»De rebus omnibus et nonnullis aliis»
| ← Fyra bref till Svenska Minerva (mot Tegnér) |
|
Inbjudning till prenumeration → |
Publicistisk trosbekännelse.
De rebus omnibus et nonnullis aliis[1].
Min vän! Tusen tacksägelser för din vänskapliga skrifvelse. Den visar mig, att du ej glömt din gamla Upsala-kamrat, hvilket fägnar mig mycket. Den visar mig äfven något, som fägnar mig ännu mera, nämligen att du i friskt minne behållit vår ungdomsmaxim: mannen bör, lik den planet han bebor, hafva en dubbel rörelse, en allmän och en enskild, en omkring solen och en omkring sin egen axel. Sedan du först ordat om dina husliga angelägenheter, din familj och dina skördar, rycker du in på det offentligas område. Geijers Literatur-Blad har väckt din uppmärksamhet och i synnerhet hans yttrande, att periodiska pressen är tredje “statsmakten“. Du gör mig den oförtjenta äran, att äfven vilja höra min mening om saken; du framställer trenne frågor: “hvad äro tidningarna, hvad duga de till, hvad äro publicisterna?“ På dessa enkla, ja nästan menlösa spörsmål vill jag försöka att svara, med särskildt fästadt afseende på periodiska pressen inom vårt eget fädernesland. Men först nödgas jag utbedja mig ditt vänskapliga undseende för ofullständigheten af mina åsigter, för deras outvecklade skick och äfven för deras oskick, d. v. s. den form och den drägt i hvilken de framträda.
På din första fråga vill jag lemna dig tre svar. Tidningarna äro det mögel, som öfverdragit våra föråldrade statsformer, mögel, som vitnar om en börjande upplösningsprocess och väcker vårt bekymmer. Tidningarna äro smärre kanaler, ledda ur frihetens och vetandets stora floder, för att vattna och göra fruktbara de aflägse fält, som hittills legat öde; dem fattigom skall varda predikadt evangelium, äfven ett politiskt. Tidningarna äro tornerplatser, der dagens stridiga intressen, som tillika äro seklets, bryta sina lansar; och vi, tidens barn, åskåda striden med bäfvan och förhoppningar.
Emellan dessa svar kan du välja, om så behagas. Jag, för min del, låter dem alla gälla på samma gång, så paradoxt än detta må synas. Det onda, som ligger i publiciteten, torde vara ett nödvändigt vilkor, hvarförutan det myckna goda, som den onekligen innebär, ej kan framträda och skaffa sig plats i vår sublunariska verld. De ädla metallerna måste ju försättas med oädla, innan de duga till mynt.
Frågan, hvad tidningarna i allmänhet duga till, synes mig vara besvarad, då man sagt, hvad de äro. Men åt oss svenskar hafva de medfört en egen, oförgätlig fördel, först påpekad af aflidne riksdagsmannen Nils Månsson från Skumparp. Då denne, vid riksdagen 1830 med värma och framgång talade till den periodiska pressens försvar, yttrade han bland annat: “utan tidningarna skulle vi aldrig erhållit kännedom om vår store konungs bragder, och således aldrig hafva fallit på den tanken, att kalla honom till tronföljare.“ Detta bevis för tidningarnas nytta, hvilket vi kunna kalla det Skumparpska, har jag vid flera tillfällen användt, då jag om pressens värde ordvexlat med pressens antagonister. Och de förstummades alltid och blefvo liksom flata. Sådan är sanningens makt äfven öfver förhärdade sinnen.
Kinkigare blir att säga, hvad publicisterna egentligen äro för folk. Ett visst inflytande måste man nödvändigt tillerkänna dem, såsom ledamöter af en korporation, den professor Geijer, mot hvars domar allt jäf är omöjligt, hedrat med namn af tredje statsmakten. Men hvarpå beror egentligen detta inflytande? På ett öfvermått af dygd? Ånej! Vi ega ej tillstånd, att tänka oss dygden under annan skepnad än kristelig, med korset på skuldran och törnekronan kring hufvudet. Såsom sådan försakar hon allt jordens goda, emot fullgiltiga invisningar på medborgarelott i himmelen. Hennes valspråk är: “att vara gudelig och låta sig nöja, är vinning nog.“ Publicisten deremot låter sig aldrig nöja. Det närvarande tyckes honom aldrig godt nog och han ropar alltjemt på ett bättre. Af öfverflöd på dygd lärer således hans inflytande ej härleda sig. Han skulle till och med kunna vara motsatsen af dygdig och ändå försvara sin befogenhet, att föra dygdens talan, med det utropet: “har icke Gud låtit ett af de förnämsta snygghetsmedlen växa på det osnyggaste djurets rygg!“ — och dervid taga alla borstbindare i verlden till vitnen på sanningen af sin sats.
