Högadals prostgård/Del I/Kapitel 04

←  Tredje kapitlet

Högadals prostgård av Wilhelmina Gravallius Fjerde kapitlet

Femte kapitlet  →

Fjerde kapitlet.

Den sjette julidagens strålande morgonsol blickade vänligt in i Marias kammare, och smög sig mellan myrtnar och blommande jasminer genom de hvita nettelduksgardiner, hvilka omgåfvo Marias säng, hvaruti hon till hälften klädd nedkastat sig. De upplösta lockarne summo likt ett gyllne svall på den snöhvita halsen, och i det himmelsblå ögat darrade klara tårar.

— Det är liksom jag vaknat från en skön dröm, — suckade hon, och tårarne sjönko likt stjernfall ned bland kindens rosor. — Gustaf! Gustaf! o, hvad det ligger välljud i detta namn, hvad det är ljuft att säga det; och nu — jag får ej mera säga det — säga det får jag, men ej till honom. Ack, med denna dag är ju allt slut; morgonen eger intet hopp, aftonen intet minne. Men jag har ju Axel, min gode Axel! — tillade hon, liksom straffande sig sjelf.

En knackning på dörren afbröt hennes monolog.

— Hvem är det? — frågade Maria och uppsprang häftigt, och vid den välkända brodersrösten öppnade hon leende dörren.

— God morgon, Maria! — sade Axel vänligt och tryckte en kyss på systerns panna. — Men du har gråtit?

— Icke undrar du derpå, när det är sista dagen vi hafva Gustaf hos oss? — svarade Maria med oskuldsfull upprigtighet.

— Du håller då verkligt af Gustaf?

— Ack ja, af hela min själ! Han är så god, så högsinnad. Han liknar så mycket dig, — svarade Maria med strålande öga. — Förr tyckte jag, att, om jag haft ännu en bror, skulle jag aldrig kunnat älska honom så som jag älskar dig. Nu eger jag tvenne, och — förlåt mig det, Axel — jag tror, att jag nästan älskar dem lika.

— Mamsell skulle gå ner till frun, — ljöd nu en stark qvinnoröst, och ett solbrändt ansigte tittade in genom dörren. — Men, söta mamsell, skynda sig; ty frun är icke glad i dag.

Axel vattnade blommorna och gaf kanariefoglarne mat medan Maria uppfäste håret och påtog en klädning.

— Kom, Axel, nu är jag färdig. När jag har dig med mig, så är jag ej så rädd för mamma; ty du skämtar alltid bort hennes vrede.

— Det är derför, att hennes goda hjerta så lätt genomtränger det stundom mörka lynnet, — svarade Axel, i det han öppnade salsdörren.

— Förr kom mamsell ner fem, senast sex om morgnarne, — brummade mamma från skänken, der hon höll på att hugga socker; — men nu kunde klockan bli både sju och åtta innan hon visar sig, om man ej kallade henne. Du är dock en tarflig prestdotter och icke någon förnäm dam; men sedan målare och måleri kommit i hufvudet på dig, så går du bara och drömmer, — tillade hon med skarp röst.

Marias hjerta var för sorgligt stämdt, för att kunna, som modern fordrade, gladt mottaga dessa förebråelser, i synnerhet som slutet deraf anslog en ljudande samvetssträng. En tår darrade i ögat, då hon med tankfull förlägenhet frågade, hvad hon skulle göra.

Modern, ehuru icke sjelf utan känsla, hatade all yttring deraf hos andra. Genom ett gladt erkännande af felet försonades lätt hennes vrede; men ett tårögdt stillatigande förvärrade den alltid.

— Den, som kunde få bort Marias känslogriller, — sade hon ofta, — så att flickan vore sådan jag ville hafva henne. Men hvarje gång hon såg sin önskan misslyckas, rörde blodet sig i häftigt lopp.

— Att vid din ålder, i dina egna föräldrars hus, fråga hvad du skall göra, jo, det låter bra det! — utbrast modern vredgad. — En sådan fråga skulle aldrig salig Carolina gjort; ty den flickan nyttjade både ögon och tankar.

— Mamma lilla, jag är den skyldige, det är jag, som genom ett morgonbesök uppehållit Maria; men vi skola snart taga vår skada igen, ty jag skall hjelpa Maria med alla små morgonförrättningar, — afbröt Axel skämtande. — Allt skall gå både fort och väl, bara mamma tar sin vackra min på sig, — och vid dessa ord började han stöka och vända upp och ned på allting i skänken, och hade så nära gjort det på mamma sjelf, som med låtsadt hot, men i hjertat fullkomligt blidkad, försökte hämma hans berserkagång bland hennes glas och thékoppar.

Glad att se den älskade, men fruktade modern försonad, hade Maria fortsatt hennes afbrutna arbete.

— Tag saken kallt, Maria! — sade Axel, ensam vorden med systern. — Du känner ju, att mammas vrede är strax förbi, bara du är glad.

— Jag vet det och försöker också alltid att vara det; men i dag var det mig omöjligt.

— Men nu är du glad igen, är det icke så? — inföll Axel och galopperade häftigt genom salen med Maria.

Med en blossande pipa i munnen inträdde nu kyrkoherden med Gustaf, hvilken han uppfångat vid åstranden.

