Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 06
| ← Den nygifta |
|
Huru kungen tillbragte kvällen → |
6.
Den nygifta. (Fortsättning)
Bussy begaf sig direkt till Henrik III:s sängkammare, som fordom varit Karl IX:s vapenkabinett. Då hade detta rum varit prydt med jakthorn, bössor, böcker och manuskript. Henrik III däremot hade där placerat tvenne med sammets- och sidentäcken försedda sängar, själfsvåldiga taflor, reliker, af påfven invigda skapulärer, luktdynor från Orienten och en samling präktiga floretter.
Bussy visste ganska väl, att Henrik ej fanns i detta rum, emedan han lämnat sin bror audiens; men han visste tillika, att bredvid konungens rum låg ett annat för hans gunstling för tillfället. Som Henrik var en i sin vänskap ganska ombytlig furste, hade detta rum skiftesvis varit upptaget af Maugiron, d'O, Schomberg, d'Epernon och Quélus, och för ögonblicket borde det, enligt Bussys tanke, vara bebodt af Saint-Luc, för hvilken, såsom vi sett, konungens ömhet åter blifvit så upplifvad, att han bortröfvat den unge mannen från hans hustru.
Förhållandet var att Henrik III, denna märkvärdiga natur, denne på en gång småsinnade, djuptänkte, fege och tappre furste, som ständigt var utledsen, drömmande och orolig, behöfde oupphörlig förströelse. Om dagen stoj, spel, vapenöfningar, upptåg, maskerader och intriger; om natten ljus, muntert glam, böner och orgier. Han var ämnad att födas i någon österländsk stad, midt ibland en omgifning af slafvar, eunucker, filosofer och sofister; hans regering skulle då utmärkt sig genom sina vekliga utsväfningar och förut obekanta dårskaper, påminnande både om Nero och Heliogabalus.
Som Bussy icke betviflade, att Saint-Luc bebodde nämnda rum, klappade han på dörren till det förmak, som ledde till bägge rummen.
Vakthafvande kaptenen öppnade.
— Herr de Bussy, utropade han förvånad.
— Ja, jag själf, min bäste herr de Nancey, svarade Bussy. Konungen önskar att tala med herr de Saint-Luc.
— Godt, svarade kaptenen; man skall underrätta herr de Saint-Luc därom.
— Men hvad gör då den stackars herr de Saint-Luc? fortfor Bussy.
— Han leker med Chicot, nådig herre, medan han väntar på konungen, som begifvit sig till audienssalen.
— Tillåter ni, att min page väntar mig här? frågade Bussy.
— Alltför gärna, svarade officern.
— Kom då in, Jean, sade Bussy till sin unga följeslagerska. Han pekade på en fönsternisch, där hon genast dolde sig.
Knappt hade hon hunnit dit, förrän Saint-Luc inträdde; af artighet gick herr de Nancey så långt afsides i rummet, att han ej kunde höra, hvad som sades.
— Hvad är det konungen vill mig nu igen? sade Saint-Luc med vresig ton. Jaså, är det ni, herr de Bussy.
— Jag själf, bäste Saint-Luc; men först och främst, härvid sänkte han rösten, tack för den tjänst ni gjorde mig.
— Ack, sade Saint-Luc, det var ju helt naturligt, att jag kunde fördraga den tanken, att en tapper ädling, sådan som ni, skulle lönnmördas. Dock trodde jag er vara död vid det här laget.
— Föga fattas att så är, men föga i ett dylikt fall vill säga det samma som ganska mycket.
— Huru då?
— Jo, jag har sluppit undan med ett duktigt värjstyng, som jag dock, efter hvad jag tror, betalat igen med ränta åt Schomberg och d'Epernon. Hvad Quélus angår, så kan han lyckönska sig öfver sin starka hufvudskål; det var en bland de hårdaste, jag någonsin träffat på.
— Nå, berätta mig då ert äfventyr, det skall förströ mig litet; sade Saint-Luc, i det han gäspade så, att han kunnat draga käkarna ur led.
— Det har jag för ögonblicket icke tid till, min bäste Saint-Luc. Dessutom är jag hitkommen för en helt annan sak. Ni leds här betydligt, kan jag tro.
