Gustavianernas poesi/Fjärde sången:Natten

←  Predikaren
Fjärde sången: Natten
av Johan Gabriel Oxenstierna
Disa  →


[ 127 ]

Fjärde sången

NATTEN.


Innehåll:

Nattens ankomst och sällskap. Sömnen. Mörkret, ödsligheten. Betraktelser öfver tystnaden. Stjärnorna, norrskenet, vintergatan och månen. Verkan af hans ljus i naturen och på tankan. Nattens missgärningar. En väns graf. Flogeldar. Drömmarna. Gryningen. Natten försvinner.


Emottag, stilla Natt! mitt väsen i din hägnad!
Bekymrets likaväl som själfva glädjens fägnad,
åt jordens varelser förkunna fridens bud.
Tag fästets tron igen, som lämnas dig af solen,
sträck ut din kaducé från en till andra polen,
 och världens hvila bjud !

I kvällens sista spår, som släcks för jordens öga,
går natten ändtlig opp. På rymden af det höga
två Björnar dra dess vagn i himlens öppna vidd;
och kring dess våta tak, hvaraf hon öfverhöljes,
hon med en dyster vakt af mörkrets bilder följes,
 kring hennes intåg spridd.

[ 128 ]

Inbillningarnas tropp, de falska Syners härar,
och Oron som bedrar och Villan som förfärar,
och Skrämslan, fyllande med spöken dunkla skyn,
och Vålnadernas dans i midnattstimmans möte,
och skuggor, hotande ur sina grafvars sköte,
 vidskeplighetens syn.

Af deras härar följd, för dem hon lagar stiftar,
i mörkblå skuggors dräkt, den månens silfver skiftar,
hon på sitt svarta hår en krans af stjärnor bär;
och ömsom från sin tron på söderns pol och norden
med vidden af sin famn omfattar halfva jorden,
 som i dess lydnad är.

Då svepas på en gång i mörkrets däfna täcken
den rymd, där solen lyst, och den, där falska Näcken
befaller hotande, med treuddsgaffelns makt,
den skog, hvars dunkla höjd mot skyarna försvinner,
och fälten, där man mer ej någon lämning finner
 af alla färgors prakt.

Hon sänder Sömnen ut. Han nattens intåg följde
och själf i hennes famn, där skuggan honom höljde,
låg som ett menlöst barn i vänlig dvala sänkt.
Hans hjärtas milda frid är i hans anlet målad,
och på hans friska hy, af ungdomen bestrålad,
 är hälsans purpur stänkt.

Men snart, förskingrande den trötthet honom tvingar,
han öfver jorden far på daggbestänkta vingar
af dimman drypande, som höjs ur Lethes älf.
Förgätenhetens lugn i alla känslor gjutes,
och mänskan i hans band, där hon med vällust slutes,
 begär sitt fängsel själf.

[ 129 ]

Så syns det gudabarn, som himlen fordom sände,
när ändtlig, ömkande de dödligas elände,
han ägnade en tröst åt deras plågors tid.
Då sändes sömnen ner, af aftonrodnan buren,
följd af hugsvalelsen och hälsad af naturen
 och varelsernas frid.

Med deras späda kung de lätta drömmar föddes
och på den vallmogbädd, som kring hans vagga ströddes,
af rosor, lekande, sitt offer lade ner.
Till honom Glädjen flög att i hans famn sig sluta
och, af sin sällhet trött, i nöjets glömska njuta
 ännu ett nöje mer.

Till honom nalkades med nederslagna hjärtan
Besväret, Arbetet och Saknaden och Smärtan,
och Sjukdomen, förtärd, med döden i sitt bröst,
och Fattigdomen sist, af människor förskjuten,
och sökte stunders frid och kallade minuten
 af hans begärda tröst.

Utmed hans hufvudgärd var Glömskan dem till möte,
med Tystnan, Lindringen och Hvilan i sitt sköte,
som mellan fröjd och sorg i liknöjd dvala låg.
Ur kärl af elfenben, där hon sin vallmog doppar,
hon dem en döfdrick ger af aftondaggens droppar,
 bemängd med Lethes våg.

