[ 47 ]

En filosof.


När jag sitter och tummar på ett litet, groft och nästan grått stycke papper, på hvilket namnet Helmer Helgesson är skrifvet tämligen slarfvigt af namnägarens hand — det är verkligen icke något vackert visitkort — så står fram för mitt minne en liten, vacker, men mycket blyg gosse, med hvilken jag knöt ett starkt vänskapsband i skolan.

Helmer var en af skolans bäste lärjungar. Det hände till och med, att magister Palmgren framhöll honom såsom ett föredöme för oss andre. Detta var naturligtvis litet förargligt för oss och verkade därför något hämmande på våra vänskapliga känslor för Helmer, men vi glömde det snart och tyckte verkligen om den lille, beskedlige kamraten som aldrig gjorde någon förargelse, aldrig skvallrade och gärna delade med sig af de raspebröd, kryddlimpor med smör på, äplen och karameller som han ofta hade med sig.

Någon af de tongifvande var han visst icke och gick aldrig i spetsen för oss, när vi ilade till tyska kyrkogården för att leka rymmare och fasttagare, samt ej häller när vi skulle ut och slåss mot pojkarne i magister Finemans lancasterskola vid Munkbrogatan. Han följde ej ens med på dessa glada utflygter.

[ 48 ]Helmer var liten och klen och tycktes icke finna nöje i att leka i fria luften. Under frukostlofvet satt han vanligtvis kvar i skolsalen och läste.

»Nu sitter Helmer och pluggar igen,» sade vi andre och funno det naturligtvis icke blott öfverflödigt, ty han kunde ju ständigt sina lexor mycket bättre än de fleste kamraterne, utan till och med som en förnärmelse mot oss; men när vi sågo honom luta sitt lilla, vackra hufvud öfver boken, tyckte vi det nästan vara synd att störa honom. Han såg så snäll ut och tänkte bestämdt icke på att göra oss någon förargelse med sin flit. Vi sade sällan något ondt ord åt honom, i synnerhet om vi kommo i rätt tid, innan han ännu hunnit äta upp kryddlimpan med smör på, och det således fans en och annan bit kvar åt oss.

Han var alltid fint klädd och putsad och hade så mycket godt i sin skolväska. Detta skulle nog hafva gifvit oss anledning att tro hans föräldrar vara rika, om det fallit oss in att ett enda ögonblick tänka på föräldrars rikedom eller fattigdom. Det var något som på intet sätt bekymrade oss. Delade Helmer blott med sig af lifvets goda och hjälpte oss med en och annan svår punkt i latinet, frågade vi föga efter hans familjförhållanden.

För mig som var en af hans bäste vänner talade han ofta om sin mor och sin syster, men jag hörde just icke mycket på hvad han i det afseendet hade att meddela. Det var först när vi voro äldre och hunnit ett par eller tre år af gymnasiitiden och Helmer bjöd mig hem till sig som jag tog någon reda på detta hem.

Hans moder var sedan många år enka efter en statens tjänsteman och uppbar en liten pension som väl knapt kunnat hindra henne och hennes två barn att [ 49 ]svälta, i fall den icke understödts af hennes egen flit och förståndiga hushållsaktighet. Genom något fruntimmershandarbete ökade hon sina inkomster, att hon kunde gifva åt minstone sonen en mycket god uppfostran. Dottern njöt visserligen också af den moderliga uppfostran i hemmet, men med undervisningen var det klent.

»Elin är ju flicka,» brukade fru Helgesson säga, »och beköfver således inte så mycket, men annorlunda är det med Helmer. Han skall en gång bli karl och måste samla kunskaper. Lyckligtvis har han ofantligt lätt att fatta och är road af att läsa. Han har altid varit en mycket snäll och flitig gosse. Får jag bara lefva och kan ha någon hjälp af Elin, så skall Helmer nog studera. Jag hoppas få glädje af honom.»

