Högadals prostgård/Del II/Kapitel 16
| ← Femtonde kapitlet |
|
Sjuttonde kapitlet → |
Sextonde kapitlet.
Långsamt och glädjelöst hade julen framskridit för Maria, hvars närvarande lif liknade en af dessa mörka, stormiga novemberqvällar, då icke ögat kan upptäcka en enda stjerna. För att ej bedröfva sina föräldrar, hade hon deltagit i dans och lekar, hade tilltvingat sitt yttre ett slags glädje, under det hon tyckte, att likmaskar gnagde på hjertroten.
På Gustafs frigifvande hoppades hon nästan icke mera; men att återse honom, att ännu en gång sprida den olyckliga, ehuru alltid tröstande kärlekens värma och ljus i det dystra fängelset, var den enda tanke, som ännu lifvade hennes själ, och för hvilken hon räknade dagarne. Almanackan och gamle rättaren spådde snö; men tjugondedagen hade ännu inga bjellror klingat. Intet bref hade på länge anländt från Gustaf. — Han väntar oss dagligen, derför skrifver han ej, — suckade hon och bortlade åter den bedrägliga postväskan. — Eller — han är kanske sjuk! — och vid denna tanke måste hon söka ensamheten för att ostörd få gråta och bedja.
Söndagen efter tjugondedagen hade Sylvéns rest till kontraktsprostens. Maria hade genom många böner lyckats få vara hemma, och hoppades att i den för den djupa sorgen så kära ensamheten få tillbringa denna dag.
— Innan i morgon hafva vi före, Maria, — sade fadern, då han satte sig i vagnen, och modern bad Maria icke gråta, utan läsa något roligt, och icke glömma att äta af de favoriträtter, hon sjelf åt henne tillagat.
— Jag är då ensam och får gråta, minnas, tänka, utan att jag oroar någon dermed! — utbrast Maria, då hon inkommit i salen och stod der framför en sprakande brasa.
— Hvad, gråter du, Maria? Mamma sade, att jag icke skulle låta dig fälla en enda tår, — inföll Rosa, som kom häftigt inspringande och glad och tröstande hoppade upp på Maria.
— Jag gråter icke, Rosa lilla!
— Jo, du gråter; men, ser du, du får icke gråta mera i dag, det skall jag se efter. Och jag bryr mig icke om min stora docka; hon kan gerna sofva hela dagen. Jag skall vara med dig och tala om sagor och allt roligt jag vet.
— Men hör nu, Rosa lilla, — sade Maria och såg henne in i de strålande ögonen, det är ju synd, att dockan skall sofva hela dagen. Om jag lofvar dig att icke gråta, utan att vara glad och snäll, skulle du ej vilja ställa till ett litet julkalas för alla dina dockor?
Rosa klappade händerna af glädje, bad blott, att Maria skulle gifva henne mycket ur kryddskåpet, och tillade, att Maria, rättaren, Brita och ladugårds-Stina skulle vara med på kalaset. — Och så skall jag ha fram taflorna, som morbror Gustaf gjort, och så … men du ser nu igen så allvarsam ut, så att jag icke tror, att jag törs lemna dig ensam medan jag lagar till kalaset.
Maria försäkrade leende, att hon vore glad, och gick, åtföljd af Rosa, att framtaga barns vanliga kalasingredienser.
Hvarken prostinnan eller Maria hade någonsin varit så frikostig. Rosa storskrek af glädje, och Maria tänkte:
— Gud ske lof, nu får Rosa roligt, och jag får vara ensam! — Men huru kunde hon tänka så? det var ju Gustafs systerbarn, hans älskling. Hon kysste Rosa liksom för att försona denna tanke.
Bordet var dukadt. Rosa hade redan sammanknäppt de små händerna och börjat sitt: — I Jesu namn, — m. m. då huspigan instörtade och skrek, att det kom främmande.
— Det var bra! det var bra! — ropade Rosa, medan Maria missnöjd frågade hvem det vore; men i samma ögonblick besvarade de ankommande sjelfva frågan.