Välkommen, hulda Sömn! blif åter jordens fägnad!
Tag mänskan i försvar och gif de hjärtan hägnad,
som under dagens tyngd förbidade din tröst.
Till dig ej Löjet når, men Sorgen ock ej tränger;
och i den helgedom du för dem bägge stänger
 hörs ingenderas röst.

[ 130 ]

I djupet af ditt lugn, där lifvets minnen vika,
liksom i grafvens natt, de dödeliga lika,
ehur dem lyckan skilt, emotta samma rätt.
När, säll att åt din makt sitt väsen öfverlåta,
du glädjens ögon slöt, din hand på dem som gråta
 är äfven lika lätt.

Fast ej din makt förstör de kval, som oss bedröfva,
hvad du ej kväfva kan, allt nog att du kan döfva,
allt nog att åt vårt lif du ögonblick beskär
och skymmer någon gång vårt öde med din dimma.
Om oss en sällhet gifs, hon mindre nöjets timma
 än plågans afbrott är.

Men jorden mellertid, förställd och stum och härjad,
af inga samljud väckt, af inga strålar färgad,
är blott en liflös vidd, den skuggan öfverdrar,
och där jag i en värld, som öfverallt försvinner,
af väsen blott mig själf, af rum allenast finner
 mitt eget ställe kvar.

Hvad dödlik ensamhet förstummar nattens timmar!
Hur djupt dess mörkers hal allt skapadt öfversvimmar!
Så vidsträckt fordomdags och ödsligt fruktansvärd
sig kaos' gamla natt i gränslösheten sträckte,
tills en allsmäktig röst dess spridda ämnen väckte
 att samlas till en värld.

Du Nattens äldsta barn, hvars skuggor kring mig gjutas,
som var förrn allt begynt och blir när allt skall slutas,
i hvilken allt fått lif och släckes ut igen!
Skänk åt mitt väsens tid, o Tystnad, Dödens like,
att, förrn du mig förödt, på gränsen af ditt rike
 en stund bese dig än.

[ 131 ]

Hvad var du först, och hvem har känt din börjans stunder,
när, innan världen blef och ämnet fattat grunder,
du utan lif och gräns kring tidens vagga flöt?
Hvem vet ditt väldes längd, när efter tingens ända
i ditt förvar igen den rymd skall återvända,
 som ljuset inneslöt?

Vårt upphof och vårt mål du lika djupt betäcker.
I bägges mörka krets ehvart sig tankan sträcker,
hon fåfängt kallar svar och är af stumhet mött;
och i det ögonblick hon mellan bägge täljer,
du omger mänskan än och i din afgrund sväljer
 allt hvad dess möda födt.

Af sin erfarenhet hon fåfängt sig berömmer.
Du seklers dygd och brott i samma afstånd gömmer,
där efterdömets sken oss ändtlig undanfly.
Och mänskan från en värld, som steg från steg försvinner,
af ständig glömska skild, sig aldrig upplyst finner
 och plågan alltid ny.

De häfder, som vår gång i mörkret skulle stöda,
dem minnet söker där att som en vakteld föda,
förlora sig till slut i dina skuggors famn.
Hur mången glömd tyrann, med mordisk ärelystnad,
göt ej förgäfves blod att mot din makt, o Tystnad!
 föreviga sitt namn?

Kring ålderdomens djup när tankan häpen famlar,
med konster, lagar, språk, af dem hon spåren samlar,
liksom igenom moln, hvad folkslag röja sig?
Hvem lär mig deras namn, som plånades af döden?
Du vet dem, Tystnad! blott, som gömmer deras öden
 beseglade hos dig.

[ 132 ]

Än pyramidens fot af Nilens urna sköljes,
men du förtiger den, hvars aska där fördöljes,
och gömmer hans beröm i glömda teckens skrift,
förborgar i dess grus Palmiras kungars minne
och sluter Fornjots ätt och tidhvarf evigt inne
 i en och samma grift.