Fru Helgesson fick stor glädje af sin son. På gymnasium betraktades han rent af som ett lärdomsljus. Han var alla lärarnes gunstling och i allmänhet omtyckt äfven af kamraterne, ehuru hans blyghet och obenägenhet för att deltaga i de ungdomliga upptågen gjorde honom främmande för flertalet, åt minstone för dem som ej känt honom redan i skolan.

»Helmer Helgesson kommer att göra stor heder åt läroverket,» hette det bland lärarne.

»Han blir nog med tiden ett stöd för kyrkan,» sade teologie lektorn.

»Jag tror förr, att han kommer att låta höra af sig som matematiker,» sade lektorn i matematik.

Hvar och en af de öfrige lärarne berömde honom i hvar sitt ämne.

Han tog en utmärkt vacker studentexamen, och på vår studentsexa, i hvilken han dock endast på vår enträgna uppmaning kunnat förmås att deltaga, förklarades han enhälligt för ett »universalgeni». Det kunde omöjligt [ 50 ]gå af för mindre vid ett så gladt tillfälle. På aftonen hissades han och följdes slutligen hem med sång. Han hade, såsom lärarne förutsagt, gjort vårt läroverk stor heder och hans ovanliga kunskaper spredo glans öfver hela vår »flyttning».

Fru Helgesson var naturligtvis öfverlycklig och ansåg sig icke kunna göra nog stora uppoffringar för att gifva sonen tillfälle att ytterligare förkofra sig i lärdom. Helmer, den gode och sin moder hjärtligt tillgifne ynglingen, hvilken också hyste den varmaste broderskärlek för systern, tog mot dessa uppoffringar utan betänkande. Det föll sig så naturligt. Han hade aldrig hört talas om annat i det afseendet, än att han skulle gå mycket långt i lärdom och hinna en mycket upphöjd plats i samhället. Visserligen talade han någon gång om att taga sig »kondition» och själf söka bidraga till kostnaderna för sina studier, men det var något hvartill modern icke ville lyssna, och förslaget förföll alltid.

»Mamma har nog rätt,» sade han till mig, »att jag skulle bara fördröja mina studier, om jag sloge mig på att undervisa.»

Han var vid högskolan nästan lika blyg och tillbakadragen som under gossåren, syntes sällan på nationssexorna och deltog aldrig i de enskilda, glada studentlagen.

Mig anförtrodde han, att han tänkte taga mycket höga betyg i filosofiska graden. Att han skulle varda primus föll helt och hållet af sig själft, tyckte både han och jag.

Den blyge Helmer är nog ärelysten, tänkte jag, då han vid flera tillfällen talade om alt det stora han skulle uträtta i verlden, men det var också naturligt. En ung man med så stora kunskaper måste varda något stort i [ 51 ]samhället. Jag och de öfrige kamraterna gjorde oss aldrig reda för hvad Helmer Helgesson egentligen skulle komma att uträtta, men att det skulle varda något högst ovanligt, det hade vi klart för oss.

Så förgingo några år. Vid slutet af en termin bad Helmer mig gå upp till sin mor, när jag komme till Stockholm, och hälsa henne från honom.

»Reser du själf inte hem under mellanterminen den här gången häller?» sporde jag.

»Nej, jag måste läsa, och de där resorna fram och till baka och vistandet hemma äro blott till hinder för mig. Jag har en högre uppgift än att slösa bort min tid på familjelifvet.»

Det der talet tyckte jag icke riktigt om, och då han stod fast vid sitt beslut, kommo vi i en liten vänskaplig tvist om det stora och det lilla i lifvet. Han var stark i sin bevisföring, ehuru jag tyckte, att han rörde sig bra mycket med öfverdrifter och rent af orimligheter.