Ur schalar, bahytter och pelsar framtittade slutligen en vidlyftig negligé, ett dito välmenande bedagadt ansigte och ett par svarta tibetsärmar, hvilka utgjorde likasom hängande jalusier för de långa magra armarne, som nu omfamnade Maria, under det att kusinkyssen klingade, just som den äkta mannen, frigjord ur bottforer och vargskinnspels, bockande helsade Maria.
De främmande voro jägmästaren Myrlings, hvilka voro på vägen till deras dotter och måg, och i förbifarten, för att litet hvila hästarne och förfriska sig sjelfva, ville se hura Sylvéns, till hvilka de på prostinnans sida räknade någon liten slägtskap, mådde.
Maria, som såg fruns rödfrusna näsa och huru vänligt de helsade henne, sade dem ett hjertligt välkommen; men det svikna hoppet begrafdes med en djup suck i hjertat.
Myrlings hade nyligen råkat Lovisa, och medförde ett bref från Charlotte, jemte en mängd sanna och osanna nyheter från den lilla staden, i hvars grannskap de bodde.
Brasan och de af prostinnan tillagade rätterna smakade våra resande förträffligt, och de syntes trifvas så väl, att Maria, af fruktan för svaret, icke vågade fråga dem, huru länge hon finge behålla sina gäster; ty hon var redan uppledsen vid det myckna pratet, de många frågorna, hvaraf Marias förlofning och Gustafs fängelse samt borgmästarens uppförande upptogo hufvudsakligaste delen. Lidas lidande och död, Charlottes vakor och påbördandet af barnet omtalades på ett sätt, som nästan förskräckte Maria.
Sedan kaffet var drucket, tillsades om hästarne. Maria bad dem stanna qvar, ty det led mot skymningen, snön började falla i stora flingor, och det gjorde Maria ondt om de gamla, som skulle utsättas för mörker och yrväder; men de ärnade sofva under sin dotters tak, och således — de kunde ej öfvertalas.
— Att de kunna fara i sådant väglag! — suckade Maria och stoppade fällen om fru Myrlings fötter, och i detta ögonblick kände hon en känsla af ömhet för det gamla paret, ehuru hon i det andra tackade Gud, att de voro borta.
Knappt var Maria inkommen i salen, förrän en af församlingens mest ansedda och mest pratsamma bondgummor dit inträdde. Nytt kaffe och nytt tålamod blef följden af besöket, ehuru det senare mången gång svigtade vid det förras tillagande, hvilket Maria, kanske orättvist nog, tyckte gick mer än vanligt långsamt.
Efter en mängd frågor och inledningar kom ändtligen den beskedliga gumman fram med sitt ärende, som var, att Maria skulle söndagen derpå kläda hennes dotter till brud.
Maria hade genast gissat detta, men, oaktadt all öfverläggning, icke kunnat besluta hvad hon skulle svara. Hon sade dock, att hon nu icke kunde lemna bestämdt svar, emedan, i händelse af före, hon med sin far skulle företaga en länge tillärnad resa, hvilken för det dåliga väglagets skull blifvit uppskjuten.
Gumman försäkrade, att, i händelse af resa, de gerna ville uppskjuta bröllopet ännu en tid; — ty inte vill Kari-Lotta att nå'n ann ska viga na än vördi prosten. — Herre Gud, ho ha ju läst för honom — och inte vill ho heller, att nå'n ann ska klä na te brud, än mamsell! — sade gumman, icke utan rörelse, och klappade Maria. — Och ja vet nog, att mamsell tycker, att det ä roligt att vara på bröllop.
— Jag skulle finna det roligt att vara på bröllop! — suckade Maria, då hon, entledigad från bondgumman, mjölksilning och Rosas kalas, med långsamma steg gick uppför trappan till sin kammare.
En vänlig brasa flammade Maria till mötes från det lilla rummet, som med sina sprakande lågor upplyste alla dess föremål och deråt gaf den ljufva trefnad, som så gerna upptänder en öm längtan att med den älskade få dela den. Ty hvilket älskande hjerta såg väl något skönt eller trefligt inbjudande, såg väl någonsin solnedgången, skymningen, månskenet, kakelugnselden, utan att längta efter den, som skulle dela vår tjusning, vår trefnad, eller när stod icke i sådana stunder den bleka saknaden vid vår sida?