Hvad var det glömda folk som, tidens början nära,
i språkgrund, hjältars namn och tro och gudalära
kanhända obekant af jorden ärfves än?
Är det ert forna ljus, försvunne atlantider,
hvars kunskaps första sken, hos alla folk och tider,
 den vise får igen?

I katakombers hvalf säg mig hvad skuggor vistas,
hvad obekanta ord på glömda vårdar ristas,
hvad släkten hvila där från Latiens barndomstid,
förrn Rom, till segrar födt och drottningen af städer,
steg opp utur de djup, som höljde hennes fäder,
 att störa jordens frid.

Ehvad er tid och ätt, er makt och ära varit,
den lott som väntar oss har ren ert namn förfarit:
knappt finns af er en graf med stenad mossa krönt.
I hvilen där i lugn, af Tystnaden betäckte,
tills, blandade med er, vår storhet, rum och släkte
 en lika glömska rönt.

En tid af nästa folk skall ock vårt tidhvarf nämnas,
af deras eftervärld åt forskarn öfverlämnas,
snart, ovisst och förställdt, med gissning tecknas af,
en stund sitt minnes skymt i sagor än bevara,
men sist, i tystnad dränkt, vår ålders hågkomst vara
 så okänd som vår graf.

[ 133 ]

Så aftonsolens eld i flykten af dess strålar
en skog, ännu ett torn och än en fjällrygg målar,
från jorden ändtlig skils och sväfvar på en sky,
sist endast som en rand mot himlen tecknar dagen,
tills, af en färglös natt omsider öfverdragen,
 dess sista märken fly.

Det hufvud jag bland er ur klippans gömma tager,
var det med myrten krönt, med törnen eller lager?
Har det ett snilles eld, en hjältes anda hyst?
Hvem skiljer här, i val af multna ben bedragen,
den träl som dött i järn, den skönhet som, lik dagen,
 i Fröjas gördel lyst?

Af ailt hvad han haft kärt, förlorad och beklagad,
hur mången blef ej hit med vänners gråt ledsagad?
Hur mången här, förtryckt af ödets hårda slag,
har längtat till den ro han nu så länge njutit?
Ack! människor som jag, I äfven tårar gjutit
 och lidit liksom jag.

Det gifves då ett hägn, dit ej förföljarn hinner,
dar öfvermaktens våld och nödens tvång försvinner,
dit ödet mer ej når, där hämndens fackla släcks:
det är de skuggors värn, som kring ditt rike bredas,
o Tystnad! och din ro, där de förgätne fredas,
 som ej af stormar väcks.

Må jorden mellertid af dina mörker täckas!
Till en förklarad höjd, dit inga skuggor sträckas,
mitt öga lyfter sig från hennes låga klot,
och från den ödslighet, som öfverallt förfärar,
ur en oändlig rymd, bebodd af stjärnors härar,
 tar nya ljus emot.

[ 134 ]

Af facklor på en gång ur nattens sköte födda,
kring dess omätlighet i präktig irring strödda,
till våra mörkers djup hvad strålar sänka sig!
I jordens enslighet är jag ej mer allena:
jag saknar blott en värld, och tusen sig förena,
 dem tankan öppnar mig.

Än där med lånad glans planeters omlopp röras,
än från ett okändt mål kometer återföras,
som döljt i fästets djup en väg, för jorden skymd,
när med orörligt ljus sig solens likar tända,
regera liksom hon och egna strålar sända
 kring egna sfärers rymd.

Af solens tolf palats är glansen ömsom skådad,
där, af klimater följd, af årets tider bådad,
hvar månad på dess väg ett hemvist har beredt.
När himlen mellertid i kretsar slutes inne,
dem åldern åt sin tro och sina hjältars minne
 till evigt märke gett.