Ej heller har jag upptäckt någon guldgrufva af lärdom, då jag med slagrutan i hand sökt att bespeja publicistnaturens område. En lärd och en publicist äro, snart sagdt, antipoder. Den förre utbildar merendels ett af sina anlag på de öfrigas bekostnad. Om själen i allmänhet kan liknas vid ett skåp med flere lådor, af hvilka der ligger litet i hvarje, så kan äfven en lärd mans själ liknas vid ett skåp, med den skilnaden likväl, att alla lådorna äro tomma, en enda undantagen, men denna alldeles fullproppad, t. ex. med matematik. Den lärde är således ensidig och grundlig och sysselsätter sig med ett. Publicisten åter, som måste blanda sig i allt, är mångsidig och ytlig. Han tillegnar sig vetandets gebit ungefär på samma sätt, som Dido tillegnade sig Kartagos, d. v. s. han skär sitt snilles oxhud i så smala remmar, som möjligt, för att åtminstone kunna kringspänna det fält, som han ej mäktar betäcka.
Låter man undersökningen fortgå på samma sätt, så finner man snart, att publicisternas inflytelse beror på helt annat, än personlig öfverlägsenhet, vare sig åt hvilket håll som helst. Men dagen behöfver dem, mängden behöfver dem och i detta behof ligger fröet till deras makt.
Då jag nedskrifvit föregående rader, i hvilka jag antydt, icke hvad en publicist är, utan snarare, hvad han icke är, inträdde en af mina vänner i rummet. Samtalet föll naturligtvis på de senaste händelserna i Stockholm. Du känner, att jag lätt tar hetta. Så gick det mig äfven nu, och med häftighet yttrade jag: “hela nationen bör nedhuggas, så blir det lugn i landet[2]. De döda äro så stilla och fredliga undersåter, som någon monark kan önska sig. Rådfråga historien, och du skall finna, att upplopp och revolutioner och dylika skändligheter alltid blifvit tillstälda af de lefvande och aldrig af de döda. Hela nationen bör nedhuggas, så blir det lugn i landet.“ Leende och med upplyft finger svarade min vän: “Akta dig du!“
Ur dessa ord, sagda till varning, hemtade jag all den upplysning, som jag för tillfallet behöfde. Som en blixt flög mig den tanken genom hufvudet, att en publicist egentligen är en menniska, som bör akta sig.
Hvad måste han då akta sig för?
Till en början måste han akta sig för att synda mot den läsande allmänhetens, eller, såsom den under pågående prenumeration helst kallas, den vördade allmänhetens regler för skriftställare, regler, som rätt förstådda, utan tvifvel förena axiomets bindande evidens med postulatets enkelhet.
Den första af dessa regler lyder så här: “Du skall yttra dig på ett sätt, som vitnar om bildning.“ Låtom •oss tillse, hvad denna föreskrift kan hafva att innebära.
För det första innebär den ett förbud emot allt ovett. Det förstås af sig sjelf, att jag här ej tager detta ord i samma bemärkelse som Thorild, hvilken någonstädes yttrar, att vett, så sagdt, att det träffar, kallas i Sverige för ovett. Vore denna betydelse af ordet den riktiga, så synes mig, som skulle ingen skriftställare kunna nog mycket bemöda sig att vara ovettig. Men dels är Thorilds definition icke riktig, dels gifvas fall, i hvilka, äfven om den vore riktig, klokheten bjuder publicisten, att blott med sparsamhet begagna sig af ovett. Föreställom oss för några ögonblick en publicist i landsorten; föreställom oss vidare, att i bemälte landsort finnes ett konsistorium, att bemälta konsistorium gör en gräslig mängd dumheter, och ändtligen att bemälte publicist i sin tidning refererar och kriticerar bemälte dumheter. Då ligger för en dag, att publicisten, snart sagdt, lefver på konsistorii dumheter. De utgöra, så till sägandes, hans visthus, hans källare, hans garderob. Vore det nu klokt af publicisten, att vara för ovettig på konsistorium? Visserligen icke! Han måste, om han är förståndig, resonera så här: Är jag för ovettig på konsistorium, så kan konsistorium bli förargadt; blir konsistorium förargadt, så kan det i förargelsen låta bli att göra dumheter ― ― och hvad tusan skulle jag sedan lefva af?
