Högadals prostgård/Del I/Kapitel 05
| ← Fjerde kapitlet |
|
Sjette kapitlet → |
Femte kapitlet.
Gustaf hade redan tillbragt tvenne veckor på Strålvik, och var der allas gunstling, — dock icke hennes nåds, ehuru han, henne nästan omedvetet, påtvingat henne ett slags aktning, hvilken öfverlägsenheten mången gång ofrivilligt ingifver äfven åt de själar, som icke värdera dessa rikt lottade naturer. Majoren egde tilräckligt omdöme för att inse Gustafs förtjenster såsom lärare, och nog mycken smak, för att finna hans sällskap intressant.
Den karaktersfulle Harald hade utstått mången het stund för sin stelhet, men hade, efter första försöket att meddela modern skolrapporter, afstått från denna vana, sedan Gustaf öfvertygat honom, att den största dumhet är att berätta bestraffandet af våra fel. Modern såg väl saken ur en annan synpunkt; men Gustaf förstod gifva seger åt sin sats. Den lille vänlige Otto läste katechesen och skref på tafla, och Alma mottog daglig undervisning i tyska och franska språken. Gustaf, hvilken länge varit lärare i ett hus, der det senare alltid talades, behandlade det både i skrift och tal nästan som en inföding.
Lektionerna med Alma egde för Gustaf både behag och intresse. I hennes väsende låg en för hennes år mer än vanlig utveckling, och ändå var hon så barnsligt oskuldsfull, så hjertligt förtrolig, att man ovilkorligt måste älska henne. Snart kände ock Gustaf ett slags broderlig ömhet för den goda flickan. Dessutom möttes alltid deras själar i det outtömliga ämnet prestgården, hvilket, varieradt på ofta ganska dålig franska, var klingande musik för Gustaf. Marias undervisning fortsattes äfven, ehuru majorskan kallade dem förevändningar, ridåer etc. etc. Genom majorens och Gustafs förböner hade Alma ändtligen fått löfte att en lördagseftermiddag åtfölja Gustaf till prestgården för att der tillbringa söndagen.
De skulle fara så tidigt, att de kunde förekomma Axel, hvilken eljest skulle afhemta Gustaf; men de hade icke farit en fjerdingsväg, förrän Axel mötte dem.
Han blef hjertligt glad att få se Alma, och öfvertalade henne att för den återstående delen af vägen åka med honom.
— Hvarföre stannar du? — ropade Gustaf otåligt till Axel, som körde förut.
— För att se på den vackra utsigten, — svarade Axel, blickande nedåt dalen.
— Den har du ju många gånger sett.
— Men sällan vackrare än nu, — genmälte Axel leende, i det han upptäckte Maria, sittande under en hängbjörk. Hans öga hade sökt henne, ty Maria hade följt honom till den så kallade ådalen för att der åtfölja den varme Nicander på hans sångarfärder till diktens och rosornas land.
Maria hade icke hört bullret af vagnarne. Hon hade nyss med sin hänförande ciceron för första gången beträdt de glödande orangelunderna. Hon lefde, hon andades der, intet kunde slita henne derifrån, och likväl hade de aflägsna ljuden af Gustafs röst för henne öppnat ett skönare söder.
Lätt, som en blomstervind, lemnade hon lunden, och snart var Gustafs gulmålade trilla för Maria ett ännu skönare Isola Bella.
Gustaf satt hänryckt och säll som en gud. Öfverraskningen och det poetiska i Marias uppenbarelse syntes honom nästan en andesyn, och likväl satt hon nu vid hans sida, med öga och kinder strålande af ungdom och glädje. Lyckliga voro de! I veten det alle, som vid sidan af den I älskat genomrest en blomstrande natur, der vindens smek och blommornas doft liksom varit er enda gemenskap med jorden.
I prestgården blef hjertlig glädje vid Almas ankomst.
— Hvad fröken Alma var god, som kom hit, och mamma, som lät fröken komma! — utropade fru Sylvén lifligt, ty hon älskade Alma mycket och såg henne derför gerna; men kanske ökade äfven ett annat skäl hennes glädje. Hon hade alltid, sedan de många frihetslösa åren hos baronens, icke just älskat de förnäma, som hon litet ironiskt kallade alla, som hade ett s. k. namn, och ehuru hon var för stolt att bry sig om dem, smickrades hon dock må hända af deras vänliga bemötande; och att för de andra sockenfruarne kunna säga: — »Fröken Liljenstedt var hos oss några dagar», — medförde alltid något, som gjorde godt i fru Sylvéns hjerta.