Ej förr, af seglarn sökt, den stjärnas låga glimmar,
som närmast nordens höjd regerar nattens timmar,
förrn i sin kungadräkt Cephé förklarad är,
som, förd till polens tron från etiopers rike,
med Cassiop ännu, sin drottning och sin like,
 en delad spira bär.

Persé, som i sin flykt Medusas hufvud drager,
än Andromed i vård emot det Hafstroll tager,
som fåfängt långt ifrån vill henne nalkas än;
Sex systrar honom när, som himlens eldar öka,
vid sina facklors sken hvar natt förgäfves söka
 den sjunde få igen.

[ 135 ]

I strid mot Oxens horn, som väcker ej hans häpnad,
med klubba, tigerhud och strålig sköld beväpnad,
på vilda hafvens rymd Orion trolöst ser;
när Ledæ söners bloss, som sig med kärlek följa,
åt skeppet, sänkt i natt på oceanens bölja,
 en vänlig stråle ger.

Emellan Skorpion, hvars kosa Hydran banar,
och Kräftan, som till fejd Nemæi Lejon manar,
det stolt och oförskräckt med blottadt Hjärta går,
utaf Astrea följdt, som, klädd i gudastrålar,
med ymnighetens Ax lycksaligheten målar
 af jordens barndoms vår.

Callisto flyr ännu i skapnad af Björninna
de Hundar, dem hon fört hos skogarnas gudinna,
med dem Bootes nu förföljer hennes spår,
och, af sin gördel stolt, hvari Arcturus lyser,
ej i sitt höga lopp för Skyttens båga ryser,
 hvars pil ej honom når.

Än segrar Herkules och med sin klubba motar
den Orm, från östern sträckt, hvars gap en Krona hotar,
som tillhör hjältens vård och hans belöning är.
Fast till sin grannes värn sig Björnens tänder hvässa,
han trampar med sin fot den norra Drakens hjässa,
 som sig kring polen snär.

Orfé! din samljudsmakt, på Lyran fordom öfvad,
af himlarymdens Djur är än med tjusning pröfvad:
två Hästar följa den i snällt och vidsträckt lopp,
Delfin sig till dess ljud på eterns vågor svingar,
och örnens höga flykt och Svanens ljusa vingar
 till henne lyftas opp.

[ 136 ]

Med mindre facklors mängd, som blandas för vårt öga,
liksom af stjärnors damm, förklarad i det höga,
är Vintergatans väg till fästets ändar spridd.
För världars möjlighet hvad gränsor äro satta?
Hvad sång kan deras prakt, hvad räkning talet fatta,
 hvad tanka deras vidd?

Han, som med lika makt förordnar och bevarar,
hvars verks omätlighet hans egen uppenbarar,
han, förr och efteråt och nu den samma Gud,
han blott, i kommande och förra evigheter,
vet ordning, tid och rum, och tal af möjligheter,
 som vänta på hans bud.

I solar! Honom själf törhända mera nära,
förtäljen hans beröm, och, fäste! säg hans ära!
Om i er ljusa krets hans åsyn mera klar,
i mindre afstånd känd, af högre väsen njutes,
likväl i jordens stoft ej människan förskjutes
 af sin och eder far.

Ja, han har ej rest opp sin tron hos er allena.
Ehvar han känslor satt och väsen sig förena,
han deras dyrkan hör i skapelserna spridd.
Hvar världar sväfva fram och hvar de undanvika,
hans syn förloras ej, vid alla afstånd lika,
 i punkter eller vidd.

Allt innefattande och själf af intet fattad,
för honom ingen hög och ingen ringa skattad
är af sin storhet röjd och af sin småhet skymd;
och bland sin allmakts verk, för honom lika kära,
han bor i dygdens själ så gudomsfullt och nära
 som i systemers rymd.

[ 137 ]

Men om i synlig bild hans boning kunde röjas,
så är det denna krets, där tankarna som höjas
se grunden af den tron han i naturen lagt,
ej hennes dolda spets, den okändt ljus betäcker,
men blott det lägsta steg, som af dess trappa räcker
 till våra himlars trakt.

