Högadals prostgård/Del II/Kapitel 15
| ← Fjortonde kapitlet |
|
Sextonde kapitlet → |
Femtonde kapitlet.
Hjertandes, Lotta, att vi icke fick hit svågers i jul, det var ledsamt! — sade Lovisa, som var sysselsatt att upplägga kaffebröd; — ty Hedda är ändå värd att göra sig besvär för, och Maria är så vacker att se i dansen, att jag aldrig kan få glasögonen nog klara, när hon är uppå golfvet. — Hon suckade och stoppade i det samma i munnen ett russin, som fallit ur den saffransbulle hon sönderskurit. — Nog kan Hedda baka; men jag tviflar, att hon kan visa mig maken — tillade Lovisa och höjde en bred, nästan orangefärgad skifva mot Charlotte, som i tankfull ställning satt tillbakalutad i soffhörnet.
— Gifve Gud, att Maria aldrig varit här, mamma! — suckade Charlotte. Hon hade då blifvit sparad mycken sorg, och i lugn fått njuta ett lif, som jag nu fruktar icke länge kan fortfara.
— Jag tvår då mina händer, och det kan du göra med, kära Lotta — sade fru Wendler och satte sig. — Jag kunde väl aldrig tro, att det skulle växa sådana taggar upp ur ditt brudtäcke: men, ser du, det var hennes öde, och det kan ingen menniska undvika. Det skulle så ske. Och icke är det väl heller så farligt; ty svåger skrifver, att hon är frisk, fast hon icke är så rödblommig som förr, eller blomstrande, som han säger; och så säger han, att hon är så glad, att han tar henne med sig till Gustaf, så fort det blir före.
— Gud låt bara icke morbror misstaga sig om Maria; ty hennes bref till mig visar, att hon är djupt bedröfvad, ehuru hon försöker gömma det under en leende vänlighet — svarade Charlotte med synbar oro.
— Ja, ja, kära Lotta, att vara fästmö åt en arrestant, det måtte icke vara roligt; och hade det varit min flicka, så, hjertandes, det nå'nsin skett. Nej, då hade hon varit borgmästarns fru.
— Nå, hade det varit bättre?
— Nej, nej; men tänk, att jag har svårt att tro honom om att ha gjort det. Han såg ju så ärlig ut, och var så glad och artig.
— Kan mamma ännu tveka, hvilken som är den brottslige, antingen den ädle Werther eller den låge, nedrige Brenner? — utbrast Charlotte lifligt.
— Jag vill ej tro någotdera, kära Lotta; men jag kan icke begripa, hur ni kan tycka mer om den der tyste, bleke Werther, än om den glade, rödblommige Brenner.
— Tusen gånger hellre ett fängelse med Werther, än ett slott med Brenner! — utbrast Charlotte med en häftighet, hvilken tycktes vara främmande för hennes milda natur.
— Ja, ja, se, att du hör på hvad den der svartögda pratar, som kastar sin synd och skam på borgmästarn; men, ser du, den, som bär sig så illa åt, så må hon ha't! Gud vet, att jag annars icke gerna fördömer någon; men sådana der kan jag icke gerna förlåta, för det är de, som förderfva så mången hederlig karl. Jag kan aldrig glömma huru hon, först hon kom till sta'n, drog sig bakom jalusierna, för att inbilla folk, att hon var vacker, och att hon aldrig tittade in i något fönster, när hon någon gång gick förbi; och när jag gjorde mig ärende för att få se henne, huru hon då sprang in liksom hon lekt kurragömma. Men så reser han ifrån henne, och då springer hon omkring som en galning, och skäms icke att liksom kasta sig i armarne på en hederlig mans hustru! Henne ber hon än om det ena, än om det andra, och så till slut skäms hon icke att vilja påbörda henne ungen! Ja, då går skammen på torra landet. Men det säger jag dig, Lotta, vore jag din man, så satte jag p för allt i hop. Jag lät icke min hustru vaka ut sig, gråta ut sig hos en sådan der, och icke heller lät jag henne bland mina små oskyldiga barn föra in en sådan der svartögd skamfläck, som skall göra lika mycken förargelse som Sem gjorde i hemmet; ty utaf satans ägg bli satans ungar.
— Här är bud från mamsell, och ber att frun skall vara så god och strax komma till henne — sade fru Wendlers piga till Charlotte.
— Är hon sämre? — frågade Charlotte och uppreste sig häftigt.
— Ja, det lär hon vara.
— Du måtte väl, i Herrans namn, icke gå förr än du fått dricka kaffe?
— Söta mamma! — bad Charlotte och påsatte hatten.