Axel och Alma sprungo, skämtade, talade litet förnuft, hvaraf Gustafs beröm upptog den väsendtligaste delen, medan Gustaf och Maria målade bindeln på en fulländad kärleksgud.
— Aj, — utropade Maria, — nu är han färdig till flygt. Jag binder eller klipper vingen, eljest lemnar han den stackars flickan, hvars öga så oroligt hvilar på honom.
— Gör icke det, Maria! — Frihet är kärlekens element. De bundna vingarne skaka sin boja; men de fria kyssa den. Har du ej läst Grafströms träffande poem om »Amor fången»? Der får du se bekräftelse på min sats.
— Fly icke? — hviskade Maria sakta, liksom ej hörande Gustafs ord.
— Nu svarar jag dig med slutet af det naiva stycket:
»Det hade jag» — så sade Amor — »ämnat,
Du sköna! då din boja tryckte mig;
Men nu, när du åt mig min frihet lemnat,
Nu blir jag qvar hos dig!»
men tillade ömt:
— Du, Maria, skulle hvarken genom frihet eller tvång bortjaga honom. Em gång fängslad af din blick, dröjde han qvar, skulle han ock hos dig förblöda, ett trampadt offer.
Maria ville svara med ett skämt; men Gustafs röst hade trängt till djupet af hennes själ.
— Vore det så, Gustaf, — svarade hon slutligen — skulle icke han ensam blifva offret; kanske jag offret, han flamman, eller också skulle vi båda förloras i en enda låga.
Följande dagen voro åtskilliga sockenbor samlade i
prestgården och bland dem äfven Lemner, hvilken nu der
kunde kallas hvardagsgäst. Ännu hade såväl det omnämda
vigtiga samtalet med Maria som ock kalaset på
Lundafors uteblifvit; likvisst saknades icke förebud till dem
begge, och kanske skulle det förra förläggas till det senare,
hvilket, så hade han i förtroende sagt till fru Sylvén,
skulle anställas på Marias födelsedag, den 20 augusti.
Brukspatronen hade nu medfört en mängd vackra kopparstick åt Maria. — Blif bara icke för sensibel, när mamsell Maria ser på dem, — sade han då de framlemnades; — ty det är det enda lilla fel, jag har mot mamsell Marias fullkomligheter, och det enda fall, i hvilket vi icke öfverensstämma. — Fru Silvén menade, att brukspatronen hade rätt, och bad Maria ihågkomma varningen. Till innerlig glädje för Maria stod nu all ungdomen uppstäld på gården till »sista paret ut!» Blott Maria felades och kallades med enhälliga rop.
— Dit kan han icke följa mig, — tänkte Maria och sprang, glad att blifva enka; men just som hon ropade »sista paret ut!» hade brukspatronen, osedd af henne, smugit sig bakom henne och lade sin tunga ringprydda hand på hennes axel, i det han utropade: — Jag tog henne! ödmjukaste tjenare!
Gustaf, hvilken var den, som skulle springa och således hoppats kunna fasttaga Maria, bestred Lemner sin sjelftagna rättighet; men denne bestyrkte sina anspråk med ordspråket: »Den, som kommer först till qvarn, får först mala.»
— Då brukspatronen vill vara så god och springa med Maria, så måtte väl Gustaf gifva vika, — utbrast modern, hastigt framspringande.
Gustaf bet sig i läppen och frågade mamsell Ringman, en femtonårig, sin mamma temligen lik flicka, om hon ville blifva enka.
— Nej, jag vill behålla herr Gustaf, — svarade hon upprigtigt.
— Men vi måste skiljas, — sade Gustaf leende; men då hon ändå trofast qvarhöll hans hand, bad han henne åter släppa sig och ropa »sista paret ut!» och så försöka skilja Axel från Alma; ty det var nu deras tur. «De långa benen utsträckte sig förgäfves; de kunde ej upphinna den nästan flygande Axel, som glad hemförde sin lätta, vänliga Alma.