— O, att Gustaf vore här! — suckade Maria och nedsjönk i stilla tårögda drömmar på den lilla kära soffan. Länge hade hon så suttit, då hon ihågkom Charlottes bref. Hon gick fram till kakelugnen, och vid de sista flammorna af den snart nedbrunna brasan läste hon skildringen af Lidas kärlek och död. Ack, huru olik var ej denna mot den, hon några timmar förut hört af fru Myrling!
Charlotte omtalade äfven, att Lida i början af sin sjukdom skrifvit ett bref till Brenner, hvilket hon lemnat till en ung man, som skulle resa till Tyskland, men att Charlotte icke visste hvad det innehölle, ehuru hon trodde det vara att beveka honom att bekänna sitt brott; ty ehuru Lida aldrig medgifvit sin tro på möjligheten deraf, så var Charlotte dock säker, att den arma inom sig trodde det, och det var denna tro, som var orsaken till hennes död.
Djupt rördes Maria af den beklagansvärda Lidas sorgliga öden. Hon gret varma tårar; hon tänkte på Lida, på Axel, på Alma, på Gustaf, på sig sjelf, och frågade i sitt hjerta, om kärleken, detta salighetens löftesbref, alltid här nere måste underskrifvas med förlust af sällhet och lugn.
Sedan hon länge, fördjupad i dessa tankar, sett huru falaskan allt mer och mer lade sig öfver de bleknade kolen, gick hon fram till fönstret. Nu först märkte hon fullmånen, hvars silfverstrålar glänste öfver den snöhvita jorden. Hon hade ända dittills icke märkt, att hela det lilla rummet var öfvergjutet af hans skimmer.
— O, så får jag dock möta dig der uppe! — suckade Maria och blickade upp mot månen i detta andliga åskådande, med hvilket kärleken skådar upp mot de klara himlaljusen, i synnerhet månen, denna alla älskandes ljusa mötesö-
— Herre Gud, mamsell, nu är det mer främmande här! — ropade pigan, som helt modfäld inkom med den ledsamma underrättelsen.
Det störande budet lösslet Maria från den saliga illusionen, och åter nedkommen. på den midt i månljuset mörka jorden, frågade hon hvem det vore.
— En lång herre, jag vet ej mera; ty då jag tyckte att det mullrade på gålen, så titta jag ut, och då hoppa han ner ur kärra midt för porten, och så ba jag Stina föra in'en i salen, och jag sprang opp, för att tala om'et för mamsell!
— Jag kan gerna säga, att mamsell inte mår bra, så slipper mamsell gå ner, — fortfor pigan, som såg Marias ledsnad.
— Nej, nej, kära Lotta, gå du ner och sätt på té; jag kommer strax efter, — sade Maria, fullt återkommande till den stränga fordringsegaren verkligheten, ehuru hon ändå icke kunde förmå sig att genast gå ned för att mottaga den främmande.
— Ho ska fälle göra sig lite fin, — tänkte Lotta och igemläste dörren. O, huru bedrog hon sig icke! Maria stod orörlig, med fullkomlig glömska af den främmande; ty hennes öga hade fallit på Gustafs bild, hvilken i den ljufva månskensglansen tycktes beskåda Maria.
Ett svagt buller störde hennes drömmar och påminte henne åter om den resande, som nu för hennes inbillning icke kunde vara någon annan än en lång inspektor, som fadern länge väntat.
Steg hördes, närmade sig, nyckeln vreds omkring, dörren öppnades, och Maria såg redan den långa figuren, men icke han, utan — Gustaf, den älskade, den ende, stod i kärlekens högsta förklaring för den yrvakna, glädjerusiga Maria, som med ett: — Gustaf! sjönk nästan vanmägtig till det trogna, lycksaliga hjertat.
En flik af salighetens stjernsömmade förlåt uppgick för de älskande, som kände, att ett enda ögonblick kan ersätta tusende; men han uppgick endast för dem, och det är förgäfves, att vi söka uppfånga någon af de strålar, de toner, hvilka i oändlighet omgöto deras gjälar.