Jag for till Stockholm och gick dagen efter min ankomst genast till fru Helgesson för att framföra hennes sons hälsning. Hon bodde då i en af gränderna mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan, och hennes lille bostad föreföll mig ganska dyster, helt annorlunda än då jag under min gymnasiitid besökte Helmer, då hans mor bodde i en vacker, liten våning vid Mynttorget.

Vid rummets enda fönster, genom hvilket ej just mycket dagsljus hittade vägen — det stora, svarta och fula huset midt emot låg nästan in på rutorna — sutto i ifrigt arbete enkan och hennes dotter. Bägge voro mycket förändrade, tyckte jag, men bägges ögon lyste af samma glans som förr, när jag talade med dem om Helmer.

De uttryckte sin ledsnad öfver, att han icke kunde [ 52 ]komma hem, men förklarade också, att de nog insåge, det han icke kunde lemna sina studier.

»Blott han icke arbetar, så att hans hälsa lider,» sade fru Helgesson med moderlig ängslan i sin röst, hvilken föreföll mig mycket svag, och hennes afmagrade händer darrade, då hon för att lemna mig plats röjde af en stol, öfverlastad med linnesöm.

Hon såg gammal och sjuk ut, i stort behof af hvila och omvårdnad.

Jag trodde mig kunna försäkra henne, att Helmer tycktes vara fullkomligt frisk.

»Han har alltid varit så klen,» fortfor hon och talade med öm moderskärlek om hans barndom.

Jag kunde dock icke rätt uppfatta alla hennes ord, ty hennes dotter hade fått ett så häftigt anfall af hosta, att ljudet däraf hindrade mig att höra den gamla. Jag frågade efter mamsell Elins helsotillstånd, och sedan det i mina öron riktigt ohyggliga ljudet ändtligen för en kort stund upphört, förklarade Helmers syster, att hon nog mådde bra, blott den envisa hostan ville lemna henne i ro. Hennes ansigte visade emellertid spår af en långt framskriden bröstsjukdom.

»Å ja, Elin blir nog snart kry igen,» sade fru Helgesson, »bara sommaren på allvar infinner sig. Hon har nu i flera år varit så där under vintern och värst om vårarne. Det går väl an för henne som är hemma, men värre är det med Helmer, om han långt från hemmet skulle få någon sjukdom.»

Jag frågade, om fruntimmerna tänkte bo på landet.

»Nej, det kunna vi inte,» svarade fru Helgesson, »för vårt arbetes skull. Vi ha, gud vare lof, fullt upp med arbete och sitta långt in på nätterna. Det går väl för sig den här årstiden, då det är ljuse aftnar.»

[ 53 ]Ljuse aftnar i en gränd mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan! Det gjorde på mig ett hemskt intryck. Jag tog afsked af de stackars fruntimmerna som uttryckte sin hjertliga tacksamhet för att jag infunnit mig med hälsningar från Helmer.

»Han skrifver så sällan nu för tiden,» sade den gamla frun, »men det är ju klart, att hans studier inte lemna honom tillfälle.»

Jag skyndade mig ner till Skeppsbron och for öfver till Djurgården, där jag ströfvade länge omkring i parkens aflägsne delar. Det gröna gräset, de lummiga ekarne, den blå himmelen och de friske fläktarne från sjön lyckades snart jaga bort det sorgliga intrycket af det mörka rummet vid den trånga gränden och de två sjukliga kvinnorna som sutto fastkedjade vid ett själs- och kroppsmördande arbete för att därigenom lemna en ung, frisk man tillfälle att odla sina själsförmögenheter.

På återvägen träffade jag ett par andra studenter, och snart satt jag i ett gladt lag på Blå Portens veranda. Vi voro någre lättsinnige ungdomar som utan samvetsförebråelser rumlade upp våra anhörigas penningar. Kom jag att tänka därpå, när jag sent på natten gick hem? Jag kan icke riktigt påminna mig det.

Tänkte jag så här:

»Helgesson är dock bättre än vi. Han rumlar icke. Han arbetar kanske ej blott på sin, utan äfven de sinas lycka, och i hvad fall som hälst söker han redligt efter visdomsskatten.»