Fru Sylvén var åter i sin mest älskvärda sinnesstämning. Äfven på Maria föll mången kärlekens solstråle, hvilken uppklarnade och förhöjde hela hennes ungdomliga varelse.

Efter några hviskande meddelanden och ett vänligt: — Låt se, att du gör det så bra, som du brukar, min lilla flicka, — gick Maria att förrätta åtskilliga små hushållsbestyr, bland hvilka smörsaltning och smultronsyltande upptogo den vigtigaste delen.

Maria hade ej synts Gustaf mera förtjusande i den hvita lenongsklädningen midsommardagen på Strålvik än i den blårandiga, kortärmade hushållsklädningen, med hvilken han nu såg henne, lik en huslig ande, åtskilliga gånger ila öfver gården.

Med stor brådska förrättade den goda flickan alla uppdrag. Ack, framom dem låg en längtan, ett mål, kring hvilket strålarne af hennes sällhets sol tycktes hafva samlat sig för att sedan kanske för alltid nedgå!

— Här är litet desert, — sade Maria, då hon med ett théfat smaksylt inkom i salen, der föräldrarne och vännerna voro samlade kring frukostbordet.

— Den snälla sylterskans skål! — utropade Axel komplimenterande och hade, innan Maria visste ordet af, förtärt hela det lilla förrådet.

— Nå, min Gud, Axel, du åt ju upp allt sammans! Nu har jag intet åt de andra.

— Var det ej bestämdt åt mig? — frågade Axel skrattande. — Och jag tyckte ändå, att portionen var väl liten, — tillade han, skrapande fatet.

— Snåle Axel! — och Maria hotade leende med fingret. — Nästa gång skall du min sann icke narra mig. — De unga hade lemnat salen.

— Hvad ändå Axel gör huset gladt och trefligt, — sade fru Sylvén till kyrkoherden, som skrattande åskådat det lilla uppträdet. — Sådan skall en yngling vara, glad och liflig, och icke som Gustaf, som ej en gång ser glad ut då han skrattar.

— Deras ungdom har varit så olika. Gustaf har kämpat; Axel har lekt. Detta har haft olika verkan på utvecklingen af deras kanske äfven af naturen olika lynnen. Men du måste dock medge, Hedda, att Gustaf är något mer än vanligt.

— Nog är han ganska hygglig; men jag ser ingenting ovanligt hos honom, mer än hans allvarsamma, dystra lynne.

— Nå, än hans sonliga ömhet då? Mins du ej hvad Axel talat om den? Och om det än är afbetalandet af den största, den skönaste skuld, så är det dock ovanligt att se ett barn, i synnerhet en yngling, uppoffra allt af ren, uteslutande barnslig kärlek.

— Ja, ja, det är allt sant, — svarade fru Sylvén, och moderskärleken klappade högt i hennes bröst. — Hans mor måtte älska honom mycket. Men ser du Axel der borta? — tillade hon lifligt. — Herre Gud, så vacker han är!

— Och ser du Maria? — utbrast fadern hänryckt. — Måtte Gud förlåta mig, att jag tycker mig i henne se en engel innesluten i en klar ljussky! En flägt — en vindflägt, den lätta luftväfnaden skingras, upplöses, och engeln strålar i oskymtad klarhet i det stjernprydda fadershemmet, — fortfor fadern, och ett sorgblandadt leende spred sig öfver hans manliga drag.

— Så får du ej säga, min gubbe! — utbrast hans maka innerligt, och en tår föll på hans axel, mot hvilken hon nu lutade sig. — Maria är en engel, redan här en engel, — tillade hon, och i detta ögonblick kom hon i hela verlden icke i håg någon annan än Maria.

— Hur går det med dina lektioner i dag, Maria? — frågade fadern, som nu hörde klockan slå tio.

— Bra, hoppas jag, pappa lilla, svarade dottern och vände sig i det samma om för att aftaga frukostbordet. — Jag skall strax börja.

— För att dermed sluta för alltid, — tillade modern, — och det var på sitt sätt skada; ty det hade varit bra roligt att hafva haft en och annan oljefärgstafla på de nytapetserade förmaksväggarne, och bra roligt att kunna säga: »Detta har Maria gjort». Jag tycker mig just se majorskans uppsyn, hon, som alltid förargar sig, att allt är hemgjordt i prestgården, och som aldrig kunnat tåla, när någon berömt de der svartkritstyckena, som Maria ritade i skolan. Hvad nu afundsjukan skulle hafva framsmygt, i synnerhet som Alma, med alla sina så kallade talanger, ändå icke kunnat göra maken.

— Hos dig gömmer sig så ofta det egentliga skälet bakom små bisaker, hvilka du utsätter som hufvudsaker, — svarade kyrkoherden. — Nog vet jag, att mera än förmakets prydnad, mera än majorskans uppsyn, — fröjdar dig den glädje, Maria skulle njutit genom utvecklingen af denna sköna talang, hvartill hon eger så mycken fallenhet; och derför ärnar jag bedja Gustaf tillbringa onsdags- och lördagseftermiddagar här för att fortsätta sin undervisning. Säg, Hedda lilla, du är ju af min tanke?

— Ja och nej! Jag tycker det är bra, men tycker ändå icke om det.

— Du tycker, att det borttager för mycken tid; men, Gud vare lof! Maria beror ej ännu af tiden. Hon och vi kunna ju indela den efter behag.