Ett norrsken, som sin fart kring deras öcknar leder,
sin fläktande tapet för hennes fötter breder.
Af strålar sammanväfd, en genomskinlig sky,
som lik en vågig eld i mörkrets tomhet bäfvar,
med färgors obestånd i lätta flammor sväfvar,
 som tändas, skifta, fly.

Än som en vidsträckt ring de härma regnets båga,
än nedergångens glans, än morgonrodnans låga,
än mötas i en krets och tända solar opp;
än som ett nät af guld de stjärnorna betäcka,
än strida, skiljas åt och om hvarannan räcka,
 med tusen skiftens lopp.

Så förr på grekers fält de unga hjältar stridde
och i den täflans lopp, som deras flockar spridde,
med gyllne vagnars fart kring banan trängdes fram;
så strör den lätta snö, från polens fjällar rifven,
af vinterstormens makt kring nordens ishaf drifven,
 sin yrnings hvita damm.

Snart för ett stilla ljus det lätta sken försvinner,
liksom ur skogens vård i höjden månan hinner
bland genomlysta moln, som öppnas kring dess klot.
I rymden, där hans makt en härmad dagning målar,
ett fält af mörk safir, betäckt af nya strålar,
 hans intåg tar emot.

[ 138 ]

Än med det lånta ljus, hans rundnings fyllnad tänder,
han under trädens skjul en mattad klarhet sänder,
som villas i sitt lopp och mellan löfvet dör;
än hennes fria sken, där skuggor dem ej bryta,
som en försilfrad duk på vattnens speglar flyta,
 dem ingen ilning rör.

Men fåfängt vid hans bloss min åsyn kusten följer.
Dess längd mig undanflyr och sig i skymning döljer
mot moln, som hvila sig på strandens hvita berg,
i utsikt, längd och rum, där allt om visshet felar,
det hela röjes blott, men blandar sina delar
 i svag och lika färg.

Kring sjöar, haf och berg och fält och hedars öcken,
bland ljus och skuggors strid och bleka dimmors töcken
allt höjes rysligt stort med obekanta drag:
min syn, som öfverallt af villor stängs och motas,
i en förställd natur med falska bilder hotas
 vid en förförisk dag.

Hon fåfängt lyses opp. Det sken sig maktlöst höjer
ej lifvar hennes bild, ej dagens målning röjer,
en hvithet jämn och kall hans skiften öfverdrar.
Så, när i dödens famn man ser en skönhet härjad,
af alla blommors glans, hvarmed dess hy var färgad,
 är liljan ensam kvar.

Sin makt vid månans ljus en hemlig oro sträcker
och tankans strödda kraft och hjärtats känsla väcker,
som, enslig, öm och djup, församlas på en gång.
Han hör ej glädjens ljud sin stillhetstimmar störa,
och kärlek blott och sorg till vittne honom göra
 af deras blyga sång.

[ 139 ]

Från hvilans sötma skild och för bekymret vaknad,
när allt får smaka frid, du klagar, trogna saknad,
med ömhet fästad än vid din försvunna lott.
I nattens tystnad van att dina tårar gjuta,
du bär dem åter dit: den tröst du än kan njuta
 är deras frihet blott.

Med dig i samma sken förborgadt snillet vakar,
när ömsom från en krets, hvars löjen det försakar,
det söker visheten, i nattens tystnad lärd,
och ömsom i en flykt, som sig ej låter styra,
förtjusadt genomfar med sånggudinnans lyra
 inbillningarnas värld.

Hvi skall det ljus, som bör till tröst för mörkret tjäna,
åt mänsklighetens brott sitt bistånd äfven läna?
För solens ögonkast den mörka illbragd räds;
men ur sin kula ledd af månans blick tillbaka,
när oskulden är söfd, missgärningarna vaka,
 och hämnden är tillstäds.

