Högadals prostgård/Del II/Kapitel 17

[ 171 ]

Sjuttonde kapitlet.

De mörka skuggor, hvilka en längre tid lägrat sig kring Högadals prostgård, hade försvunnit, och den stod nu, morgonen efter den senast skildrade dagen, leende och ljus, öfvergjuten af himmelens och glädjens förenade solsken, och alla dess invånare helsade hvar andra med ett gladt »god morgon!» Prostinnan trippade omkring i julklappstofflor, med helgdagsmin, tårar i ögonen och löjet på läpparne, och dukade sjelf kaffebordet med en glänsande damastservet. Prosten vandrade fram och åter i sitt rum med den blossande morgonpipan, vänligt talande med gamle rättaren om skogskörslor och den oväntade glädjen, öfver hvilken hela hans väsende var en djup tacksägelse. I köket språkade pigorna lifligt och kommo öfver ens om att nu passa på och bedja prostinnan om hvad de annars icke vågade sig fram med; ty i dag menade de, att hon icke skulle kunna säga ett nej. Lotta fröjdades, att hon slapp skura kaffepannan, i det hon upphälde det klara kaffet i silfverkannan, men ännu mera, att mamsell fått igen sin fästman, som var den vackraste karl hon visste, herr Axel och hennes egen fästman undantagna.

[ 172 ]Vid kaffebordet voro de lyckliga samlade, och den, som der beskådat dem, skulle trott, att ungdoms- och skönhetsguden vidrört dem med sin trollstaf. På prostens klara, höga panna tycktes hvarje skrynkla jemnad och i ögat strålade ungdom och fröjd. Prostinnan skulle, åtminstone på litet afstånd, kunna passera för en efter en mångårig förlofning nygift fru, med rosor på kinden och ett slags underbar glädje i blick och väsende. Från Maria hade hvarje spår försvunnit af de fyra långa genomgråtna, genomsuckade höstmånaderna. Öfver hela den älskliga gestalten hvilade en himmelsk vårglans, och aldrig hade hennes skönhet synts så klar, så rörande. Och Gustaf — hvem kunde se, att han så länge andats fängelsets tunga sollösa luft, att hans öga der så ofta nästan slocknat i modlöshetens dimma, att den högväxte ynglingen der så mången gång sammanfallit, nedtryckt af lidandets tunga band, att kinden der bleknat och infallit? Hvem, om icke den, som, invigd i hjertats och lidandets hemlighet, förstod att det var känslan af djupa, öfverståndna qval, hvilka så öfverstrålade sorgens intryckta vittnesbörd?

— Af allt, som du i natt berättade mig, vet jag ändå ingenting redigt, mer än att du är fri och att Axel varit orsaken till din frihet, — sade prostinnan — och ehuru jag icke behöfver veta mera för min sällhet, så vore det dock roligt att veta allt, — tillade hon, med en moderlig blick på Gustaf.

— Det är icke Axel ensam, mamma lilla, utan äfven den gamla Anna, dessa båda Gustafs varmaste vänner, som hafva varit orsaken till hans räddning, — invände Maria innerligt.

— Ja, dessa nu mera mitt lifs äldsta och, med ett undantag, varmaste vänner, — svarade Gustaf, med en talande blick på Maria, — voro de englar, som öppnade mitt fängelse, — och så upprepades det, som han om natten meddelat Marias föräldrar.

[ 173 ]Brefvet, som Gustaf mottagit af Anna och som den gamla med så mycken sjelfförebråelse tagit ur Brenners rum, innehöll frågor rörande Gustaf, hvilka tillräckligt bevisade Brenners brottslighet och tillika en förberedelse på upptäckten deraf, ehuru denna var otydligt angifven och tycktes jäfvad af många hans uttryck.

— Ofta förbannar jag den stund, då svartsjukan och hämden i min själ tände denna glödande mina, hvars söndersprängande der inkastat afgrundsflammor, — skref han bland annat; — ty, Edvard, ehuru icke eljest samvetgrann, så lider jag dock stundom qval, mot hvilka Gustafs lidande är ett intet. O, sådana stunder har jag ofta varit färdig att upptäcka allt, att resa till Amerika med vissheten att veta Werther fri; men skulle icke denna frihet föra till Marias famn? Der skulle han dricka den salighet, han frånröfvat mig! Han skulle frossa i himlen, medan jag i afgrunden icke finge en droppe, med hvilken jag kunde stilla min brinnande törst. Nej, nej! Han må sitta der i mörker, i förtviflan, till dess Maria gråtit ut — då må han återfå sin frihet, då jorden icke är honom annat än en grafplats, ett större, men mörkare och rysligare fängelse. Till dess må samvetets sjudande blyflod droppvis falla ned i mitt hjerta; den bränner ej så, som Gustafs sällhet skulle göra det! Så har jag tänkt, så har jag handlat, och ändå — men ni få tids nog veta det. Ödet var starkare än min vilja. Jag kan aldrig mera återkomma till mitt fädernesland, och det gör mig det samma. Der fins ingen, som vill eller kan göra mig lifvet ljuft. Det är en enda, hvars minne jag aldrig kan förjaga. Hon står ofta som en blodig vålnad för min själ; men allt måste uppoffras för svartsjukans och hämdens stora, förfärliga tanke. Bäst hade varit, att ingen haft del af hvad jag gjorde; men min oförsigtighet upptäckte allt för er och för henne, och nu kan det ej hjelpas.