— Om det vore nog med tiden; men tankarne har jag ej heller mera nytta af, och jag ville, att Maria en dag i eget hem skulle visa, att hon blifvit uppfödd af en mor, som kunnat sköta sitt hus.

— Ack, min vän, Maria skall i alla möjliga afseenden göra heder åt dig och din uppfostran, på hvad plats Gud behagar sätta henne. Hon är ju van vid allt husligt, och skall blifva det ännu mer. Jag vill hoppas, att vi ännu i många år få behålla henne; ty Maria är späd. Hon behöfver full utveckling för att uthärda de många omsorger och mödor, som åtfölja det husmoderliga kallet.

— Ja, men om det kommer en friare, som vill och kan försörja Maria, en, som hon vill hafva, så måtte han väl icke få korgen derför, att Maria ej tillkommit fem eller sex år förut; och hade hon det, skulle kan hända friaren icke infunnit sig.

— Kommer något sådant i fråga, hvilket gillas så väl af Marias hjerta som af vårt förnuft, så bedja vi honom vänta några år.

— Men om han icke vill det?

— Så älskar han ej Maria verkligt.

— Ack, kära Sylvén, tro mig du, kärleken väntar icke. Väntan är det samma för kärlek som vatten för eld.

— Har du glömt vår ungdom, Hedda? — frågade kyrkoherden med vek röst. — Kallnade vår kärlek under vår väntans många år, och blefvo vi icke allt mera kära för hvar andra?

— Skulle jag hafva glömt denna tid! Ack, nej, Axel, den står så klart, så troget i mitt hjerta! — svarade hans maka och ett återsken från denna lifvets solskenshöjd spred sig öfver de i detta ögonblick nästan ungdomliga anletsdragen. Men vi voro då, redan då ett undantag, och nu för tiden fins icke en sådan trohet.

Hon tystnade ett ögonblick, men fortfor sedan: — Maria måste gifta sig tidigt. En ung brud, en ung fru hör till tidens smak.

— Kära Hedda, — återtog kyrkoherden allvarsamt, — skall äfven du med ditt förstånd och din sanna moderskärlek öka det stora antalet af mödrar, hvilka föredraga denna falska ära för barnets verkliga sällhet? Hvilket klingar ljufvast i hjertat, antingen verldens omdöme: hvad den flickan blef tidigt gift! eller det ljufva, tacksamma vittnesbördet från barnets hjerta: jag är lycklig, min mor! Ur faders- och modershjertat bör all egoism, all tanke på verldens och fåfängans dom vara bannlyst; och de föräldrar, som icke se barnets sällhet från den ljusa höjd, att inga omdömen och främmande beräkningar hinna eller fördunkla den samma, äro icke värdiga denna sköna rättighet: att vara deras ömmaste kärlek, deras stöd, deras jordiska föresyn.

Nu skrapade en galoscherad rusthållare sina helsningar vid dörren, och samtalet blef afbrutet.

---

Emellertid var ateliern, hvartill Marias kammare blifvit helgad, redan i ordning. Gardinen var till hälften nedfäld, för att utestänga det starka solljuset. De blommande jasminerna spridde en ljuf, hesperisk ånga kring det lilla, enkelt, men smakfullt möblerade rummet, i hvilket Maria satt, omgifven af penslar och färgsnäckor. Hennes blick vexlade mellan originalet, ett vackert fantasistycke af Gustaf, och den trogna, ehuru icke fullkomliga kopian.

Gustaf stod bakom Maria, som hon trodde, noga bevakande hvarje penseldrag; men ack, hela hans själ var försänkt i åskådandet af henne! Han stod med sammanknäppta händer och lutade sig ned öfver Marias stol, så att den fina profilen, kringlekt af hennes silkeslena lockar, log i hänförande skönhet mot hans öga. Tystnaden hade utbredt sina mystiska vingar öfver den sköna gruppen. De fria kanariefoglarne sutto stilla i ett grönskande bladtält, och inandades rosens ånga. Ögonblicket egde en förtrollning, hvilken ingen vågade skingra, en himmelsk gnista, som en enda flägt byter i en härjande flamma. Så kände Gustaf, och må hända äfven Maria, ehuru hon ej så klart förstod det féeri, som omgaf henne.

Maria behöfde ett råd; hon skulle fråga, men tungan blef orörlig. Hjertat klappade häftigt, och bröstet höjde sig i djupa andedrag. Slutligen samlades, nästan henne omedvetet, all hennes styrka uti ett sakta: »Gustaf!» Detta enda ord, o, hur det genomdallrade Gustafs hjerta! Han utsträckte till hälften armarne. Hvad hade han ej velat gifva för att våga der innesluta Maria; men — de föllo, och liksom han velat försegla den känsla, som hotade spränga hans bröst, tryckte han handen hårdt mot hjertat.

— Hvad i all verlden tänker du på, Maria? Du måtte antingen sofva eller drömma midt på ljusa dagen, som ej hört, att brukspatronens vagn för länge sedan kört in på gården, — utbrast fru Sylvén, och stod, liksom genom ett trollslag, framför Maria.

Verkligheten andades nu på poesiens och kärlekens rosenskimmer och hade skingrat det; men på Marias kinder qvardröjde ännu dess sköna efterglans.

— Nå, Maria, jag tror, att du än icke är rigtigt vaken! fortfor modern häftigt, då hon såg Maria sitta orörlig.