Den stackars mamsell Ringman hade genomgått alla lederna, hade sprungit sig trött och skrikit sig hes, då Maria och Lemner skulle ut på banan.
— Mamsell Maria, mamsell Maria, låt icke taga sig! — utropade han ångestfullt, just som utropet skett, men slöts i det samma i mamsell Ringmans så länge fruktlöst utsträckta armar.
— För f-n, kan man icke få springa om igen? — utropade han häftigt; men det tillät icke mamsell Ringman, utan drog genast i qvarter med sin flämtande, missnöjde Adonis.
— Man kan då rigtigt säga, att brukspatronen gör sin kur för mamsell Maria, — sade majorskan, hvilken till sammans med värdinnan och de andra fruarne åskådade leken.
— Åh, just icke kur, — svarade fru Sylvén, döljande sin glädje.
— Jo, min sann, och det på fullt allvar. Innan kort är hon väl fru på det ståtliga Lundafors.
— Det är icke sagdt, att han vill gifta sig med Maria, derför att han i leken vill vara hennes make, och icke heller vet jag om Maria skulle vilja tillhöra honom.
— Nå, min Gud! Ett sådant parti skulle kunna fresta hvilken flicka som helst, äfven om hon hade högre pretentioner än vi här på landet kunna göra oss för våra flickor.
— Tillåt mig säga — svarade fru Sylvén, som, icke villad af smekordet »våra flickor», klart genomskådade majorskans förödmjukande tankar, — att äfven den simplaste landtflicka eger det anspråk att få välja en man, med hvilken hon öfverensstämmer, med hvilken hon tror sig kunna blifva lycklig, och icke välja efter de herresäten och rikedomar han har att bjuda.
Besynnerliga menniskohjerta! Icke Marias motvilja, icke kyrkoherdens föreställningar hade i detta fall kunnat verka på fru Sylvén, och nu uppväckte majorskans stolthet, på hvilken hon ville hämna sig, det klara förnuftets omdöme, det rätta uppfattandet af Marias hjerta. O, hvarför skulle snart de skimrande utsigterna åter villa hennes eljest så klara blick?
— Men, fru Sylvén lilla, medgif, att, när man som vi, sett mera än morgonstunden af lifvet, så tror man icke mycket på en ung flickas begrepp om sällhet, hvilket vanligen bildar sig efter den roman, som mest behagat det lilla hjertat. Ack, jag kan omöjligen frångå, att det icke vore ett godt parti för mamsell Maria.
Nu talade majorskan rigtigt i moderns smak och försonade den gamla synden. — Det är äfven min tanke — svarade hon, infallande i sin vanliga ton — och skulle det komma i fråga, så hoppas jag nog, att Maria är förståndig.
— Låt bara icke pojkar förvrida hennes hjerna; ty det är en besynnerlig idé af våra unga flickor att föredraga dem framför karlar med anseende och erfarenhet, inföll majorskan. — Det måtte i sanning ligga något omotståndligt i studentspråket, — tillade hon ironiskt, i det hon fäste en vredgad blick på Alma och Axel, hvilka, oaktadt alla försök, ännu ej kunnat åtskiljas i enkleken.
Nu var åter modern sårad och det i dubbelt fall. Hon fruktade sjelf ganska mycket, att Gustaf intagit Marias hjerta; och hade icke »pojkar» och »studentspråk», dessa skärande missljud i modershjertat, inbegripits i majorskans tal, skulle hon säkert icke förnekat det; men nu, nu skulle hon med sitt lif velat göra det.
— Att de unga trifvas bland de unga, är ganska naturligt; så var det väl i vår, liksom i alla menniskors ungdom — återtog hon med värdighet, — och Maria har varit så litet till sammans med pojkar, att det på intet sätt skadat henne.
— Men herr Werther är min sann en farlig yngling, med sin vackra figur, sina talanger och sin synbara ömhet för mamsell Maria.
— Det är då alls icke farligt, ty de äro som syskon och ingenting mera — svarade fru Sylvén lugnt och öfvertygande, ehuru hjertat ville brista af harm och ledsnad.