Det af Edvard började brefvet var en beskrifning på det mångfaldiga elände, i hvilket de alla voro fördjupade. [ 174 ]— En förbannelse hvilar öfver oss alla, — skref han. Det värsta af allt är dock ditt brott; och jag ville gifva mitt lif, om jag icke vore medvetande deraf!

Han hade börjat, men icke slutat en mening, der han tycktes hota brodern med upptäckande af hans brott; men det var ej utskrifvet.

Dagen sedan Anna lemnat Gustaf dessa papper, hade lagman F—, nyss hemkommen från sin resa, mottagit brefvet med de begge ynglingarnes intygande af borgmästarens bekännelse. Robertsson hade i ett särskildt bref redogjort för hela förloppet; han hade intygat, att Axel icke orkade skrifva, men att läkaren gifvit nästan säkert hopp om hans tillfrisknande, samt tillika framfört Axels bön, att icke för fadern och, om möjligt, icke för Gustaf omtala duellen och hans närvarande tillstånd, förr än han sjelf kunde meddela dem allt sammans. För Gustaf hade Axels uppförande icke kunnat förblifva en hemlighet, och hvad som mycket minskade, ja, i början nästan borttog fröjden öfver hans frihet, var allt det onda, Axels vänskap kostat honom, och den kanske ännu ovissa utgången af hans sår. Likväl hade han i detta senare fall blifvit lugnad genom några rader, dem han innan sin afresa från W— mottagit af Axels egen hand, hvari denne försäkrade, att all fara vore förbi, samt att han hoppades snart ega krafter att skrifva till fadern.

De förenade bevisen hade icke förfelat sin verkan att skaffa Gustaf frihet, ehuru en vecka åtgått innan han kommit i åtnjutande deraf. Edvard Brenner kallades till domstolen; men han hade försvunnit dagen efter faderns död. Sedan han saknat papperen och blifvit förvissad om faderns sjelfmord, tyckte han förmodligen det vara bäst att lemna ett land, der intet annat än fattigdom och vanära återstodo honom.

Samma dag då Gustaf såg sitt fängelse öppnas hade lagmannen föranstaltat en middag för honom, der han, med Anna vid sin sida, mottagit de lifligaste skålar och glädje[ 175 ]betygelser. Anna kunde icke låta bli att se på och klappa sin käre herre. Tårarne runno; men nu hade hon ingen förevändning för dem, ty de voro glädjens, och hon försäkrade, att fröken Lena och alla Guds englar nu också greto af glädje i himlen.

Samma afton fördes Gustaf och Anna i lagmannens vagn till den goda gummans boning, der Anna hade upprest en hög äreport öfver grinden, och der allt i den lilla kära boningen förkunnade en högtidsqväll. I det klara månskenet vandrade Gustaf till den älskade, aldrig förgätna moderns graf, och der, i de tindrande stjernornas åsyn, tackade han ännu en gång himlen för sin räddning, och bad varmt och innerligt för de goda, som bedt, lidit och verkat för henne; och sedan han tillbragt en fridfull natt i det moderliga tjället, afreste han morgonen derpå, åtföljd af den gamlas välsignelser, till Marias hjerta, till sin kärleks hem, der han ej med en enda rad velat förminska öfverraskningens jubelstund.

Alla kände sig glada och lyckliga, endast öfver prostens drag hvilade en dimma; men den var så lätt, att glädjen klart genomskimrade henne. Sedan han blifvit ensam med Gustaf yttrade han, att han icke vore rätt tillfredsstäld med det Gustaf nämt om Axel.

— Något måste hafva händt honom — sade prosten — hvilket du vill dölja för mig, men faderligt beder jag dig säga mig sanningen. Huru det än må vara, så kan jag, med Guds hjelp, bära det. Hvar råkade Axel Brenner? Och huru tillgick allt sammans? ty der var din berättelse litet haltande.