— Kungligt är rätta ordet.
— Nå, då kan jag förströ er litet. För tusan, den ena tjänsten är den andra värd, vill jag tro.
— Ni har rätt, och den, ni gör mig, är ej mindre än den, jag gjort er, ty man kan dö af ledsnad lika väl som af ett värjstyng; det går visst långsammare, men så mycket säkrare.
— Stackars grefve! svarade Bussy. Som jag misstänkte, är ni fången.
— Ja, så mycket man kan vara det. Konungen påstår, att ingen annan än jag kan roa honom. Hans majestät är verkligen bra god; ty sedan i går har jag grimaserat åt honom värre än hans apa och varit ovettigare på honom än hans hofnarr.
— Nå, kan jag ej göra er någon tjänst?
— Jo visst, sade Saint-Luc; ni kan gå hem till mig, eller rättare till marskalk de Brissac, för att ställa min lilla hustru tillfreds. Hon är visst mycket orolig för min skull och finner säkert mitt uppförande, lindrigast sagdt, besynnerligt.
— Nå, hvad skall jag säga henne?
— För tusan, säg henne, hvad ni själf sett, att jag är fången och icke får lämna Louvren, och att konungen oupphörligt pratar med mig om vänskap och om dygd.
— Nå, hvad svarar ni honom? yttrade Bussy skrattande.
— Jag svarar honom, att jag, när det gäller vänskap, är en otacksam best, och när det blir fråga om dygd, är jag en fördärfvad varelse, hvilket dock ingalunda hindrar honom från att fortfara och suckande upprepa: Ack, Saint-Luc, är då vänskapen blott en villa, är då dygden blott ett tomt ord? Sedan han först sagt detta på franska, säger han om det på latin och upprepar det slutligen på grekiska.
— Ja, hvad vill ni, att han skall göra? Han tror sig kunna beveka er. Men var detta allt, ni hade att bedja mig om?
— Ack ja; jag vet ej, att ni kan göra mig någon annan tjänst.
— Nå, då är det redan gjordt.
— Hvad menar ni?
— Jo, jag anade, hvad som händt er, och har på förhand underrättat er hustru därom.
— Nå, hvad svarade hon?
— Att börja med ville hon ej tro mig; men, tillade Bussy och blickade åt fönstret, jag hoppas, att hon slutligen låter öfvertyga sig. Bed mig således om något annat, något svårt, till och med omöjligt; då kan det bli ett nöje att försöka det.
— Då, min käre Bussy, skall jag be er att för några ögonblick låna riddar Astolfs bevingade häst och föra den utanför mitt fönster. Jag vill då stiga upp på den bakom er, och ni skall föra mig hem till min hustru. Sedan står det er fritt att efter behag fortsätta er färd till månen.
— Min vän, sade Bussy, det vore mycket enklare att föra den bevingade hästen till er hustru, som då kunde färdas hit på den.
— Hit!
— Ja, just hit. Vore inte det ännu lustigare, säg? Ni skulle inte leds då mera.
— Nej, på min ära. Jag har verkligen bra ledsamt här. Fråga bara Chicot. Allt sedan i morse tål jag inte att se honom, och tre gånger har jag redan manat ut honom. Den narren blef så rasande däröfver, att man kunde dö af skratt åt hans vrede, men hvad tycker ni väl, jag drog ej ens på munnen däråt. Jag tror, att, om det här räcker länge, så antingen mördar jag honom helt enkelt för att förströ mig, eller också låter jag honom döda mig.
— För fan, lek ej på det sättet; ni vet, att Chicot är en säker skytt; dessutom skulle ni leds ännu mer i en likkista än här, eller hur? Men, hör på, vill ni att jag skall skänka er min page?
— Stor tack, sade Saint-Luc; jag afskyr pager. Konungen har tillbjudit mig att låta hämta hvilken jag önskade af mina egna, men jag har afslagit det. Bjud honom åt konungen, som håller på att sätta upp ny betjäning. Hvad mig angår, skall jag hädanefter aldrig låta uppassa mig af annat än kvinnor.
— Ah, envisades Bussy, det går ändå alltid an att försöka.
