Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 26

26 Kapitlet.

Då Fredrik af Hessen följande sommarn, såsom Sverges konung, gjorde sin Eriksgata genom sitt nybekomna rike, se vi bland hans omgifning på resan, äfven Stael. — Stora handlingar måste alltid blifva erkända; ty ehuru lågt menniskan än i moraliskt afseende må befinna sig sjelf, bjuder henne dock den allmänna vördnaden för det ädla och goda att skänka det sitt bifall, om icke för annat, så för att derigenom dölja sin egen beskaffenhet. Derför hade Staels nyss anförda handlings[ 195 ]sätt, i stället att ådraga honom någon förföljelse från den, hvars intressen det korsade, tvertom tvingat denne att låtsa enskildt bifall till den allmänna beundran och visa hjelten de utmärkelser, som han i allas ögon förtjenade.

Af detta skäl och för att göra sig populär, se vi Fredrik under denna resa föra Stael såsom gunstling oupphörligt vid sin sida.

Skåne var genom sitt läge, sin historiska betydelse och sin sjelfständiga adel en alltför vigtig och betydande provins för att ej bland de första blifva hedrad med konungens besök; och i Skåne var fröken Sophia Ridderskantz, på Araslöf, en alltför betydande ung fröken, att ej äfven förtjena en kunglig uppmärksamhet. Kung Fredrik ställde derför sin resa så, att han på vägen från Christianstad for upp på Araslöf för att frukostera.

Trenne år hade förflutit sedan Stael lemnat detta ställe, der han mottagit den krossande underrättelsen om sin makas död, och der sorgen afpressat honom så många tårar och en så djup förtviflan. Det var med smärtsamma erinringar han återsåg det, men ut dessa framträdde tillika minnet af all den godhet och det deltagande, han här erfarit. Han hade icke förr reflekterat dertill, ty smärtan och saknaden hade undanträngt allt annat, men nu trädde de, med ett verkligt kraf på hans tacksamhet, för hans tankar, och han välsignade rörd de ädla hjertan, som gjort så mycket för att mildra hans lidanden.

Emellertid var den gamla grefvinnan hädangången och fröken Sophia residerade nu ensam på stället. Hon var ståtlig och präktig; hade omgifvit sig med en passande fruntimmersuppvaktning, bibehållit den gamla trogna, i husets tjenst och ceremonier inöfvade, tjenarepersonalen, och fullföljde samma furstliga lefnadssätt som i grefvinnans tider.

Med den vackra värdigheten, som ädla själsgåfvor och ett utbildadt medvetande om sjelfständighetens dyrbara rätt skänker den unga, sannt bildade qvinnan, visade sig fröken Sophia som värdinna för sina kungliga gäster. Älskvärdhet och behag, takt och en belefvad säkerhet stämplade hela hennes väsende. Då hon helsade Stael, sade hon, i det hon räckte honom sin hand:

— Ni har gjort er ett stort namn, sedan jag sist såg er, herr öfverste; och jag skulle verkligen rodna öfver min ringa fosterlandskänsla, om jag icke med det varmaste hjerta dertill lyckönskade er.

— Ni är mycket god, min fröken, och er lyckönskan kan icke annat än vara mig dyrbar; men jag förtjenar den icke, [ 196 ]och fosterlandet skulle vara mycket att beklaga om det skulle nödgas räkna till förtjensterna hos dess män, att de uppfylla sina pligter.

Sophia log i stället att svara. Den skyldiga uppmärksamheten mot konungen och hans gemål tillät henne icke att längre uppehålla sig med Stael, utan kallade henne till kretsen af deras närhet; men så stor var tjusningen af hennes väsende, att hon med oemotståndlig makt drog Staels blickar till sig och fängslade dem under hela detta besök.

Efter återkomsten från denna resa fann Hysing, som alltjemt bodde och vistades hos Stael, att denne började visa en ömtålighet och retlighet, som egentligen voro fremmande för hans lynne och endast kunde tillskrifvas någon tillfällig stämning. Sedan han länge och väl funderat på orsaken, under det han dag efter dag fått lära sig alt tåla korta, tvära och afvisande svar, då han efter den gamla vanligheten ville inlåta sig i några förtroligare samtal, sade han en gång, sedan han blifvit ganska häftigt afklippt i sitt tal:

— Vet ni hvad, herr öfverste? Det förefaller mig, att jag blifvit en öfverflödig, att ej säga besvärlig eller förhatlig person i er dagliga omgifning, och jag ernar derföre taga mitt parti, innan ni kanske sjelf en vacker dag jagar mig på porten.

Vid denna oväntade anmärkning, spände öfversten upp sina ögon, såg på Hysing, som om han trott sig få se honom med ett nytt ansigte och sade:

— Är ni klok, Hysing, eller hvad skall detta betyda?

— Och kan ni tro, att jag skulle vara det, om jag icke märkte hur förändrad ni blifvit? Jag har sett er i många skiften af ert lif, men hvad det nu går åt er, vet jag icke, ty ni är icke mer lik er sjelf.

— Ja-såå! — — Har jag förtörnat dig, förolämpat dig, så förlåt mig, kära Hysing! Ser du, med sina vänner kan man glömma sig, just derför att man känner dem som vänner.

— Icke behöfver ni bedja mig om ursägt! Jag menade det icke så, kära öfverste! Men det gör mig ondt att se er så der konstig. Något fattas er.