Sannerligen jag kommer i håg, om jag tänkte så, men det vet jag, att jag morgonen därpå skref till vännen i Upsala, omtalade, att jag uträttat hans uppdrag och sökte på ett så granlaga sätt som möjligt [ 54 ]underrätta honom i hvilket tillstånd jag funnit hans närmaste, dem af hvilka han hemtade de materiela medlen till sina studier.

»Helmer har alltid varit en bra pojke, om också litet klemig,» tänkte jag, »och måste se till, att hans mor och syster icke arbeta ihjäl sig för hans skull.»

Jag tyckte mig hafva gjort en riktigt god gärning, då jag skrifvit och afsändt det brefvet och därför tänkte jag ej häller på något allvarligt under den återstående delen af dagen, och för öfrigt ej häller under en lång följd af dagar.

Jag for på landet och hörde icke något af Helgesson förr än jag på hösten åter kom upp till Upsala.

»Har du sett till Helgesson?» frågade jag en kamrat som också »legat» i Upsala under mellanterminen.

»Nej, honom ser man aldrig till. Slinken som reste käglor åt oss i går ute vid Hofvet påstod, att Helgesson inte tar kandidaten i termin.»

»Hur tusan vet Slinken det?»

»Han är visst borstis åt Helgesson, och en sådan har nog reda på saker och ting. Går du med till Förderfvet? Jag skulle träffa Elis Cederberg och Agnar Pettersson. Vi kunna gå upp till mamma Joholm se’n och få oss en bit mat.»

Visst gick jag med till Förderfvet. Det var klart. Men till »mamma Joholm» kommo vi icke den aftonen, ty på Förderfvet vardt ett dundrande kalas.

När jag, efter ett litet »Nachspiel» på Scylla, vandrade hem öfver Nybron, stötte jag på en ensam skepnad som lutade sig mot ledstängerna och blickade ned i Fyris.

»Hvarför står herrn så ensam här uti natten?»

Nå, så tokigt. Det var Helgesson. Jag uttryckte [ 55 ]min glädje öfver att träffa honom och frågade, om också han varit ute på någon »svyck».

Nej, det hade han visst icke. Han hade lemnat böckerna för att gå ut och få sig frisk luft.

»Du läser lika flitigt?» sporde jag, hvarpå han just icke svarade något.

Han var visst vänlig, nu som förr, men dock mycket fåordig, och jag tyckte nästan, att han icke vore synnerligt glad öfver att träffa mig.

Emellertid kommo vi snart in på ett område som mycket roade honom, några metafysiska frågor, för hvilka jag också kände deltagande, men på hvilka jag kanske icke inlät mig mycket oftare än när jag kom från Förderfvet och det nattliga Scylla. Helgesson lifvades, vardt alt mera meddelsam och utvecklade åsigter som på den tiden voro mig fullkomligt främmande, öfverraskade mig och nästan skrämde mig, men till hvilka jag likväl lyssnade med ständigt växande intresse.

De åsigterna har jag sedermera återfunnit hos Arthur Schopenhauer, men jag tror icke, att Helgesson på den tiden läst en rad af dennes skrifter. Mycket beslägtadt med Edvard v. Hartmanns förslagsmeningar framställde min vän också, men visst är, att den nymodige tyske filosofen då ej ännu var annat än en glad artillerilöjtnant, om han ens lemnat skolbänken.

När vi slutligen började åter gifva akt på vår omgifning i verkligheten, funno vi oss ej långt från Vaxala kyrka. Vi hade under Helgessons ifriga föredrag, mina utrop, frågor och svaga invändningar gått vägen rakt fram, utan att tänka på, det vi i natten aflägsnade oss från staden.