— Bussy, svarade Saint-Luc uppbragt, det är ej vänskapsfullt af er att skämta med mig på det där sättet.
— Men då jag säger, att jag vet, hvad som fattas er.
— Nej, nej, hundra gånger nej!
— Hollah, page, kom hit!
— För fan i våld! utropade Saint-Luc med stigande vrede.
Pagen lämnade sitt gömställe och skyndade fram helt rodnande.
— O, hvad är detta? mumlade Saint-Luc helt häpen, då han igenkände Jeanne.
— Nå, frågade Bussy, skall jag skicka bort honom?
— Nej, nej utropade Saint-Luc. Ack, Bussy, Bussy, det är jag, som är skyldig er en evig vänskap.
— Ni vet, Saint-Luc, att man ej hör er; men kom ihåg, att man ser er ändå.
— Det är sant, svarade Saint-Luc och drog sig tillbaka.
Herr de Nancey, förvånad öfver Saint-Luc's alltför uttrycksfulla pantomim, började verkligen gifva akt på samtalet, då ett häftigt buller, som hördes från audienssalen, plötsligt ådrog sig hans uppmärksamhet.
— Ack, utropade han, kungen grälar visst på någon!
— Jag tror verkligen det, svarade Bussy och låtsade bli orolig. Skulle det möjligen vara på hertigen af Anjou, med hvilken jag kom hit?
Vakthafvande kaptenen förde handen till sin värja och skyndade till galleriet, hvarifrån man verkligen hörde en ganska häftig tvist.
— Säg nu, om jag ej ställt bra till? sade Bussy och vände sig till Saint-Luc. Det är hertigen af Anjou och kungen, som äro i lufven på hvarandra, och som detta utan tvifvel måste vara ett högst kostligt skådespel, så skyndar jag dit för att ej gå miste därom. Ni begagnar er emellertid af tillfället, ej för att fly, det vore icke värdt, ty kungen skulle snart taga reda på er, utan att bringa i säkerhet den här vackra pagen, som jag nu lämnar er. Är det möjligt att dölja honom någonstädes?
— Ja, för tusan! Dessutom, vore det ej möjligt, så måste det bli det. Men lyckligtvis spelar jag sjuk och håller mig i min kammare.
— I så fall, farväl, Saint-Luc, och ni, min fru, glöm mig ej i era böner!
Förnöjd öfver att hafva spelat Henrik III detta spratt, lämnade Bussy i helt munter sinnesstämning förmaket och skyndade till galleriet, där konungen, blodröd af vrede, höll på att bevisa hertigen af Anjou, som var blek af raseri, att Bussy varit den angripande vid det nattliga uppträdet.
— Jag bedyrar, sire, skrek hertigen af Anjou, att d'Epernon, Schomberg, Maugiron, d'O och Quélus lurade på honom vid hôtel des Tournelles.
— Hvem har sagt er det?
— Jag har själf sett det, sire, med mina egna ögon.
— I mörkret då; natten var ju kolsvart.
— Också kände jag ej igen dem på anletsdragen.
— På hvad då? På axlarna kanske?
— Nej, sire, på rösten.
— De tilltalade er således?
— De gjorde ännu mer, sire; de togo mig för Bussy och anföllo mig.
— Er?
— Ja, just mig.
— Och hvad hade ni att göra vid Porte Saint-Antoine?
— Hvad rör det er?
— Jag vill veta det; jag är nyfiken i dag.
— Jag var på väg till Manasse.
— Till Manasse, en jude!
— Ja, ni brukar ju gå till den där spåmannen Ruggieri.
— Jag går hvart jag vill; jag är konung, jag.
— Det är att ge ett undvikande svar.
— För öfrigt, återtog konungen, är det som jag säger. Bussy är den som kastat utmaningshandsken, och det skedde på Saint-Luc's bal.
— Bussy skulle då ha utmanat fem personer på en gång!
— Nej, ursäkta mig, sire; Bussy är tapper, men ingen galning heller.
— Men för tusan, då jag säger, att jag själf hörde utmaningen! Dessutom är han väl i stånd till sådant, emedan, trots allt hvad ni säger, han sårat Schomberg i låret, d'Epernon i armen och varit nära att slå ihjel Quélus.