— Ja, Hysing, någonting fattas mig verkligen, mycket fattas mig, allt fattas mig. Det är så tomt omkring mig och så tomt framför mig, hela lifvet utåt, ända till grafven. Jag är [ 197 ]blott trettiofem år, kanhända har jag icke tillryggalagt halva min bana och likväl bar jag förlorat allt, allt som skulle ge den värde och glädje. Innan kort skall en beseglad fred också göra min verksamhet öfverflödig för fäderneslandet, och sedan — — hvad har jag sedan att lefva för?

— Denna skildring är mörk, fasligt mörk; men har ni icke länge haft den för ögonen?

— Utan tvifvel.

— Och likväl är ni annorlunda nu. Det måtte ha något annat skäl.

— Den tränger sig nu på mig med våldsammare kraft.

— Såå. — — Och hvarföre? Det är just sedan ni kom hem från er resa med kungen, som en så stor förändring påkommit.

— Kanhända… möjligt,

— Den borde i stället hafva skingrat, muntrat er.

— Tala icke om skingring eller muntran för mig!

— Ni har med konungen varit på Araslöf?

En färgskiftning, som af en rodnad flög öfver Staels kind och han svarade med ett kort: — Ja.

— Hur fann ni det der?

— Bittra minnen! Förstår ni icke Hysing, allt hvad jag der lidit och måste erinra mig?

— Kära herr öfverste! Det är icke värdt att gå på omvägar längre. Tillåter ni mig att tala rent ut; säga hvad som fattas er och hvar ni borde finna tröst?

— Ni tviflar väl ej att min gamla vänskap är densamma?

— Nej! Ni lofvar alltså att icke bli förtörnad?

— Den sjuke tar med erkänsla emot hvarje föreskrift.

— Ni borde då tänka på att ersätta den förlust ni lidit och… Han hejdade sig, som för att iakttaga hvad verkan detta skulle åstadkomma på Stael. Denne satt stum som en bild, med ögonen nedslagna mot golfvet.

— Ja, ni borde tänka på det, tänka på att gifta er igen — — återtog Hysing, — Och herr öfverste, har ni väl sett någon mera passande för denna plan, någon qvinna så värd att jemföras med er maka, ville jag säga, som fröken Ridderskantz?

— Jag skulle alltid frukta begå en orättvisa emot min Ingeborg, om jag skulle våga jemföra någon med henne.

— Att likheter ju verkligen existera kunna vi ju icke neka till? Men säg mig upprigtigt, har ni aldrig funnit någon sådan mellan den jag nämnde och er salig hustru?

Stael teg.

[ 198 ]— Ni vill icke ut dermed! Ni har då verkligen gjort det. Ja, ni har återsett fröken Ridderskantz, och ni kan icke neka att ju hon skulle vara er värdig.

— Kära Hysing! — — — Nej! Jag har icke tänkt på något sådant.

— Och om ni hade det, hvad ondt vore i det? Menniskan är nu sådan en gång, att hon icke kan lefva nöjd med sorgen; hon måste trösta sig, glömma…

— Det vore ovärdigt af mig att glömma en maka, sådan som min Ingeborg.

— Jag ber er icke glömma. Tvertom, om nu verkligen fröken Sophia liknar henne, så äger ni ju blott er makas minnen?…

— Men jag skulle då bedraga fröken Ridderskantz på den tillgifvenhet jag vore skyldig henne. Nej, min kära Hysing, jag tror det ändå vara det klokaste att slå sådane tankar ur hågen. — Och med dessa ord afbröt han samtalet.

Åter förgick ett år, hvarunder detta ämne ej så sällan upptogs och ånyo diskuterades al våra begge vänner. Då man ofta hör ett förhållande upprepas blir man slutligen förtrolig med dess möjligheter; och då Stael noga öfvervägde de ovanliga egenskaper och naturens och lyckans gåfvor, som funnos förenade hos fröken Ridderskantz, kunde han ej neka, att de voro liksom afvägda, för att ersätta en sådan saknad, som den förlusten af en maka, liknande hans, efterlemnade, Men ändå var det honom svårt att förmå sig taga ett enda steg till närmande af detta mål, och himlen vet om han någonsin skulle hafva beqvämt sig dertill, om han icke slutligen sett sitt enda sällskap i ensamheten sig beröfvadt.

Hysing blef nemligen utnämnd till kyrkoherde i Eskilstuna. Stael skulle alltså förlora äfven denne väns dagliga umgänge. Vid tanken på den enslighet, hvaråt han sedermera skulle finna sig öfverlemnad, började verkligen föreställningen af ett nytt äktenskap att allvarsammare sysselsätta honom; och Hysings uppmaningar började äfven vid denna tid blifva ifrigare, och skälen mera vältaliga.

Så reste Stael ändtligen ned till Araslöf och skred till verket af en förklaring.

Hans stora rykte och de personliga företräden, som utmärkte honom, tillvunno honom det hjerta, som hittills försmått tusendes hyllning. Nu trodde sig Stael i en ny förening kunna börja hoppet af en ny lycka.

[ 199 ]Ju mera han lärde känna Sophia, ju mera öfvertygades han verkligen att hon, endast hon var den som ännu en gång skulle kunna lyckliggöra honom. Men långt ifrån att denna öfvertygelse undanträngde Ingeborgs bild, qvarhölls densamma så mycket trognare, emedan det blott var minnet af hennes egenskaper och hennes själs ovanliga lyftning, som trädde honom till möte i dem en närmare bekantskap med Sophia allt mer och mer utvecklade. Så älskade han begge, i minnet och i verkligheten, utan att kunna skilja dem nog för att jemföra någonderas företräde.