Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 07
| ← Den nygifta (fortsättning) |
|
Konungens omvändelse → |
7.
Huru kungen tillbragte kvällen.
Efter detta uppträde, som börjat tragiskt och slutat komiskt, och hvarom ryktet spred sig kring hela staden, vände konungen harmsen tillbaka till sina rum. Chicot följde med honom och begärde kvällsvard.
— Jag är icke hungrig, svarade konungen tvärt och gick in i sin sängkammare.
— Det är möjligt, svarade Chicot, men jag är det så mycket mer.
Konungen låtsade, som hade han ej hört, hvad Chicot sade. Han gjorde min af att vilja gå in i Saint-Luc's rum, hvilket endast genom en brädvägg var skildt från hans eget.
— Vänta här, narr; jag kommer snart tillbaka, sade han.
— Brådska inte, min son, sade Chicot, brådska inte. Jag önskar till och med, fortfor han för sig själf, då han såg kungen gå sin väg, att du gåfve mig tid att bereda dig en liten öfverraskning.
Chicot tillkallade nu en tjänare.
— Konungen har ändrat mening, sade narren; han vill ha en god aftonmåltid för sig och Saint-Luc; särskildt har han befallt, att vin inte får fattas.
Betjänten skyndade att verkställa Chicots befallning, den han ej betviflade vara konungens.
Henrik hade, som sagdt, gått in till Saint-Luc, hvilken, på förhand underrättad om hans majestäts besök, hade lagt sig och lät läsa böner för sig af en gammal tjänare, som följt honom till Louvren och där blifvit fången liksom han själf. Borta i ett hörn satt, djupt insomnad, den unge pagen, som Bussy ditfört.
Med en enda blick öfversåg konungen allt detta.
— Hvem är den där ynglingen? frågade han orolig.
— Ers majestät har ju tillåtit mig att kalla hit en af mina pager.
— Aha! Nå, hur är det med dig!
— Sire, jag har stark feber, sade Saint-Luc.
— Ja, du är verkligen alldeles scharlakansröd i ansiktet, min son, återtog konungen; låt mig känna på din puls. Du vet, att jag är en smula läkare.
— Saint-Luc räckte ut handen. Han var synbarligen vid dåligt lynne.
— Ja, sade konungen, pulsen är verkligen mycket ojämn. Jag skall kalla hit min lifmedikus och skall själf vaka öfver dig.
— Sire, det skulle jag aldrig kunna tillåta.
— Jag skall låta bädda en säng åt mig i din kammare, Saint-Luc. Vi skola prata hela natten. Jag har tusen saker att …
— Ack! afbröt Saint-Luc förtviflad; ni säger, att ni är läkare, sire, att ni är min vän, och ändå vill ni hindra mig att sofva. Minsann, sire, har ni ej som doktor ett bra eget sätt att behandla era sjuka och som vän ett bra eget sätt att älska era vänner.
— Men vill du då vara alldeles ensam, så sjuk som du är?
— Sire, jag har ju min page Jean.
— Men han sofver ju?
— Det är just på det sättet jag vill att folk skall vaka öfver mig; ty då hindra de mig ej från att själf få sofva.
— Låt mig åtminstone få vaka tillika med honom. Jag skall inte tala dig till, annat än då du är vaken.
— Sire, jag är mycket svår att få vaken, och man måste vara mycket van vid mig för att ursäkta alla de dårskaper jag säger, innan jag riktigt vaknat.
— Nå, som du vill då, men kom åtminstone in till mig en stund.
— Skall ske, sire, men jag säger er på förhand, att jag blir en högst dålig hofman; ty jag är så sömnig, att jag kan digna ned.
— Du skall få gäspa så mycket du vill.
— Hvilket tyranni, sire, då ni har så många andra vänner!
— Jo, de äro just i ett vackert tillstånd! Bussy har gått hyggligt åt dem, han. Schomberg har ett styng i låret, d'Epernon har handlofven upprispad, Quélus är ännu döfvad af slaget i går och omfamningen i dag; återstår sedan d'O, som tråkar mig till döds, och Maugiron, som snäser mig. Se så, väck nu den där pagelymmeln, att han må hjälpa dig på med en nattrock.