— Skall jag strax gå ner? — frågade nu den unga flickan med sänkt röst, i det hon uppreste sig.

— Hvad skulle du annars? Sitta qvar här uppe kanske? Nej, när jag har en dotter, så skall hon väl hjelpa sin mor att hålla de främmande sällskap, och i synnerhet den, som visat dig så mycken godhet och vänskap som brukspatron Lemner.

— Således kommer du ej att måla mera i dag? — sade Gustaf.

— Nej, det blir icke af, — inföll modern. — Låt nu färgsakerna vara, och tänk i stället på de der långa, raka lockarne, hvilka se ut som om du legat i dem, — tillade hon, vänd till Maria, hvilken, lydig moderns tillsägelse, litet ordnade sina lockar.

Och strax derefter såg Gustaf dörren öppnas och tillslutas.

— Maria! — utropade Gustaf och utsträckte armarne efter den försvunna, — du ljufva, förverkligade idé af mina strålande vårdrömmar! O, Maria! skönare, renare var ej den, som gjorde ditt namn så heligt för jorden. I mitt hjertas rikedom, i min själs dyrkan, i mina afsigters renhet känner jag mig värdig att älska dig, att helga dig mitt lif, min kärlek, mitt allt; men — hvad skulle den fattige, husville ynglingen ega att bjuda dig, som skulle tillfredsställa en fars, en mors fordringar, vore du ock nöjd med mitt hjerta? Mörk skulle också må hända din framtid blifva, mörk och törnsådd som hennes, som gifvit mig lifvet. Nej, Maria, en ljusare bana väntar dig. Jag skall skåda den långt öfver mig, som den ensliga blomman skådar den strålande stjernans färd i ljus. Älska dig skall jag med hela styrkan af min glödande själ; men mina handlingar skola styras af förnuftets jernhand.

Han hade nedsatt sig på soffan och lutade hufvudet ned mot hennes mjuka dynor. Så satt han länge, med blicken djupt nedslagen. Slutligen uppslog han ögat och betraktade uppmärksamt hvarje föremål i det lilla rummet. Han hade, för första gången han inträdde der, funnit det hela täckt och trefligt; men han hade aldrig betraktat de små särskilda delar, som bildade det, och huru skulle han kunnat det, han hade alltid varit der med Maria. Nu såg han först den smakfulla enkelhet, den utsökta ordning, som sammansmälte allt i det lilla gröna, solbelysta rummet till en vänlig harmoni. Han såg öfverallt den ordnande handen, den skönhetsälskande själen, och han ihågkom, att hans mor sagt, att ett fruntimmersrum är en trogen spegel af henne sjelf.

Han hade stannat framför det lilla skrifbordet; der såg han en liten tillsluten bok, på hvars titelblad stod med en vacker fruntimmersstil: »Mitt hjertas biktstunder». O, huru gerna hade han velat blicka in i dem! Han tog boken.

— Nej — utropade han, — intet helgerån från denna själ, hvars förtroenden endast englarne äro värdiga att mottaga!

Han stod ännu med boken i hand, då Maria inträdde.

Gustaf spratt till, och hade han ord för ord genomläst Marias tankar, skulle icke rodnaden kunnat stiga högre på hans kinder; ty oskuldens kind purpras ofta, då den brottsliges förblifver färglös.

— Är du ännu här, Gustaf?

— Och hur skulle jag annat med en sådan sysselsättning? — svarade Gustaf med ett leende, som skulle vara skämtsamt, men som mot hans vilja tolkade djupare känslor, och visade boken, den Maria nu först märkte.

— Gustaf! — utropade hon, och den ömmaste fråga gömde sig i detta ord, hvilket besvarades med en blick, klar och öfvertygande som ett himmelsbref.

— O, jag visste det! — Hade du ock öppnat henne, vetande att mina barnsliga tankar borde kunna meddelas min brors bäste vän, skulle dock de första raderna hafva ändrat din åsigt; ty, Gustaf, äfven barndomen eller den omärkliga öfvergången från barndom till ungdom eger förtroenden, endast kända af Gud.

Maria tystnade; men i sympatiens enklang sammansmälte deras själar, och Gustaf förnam det fortsatta tankespelet af Marias tal.

— Då våren kläder sig i sommarskrud, behöfver han klarare, varmare solljus; han dricker det i starkare drag, och med hvarje ögonblick utslå de doftande rosorna, som alla höja sina kronor mot solhemmet. Så har äfven du känt det, Gustaf! När med hvarje morgonrodnad känslorna vakna, morna sig, slå ut, o, då skulle hjertat brista af fullhet eller känslorna vissna och domna, om de ej liksom knäböjde inför det sköna, tillbedjansvärda urlifvet!

I dessa den unga flickans svärmande vårtankar låg för mycken öfverensstämmelse med Gustafs egna känslor för att ej mägtigt fatta och ingripa i hans själ, der samma toner djupt och harmoniskt bäfvade. Striden mellan känsla och förnuft var i detta ögonblick svår. Han var nära att nedsjunka för hennes fötter och utropa: »Du hälft utaf min själ!» men hans föresats väckte hans besinning, och han svarade endast på det ljudlösa, underbara sympatiens språk.

I det samma öppnades dörren och Axel inträdde med bud från modern, att Maria skulle komma ner.

— Ja, jag skall gå, — men …

— Du tyckes icke längta ner? — invände Axel leende.