— Jaså, verkligen, sade hertigen; det har han ej nämnt något om. Jag skall säga honom en artighet för den saken.
— Men jag, inföll konungen, jag skall inte säga honom några artigheter utan tvärtom göra denne slagskämpe till en varnagel för andra.
— Och jag, sade hertigen, jag, som anfalles af era vänmer, jag skulle vilja veta, om jag är er bror eller ej, och em det, utom ers majestät, i hela Frankrike finns en enda människa, som vågar se mig i ansiktet utan att slå ned ögonen af vördnad eller af fruktan.
Nu inträdde Bussy.
— Sire, sade han, värdigas mottaga min underdåniga hyllning.
— Nå, se där är han! utropade Henrik.
— Jag tyckte, sire, att ni gjorde mig den äran att tala mig, sade Bussy.
— Ja, svarade konungen, det var rätt bra, att ni kom. Jag tycker, att ert utseende antyder välbefinnande, oaktadt man sagt mig, att ni är sjuk.
— Åderlåtningar rena hyn, sire, svarade Bussy, följaktligen bör jag se mycket frisk ut.
— Nå, emedan ni blifvit sårad och illa handterad, så klaga då vid domstol, herr de Bussy, och jag lofvar, att er skall vederfaras rättvisa.
— Förlåt, sire, genmälde Bussy, jag har hvarken blifvit sårad eller slagen och beklagar mig icke.
Henrik såg förvånad på hertigen af Anjou.
— Jag tyckte, ni sade det, yttrade han.
— Bussy har fått ett värjstyng, svarade hertigen af Anjou.
— Är det sant? frågade konungen, i det han vände sig till Bussy.
— Visserligen bör det vara sant, ers majestät, då er bror säger det, svarade Bussy; förste prinsen af blodet kan icke ljuga.
— Och ehuru ni fått ett värjstyng, återtog Henrik, så beklagar ni er ej?
— Jag skulle ej beklaga mig, sire, annat än i händelse man högge af mig högra handen, hvilket skulle hindra mig från att kunna hämnas; fast, tillade den hårdnackade slagskämpen, jag hoppas, att jag i värsta fall skulle göra det med den vänstra.
— Oförskämde! mumlade Henrik.
— Sire, sade hertigen af Anjou, ni talade nyss om rättvisa; välan, skipa då rättvisa, vi önska ingenting högre. Anbefall rannsakning, så att man får veta, hvem som tillställt försåtet och uttänkt mordanslaget.
Henrik rodnade.
— Nej, svarade han, för denna gång vill jag hellre förbli okunnig om, hvilka förbrytarne äro, och benåda allesamman. Däremot fordrar jag, att dessa hätska fiender må sluta fred sins omellan, och jag är ledsen, att Schomberg och d'Epernon i följd af sina sår ej äro närvarande här. Hör på, hertig af Anjou, hvilken af mina vänner var enligt er tanke den hätskaste? Det bör vara er lätt att säga det, emedan ni påstår er ha sett det.
— Sire, svarade hertigen, det var Quélus.
— Ja, det är sant, svarade Quélus, jag nekar ej därtill; ers höghet har alldeles rätt.
— Välan, återtog Henrik, herr de Bussy och herr de Quélus skola nu i allas namn sluta fred.
— Hvad menar ni, sire? sade Quélus.
— Jo, jag vill, att I på ögonblicket omfamnen hvarandra i min närvaro.
Quélus rynkade ögonbrynen.
— Hvad, signor, sade Bussy, i det han vände sig till Quélus och härmade den italienske Pantalons åtbörder, vill ni inte göra mig den äran?
Detta infall var så oväntadt och han spelade sin roll så bra, att konungen själf började skratta.
— Se så, min herre, kungen vill det, återtog Bussy.
Härvid slog han sina armar om halsen på Quélus.
— Jag hoppas, att det icke har någon betydelse, hviskade Quélus till Bussy.
— Var lugn, hviskade denne tillbaka; vi träffas nog endera dagen.
Blodröd af harm, drog sig Quélus tillbaka, men Bussy svängde sig om på klacken och lämnade audienssalen, där han genom denna omfamning förskaffat sig en dödsfiende.