— Ja, jag tror, att hon tar döden på både dig och mig. Först vakar du hela natten; så, när din mor har bjudit främmande, så går du dit och hör på hennes prat, och ser på hennes svarta ögon. Tänk, om Gud straffade dig med ett svartögdt barn, då vet jag icke hvad jag gjorde!
— Huru kan mamma tala så om en olycklig, en döende, som är öfvergifven af bela verlden? — utbrast Charlotte med bevekande ömhet. — Jag tackar så innerligt Gud, att han utsett mig att gifva hennes sista stunder någon tröst och lindring. Ack, mamma, de välsignelser, hon medtager till himlen, skola ej gå förlorade för mina barn; och hvad jag kan göra för den fader- och moderlösa, som hon till ett heligt testamente lemnat mig, blir ett rikt arf för mina barn — tillade Charlotte, och tårarne droppade klara, under det goda medvetandets leende.
— Ja ja, gå, kära Lotta! — svarade Lovisa blidkad, — bara du icke blir sjuk; men vänta och drick åtminstone en half kopp kaffe.
Charlotte vägrade, men stoppade i stället i sin pirat tvenne saffransskifvor och några andra kaffebröd.
— Hvar skall jag säga, att du är, när de främmande fråga? — ropade Lovisa efter Charlotte i dörren.
— Hvad annat än sanning? — svarade Charlotte och ilade ut på gatan.
— Ett sådant hjerta den flickan har! — sade Lovisa och skyndade till fönstret, för att derifrån med ögonen följa Charlotte, hvilken hon dock snart förlorade ur sigte, i det hon vek af gatan till venster, och derifrån åt en trång gränd, som förde henne till ett litet lågt hus, i hvars till hälften nedfallna port Charlotte inträdde. Efter att hafva genomgått ett litet kök, der hon talade några ord med en halfsofvande gumma, öppnade hon sakta dörren till ett rum, från hvilket den nedfälda gardinen utstängde dagsljuset. På tå smög Charlotte fram till sängen, der skuggan af en mensklig varelse sorgligt räknade lifvets sista pendelknäppar. Vi känna den olyckliga, hvilken kärlek och förtviflan, dessa ofta trogna bundsförvandter, hade fört i detta elände. Rummets möbler utgjordes af en byrå, några stolar och en soffa, på hvilken en bildskön flicka slumrade. Öfver sängen hängde ett vackert karlporträtt, på hvilket den sjukas stora mörka öga vid Charlottes inträde hvilade. Blicken vändes mot Charlotte, och en utmärglad hand fattade hennes.
— Hur är det nu? — frågade Charlotte med denna röst, som i ömhetens och medlidandets stunder är qvinnan så egen.
— Jag har sofvit godt — svarade den sjuka med en stämma, från hvilken den forna klarheten försvunnit.
Charlotte strök sakta handen öfver den fuktiga pannan, öfver de infallna kinderna, kring hvilka de svarta lockarne svallade, likt mörka åskmoln öfver ett härjadt rosenfält.
— Sofver Amanda ännu? — frågade den sjuka, sedan hon mottagit några droppar af den läskande dryck, Charlotte räckt henne, och vände blicken åt det slumrande barnet. — O, att han kunde öfvergifva henne, vår engel, vår Amanda! O, det kunde ej gå honom väl, sedan han handlat så illa; ty mened är en stor synd, kanske icke mot den fallna, men mot Gud, mot oskulden. Och jag var aldrig olycklig, så länge jag trodde honom lycklig; men att se hans olycka, hans … hans … hon tryckte handen mot hjertat — det kunde jag icke bära, och derför dör jag. Men jag förbannar honom icke. O, jag var nära att göra det; men då var jag förtviflad, ursinnig, från mina sinnen — tillade hon och ögat flammade; — men glöm det, glöm, att jag kunde glömma min kärlek, mitt lifs afgud! Glöm, att jag ville svalka det sjudande blodet i den kalla böljan! Nu står åter vår kärleks altare, som i forna, lyckliga dagar, skönt och heligt i mitt hjerta. Det är mina tårar, som hafva tvagit det rent och snöhvitt — tillade hon, och i kärlekens tårglans hvilade åter ögat på den ovärdiges bild. — Hör du, jag har förlåtit dig, förlåtit dig så, som jag vill och hoppas, att Gud måtte förlåta oss — fortfor hon med kämpande ansträngning, hvilken tycktes medtagit de sista svaga krafterna.
Under detta ofta afbrutna tal hade den lilla vaknat och stod redan vid sängen. Charlotte tog henne på sitt knä, och tillslöt den lilla rosenmunnen med en kyss, på det hon ej skulle störa den sjuka, hvilken nu låg i ett slags dvala.
Slutligen uppslog Lida det matta ögat; ett modersleende förklarade ännu en gång de åt döden invigda dragen.