— Det är så mycket man måste göra utan att längta derefter.

— Och, derför, nu ned med dig och håll vackra tal med brukspatronen, så försonar du ditt dröjsmål, — ropade Axel och sköt Maria sakta ut genom dörren.

— Arbetet var säkert icke i ordning? — sade modern litet ironiskt då Maria inträdde i förmaket, der hon var ensam med Lemner.

— Söta fru Sylvén lilla, det kunde ju vara många småsaker, som skulle förrättas på kammaren, — invände brukspatronen medlande.

En besynnerlig strid mellan förlägenhet och löje vexlade i Marias ansigte.

— Mamsell Maria syr med perlor, tror jag, och det som är vackert ändå? — fortfor han, då Maria uppvecklade de på den ljusblå botten blänkande guldblommorna. — Hvad skall det blifva för en liten söt pjes?

— Ett cigarrfodral, — svarade Maria.

— Ja, se då kan det smaka att röka cigarrer, när man gömmer dem i ett sådant fodral! Hvem blir så lycklig och får detta?

— Det är bestämdt åt Axel, — svarade modern med brådskande häftighet.

Hade alla perlorna fallit kring golfvet, skulle ej Maria blifvit så bestört, som att höra modern säga, att Axel skulle hafva det. Hon rodnade så, att brukspatronen, som eljest icke så noga uppfattade känslans skiftningar, nu bemärkte det i blick och på kind.

— Hvarföre blef mamsell Maria så röd? frågade han. — Man skall icke rodna att höra sanningen, och jag kan ej annat än säga ännu en gång, att, om jag hade ett sådant cigarrfodral, sydt af så små söta fingrar, så skulle cigarrröken blifva mig som nektar.

— Trodde Maria, att hon vågade erbjuda denna lilla småsak, så skulle det visst vara henne ett innerligt nöje, — sade fru Sylvén med förbindlig artighet.

— Ödmjukaste tjenare, min nådiga fru pastorska! — utbrast brukspatronen brådskande; — men vi hafva för mycket brytt vår lilla söta Maria, — tillade han, vänd till den arma flickan, som aldrig varit så djupt förlägen.

— Tiga är ock ett svar, och en rodnande tystnad är mera än ord, — fortfor han och kysste Marias hand.

Kyrkoherden inkom i samma ögonblick, och mor och dotter gingo ut, för att tillse om mat och dukning; ty middagstimmen var snart inne.

— Det förundrade dig väl, min goda flicka, att höra mig säga, att Axel skulle hafva cigarrfodralet? — sade modern icke utan förlägenhet, sedan de utkommit i salen.

— Ja, mamma, ty det var första gången jag hört mamma afvika från sanningen.

Det låg något i Marias svar, som på en gång smickrade och sårade modern.

— Ingen kan heller älska sanningen högre än jag, — svarade hon vänligt; — men om detta kan kallas en afvikelse derifrån, hvilket det visst är, — tillade hon eftertänkande, — så var det nästan en af dessa små nödlögner, som visst icke äro att försvara och som Sylvén icke kan tåla, men hvilka ändå icke alltid kunna undvikas! ty ser du, jag ville icke säga, att du sydde det åt Gustaf. Då hade jag varit tvungen att tala om, att du målar för honom och det tyckte jag var onödigt.

— Hvarför det, mamma? Det är ju ej något ondt deri, att Gustaf velat skaffa mig detta nöje?

— Nej, Maria; men som du säkert nu mera icke kommer att fortfara, så är det ju bäst att icke låtsa derom.

Maria suckade, men svarade icke.

— Nu skall du skynda dig att få det färdigt, så att vi få skicka det till Stockholm att monteras, på det att Lemner får det på sin namnsdag.

— Ack, att han skall hafva det! — sade Maria med nedslagen röst.

— Jag vill ej höra ett ord vidare om den saken. Det måtte väl vara roligare och mer passande att sy åt en så hederlig och ansedd karl, som visat oss alla så mycken artighet och vänskap, än åt en pojke, till hvilken vi ej stå i någon slags förbindelse.

Maria nedslog ögat, och en ögonpblicklig kyla genomfor hennes så varma kärlek för modern.

Efter måltiden, hvilken var lika öfverflödande af mat som af artighet, var sällskapet samladt under den stora lönnen på gården.

— Det var ett läckert sockerdricka — sade Lemner och tömde det fradgande glaset, som Maria islagit.

Det var roligt och smickrande för bryggerskan, — sade fru Sylvén med en anvisande blick på Maria.

— Ödmjukaste tjenare! genmälte brukspatronen lifligt. — Det är i mitt tycke så älskvärdt för de sköna att vara hemma uti allt, att kunna sy med perlor och koka sockerdricka, att hafva insigt i de sköna konsterna och i hushållsbestyren; ty menniskan består dock af kropp och själ, och svälter kroppen, så är jag rädd, att själen icke står länge bi.

Ett eget bifallsskratt beseglade de filosofiska anmärkningarne.

— Hvad tror bror om vädret? — frågade kyrkoherden. — Himlen mulnar. Jag tror, att jag måste låta köra in höet, ehuru jag tänkt uppskjuta det tills i morgon.

— Gör icke det, min bror; ty i natt hafva vi regn. Jag har min egen lilla spåman, som alltid säger sant.