Jag fann det ganska lustigt, men på min vän gjorde det icke något intryck. Vi vände om, och han tycktes [ 56 ]åter upptagen blott af sina egna funderingar. Han gaf fåordiga eller rent af inga svar på mina frågor. Det föreföll mig nästan som funne han mitt sällskap besvärande eller ej nog värdigt de djupsinniga spekulationer som sysselsatte honom. Kanske ångrade han den öppenhet med hvilken han nyss framstält sina innersta åsigter. Jag kände ej riktigt igen honom. Den vänlige, om ock förut ständigt blyge och tillbakadragne kamraten föreföll mig sträng, kall och frånstötande.

När vi kommo till baka till staden och hunnit hörnet af Vaxalagatan och Dragarbrunnsgatan, frågade jag, om han ville följa mig upp till mig och »kinesa» hos mig. Morgonen började redan gry.

»Du vet, att jag aldrig kinesar», svarade han.

»Men du bor långt härifrån», invände jag, »förmodligen ännu uppe i Rackarnäbben.»

»I Jonssons gård», var hans buttra svar. Han räckte mig handen till afsked.

»Tar du kandidaten i termin?» sporde jag och höll fast hans hand.

»Kandidaten! Pff! . . . Tror du, att jag mer bryr mig om sådana barnsligheter? Jag studerar för vetenskapens skull och inte för brödfödan.»

»Men . . . din mor! . . . din syster! Vi ha inte talat om dem ett enda ord.»

»Nej, jag tror väl . . . Nå, du var hos dem?»

»Det vet du väl. Fick du ej mitt bref?»

»Jo, tack! . . . Mamma har skrifvit många bref. Elin lär vara sjuk igen . . . Jag har nog tänkt att fara ned till Stockholm, men . . .»

Han tystnade.

»Du måste verkligen fara till dem, och det rätt snart», uppmanade jag.

[ 57 ]»Ja visst! Jag skall nog göra det, men för närvarande håller jag på med lösningen af några filosofiska problem . . . Ser du, åt dig kan jag säga det . . . jag tror, att mänskligheten har anspråk på mig. Det är så många frågor som måste klargöras, så många gamla dumheter som måste undanrödjas. Tror du kanske, att jag icke har hjärta för mänskligheten, fastän jag nyss bevisat dig, att hela lifvet är ett fördömdt misstag?»

»Hjärta för mänskligheten? Jo, jag har altid trott dig hafva ett godt hjärta, alt sedan du i skolan delade din kryddlimpssmörgås och dina läckerheter med kamraterne och hjälpte oss med våra latinska themata . . . Men dina närmaste, de som, ursäkta att jag säger det, uppoffra sig för din skull! Du har väl hjärta för dem först och främst?»

»Hjärta för dem, efter vi skola idissla med det där gamla dumma uttrycket, har jag visst. Det vet du nog. Men först och främst, som du säger, får jag inte hafva det. Min uppgift är högre. Men nog prat nu. God natt med dig.»

Han styrde med snabba steg upp åt torget.

Jag var mycket trött, gick hem och lade mig samt tänkte på, att Helmer Helgesson kanske en dag skulle framträda med ett nytt system, som komme att omskapa hela verldsåskådningen, göra hans namn berömdt öfver hela jorden och sprida glans till och med öfver alle hans kamrater, mest öfver de gamle skolkamraterne, och så tänkte jag äfven i sömnen på mycket underliga förhållanden, på Förderfvet och Scylla, samt nya filosofiska lärosatser som skulle förkunnas från Vaxala kyrka, sedan man där först offrat två kvinnor.

Men så kom morgonen och en ny dag med sina mödor och fröjder, föreläsningar och glada samkväm, [ 58 ]och jag tänkte icke mycket på Helmer Helgesson. Hvarken under denne eller den därpå följande terminen syntes han till på nationssalen eller någon föreläsning. Många gånger sökte jag honom i hans bostad, men slapp aldrig in. Då och då lyckades jag träffa honom i någon aflägsen del af Karolinaparken eller i Slottsskogen, men han var fåordig och grubblande och syntes dystrare för hvarje gång.