Af furiers fackla ledd, som gnistrar i hans händer,
han ömsom mordisk brand i hvilans läger tänder,
och ömsom, brytande den port hon fåfängt stängt,
han rusar plundrande i lugnet af dess hydda,
där, i en värnlöshet, som borde henne skydda,
 hon ingen våda tänkt.

Än, af en åtrå förd, den sömnen ej kan döfva,
han tvingar stängda hvalf att gömda skatter röfva,
än, trotsande det lugn, som öfver grafvars mull
med vördad ödslighet sin hemska tystnad sträcker,
förkrossar templens bom och djärfva händer räcker
 på helgedomens gull.

[ 140 ]

Hvem väpnar riddarns arm? En bortförd skönhets fara
begär hans tapperhet att oskulden försvara.
Hvem rustar sig mot den, som under nattens ro
mot ämnet af sitt hat i lönnväg sluten inne,
begär af mörkrets hjälp den hämnd hans fega sinne
 ej dagen torts förtro?

Hvem är den niding där, som går i skuggans häpnad
att vänta i försåt, med röfvarns järn beväpnad,
på resans dunkla väg en hjälplös vandringsman?
Med hvad hans flit förvärft han till sin bonings sköte
gick, lycklig, kärleken och sällheten i möte, —
 och dödens möte fann.

Ren väntades han där i famnen af sin maka,
ren kring en vaktad eld hans barn med längtan vaka
emot den stund, som skall ge dem en far igen.
Olycklige! ännu må hoppet eder lätta!
I morgon eder gråt skall på hans sköte tvätta
 hans blod, som röker än.

Hvem är som, irrande kring rysligt störda grafvar,
besvärjelsernas bud mot mörkrets andar stafvar
för en beseglad skatt, som tillhör deras våld?
som om sin framtids svar med trolljud skuggan väckte? —
den framtid, himlens nåd af ömkan för vårt släkte
 befallt att vara dold.

Så natten häpnadsfull sitt genljud gaf tillbaka,
när vid Medeas rop, som Traciens klippor skaka,
den tredubbla Hekat igenom mörkren tjöt;
så bäfvade dess lugn i ålderdomens tider
vid ropen ur den skog, som gallernas druider
 i nattens boning slöt.

[ 141 ]

Mer fasande ännu hon såg sin fackla skina,
när Bedmars raseri, Procid och Catilina
beredde rikens fall och hufvudstäders brand;
när Hymen åt Bourbon en trolös myrten räckte,
Paris blef dränkt i blod, och hälften af dess släkte
 föll för den andras hand.

Och Sverige! äfven dig har ödet velat döma
att se ett helgadt blod för mörkrets niding strömma!
O, vare, fosterland ! bland dina olycksfall
den natt, om möjligt är, från jordens hågkomst tagen,
som i din sensta tid, ännu af rysning slagen,
 din häfd befläcka skall!

Men när vid månans skymt missgärningen fördöljes,
förföljer oskulden och själf af rädslan följes,
ett tryggt och vördadt lugn här utsträckt har sin makt.
I djupet af det skygd, som skenet utestänger,
ej brottets öga når och ingen fasa tränger
 till fridens gömda trakt.

Det är ej nattens skräck, som här sitt hemvist tager.
Den dunkla ensamhet, som tankan sammandrager,
en lindrig oro blott, en håg till tårar ger.
Liksom af väsens hand, dem ögat icke finner,
en tryckning hjärtat rör, en ömhet känslan hinner,
 hvars ämnen hon ej ser.

I skuggor, som er sorg för mörkrets timmar klagen,
som flyn ur grafvens djup och frukten skåda dagen !
Törhända detta hägn ger edert sällskap frid.
Är det er matta suck, som mig på vädret räcker,
er lätta sväfnings fläkt, som löfvets darrning väcker
 vid jordens midnattstid?

[ 142 ]

Månn vänskapen till mig af eder någon leder?
Månn han min sorg begär? Månn någon finns bland eder,
som känt igen min röst och sväfvar i min famn?
Ack! själf jag ock en gång bland eder tysta skara
skall sucka kring en vän och i dess hjärta svara
 på mitt begråtna namn!