— Om ers majestät vill vara nådig och lämna mig ensam, skall jag inom fem minuter vara hos er.
— Må göra. Emellertid kan du hitta på några roliga historier, som vi kunna skratta åt.
Därpå gick konungen, som till en del fått sin vilja fram, mindre missnöjd tillbaka in till sig.
Dörren var knappt stängd efter honom, förrän pagen häftigt sprang upp från stolen.
— Ack, Saint-Luc! ropade han, skall du ännu en gång lämna mig? Min Gud, hvilken ångest! Jag dör af förskräckelse, om man upptäcker, att …
— Älskade Jeanne, afbröt Saint-Luc och pekade på den gamle tjänaren, Gaspard är här; han skall skydda dig för all fara.
— Kanske är det så godt, att jag går min väg, sade den unga frun rodnande.
— Om du nödvändigt så vill, Jeanne, sade Saint-Luc i bedröfvad ton, så skall jag låta föra dig tillbaka till hôtel Montmorency, ty förbudet att slippa ut gäller allenast mig. Men om du är lika god som vacker, och om du hyser någon ömhet för den stackars Saint-Luc, så väntar du på honom en stund. Jag skall vara så sjuk, att kungen snart skall ledsna vid ett så tråkigt sällskap och säkert skicka bort mig.
Jeanne slog ned ögonen.
— Gå då, sade hon, jag skall vänta; men jag säger som kungen, dröj icke länge.
— Jeanne, min älskade Jeanne, sade Saint-Luc, du är tillbedjansvärd; lita på mig, att jag så fort som möjligt skall återkomma till dig. Dessutom har jag fått en idé, som jag skall meddela dig, då jag återkommer.
— En idé, som skall återskänka dig friheten?
— Jag hoppas det.
— Gå då, min vän.
— Gaspard, fortfor Saint-Luc, se till, att ingen får komma in, stäng dörren om en kvarts timme och skicka nyckeln in till mig hos kungen. Gå sedan hem till palatset och säg, att ingen behöfver vara orolig för grefvinnan, och kom icke tillbaka förr än i morgon.
Gaspard lofvade utföra dessa befallningar.
Saint-Luc tryckte sin hustrus hand och skyndade sedan in till Henrik, som redan började bli otålig.
Då Jeanne blifvit ensam, grubblade hon i sin oro på medel att komma ur denna kinkiga belägenhet.
Då Saint-Luc inträdde i konungens rum, möttes han af en stark doft, som uppsteg från det lager af blommor, Henrik bokstafligen trampade under sina fötter. Oaktadt den kalla årstiden såg man törnrosor, jasminer, violer och nejlikor bilda en mjuk och doftande matta åt denne veklige konung.
Taket var prydt med de skönaste målningar, och rummet var, såsom vi ofvan sagt, försedt med tvenne sängar, af hvilka den ena var ovanligt stor. Denna säng omgafs af ett omhänge i guld och silke, föreställande mytologiska scener och företrädesvis historien om Ceneus, hvilken stundom var man och stundom kvinna.
Gardinerna voro af samma tyg som sängomhänget, och i taket hängde på en guldkedja en lampa af förgylldt silfver, hvaruti brann en olja, som spred den ljufvaste vällukt. Till höger om sängen stod en satyr af guld, hvilken i sin hand höll en kandelaber med fyra tjocka, rosenfärgade, parfymerade vaxljus, hvilka, i förening med lampan, spredo tillräckligt ljus i detta yppiga rum.
Konungen satt i en fåtölj af ebenholts; hans bara fötter hvilade på blommorna, hvarmed mattan var beströdd, och på sina knän höll han sju eller åtta hundvalpar af spansk ras. Tvenne kammartjänare voro sysselsatta att frisera och kamma hans hår, hans mustascher och hans tunna, tappiga skägg.