För det andra innebär regeln en befallning att bruka förmaksmässiga uttryck, men inga andra; och bryter någon deremot, vore det blott en enda gång, anser jag honom förlorad. Förgäfves skall han till sin ursäkt åberopa Guds åt menniskomas stamfader gifna privilegium att nämna hvar sak vid sitt namn. Förgäfves skall han demonstrera, att tankar, som rusta sig till fejd, behöfva ridstöflar, men icke dansskor. Förgäfves skall han anföra respektabla och respekterade mäns exempel, såsom Luthers. Förgäfves skall han ropa: “Sybariter! er ömtålighet härflyter ej ur sedlighet, men ur brist derpå. Veten, att en frisk hand kan kramas, men en svullen icke ens vidröras utan smärta. Veten, Sybariter! att om I fortlöpen på samma väg, som hittills, skolen I slutligen ej våga nämna ert eget hår; ty håret sammanhänger med hufvudet, hufvudet med halsen, halsen med ryggen, och ryggen med något, som icke far nämnas.“ Kort sagdt, karlen må kämpa aldrig så käckt, han förlorar ändå processen, och detta med rätta. Hvarför ville han ej motsvara en bildad allmänhets anspråk? Hvar- för kunde han ej nyttja benkläder i stället för byxor och visa sin civilisation?
Tro icke, min vän! att mitt skämt åsyftar ett försvar för grofheten och pöbelspråket. Långt derifrån. Men jag påstår, att undvikandet af låga talesätt endast är hyckleri, så länge en låg sinnesstämning ännu anfäktar den talande. Bedjom Gud bevara oss för en låg sinnesstämning och det låga språket skall falla bort af sig sjelf.
Den läsande allmänhetens andra regel, hvaremot publicisten må akta sig att synda, lyder så här: “du skall hålla dig till sak, och icke till person.“ Tages denna regel i sin strängaste mening, måste man gissla tjufnaden och låta tjufven gå. Det förra faller sig nog svårt, det senare nog hårdt. Vi måste derför förklara regeln på ett sådant sätt, att tillämpningen deraf ej varder omöjlig i den konkreta verld, hvars innebyggare vi äro. Månne regeln i sjelfva verket innebär någon annan befallning än den, att strängt skilja mellan mannens offentliga handlingar och hans enskilda? Månne den innebär något annat förbud än det, att ej öfverskrida familjlifvets helgade tröskel? Jag, för min del, besvarar dessa frågor med nej.
Ännu ett tredje anspråk från allmänhetens sida, men hvilket hon likväl är för blygsam att uttala som regel, torde äfven böra tagas i betraktande. Hvarje läsare vill i en tidning se sina egna åsigter uppträda, men naturligtvis i förskönade och förklarade skepnader. Per vill se en idealiserad. Per, Pål en idealiserad Pål. Sak samma gäller om Anders. Men som detta alls icke låter sig verkställas, far publicisten nöja sig med det ena partiets gunst och försaka de öfrigas. Endast en halfgud kan göra alla till viljes, t. ex. Högstsalig Hans Majestät Konung Karl den trettonde, glorvördigst i åminnelse, hvilken vann en seger vid Högland, hvarmed bägge de krigande nationerna funno sig så belåtna, att svenskarna sköto te Deum i Stockholm och ryssarna i Petersburg.
Men icke blott för allmänheten måste publicisten akta sig; ty i motsatt fall mister tidningen sina prenumeranter. Han måste äfven äkta sig för Hofkansleren; ty i motsatt fall mista prenumeranterna sin tidning.
Denne Zevs — jag menar Hofkansleren — sitter på Olympens spets — jag menar konselj taburetten — med tvänne blixtar i sin hand — jag menar åtal och indragning.