Mitt öga, fördt af er, i skenets matta strimma
ser vid en kyrkas torn ett kors mot månan glimma
på kupan af ett tak, som hvilar på en graf.
Jag känner denna graf: jag har dess boning slutit,
och af de tårars gärd, min långa saknad gjutit,
 jag där de första gaf.

O Stenbock! till ditt lugn jag ej som främling länder:
hit bar jag själf ditt stoft med samma trogna händer,
i dem ditt hufvud sönk mot min bestörta famn;
här svor jag dig en sorg, som aldrig flyr mitt sinne,
och vitsord åt din dygd och kärlek åt ditt minne
 och sånger åt ditt namn.

Hör den bekanta röst, hvars ljud dig åter söka,
och från de sällas krets, dem du har gått att öka,
igenkänn vid din graf ännu den samma vän,
som tröstade ditt slut, din sista vanmakt skötte,
hvars blick den sista var, den dina blickar mötte
 inom förgängelsen.

Kom åter i min famn. Stig opp ur tystnans sköte.
Blif synlig. Tag en bild. Mitt hjärta vid ditt möte,
ehur förbytt du är, ändå skall känna dig.
Förgäfves med mitt rop jag tröttar hvilans stunder.
Ur evighetens natt med inga nya under
 du återskänkes mig.

[ 143 ]

Hvad, skulle jag på nytt din åsyn än begära,
jag se din fria själ de kedjor åter bära,
som fäst vid stoftets tyngd odödlighetens ätt?
Var lycklig. Smaka frid. Vid målet, dit du länder,
tag i ditt ursprungs sköt af evighetens händer
 din återvunna rätt.

I vandring till den höjd, som sig för jorden döljer,
ej mer på törnens väg du genom mörkret följer
i ödemarkers djup den fackla Hoppet bär.
Vid sanningarnas sol, där det sin stråle länte,
du saknar ej ett bloss, som nattens resa tjänte,
 men dagen ej begär.

För dig all skugga flyr och alla löften sluta.
Den visshet du begärt får du omsider njuta,
den Far ditt hjärta sökt har dig vid grafven mött.
Af hvad hans vilja gjort du intet ser förödas;
allt hör hans mildhet till: allt hvad han låtit födas,
 har han till lycka födt.

Själf i sin enhet allt: nog för sig själf allena,
hvarför med en natur beslöt han sig förena,
bli känd af varelser och deras dyrkans mål?
Månn blott att offer få och blott sitt välde pröfva?
Nej, det hans kärlek var, som att sin rikdom öfva
 begärde föremål.

Dess afsikt, af vårt fel fördröjd, men icke bruten,
befallte människan att, från sitt hem förskjuten,
en stund i plågans värld försona sina brott.
Men på den pröfningsväg, hvaraf han mätte loppet,
hon Ångren, Tårarna och Dygderna och Hoppet
 med sig i sällskap fått.

[ 144 ]

Från grafven, till hvars gräns de henne följe göra,
han böd dem i sin famn på nytt tillbakaföra
ett återkalladt, barn, som får igen sitt arf
och i sin fosterbygd, bland sina forna vänner,
uti sin nya glans med sällhet återkänner
 sitt första tidehvarf.

Likså den mörka våg, som, spridd med kärrets bäckar,
i grumlet af dess dy sitt ursprungs hvithet fläckar,
likväl har uppgått klar ur källans ljusa sköt.
När hon från gyttjan skils, med den hon var förenad,
hon synes som hon är, och gjutes lika renad,
 som hon ur ådran flöt.

Ja, mänskan skall på nytt sitt väsens höghet lära,
när i en ombytt värld, sitt ursprung åter nära,
hon når den evighet, som tidens ställe tar.
Låt döden strö dess stoft: hon kan ej mera mista.
Han vördar i sitt slag gudomlighetens gnista,
 som stoftets anda var.