Gustaf stridde ett ögonblick mellan Axels och faderns bön; men den senare segrade.

— Jag kan icke handla på annat sätt — svarade han och framräckte så väl Robertssons berättelse om förloppet af Axels uppförande och sorgliga belägenhet, som ock Axels mera tröstande rader.

[ 176 ]Ljus och skugga vexlade under läsningen på det ädla anletet. — Väl kokade ungdomsblodet öfver — sade han, sedan han slutat brefven; — men han kunde icke handla annorlunda. Jag har ingen förebråelse att göra honom. Gud låte honom blott bli frisk! Emellertid skola vi ingenting omtala för min hustru och Maria. De må först af Axel blifva underrättade derom.

Nu ville prostinnan i glädjen tillställa ett ståtligt kalas och formligt förkunna den så länge af majorskan förlöjligade förlofningen. Alla voro deremot, och prosten sade, att man i ödmjukhet och bland sina vänner värdigare firade glädjen öfver ett öfverståndet lidande, än med ett prunkande angifvande deraf, samt att det vore bättre att till de fattiga utdela den summa, som skulle åtgått till kalaset.

Prosten segrade och det utan mycken strid; ty prostinnan var nu ovanligt medgörlig och gladde sig åt, att de fattigas välsignelser skulle öka de lyckligas sällhet. Dagen derpå gjordes en resa till Lundafors. Prosten och prostinnan, med Rosa i sitt knä, åkte i första släden, och i den andra Gustaf och Maria. O, hvad de voro lyckliga.

Hvad det är en egen känsla af fröjd att i godt före, under nordhimlens klara solsken, vid sidan af den man älskar, i raskt traf, vid bjellrors spel, tänka sig en hel mil — en mil, ack, så kort och ändå en evighet för kärleken! — Är det då verkligen sant? — tänker man, då man sätter sig i släden — och får jag också i afton i månskenet på samma sätt fara samma väg?

— O, att Axel vore lika lycklig! — var det enda missljud, som genombröt den saliga harmonien, och det genombröt henne ofta.

På Lundafors var glädjen sann och liflig, och kanske sällan ser man den så verklig öfver andras lycka. Johanna och Lemner gåfvo hvar och en på sitt sätt de ojäfaktigaste bevis derpå.

— Ack, ni har bara läppjat på glädjebägaren; men [ 177 ]vänta, vänta tills ni få en sådan här liten; då får ni känna, att det sötaste ligger i botten — sade brukspatronen och lade den lilla älsklingen i knät på Maria, som lutade sin glödande kind intill den lilla guddotterns späda anlete.

Bland andra nyheter, som prostinnan upphemtade på Lundafors, var den, att Almas fästman var spelare och rumlare i högsta grad, samt att det ej skulle dröja länge förr än förlofningen vore uppslagen.

— Det skadar icke åt majorskan, för alla gånger hon plågat mig. Hon må gerna … — här stannade prostinnan, hon mötte en blick, som kom henne att, i det lynne hon nu var, afbedja tanken i sitt hjerta. Johanna, som ännu icke varit ute, lofvade att dagen derpå komma till prostgården, och med detta löfte hemreste våra vänner, nöjda med dagen och lifvets förhållanden.

Emellertid hade glädjen i prostgården spridt sig omkring i församlingen, och Kari-Lottas mor infann sig der nu för att förnya sin bön, att Maria skulle kläda hennes dotter till brud.

Saken bifölls gerna, och lördagsaftonen skulle den blifvande bruden och ett halft dussin brudtärnor komma till prostgården för att klädas. Vigseln skulle på söndagen firas vid den allmänna gudstjensten, hvarefter den stora bröllopsskaran borde aftåga till bröllopsgården.

— Ack, hvad allt snart kan förändras! — sade Maria och hufvudet nedsjönk sakta mot Gustafs bröst; och så omtalade hon, huru tanken på bröllopet för några dagar sedan så mycket plågat henne. — Vet du, hvarför det nu mest gläder mig? fortfor hon och blickade in i Gustafs öga. — Jo, derför, att jag får visa dig för hela församlingen, och får höra alla säga: Ack, hvad han är vacker!

— O, hvad äfven kärlekens barnslighet är ljuf! — tänkte Gustaf och slöt Maria till sitt tacksamma hjerta.

Lördagen kom med sina små bestyr. Maria garnerade brudklädningen, band buketter och brudkrans, och huru ljufva voro icke dessa sysselsättningar, som delades och [ 178 ]kringsmektes af Gustafs ömhet, och huru ljufva voro icke de aningar, som de uppväckte i de älskandes hjertan!