Vid vårterminens slut tog jag ändtligen min examen och lemnade Upsala. Jag hade önskat taga afsked af Helmer, men kunde icke träffa honom.

Sedan jag vistats någon tid i Stockholm, kom jag att tänka på den gamle kamraten och beslöt att gå upp till hans mor och syster för att höra, om de haft några underrättelser från honom. Jag letade rätt på det gamla, fula huset i den mörka gränden, klättrade upp för de svarta, slippriga trapporna och knackade på en dörr, på hvilken man i förstugans eviga skymning med möda upptäckte »Fru Helgessons atelier för linnesömnad», skrifvet på ett stycke papper och fastsatt med munlack.

Då jag icke hörde någon uppmaning att stiga in, öppnade jag dörren och såg den gamla frun på samma plats som året förut, lika ifrigt sysselsatt med sin söm, men ännu magrare, mera böjd och darrande. Hennes dotter såg jag icke till.

Fru Helgesson såg upp, sökte att resa sig, men sjönk åter ned på stolen och stammade en fråga, om jag hade någon beställning.

Jag erinrade henne om, hvem jag vore och frågade, om hon haft några underrättelser från sin son.

»Ack, förlåt! Jag ser så illa nu för tiden. Var så god och sitt . . . Från Helmer, nej inte sedan han ej kunde komma till begrafningen.»

[ 59 ]Nu förstod jag hvarför Elins plats var tom. Den stackars flickan hade dukat under för bröstlidandet. De ljuse sommarnätterna i den svarta gränden, då hon sutit lutad öfver linnesömmen, den sannolikt mycket knappa födan, de kalle vinterdagarne, då ingen enda solstråle och kanske ej häller mången vedpinne värmt henne, saknaden af ungdomens glädje, sorgen öfver att brodern ingen enda gång kom och talade ett vänligt ord till mor och syster, det där hade slutligen lagt henne i grafven.

»Helmer har väl talat om, att Elin gick bort för alltid nu på våren. Det var en stor förlust för mig», sade den gamla, »ty nu är jag ensam om att skaffa Helmer medel till sina studier. Men om mina ögon inte voro så dåliga, skulle det nog gå bra.»

Hon talade med riktigt onaturligt lugn om dotterns död, tyckte jag, och då jag beklagade hennes stora förlust, yttrade hon endast:

»Ja, visst är det tomt här nu, och när man sitter i sin ensamhet komma dystra tankar, men jag har ju Helmers framtid att sörja för, och för den skull måste jag vara glad och stark.»

Helmer var några och tjugo år, och hon talade om honom som om ett litet barn hvilket ej kunde hjälpa sig själf det ringaste.

»Han får inte underkasta sig några försakelser,» förklarade hon, »och inte utsätta sig för något som kan störa honom i hans lärda sträfvanden . . . Graden bryr han sig inte om, skref han till mig i vintras, men jag undrar hur länge han tänker stanna i Upsala. Han lär ha ett mycket stort arbete för sig. Visst hade det varit roligt, om han blifvit filosofie magister, och Elin fröjdade sig många gånger åt hoppet att få komma upp till Upsala och se sin bror lagerkransas, men det gör nu [ 60 ]henne ingenting, att det hoppet aldrig gick i fullbordan. Helmer vet nog själf hvad som är bäst för hans lärdom. Jag skulle bara önska, att han hade tid att skrifva litet oftare till mig här i min ensamhet.»

Det var hjärtslitande att höra, fastän det framsades så blygsamt och utan minsta anspråk eller klagan. Men jag lemnade den gamla, och lifvets friske vindar blåste snart bort intrycket af det dystra rummet och den öfvergifna gumman vid hennes aldrig hvilande arbete, aldrig tröttnande omsorg för den lärde sonen.