Gustaf hade, sedan han blifvit jagad ur leken, satt sig på en bänk, nästan gömd af en trädstam; och som fruarne, utan att märka honom, sedermera placerat sig på ett gungbräde framför honom, hade han hört hvarje ord af deras samtal. O, hvilka känslor, hvilka tankar hade det ej uppväckt i hans själ! Oförvillad af orden, hade han genomträngt tankarnes djup, och hade liksom trognare intryckt den föresatsen i sin själ att till det yttre bekämpa sin böjelse för Maria. Men skulle hon tillhöra brukspatronen? … Här stannade hans tankegång; men hans hjerta, hans pulsar gjorde det icke.
Vår hederlige Lemner, hvilken, oupphörligen förskjuten från den ena till den andra, med mer än vanlig trohet och smärta burit enklingssorgen, ropade nu pionröd och nästan andlös på Gustaf.
Gustaf framkom.
— Det är icke roligt att vara enkling. Herrn må nu försöka — framstånkade brukspatronen.
— Åh, när man varit det tills man hunnit öfver lifvets solstånd, så borde man vara temligen van — genmälde Gustaf med ovanlig bitterhet.
— Välkommen till oss att hvila ut litet efter den möda brukspatronen haft att roa ungdomen! — utropade fru Sylvén uppstigande, då hon såg Lemner komma mot gungbrädet, och erbjöd honom artigt sin plats.
Ett brutet »ödmjukaste tjenare!» framblåstes nu ur den flämtande volymen.
— Ack, det är rigtigt synd, att brukspatronen så har ansträngt sig! — suckade fru Sylvén.
— Den, som ger sig i leken får leken tåla — invände fru Ringman, glad att på detta sätt, som hon tyckte, gifva brukspatronen en dugtig smäll för det att han aldrig bjudit henne på sina kalas.
— Sitt för all del, var så god och sitt! — upprepade värdinnan åter beställsamt.
Brukspatronen följde den förnyade uppmaningen, och det mjuka brädet svigtade nästan ned till marken, i det fruarne instämde i förskräckelsens korus.
— Nu vill jag tro, att alla i leken äro nöjda, — inföll majorskan, åter lugnad, i det hon med ett eget leende såg Maria och Gustaf vara ett par.
— Hvarför det, ers nåd, hvarför? — utbrast brukspatronen häftigt. Jag tycker, att de, som nu springa, icke passa så väl till sammans. Han har någonting så stolt och tappert, den unge herrn, hvilket icke passar för mamsell Maria.
— Det tappra är det sköna värdt, — invände majorskan leende.
— Hm, hm! — pustade brukspatronen och torkade det blossande ansigtet.
Majorskan hade vunnit sin önskan; hon hade väckt misstanke hos Lemner mot Gustaf, hvilken hon i sitt hjerta ändå icke kunde fördraga, just för det ädla och upphöjda, som hon icke hos honom kunde förneka.
Nu var det åter Gustafs och Marias tur att springa, och enklingen var en ung magister, synnerligen förtjust i den vackra flickan, och nu uppstod den häftigaste strid, som någonsin varit i en lek.
Maria hade genom sin smidighet och otroliga hastighet i vändningar undkommit den ilande magistern, hvilken alltid stod som en mörk ande mellan Gustaf och henne.
— Icke så häftigt, Maria, för Guds skull, icke så häftigt! — ropade fadern, som nu återkom med de äldre herrarne från en utfärd till klöfverlanden.
— Jo, det är allt skäl i verlden att förderfva sig för en lek, — inföll modren försmädligt, — i synnerhet när det kan vara så lätt gjordt som för Maria, som aldrig haft starkt bröst. — I det samma var Maria, hvilken nu ej kunde draga andan, nära att upphinnas af magistern, då den ovanligt vige och af kärlek upptände Gustaf med ett hopp öfver medtäflarens hufvud hann Maria, som, alldeles utmattad, nästan sjönk i hans armar.
Leken slutade, och Maria satt marmorblek och darrande på en bänk, omgifven af hela sällskapet.
— Gud i himlen, hon dör, mitt barn, min Maria! och det för dessa galenskapers skull! — stormade modern under häftiga tårar.