En glad, vacker brud, en leende och högväxt brudgum, rosenkindade tärnor, klart solsken och hela ortens blåsinstrument gåfvo åt vigsel och brudfärd en glad högtidlighet.

— Nå, aldrig har vår krona varit så blank! — hviskade gummorna, då brudskaran tågade stora gången ut genom kyrkan, och gubbarne sade, att så vacker brud hade aldrig varit i Högadals kyrka.

Majorens, på hvars egor brudgummens far bodde, voro på bröllopet. Med all majorskans lefnadsvana och förställning, kunde hon dock icke utan ett slags förlägenhet möta Gustaf och den glädje hans rättfärdigande utbredt öfver den sylvénska slägten. Alma deremot hade gerna kastat sig i Gustafs famn och der utgjutit de glädjens tårar, hvilka darrade i hennes hjerta, vid åsynen af hans och Marias sällhet. Gustaf tryckte innerligt Almas hand, men kunde icke ohelga detta första ögonblick med vidrörandet af hennes förlofning.

— Alma är sig lik, Maria, och långt från att se tärd och förfallen ut, är hon vackrare än förr, — sade Gustaf, villad af de rosor, som vinterkölden och ögonblickets glädje uppjagat på hennes kinder, och i hvilkas glans det lifvade ögat återspeglade sig.

— Gifve Gud, att det vore så! men du skall snart döma annorlunda! — Och han dömde snart annorlunda, då han såg den sjuttonåriga flickan, med sänkt hufvud och den fina kinden nästan infallen, försjunken i en djup tankfullhet, och då han i det ändtligen uppslagna, fordom så stjernklara ögat, såg en svällande tår, som nu mera tycktes utgöra dess enda glans. »Axel!» suckade Gustaf, och det dröjde länge innan han kunde återkomma till sin egen lycksalighet.

Alma nämde icke en enda gång baronens namn; men så klingade det så mycket oftare öfver moderns läppar, [ 179 ]med oupphörliga berättelser om hans älskvärdhet, hans skönhet, hans slägtingars börd och rikedom och den lysande framtid, som väntade Alma. Hon tycktes icke hafva aning om den arma flickans smärta, icke öga för den förändring hon undergått. Hon talade blott om de nöjen, som väntade henne i hufvudstaden, dit de ärnade sig. Majoren deremot såg ofta med djupt bekymmer på det älskade barnet. Ofta var han hos henne, öm och kärleksfull, och då uppklarnade alltid hennes öga, då logo alltid hennes läppar.

— Har du nyligen haft bref från Axel? — frågade Alma sakta, då hon, under de yrande polskornas stoj, med Maria dragit sig undan i en liten kammare innanför dansrummet.

På Marias nekande svar fortfor Alma: — Jag får aldrig mera se Axel! Ack, nej; ty man kan ej lefva länge med en så djupt instängd smärta. Ack, Maria, du vet icke hvad det är att oupphörligt lefva i strid mellan pligt och kärlek, att icke finna i hjertat annat än den älskade, men förbjudna bilden, att icke en gång kunna högakta den, som skulle bo der inne. Men göm det, göm det, du goda, lyckliga Maria! — tillade hon, och klara tårar neddroppade på Marias axel.

Gustaf inkom i det samma och sade, att kronan skulle dansas af bruden.

Maria lossade kronans gyllne länkar, en näsduk bands för brudens ögon, alla flickorna togo i ring, musiken klingade lifligare än förut. Bruden höjde obemärkt på bindeln och jagade lik en hind efter den kringsväfvande blomsterkedjan; den stannade, och på Marias hufvud blänkte nu den strålande kronan.

— Sådan är min brud! — tänkte den hänryckte Gustaf, medan Maria, skön och rodnande, kringfördes af den jublande bruden.

Söta hennes nåd, brudfrämman går alltid först, — sade brudens mor försonande till majorskan, hvilken högt [ 180 ]gaf sitt missnöje till känna, att man förbigått Alma; och snart skimrade kronan i Almas mörka lockar, skönt som fullmånen i en midnatt. En ljuf rodnad hade uppstigit på kinden, och med en graces hela tjusande behag strålade hon i den högburna kronan; men hastigt tycktes det, att lifvets färg vek från hennes kinder, hon vacklade, och man skulle hafva trott, att det var dödens snöbleka, men himmelskt sköna brud, som vanmägtig föll i den lefnadsfriskas armar.

— Sådan är följden, då man utsätter sig för trängsel, drag, polskor och galenskaper i en bondstuga! — utbrast majorskan, som stod framför den nu litet återhemtade Alma.

— Fröken Alma, ho bär då aldrig mera lefvande någon krona! — ljöd det, likt ljudet af en dödsklocka, kring rummet.