Jag skref likväl kort derefter till Helgesson och omtalade mitt besök hos hans mor. På det brefvet fick jag aldrig något svar.

Ett par år förgingo åter. Jag höll på att glömma Helgesson, då jag aldrig hörde talas om honom. En dag sade en af de gamle kamraterne:

»Vet du, jag tror, att det var Helgesson, du mins väl honom, öfverliggaren, som jag såg i dag, då jag händelsevis kommit upp till söder. Men jag kände knapt igen honom och inte hade jag just någon önskan att tala med honom, för han såg riktigt ruskig ut, han som förut var så fin och putsad.»

De gamla minnena döko plötsligt upp. Jag förebrådde vännen att icke hafva tagit reda på vår fordne kamrat.

»Kamrat! Ja, det förstås,» fick jag till svar på förebråelsen, »men det är nu längesedan. Inte behöfver man väl umgås med alle gamle kamrater, i synnerhet om de kommit på decadance. Då skulle man få en alt för brokig umgängeskrets och kunde råka ganska illa ut. Nej, tack skall du ha!»

Någre dagar därefter lemnade man mig vid min hemkomst ett papper, på hvilket ett namn var skrifvet.

[ 61 ]»Det var en karl här med det,» sade pigan helt vårdslöst.

»Hur såg han ut?» sporde jag.

»Å, han såg tuskig ut. Inte var det någon af herrns bekanta.»

Jo, det var en af mine bekante, en af mine äldste vänner. På papperslappen stod Helmer Helgessons namn skrifvet af honom sjelf. Jag kände mycket väl igen stilen.

Men det stod ingenting mera. Helgesson hade icke lemnat mig någon underrättelse om sig och icke sagt, att han skulle komma igen.

Jag väntade honom hvarje dag, men han hördes ej af. Hvad hade kunnat förmå honom att uppsöka mig, då han ej förnyade besöket?

Han kade sett ruskig ut, hade den gamla kamraten sagt, tuskig, hade min piga förklarat. Stackars Helmer!

Jag gick till hans moders bostad. Där fann jag för mig främmande personer som betraktade mig med försmädlige blickar.

»Här bo inga frumtimmer, skall jag säga herrn!» snäste en ful och jag tror nästan full karl, utan rock och väst.

»Det skulle vara en gammal enkefru,» förklarade jag, »hvilken bott här i flera år.»

»Så-å, gammal enkefru! Nå, då var det väl den där käringen som dog i fjol. Henne kan herrn söka på nya, körrgåln, i fall fan inte tagit bena med sig.»

Jag gjorde andra efterspaningar, men de lyckades ej. En morgon läste jag i Dagbladet, att man hittat liket efter en sämre klädd mansperson, hvilket flutit upp utanför Stadsgården. Med ledning af några papper i en gammal plånbok som legat i den aflidnes ficka trodde man sig finna, att han i lifstiden varit f. d. studeranden [ 62 ]Helmer Helgesson, som senast haft sin bostad i Borgmästaregränden på Södermalm. Det vore obekant, läste jag vidare, på hvad sätt han kommit i vattnet.

Hvilket slut på ett lif hvars början lofvat så mycket! Jag gick till Borgmästaregränden och lyckades få reda på det ställe, der Helgesson bott.

»Herrn är kanske en af hans slägtingar,» sade den kvinna af hvilken han hyrt ett eländigt kyffe. »Han hade mycket böcker, men hvad kan jag få för dem, då det inte finns annat efter honom. Han var skyldig mig två kvartal, och mina pengar måste jag ha.»

Jag gjorde mig underrättad om hans lefnadssätt och huru han i allmänhet haft det under sin vistelse där i huset.

»Å, det var inte för fett, skall jag säga herrn. Men herre gud, han gjorde ju häller inte skapande grand så lång dagen var, utan bara låg på sängen och läste och blängde i taket. Jag sa’, att han skulle söka få renskrifning, för si, jag har haft flere herrar här som varit skrifvare och som förtjänat rätt bra med pengar, men det ville han inte höra på. Om han skref någon gång, var det visst för ro skull, och han hade så sant jag står här, inte en vitten på’t.»