Åtal nu för tiden röra mest majestätsbrott, och ingen kan vara säker att slippa, icke en gång jag, som är en svärmande rojalist. Du mins, att vi i Upsala studerade Montesquieu tillsammans. Du mins äfven, att vi under läsningen meddelade hvarandra våra tankar. Bägge erkände vi, att konungar äro ett godt; men derutöfver — hvilken skilnad i våra åsigter! jag påstod, att af det goda man aldrig kan få för mycket och önskade, mina ögon måtte skåda den dag, då hvar menniska vore en konung. Du, mindre sangvinisk och med måttligare anspråk, önskade blott, att se den dag, då hvar konung vore en menniska. Och likväl fruktar jag, som ännu är samma svärmande rojalist, hvar timma och stund, att anklagas för majestäts- brott. Ty häromdagen skref jag ett bref, der jag bland annat yttrade, att ömen är en roffogel. Kommer detta bref för vederbörandes ögon, så följer sannolikt en hög- målsprocess och mina öron bereda sig redan, att inför Rådhusrätten läskas med följande nektariska framställning:
“Den anklagade har kallat örnen en roffogel; följaktligen har han smädat örnen. Nu är örnen foglarnes konung; följaktligen har den anklagade smädat en konung. Men den som smädar en konung, smädar med detsamma alla konungar; följaktligen har den anklagade äfven smädat vår egen allernådigste konung.“
Visserligen är denna syllogism något knäsvag, dock icke en hårsmån svagare än den, som användes emot assessor Crusenstolpe. Om jag, i händelse åtal göres, blir fäld eller frikänd, vet Gud allena. Dock hoppas jag det senare; ty Östergötlands domare — jag säger detta med stolthet ― äro icke så oberoende af lagen, som Stockholms åklagare af logiken.
Att någon skriftställare med vett och vilja begår ett majestätsbrott, synes mig vara otänkbart. Han bör at regeringsformen känna, att, äfven om konungen skulle personligen hafva felat, det blott är rådgifvarepersonalen, som bör drabbas af klandret. Och detta svenska grundlagsbud står ju dessutom i sådan enklang med hela vår uppfostran, att det förefaller oss som en gammal barndomsbekant, då vi, vid mognare ålder, träffa det i regeringsformen. Här t. ex. en skolgosse oqvädar en bonde eller kastar snöbollar på hans skinnpels, icke är det tungan eller handen, som blifva straffade; utan stjerten, den till brottet alldeles oskyldiga stjerten, får betala kalaset. Imellertid torde det i dessa förbistrade tider, då konung och konselj betyda detsamma, vara nästan omöjligt att undgå majestätsbrott, och publicisten måste akta sig, akta sig, akta sig.
Den andra blixten i Hofkanslerens hand heter — indragning.
Du har ofta och med skäl hört sägas, att våra grundlagar behöfva lagas i grund och indragningsmakten indragas. Vill du göra förtrolig bekantskap med den se- nare, så läs “Skildringar ur det inre af dagens historia,“ der hon blifvit porträtterad med en mästares hand. Du skall finna henne både ömklig och löjlig. Jag, för min del, kan knapt tänka på indragningsmakten, utan att gråta med det ena ögat och skratta med det andra. Men till dess hon faller och faller på sin synd, måste publicisten akta sig för henne, och är han ett kräk, så går det af sig sjelf och han behöfver ej anstränga sig alls.
Slutligen måste publicisten akta sig för att akta sig så, att någon märker, att han aktar sig. Han måste förstå, att med ledighet svänga sig bland de svårigheter, af hvilka han omgifves, lik en flicka, som dansar på ägg med raska steg, med smidig fot, och utan att krossa ett enda. Så, min vän! står det ungefär till med tredje statsmakten och dess representanter.
Sedan nu korrespondensen oss emellan börjat, önskar jag, att missgynnande omständigheter ej måtte för hastigt föranleda dess afbrott. Jag har mycket att meddela dig, till och med åtskilligt om min egen värda person. För denna gången må det vara nog, om jag säger dig, att vederbörande hafva, under den senare perioden af mitt lif, haft all möda ospard, för att få mig smal och mager, som ett utropstecken efter “Gif oss vårt dagliga bröd!“ Men de hafva ej lyckats, jag har tvärtom gjort dem den förargelsen, att blifva trind och fet, som ett o i “O Gud! vi lofve dig!“
Lef väl, min vän! och helsa hjertligt till hustru och barn.