Det är då evigt ej som ömheten skall lida!
Hon lämnar sorgen kvar på denna grafvens sida
och på den andra möts af sällheten igen.
Af jordens känslor allt med jorden själf försvinner,
och i en annan värld hon af dem alla finner
 allena kärleken.

Så för min saknads syn sig hoppets taflor bilda.
Jag gjuter tårar än, men lindrade och milda,
när månan på en gång af moln är öfvertäckt,
och natten, oförstörd att på sin tron regera,
med inga strålars makt det välde delar mera,
 som hon kring jorden sträckt.

[ 145 ]

Af alla hennes ljus, dem molnens bäddar kväfva,
blott några tomma sken med oviss fläktning bäfva
på låga floders brädd och sänka mossars dy.
Det nattens irrbloss är, som öfver träskens bölja,
med ständigt obestånd, de steg, som dem förfölja,
 bedrägligt undanfly.

Så sväfva, flogeldslikt, omkring den visas minnen
de fåfänga behag, som gäckade hans sinnen;
så väsenlöst ännu kring ålderdomens tjäll
begären långt ifrån och lyckans bilder glimma
och ärelystnan: sol för lifvets middagstimma
 och irrbloss för dess kväll.

Det är i denna bild de irringsfulla drömmar
till jorden stiga opp ur Lethes mörka strömmar.
Inbillningskraftens barn, dem han med natten födt,
emellan sanningen, den villorna ledsaga,
af själen, där de rå, de lynnets bildning taga,
 som ej med tankan dött.

Än under minnets vård de sig förrädiskt gömma,
den sällhet hjärtat mist, den sorg det hunnit glömma
till ämnen på en gång för nytt bekymmer ge;
än med en anings bud den dödlige förfära,
som tror sitt ödes dom och framtidernas lära
 i deras gåtor se.

Förgäfves härars vakt tyrannens boning famnar:
de hota kring hans bädd i grymma villdjurs hamnar
och skaka hämndens glaf i hans befästa slott.
Låt sömnen sina band kring lastens hufvud fläta;
de kalla Ångren dit: han får sig själf förgäta,
 men icke sina brott.

[ 146 ]

Än deras spådoms röst vidskepligheten tvingar,
än flyttar deras dikt på önskningarnas vingar
vår förekomna håg till målet af sin fröjd;
än strålar lyckans tron förklarad i det höga,
af nödens dunkla blick och glädjens ljusa öga
 med lika längtan röjd.

Än kärleken dem ser, med nöjets myrten krönta,
sin dyrkan ta emot, och sina offer lönta,
än i en rymd, dit själf ej diktens fart kan nå,
de flyga yrande, natur och rum förvilda,
ge nya väsen lif och andra himlar bilda,
 där andra stjärnor gå.

Så för vår häpenhet de villans taflor sträcka,
förstöra sömnens lugn och själens svaghet gäcka,
som under deras lek dock känner sig igen.
Förgäfves tankan kväfs och sinnets verkning döfvas;
när hjärtat glömmer sig, när våra ögon söfvas,
 begäret vakar än.

Du fåfängt sökta frid, dit oron icke hinner!
Månn intet tillstånd gifs, där människan dig finner?
Månn åt dess usla lif du aldrig unnad är?
Hvar dag med nytt besvär dess känslas ömhet retar;
och när hon sist din tröst i hvilans armar letar,
 du saknas äfven där!

Men knappt i nattens sång jag hennes målning lyktar,
förrän hon oförmärkt ur jordens åsyn flyktar,
af mörkrets härar följd, till glömskans tysta strand.
Ren tecknas solens väg af morgonrodnans händer,
som öppnar österns port och med sin fackla tänder
 den första grynings rand.

[ 147 ]

Min stillhet är ej mer. Jag dess välgärning saknar,
bland mänskor återförd, bekymret kring mig vaknar,
med dagens början ny hans omsorg väntar mig.
Men du, försvunna natt, som fredat dessa lunder!
Om jag till någons väl kan helga mödans stunder,
 skall jag ej sörja dig.