— Mamma! — ropade den lilla och förde handen till moderns kind. Lida försökte tala, men rösten hade öfvergifvit henne; endast orden: »barn, mor!» kunde Charlottes öra uppfånga bland de brutna, svaga ljuden.
— Mitt löfte är heligt, goda Lida — svarade Charlotte och förde med ena handen barnet till sitt hjerta, i det hon räckte den andra åt den döende modern. — Hos Gud skall jag återlemna dig ditt barn, med Guds hjelp bevaradt och välsignadt.
Öfver Lidas anlete spred sig en himmelsk frid. Hon sammanknäppte händerna, såg på Charlotte, på barnet, och ännu en gång på den kära, ända in i döden så älskade bilden, och ur det bristande hjertat darrade svagt det älskade namnet, och med det flydde den i oskuld, villa och ånger alltid älskande anden, att, knäböjande för den Eviges tron, renare fatta kärlekens oändlighet.
Ljusen hade länge varit tända i fru Wendlers lilla våning, kaffeångor och julglam kringlekte rum och gäster, utan att Charlotte återkommit. Lovisa Brumander brummade verkligen; och hade icke Landers så innerligt älskat sin hustru, så varmt delat hennes medlidande för den olyckliga, den af alla öfvergifna, så skulle svärmor säkert lyckats få honom i harnesk mot Charlotte, ehuru det ingalunda var hennes mening. Nu verkade ingenting, och det var kanske just detta, som mest uppretade Lovisa; ty hade Landers visat missnöje med Charlotte, skulle säkert hon gjort allt att ursäkta henne, och hållit långa tal öfver det goda hjertat.
Landers var dock icke utan bekymmer för Charlotte, hvilken, under Lidas långvariga elände, i hög grad ansträngt så väl kropps- som själskrafter. Den arma Lida, som från sin falska och dock så sköna tro på dens kärlek och redlighet, som hon älskat mera än sitt lif, blifvit liksom på en pinbänk oupphörligen förd till nya ökade marter, hade dock modigt uthärdat hans frånvaro, hans tystnad, hans glömska: att se sig frånröfvad lifvets uppehälle, se hans borgenärer fråntaga henne allt, se sig ensam, öfvergifven med hans barn, allt kunde hon uthärdat, men det sista slaget, det uthärdade hon ej, det förkrossade henne. Hon insjuknade, och under hennes långa sjukdom, under hvilken hennes själ slitits mellan den rysligaste förtviflan och den ömmaste smärta, mellan kärlekens hat och kärlekens ömhet, ville hon aldrig umbära Charlotte. Hon var den enda, med hvilken hon talade upprigtigt, den enda, som kunde hämma det vilda raseri, som ibland sönderslet henne, som hotade med vansinne, med sjelfmord; den enda, som fick dela de lugnare stunderna, då kärleken åter uppfylde hennes själ som milda känslor. Men huru skulle icke allt detta skaka Charlottes ömma själ och försvaga hennes kroppskrafter! Landers såg och visste det, och ändå — han gillade hvad Charlotte gjorde, men bad innerligt till Gud, att den arma Lida snart måtte få lemna ett lif, som aldrig för henne kunde blifva annat än bittert, och att han måtte fullt återfå sin hustru, frisk och oskadad.
Nu, sedan moster Lovisa åter kommit i ett samtal om den arma, hvilken så länge sysselsatt den lilla stadens kaffecirklar, utgick Landers obemärkt och tog vägen till Lidas boning, dit han inträdde några minuter sedan hon upphört att lida. Sakta öppnade han dörren och, om möjligt, ändå mera sakta tillslöt han henne, och stannade nästan i andlös tystnad.
Vid dödslampans dunkla sken såg han Charlotte knäböja framför sängen, och bredvid henne Amanda, skön som hoppets engel, med de små händerna sammanknäppta.
O, hvad det var ljuft att vara Landers, ljuft att osedd, icke anad, lyssna till de böner, hvilka varma och kärleksfulla som englatoner utgingo ur Charlottes själ! Hon bad om nåd, om kraft att kunna uppfylla det heliga kall, hvartill den döende modern invigt henne. Hon bad, att Gud måtte välsigna det lilla värnlösa barnet, så att det måtte glädja Gud och honom, som lofvat blifva dess jordiske fader. Hon bad, att hon sjelf genom förökad ömhet och tacksamhet måtte kunna återgälda honom den lycksalighet hon kände, att till sitt modershjerta få sluta ett — moderlöst barn. Hon bad, — och med ett heligt bönhörelsens amen slöt den djupt rörde mannen den älskade makan, det välkomna barnet i sina armar, och öfver den sköna trion sväfvade säkert tacksam och välsignande den moderliga anden.