Jag frågade, om jag kunde få se något af hvad han skrifvit.

»Ä, inte vet jag hvar tocke fins! Det har legat och slängt här i vrårna och jag har sopat ut skräpet, så ofta jag sluppit in för att städa, men si, det stod hårdt åt. Den stackarn tyckte inte om städning, och när han var sjuk i vintras och presten kom hit, klagade han öfver, att jag aldrig läte honom vara i fred.»

»Presten! Skickade han efter en prest?»

»Tycker någon det? Samma kan det väl också vara, [ 63 ]för inte kan presten hjälpa, i fall det inte är Åke Petterson, kolportören. Nej, det var en af presterne i församlingen som kände den der Helgesson förut, och fått veta, att han skulle bo här och ville höra efter hvad karlen hade för sig.»

Jag tog reda på prestens namn, fann, att äfven han vore en af våre gamle kamrater, och gick genast till honom för att få några närmare underrättelser om den olycklige Helgesson.

»Käre du,» sade min vän, presten, »han var en förstockad syndare hvilken redan för länge sedan kastat kristendomen öfver bord och på den senaste tiden låtit gud fader följa efter. Han var fullkomlig ateist.»

»Han var sanningssökare, det vet jag.»

»Det var just hans olycka, fortfor prestmannen. »När man börjar söka en annan sanning, än den redan en gång för alla gifna, den vi hafva i vår religions guddomliga uppenbarelse, då . . . .»

Jag afbröt fortsättningen, ty hvad jag först och främst ville veta var, om Helgesson icke lemnat något skrifvet arbete efter sig.

»Lyckligtvis icke!» sade kyrkans tjenare. »Det var försynens skickelse, att han aldrig skulle få något färdigt. Hade Helgesson hunnit skrifva ned alla sina ogudaktiga åsigter, skulle han hafva kommit mycken förargelse å stad . . . Men hvarför uppehålla oss nu längre vid den olyckliga menniskan? Det var snält, att du hälsade på mig. Stanna nu kvar och låt oss få en tuting eller ett par. Hur är det, spelar du bräde ännu?»

Jag stannade, drack toddy och spelade bräde. Min vän presten ville ej gärna återkomma till samtalet om Helgesson, ty det smärtade honom, sade han, ehuru han [ 64 ]ej kunde neka, att han fröjdade sig öfver herrans underbara rådslut som befriat kyrkan från en hätsk fiende.

»Kände du Helgessons mor?» frågade jag, då min värd uttryckte sin utomordentliga glädje öfver att hafva gjort mig till Jan i spelet.

»Jag har nog hört talas både om henne och hennes dotter, ett par ädla kvinnor, efter hvad man sagt mig, sant kristligt ödmjuka och själfförsakande.»

»Det är visst,» bekräftade jag, »och som helt och hållet offrade sig för sonen och brodern.»

»Ett vackert handlingssätt!» utropade presten och slog sexor all. »Som du ser, har jag spelet snart åter i min hand. Ett mycket vackert handlingssätt och fullkomligt öfverensstämmande med gudomlig ordning. Det är kvinnans uppgift att offra sig. Det vore blott önskligt, att hon alltid erinrade sig detta. Det är så många nya påfund nu för tiden hvilka sannerligen icke komma från gudomlig lag . . . Nu tror jag, du skall få svårt att komma in med dina slagna brickor . . . Skada var det blott, att fru Helgessons och hennes dotters ansträngningar icke gjordes för ett bättre ändamål. Tänk, om de i Helmer Helgesson uppfostrat en kämpe för kyrkans heliga sak! Då hade alt samman fått en annan utgång . . . Se så, nu är du Jan igen, min käre bror! Skål!»


——————