En tredje beströk konungens ansikte med en röd doftande massa, och med tillslutna ögon samt allvaret och majestätet hos en indisk gud lät konungen sina tjänare förrätta denna aftontoalett.
— Saint-Luc, frågade han otåligt, hvar är Saint-Luc?
Saint-Luc inträdde i det samma. Chicot fattade honom vid handen och förde honom fram till konungen, i det han sade:
— Se här har du din vän, Saint-Luc; befall honom nu också att gnida in sig med den där smeten; ty eljest skall han lukta illa för dig, som luktar så godt, eller också skall du lukta för godt för honom, som luktar ingenting. Men hit med smörja och kammar; jag vill också känna, hur det smakar.
— Chicot, svarade konungen, din hud är så sträf, att den skulle göra ända på all min pomada, som knappt räcker till åt mig själf, och ditt hår är så borstlikt, att det skulle bryta sönder mina kammar.
— Min hud har blifvit sträf i din tjänst, otacksamme furste, och mitt hår har blifvit styft däraf, att du ständigt gör mig så ledsen, att det reser sig på ända. Men om du vägrar mig smörjelsen för min utvärtes människa, så mycket värre, jag säger inte mer, min son.
Henrik ryckte på axlarna, liksom hade han varit föga böjd att roa sig åt narrens skämt.
— Låt mig slippa höra ditt pladder, sade han. Därpå vände han sig till Saint-Luc och frågade:
— Nå, min son, hur är det med ditt hufvud?
Saint-Luc förde handen till pannan och suckade.
— Kan du tänka, fortfor Henrik, att jag sett den där Bussy af Amboise. Aj, du bräuner mig! ropade han åt kammartjänaren.
— Denne knäföll häpen.
— Bussy af Amboise? upprepade Saint-Luc orolig.
— Ja, fortfor konungen; men tänk dig, de där oskickliga slynglarne voro fem och ha dock förfelat målet. De förtjänte steglas. Om du varit med, Saint-Luc, tror du inte, att du skulle lyckats bättre?
— Det är möjligt, att jag inte varit lyckligare än mina kamrater, svarade Saint-Luc.
— Åh, hvad du pratar! Jag slår vad om tiotusen écus, att du skulle träffa Bussy tio gånger, då han träffar blott sex. I morgon skola vi försöka. Fäktar du ofta?
— Ja, jag öfvar mig nästan alla dagar, då jag mår bra, sire, men då jag är sjuk, duger jag till ingenting.
— Hur många gånger träffade du mig sist?
— Jag menar, att vi voro ungefär lika starka.
— Ja, men jag fäktar bättre än Bussy. Var god och ryck ej mustascherna af mig! ropade Henrik till den andre kammartjänaren.
— Äfven denne knäföll.
— Sire, sade Saint-Luc, säg mig något medel mot hjärtängslan.
— Man måste äta, svarade konungen.
— Du har rätt, Valois, sade Chicot; och som jag har ondt i hjärtat eller magen, jag vet icke rätt hvilketdera, så följer jag din ordination.
Härvid hördes ett besynnerligt läte, liksom af en apas käkar, då hon äter.
Konungen vände sig om och såg, huru Chicot i det närmaste slukat i sig den aftonmåltid för två personer, han i konungens namn sagt till om.
— Hvad hin gör du, Chicot? frågade konungen.
— Jag smörjer mig invärtes, svarade Chicot, eftersom jag inte får göra det utvärtes.
— Ack, den skurken! ropade Henrik, i det han gjorde en så häftig vändning med hufvudet, att kammartjänarens med pomada insmetade finger kördes in i konungens mun.
— Ät, min son, sade Chicot allvarsamt; jag är inte så tyrannisk som du och tillåter gärna, att du smörjer dig efter behag, både in- och utvärtes.
— Du kväfver mig! skrek konungen vredgad åt kammartjänaren, hvilken knäföll liksom de tvenne andra.
— Gå efter vakthafvande kaptenen, ropade Henrik, gå genast!