Lydig brukspatronens spåman och i fruktan för de mörka molnen tillsade kyrkoherden om höets inkörande, och snart rullade de lifliga hövagnarne förbi gården.

De glada bondflickorna, som njöto af friheten och sommarluften, sjöngo med klingande röst deras så kallade kärleksvisor för de solbrända, glada körsvennerna, hvilka mellan de raska piskrappen vänligt blickade på de hoppande tärnorna.

— Ack, det härliga landet! — utbrast Axel lifligt. — Hvad äro stadens lysande åkdon mot en hövagn, hvad de fullstämmiga, konstiga körerna mot landtfolkets glada, naturliga sånger? Ack, Maria, hvad är härligare än natur och frihet?

Marias ansigte klarnade vid broderns ord, och hon svarade med ett barns leende:

— Ack ja, hvad landet är skönt!

— Lägg derför nu bort perlor och skräp, och kom ut att åka i hö, som det egnar och anstår en landtflicka.

— Hvilket härligt förslag! — utropade Maria, och uppreste sig.

Öfver Gustafs drag flög en hastig ljusning.

— Nej, icke i dag, — sade modern missnöjd.

— Söta mamma lilla! — bad Maria.

— Det nöjet, hoppas jag, återstår dig när som helst. Ängarne äro ovanligt frodiga i år, och det är första gången som de hemta något från dem. Således uppskjuter du nöjet i dag, — sade fru Sylvén med bestämd röst.

Maria satte sig åter, och den uppmärksamme skulle hafva upptäckt, att hon sörjde en djupare förlust än sjelfva höåkningen.

— Ett lass bara, ett enda lass! — bad Axel bevekande. — Mamma skall få se oss nicka så gladt från det höga lasset.

— Det hoppas jag få se en annan gång.

— Om jag kunde vinna något med min bön, så skulle jag så gerna vilja bedja för mamsell Maria, — sade Lemner, vänd till fru Sylvén, hvars ansigte hastigt ljusnade.

— Jag lyckas! — utropade brukspatronen. — Mamsell Maria får åka i hö.

— Hvem kan motstå en sådan förespråkare? — sade pastorskan med sitt ljufvaste löje.

Marias hela varelse strålade af glädje, och på det innerligaste tackade hon honom.

— För en sådan blick tror jag, att jag ville bedja hela mitt lif, — utbrast han deklamerande.

— Hvart så brådt om? — frågade kyrkoherden, som nu återkom från folket, då han mötte den ilande Maria.

— Efter hatt och handskar, pappa lilla; ty jag skall ut och åka i hö.

Fadern delade sin Marias glädje, och hon försvann, men stod nästan i samma ögonblick åter på gården.

— Nu gå vi, mamma lilla, — sade hon, då hon såg vännerna, hvilka påsatt blusar, komma springande från trappan.

— Tillåt mig först få tömma mitt glas, och sedan är jag med.

Maria studsade. — Jag trodde icke, att brukspatronen ärnade följa oss, — sade hon med synbar förundran.

— Då tror mamsell Maria mig vara mindre egennyttig, än jag verkligen är! ty jag försäkrar, att, utan att vilja vara med, hade jag icke bedt för mamsell Maria.

— Jag tänkte, att vi nu skulle spela ett parti bräde till sammans, sade kyrkoherden, på en gång förvånad och missnöjd; ty han hade verkligen räknat på detta sitt älsklingsnöje.

— Nu är den harmoniska trean bruten, — sade Gustaf sakta till Axel, med det talande uttryck, hvaraf han var mägtig.

— Men, herr brukspatron, blir det ej svårt att stiga upp i hövagnen och der hålla sig fast? — frågade Axel ironiskt.

En förebrående blick från modern mötte Axels öga.

— En annan gång, min bror, eller kanske till och med i qväll, skall du som vanligt göra mig till Jan, men icke nu; ty jag tänker leka gosse en stund, — sade Lemner till kyrkoherden, icke låtsande höra Axels fråga. — Går det ej an, fru Sylvén lilla? tillade han, vändande sig till Hedda.

— Herr brukspatronen kan icke göra något, som ej går an, — svarade fru Sylvén öfvertygande; och med ett: — ödmjukaste tjenare! — som skulle gälla både som tacksägelse och afsked, var han i samma ögonblick hos det lilla missnöjda sällskapet.

Efter många fruktlösa försök var vår kolossale Adonis ändtligen uppe i hövagnen.

— Jag lofvar honom åtminstone en dugtig kroppsrörelse, — sade Axel leende till Gustaf, och fattade tömmarne. En klatsch, och hästarne ilade i frustande traf fram på den icke så släta gärdesvägen.

— Håll mig i hand, mamsell Maria; ty här är jag åtminstone säkert stöd, — sade brukspatronen och fattade Marias hand. — Ack, om jag vågade säga mig vara det lika säkert genom hela lifvet! — tillade han med ömhet.

— Jag är så van att i hövagnar stöda mig sjelf eller rättare vid höstegen, att jag icke behöfver ett annat stöd, — svarade Maria och ville draga sin hand till baka.

— Nej, nej, jag lemnar icke den söta handen förr än faran är förbi.

Brukspatronen stod nu midt i hövagnen i en löjlig, men, som han påstod, säker ställning, för att hålla jemvigten, hvarvid den ena handen hårdt omfattade höstegen, och den andra höll Maria, hvilken stod framför honom.

