välja lämpliga mönster! — en imitation af vissa verser, tillverkade af en professor och afsjungna i Upsala:
»— — I spiran evigt ung
Se vi strålen af osedde herskarens glans!»(Orden läsas i Fahlcrantz' poem: »Vid konung Karl Johans ankomst till Upsala den 31 maj 1834».)
Hvad tycks? När kusken en vacker dag inträdde i ofvanbemälta stall, så började Rölle och Grålle och Bläsen instämma i full korus:
»Oss är du hästars kung;
I piskan evigt ung,
Se vi strålen af osedde herskarens glans.»Relata refero, och jag vill ej gå i borgen för berättelsens sanning. Tant torde stöta sig på, att hästar yttra sig som Upsaliensare, liksom annat folk stöter sig på, att Upsaliensare stundom yttra sig som hästar. Utg.
- ↑ På grund af ett par i k. bibliotekets samlingar befintliga bref af Claes Livijns hand, undertecknade Nils Nyberg, bör man anse, att uppslaget till denna i nya skolans strider beryktade signatur var Livijns. Den blef sedan ett commune bonum för medarbetarna i Polyfem, Askelöfs tidskrift. Utg.
- ↑ Bibliotekarien Wallmark.
- ↑ Nya skolans Upsala-tidskrift, som började 1810 och togs under armarna af Polyfem.
- ↑ Ur Frithjofs saga, fjerde sången.
- ↑ Anspelning på kapten Lindeberg, som för sin till justitieombudsmannen ingifna skrift (oaktadt densamma förelåg äfven i tryck) dömdes till döden af hofrätten. Crusenstolpe blef, som allbekant är, för sitt majestätsbrott, dömd till fästning. Utg.
- ↑ Första brefvet infördes i Aftonbladet i september 1834, n:r 223; andra i n:r 242; tredje i n:r 252 och fjerde i n:r 296. Utg.
- ↑ Utgifvaren af Dagligt Allehanda.
- ↑ Förfeladt hugg, eftersom detta poem skrefs flera år före svenska akademiens stiftelse. Utg.
- ↑ Féen Sysis spelar en roll redan i Polyfems parodier.
- ↑ Hvilka anledningar Palmær hade, att tänka sig himmelriket utan farmaceuter, ses af lefnadsteckningen, sid. 16.