— Hvad skall kaptenen här att göra, min son? frågade Chicot, i det han slickade sig om munnen.
— Jo, han skall komma och genomborra dig med sin värja, och så mager din kropp än är, skall den stekas åt mina hundar.
Chicot reste sig upp och ropade:
— Chicots kött åt dina hundar! En adelsman till stek åt dina rackor! Må han komma, den där kaptenen, så få vi väl se, min son!
Härvid drog narren sin långa värja och gjorde så löjliga utfall mot kammartjänarne, att konungen ej kunde låta bli att skratta.
— Jag är hungrig, sade konungen med klagande ton, och den där skälmen har ätit upp alltsammans för mig.
— Kors, så nyckfull du är, Henrik! sade Chicot; jag bjöd dig på att äta, men då ville du inte ha. Det finns dock litet buljong kvar åt dig; jag är mätt och går nu och lägger mig.
— Jag går också min väg, sade Saint-Luc; ty om jag längre sutte kvar, skulle jag fela i vördnad mot min konung; jag får säkert en feberattack, ty jag känner häftiga rysningar.
— Tag då med dig de här, sade konungen och räckte Saint-Luc några hundvalpar.
— Hvad skall jag göra med dem, sire?
— Lägg dem i sängen hos dig, så draga de åt sig sjukdomen.
— Jag tackar, sire, sade Saint-Luc och lade dem tillbaka i deras korg, jag har ej förtroende till botemedlet.
Därefter bugade han sig för konungen och lämnade rummet. Chicot hade äfven aflägsnat sig. Kammartjänarne betäckte nu konungens ansikte med en mask af fint linne, insmord med välluktande pomada. Därefter satte de på honom en nattröja af rosenrödt siden, väl stoppad med vadd: sedan det var gjordt, räckte de honom ett par handskar af det finaste skinn. Dessa handskar gingo ända upp till armbågen, och äfven de voro insmorda med en parfymerad olja.
Då dessa den kungliga toalettens hemligheter voro slutade, serverade man konungen hans buljong i en guldkopp, men innan han förde den till sina läppar, slog han hälften däraf i en annan kopp och befallde, att den skulle bäras in till Saint-Luc.
Sedan kom ordningen till Vår Herre, som denna afton, förmodligen till följd af Henriks stora tankspriddhet, blef något vårdslöst behandlad; ty kungen läste blott en enda bön och rörde ej ens vid sina invigda radband. Därefter steg han uti sin uppvärmda säng.
Då han ändtligen kommit sig i ordning på de talrika kuddarna, befallde han, att blommorna skulle tagas bort och fönstret öppnas en minut för att skaffa luftväxling i rummet, hvarefter en stor brasa af vinref påtändes i marmorspiseln och hastigt som en meteor flammade upp, men slocknade dock ej, innan den spridt en behaglig värme i rummet. Därpå tillslöt kammartjänaren sänggardinerna och insläppte konungens favorithund Narcissus, som med ett skutt hoppade upp i sängen, vände sig där några hvarf och utsträckte sig sedan vid sin herres fötter.
Slutligen släcktes ljusen, och i deras ställe påtändes en svagt brinnande nattlampa, hvarefter den kammartjänare, som haft dessa sistnämnda bestyr, aflägsnade sig på tåspetsarna.
Och mera bekymmerslös, liknöjd och försoffad än till och med de sysslolösa munkarne i hans rike, gjorde sig konungen af Frankrike ej mera besvär att ihågkomma, det ett Frankrike fanns till, ty inom några minuter sof han.
En half timme senare sågo de, som vakade i gallerierna och hvilka från särskilda håll kunde urskilja konungens fönster, hur slutligen den kungliga lampan alldeles slocknade och månens silfverstrålar ersatte det rosenröda skenet. De tänkte följaktligen, att hans majestät sof. Allt buller både inom och utom slottet hade upphört, och det var så tyst, att man skulle kunnat höra en läderlapps flykt i Louvrens mörka korridorer.