— Aj! — utropade Lemner och släppte Marias hand för att taga fäste midt emot den andra. — Mamsell Maria behöfver ju ej här mitt stöd? — tillade han, sedan han, som han tyckte, kommit på fast fot.

— Åh, ödmjukaste tjenare! — och brukspatronen skulle vid dessa ord taga af sig hatten för fru Sylvén, som från kalftomten vänligt helsade dem.

Var det händelsen eller Axels tillställning, nog af, hästarne ryckte till, just som hatten höjdes och brukspatronens — ödmjukaste tjenare! — klingade. Det ena stödet var borta, och brukspatronen förlorade jemvigten.

— För f-n, min nådigaste mamsell Maria! — utbrast han och föll i samma ögonblick baklänges med en sådan fart, att bottnen i hövagnen var nära att remna. Hans fylliga ben utsträcktes så i fallet, att de insnärjde Maria, hvilken äfven föll, men — i Gustafs armar.

— Stödet var icke alldeles så säkert, — utbrast Axel storskrattande, just då pastorskan utropade sitt: »Gud i himlen!»

Framkomna till ängen, nedsatte sällskapet sig uti en hövålm, under väntan på höets pålassning.

— Vill mamsell Maria hålla uti, om jag knyter? — frågade brukspatronen, då han hörde Gustaf tillhviska henne samma fråga. — Och han böjde sig ned, dock icke utan möda — för att plocka de grässtrån, med hvilka han ämnade företaga knytningen.

— Ja, jag har två händer, — svarade Maria leende och räckte hvardera af herrarne ena handen.

— Och tvenne tankar, hoppas jag äfven? — invände brukspatronen.

— Ack, jag har många tankar, ehuru kanske nu blott en, — svarade Maria skälmskt.

— Och den hoppas jag tillhör… Brukspatronen tystnade stammande, men i den blick, han fäste på Maria, trodde han sig uttala det, för hvilket hans läppar icke funnit ord.

— På en gång skola orakelsvaren utfalla, — inföll Axel, som ända hittills skrattande åskådat det lilla uppträdet.

— Hvad vill det säga, herr Axel? — frågade brukspatronen.

— Det vill säga, att kransarne skola uppvisas på en gång, och då få vi se, hvem som blir den lyckligaste af herrarne. Kanske tänka herrarne på samma sak?

— Nej, det är alldeles omöjligt, — svarade brukspatronen, ty min tanke är tagen ur mitt hjerta.

— Nå, men om Gustafs äfven vore det?

— Så kan den omöjligt vara den samma; ty rimlighet måste hvarje tanke ega. Åt hvilken af oss önskar mamsell Maria lyckan? — fortfor Lemner, vänd till Maria.

— Jag önskar den åt er begge, efter hvars och ens olika begrepp derom.

— Ja, bra olika måtte verkligen herr Werthers och mina begrepp vara om det, som vi anse som vårt lifs lycka, — genmälte brukspatronen och förde den röda silkesnäsduken öfver den svettiga pannan.

— Nu är min krans färdig, — inföll han några ögonblick derefter segrande.

— Äfven min, — genmälte Gustaf.

— Då visa vi dem, — sade brukspatronen och öppnade Marias hand, och ur den nedföllo fyra små särskilda länkar.

— Omöjligt, rakt omöjligt! — uttrast Axel förnöjd. Men låt oss nu se Gustafs.

Gustaf öppnade bäfvande Marias hand, och se, en hel grönskande krans sammanhöll de begges händer.

— Ljufva bedragare! — utropade Gustaf och höjde kransen, hvilken i samma ögonblick öppnade sig, bortförd af en vindflägt.

— Fasthåll din lycka, Gustaf! — sade Axel, då han såg vännens öga sorgligt följa hennes flyende sinnebild med en blick, liksom om en profetisk anda genombäfvat hans hjerta.

— Det gick icke bättre för herr Werther, ha, ha, ha! — utbrast brukspatronen tillfredsstäld, men nu sväfvade den flygande kransen till baka och fastnade på Gustafs bröst, hvarvid denne med en blick, som om den lilla talismanen skulle tillfört honom hela lifvets lycka, tryckte honom till sitt hjerta.

— Uppbrott, mitt herrskap! — ropade Axel, som nu såg hövagnarne lassade. — Nu hafva vi två att välja på.

— Icke kan mamsell Maria åka på ett så högt lass? — sade brukspatronen orolig. — Den höga rågan måste bort.

— Af den, hoppas jag, skall icke mycket synas vid vår hemkomst, — invände Gustaf skrattande. — Men låt oss skynda! Jag tror, att detta lass är bäst.

— Efter det är litet högre, än det andra? — svarade brukspatronen stött. — Men, mina herrar, jag blottställer ej mamsell Marias och mitt lif, hvaraf så många andras lif bero.

— Söta Axel, låt aftaga litet hö! — bad Maria, som behjertade Lemners förskräckelse.

— Tiden medger ej att aftaga hö, då hvarje ögonblick hotar med regn. Saknar herr brukspatron mod? Gustaf och jag skola hjelpa till vid stegfärden.

— Kom! — ropade Maria, som från en annan sida af lasset obemärkt uppstigit och nu från dess högsta spets utsträckte händerna åt brukspatronen.

— Ack, om jag vore der uppe! pustade brukspatronen med sorglig stämma. — Res, mitt herrskap, res! jag går efter, — tillade han, icke utan ett slags bitterhet.