Fadern, mot hvars bröst Marias hufvud hvilade, kände äfven en djup oro; men han besegrade sig manligt och tröstade med lugn och mildhet sin häftiga hustru, under det att han med friskt vatten baddade Marias panna och tinningar. Axel stod rådlös vid systerns sida, och Gustaf, den arme Gustaf, som anklagade sig för Marias och hennes familjs smärta, han led i detta ögonblick säkert mera än både far, mor och broder. Han stod lutad mot en trädstam utan att uppslå ögat, och man skulle trott, att Maria endast tillhörde hans inre verld, ty för den synliga tycktes han ej ega någon tanke.
— Maria är snart åter frisk, gode herr Werther! — hviskade den ömsinta Alma och lade vänligt handen på Gustafs axel.
Gustaf såg upp; men denna blick! Gud, huru bäfvade icke det goda, oerfarna hjertat för dess uttryck!
Alma hade sagt sant. Maria andades lättare och upplyftade nu det matta ögat.
Det vore förgäfves att söka skildra den glädje, som Marias återställande spred kring hela sällskapet. Lik en engel, nyss kommen från en himmelsfärd, flägtande frid och kärlek med de snöhvita vingarne, sådan syntes nu Maria. Modern jublade af förtjusning, och Axel var glad och lycklig som en älskare. Fadren var lycksalig, ehuru lugn i sin fröjd, liksom han varit det i sin smärta. Alma klappade händerna af glädje, och brukspatronen, som hela tiden gjort allt för att intala modern tröst, bestormade nu Maria med utrop och artigheter.
Maria såg Gustaf, som nu lemmat trädet, men ändå ej hade mod att framgå till henne; icke heller vågade hon nalkas honom.
— Var glad, Gustaf, — sade kyrkoherden vänligt till honom, — Maria är nu fullkomligt återstäld.
— Jag ser det med outsäglig glädje, men skall dock aldrig kunna trösta mig öfver att genom min obetänksamhet hafva varit orsaken till så mycken smärta.
— Det samma skulle jag sagt, om jag gjort så; men jag var för försigtig att jaga den sköna dufvan, — sade Lemner triumferande.
Gustaf närmade sig till Maria. — Kan du förlåta mig, Maria? — sade han och fäste på henne en blick, hvari alla själens djupaste och ljufvaste känslor sammansmält i en enda klar stråle.
— O, säg icke så, Gustaf! — svarade Maria med ömhet — det var mitt, endast mitt fel, som icke ville lyssna till de häftiga slagen i mitt hjerta; och om icke du kommit just i det ögonblicket, så hade jag dignat till jorden, och derför tack, Gustaf!
Småningom återvann sällskapet sin glada stämning. Maria kände väl ännu en fortfarande mattighet och tryckning öfver bröstet; men hennes glädje villade äfven de klaraste blickar.
Kärlekens öga är klarsynt — det syntes på de oroliga blickar, med hvilka Gustaf betraktade henne.
— Var icke så orolig, Gustaf! — sade Axel med sin uppmuntrande stämma. — Res du lugnt hem. Jag lofvar att innan i morgon afton tillföra dig säkra och glada underrättelser om Maria.
Axel höll ord, och med outsäglig glädje sågo Gustaf
och Alma från skogsbacken, dit de gått att plocka Linnæa,
den ståtlige ynglingen komma ilande på sin mörkbruna gångare.
Trots alla moderns förmaningar att gå förnämt, det vill säga långsamt öfver gärdesgårdarne, begagnade Alma all sin naturliga lätthet och stod i kapp med Gustaf på andra sidan förskansningen. Väl refs ett hål på klädningen; men det betydde ingenting, skulle det ock kosta bannor; hon fick se Axel och höra huru Maria mådde, och Maria mådde väl, fullkomligt väl, och hade skickat de vackraste buketter till sina vänner.
— Nej, Gustaf, den här har Maria bundit, det är din, sade Axel, vexlande blommorna och räckte den andra åt Alma.
— Har icke Maria bundit min? — utropade Alma nedslagen.
— Vill icke Alma hafva blommorna, om jag plockat och bundit dem?
— Ack, jo, det är mig lika kärt, — svarade Alma och insöp i starka drag den yppiga bukettens vällukt, samt ilade att föra den gråtande Otto ur hagen, der Harald nyss lemnat honom.