— Topp! — sade Axel och var med ett hopp uppe hos systern.

— Nej, Axel, då måste vi alla gå; ty så ohöfliga kunna vi icke vara.

— Nu är det andra lasset halfvägs hemma, och rätt som det är, så ha vi oss en dask, — sade körsvennen missnöjd.

— Nå, jag vill försöka, — sade brukspatronen slutligen, — nota bene med herrarnes biträde. — Och med tillhjelp af de friska ynglingakrafterna hann han ändtligen så långt, att Maria mottog honom med sina händer.

Axel och Gustaf satte sig så, att de utgjorde en säker sköldborg kring vår hederlige brukspatron.

— Om du icke stjelper med oss, så skall du få dugtiga drickspenningar, — sade brukspatronen till drängen, just som dennes »hopp!» satte vagnen i rörelse.

Under vägen uppstämde vännerna en glad Upsalasång, och brukspatronen, med båda händerna fasthållande sig vid det rep, med hvilket lasset var bundet, frampustade då och då några rörande uttryck till Maria, hvilka ofta afbrötos eller bytte sig i höga utrop, vid hvarje lutning vagnen gjorde.

Oaktadt det kraftiga fasthållandet, hade brukspatronen så småningom nedskridit, innan han kommit i den fördjupning, i hvilken han nu, med fötterna pekande mot höjden, nedsjunkit, att Maria, hvilken satt midt emot honom, kommit så alldeles på kanten, att hon hade all möda att fasthålla sig. Kanske hade hon icke kunnat det, om ej Gustaf upptäckt faran och genom sin arm gifvit henne ett säkert stöd.

Nedstigningen företogs midt för gårdsporten och var nästan icke mindre löjlig än uppstigningen.

— Det är ej alldeles så beqvämt, som att stiga ned ur kaleschen, — sade kyrkoherden leende, då brukspatronen lyckligt nedkommit på marken.

— Så mycken godhet mot ungdomen! — sade värdinnan artigt.

— Åh, min nådigaste fru pastorska, när man icke är äldre än jag, så gör man allt litet för sin egen skull — svarade brukspatronen med ett eget löje.

— Jag utbeder mig snart få den äran och se herrskapet på Lundafors, — sade Lemner vid afskedstagandet; — och hoppas jag då få tala litet i förtroende med mamsell Maria, efter det blef hindradt i dag.

Maria hörde honom icke. Hon stod bredvid Gustaf och beskådade de klara blixtar, som upplyste de svarta molnen; ty åskan hördes ehuru på afstånd.

— Ack ja, hvad det skall bli roligt att komma till det präktiga Lundafors! — svarade fru Sylvén med oförstäld glädje, och såg redan i tankarne Maria som egarinna till det stora vackra bruket.

— I morgon afton är icke Gustaf hos oss, — sade kyrkoherden vänligt, med den egna hjertlighet, som tillhörde honom, sedan de alla inkommit i salen, efter att hafva mottagit brukspatronens sista: »ödmjukaste tjenare!»

Ingen svarade; men den flammande blixten speglade sig i tvenne tårglänsande ögonpar.

— Men, kära Gustaf, du måtte väl ändå anse Axels hem som ditt eget? — återtog slutligen kyrkoherden med faderlig ömhet. — När tvång och högfärd liksom vilja qväfva dig, så kom hit och andas ut här.

Gustaf tryckte stum den framräckta handen, och kyrkoherden fortfor: — Dessutom hoppas jag, att du vill längre införa Maria i den sköna bilderverld du öppnat för henne, och i sådan händelse får kanske Axel afhemta dig på dina fridagar?

För Axel och Maria öppnade sig en klar ljusverld, full af vårvindar och rosendoft. Ack, de visste ej, att en härjande samum står liksom på vakt vid hjertats lustgård!

Innan Gustaf, utan att förråda sin glädje, hann svara, hvilket kanske icke var så lätt, invände fru Sylvén:

— Min söta gubbe, det blir för mycket besvär för Gustaf, och herrskapet på Strålvik tycker dessutom kanske ej om dessa trägna resor.

— Jag behöfver ej säga tant, att dessa dagar blifva helgedagar för mig, — svarade Gustaf med värme; — och hvad herrskapets missnöje angår, — tillade han, och öfver hans höga gestalt utbredde sig en nästan ridderlig stolthet, — så är jag barnens lärare, och vill i sådan egenskap använda all min förmåga; men jag är icke herrskapets sällskap, i synnerhet som majorskan låtit mig förstå, att mellan lektionerna upphör all befattning med mina disciplar.

— Blir åskvädret häftigt, så skickar jag efter er, — sade fru Sylvén till vännerna och Maria, då de lemnade salen; men pastorskan somnade, ty åskan hade tystnat, molnen hade skingrat sig, och den uppfriskande naturen inslumrade vällustigt under julihimlens silfverskära azurdôme.

Men slumrade alla lika lugnt som fru Sylvén och naturen? Åtminstone icke Maria, ty en uppenbarelsens blixtstråle hade upplyst hjertats djup. Den sköna, fulla knoppen hade under dagens lopp underbart utvecklat sig för de ljusa, varma solblickarne, och hade slutligen, vid Gustafs nästan ljudlösa »god natt!» utslagit sina doftande hjertblad.

---