Högadals prostgård/Del II/Kapitel 18
| ← Sjuttonde kapitlet |
|
Nittonde kapitlet → |
Adertonde kapitlet.
Lifvets jubeldagar ila oss snart förbi. Februari månad hade inträdt, och Gustaf skulle i medlet deraf fara till Upsala för att qvarblifva der tills doktorshatten prydde hans panna. Det var bestämdt, att han skulle taga en liten omväg för att i sällskap med Maria och hennes föräldrar besöka moster Lovisa, lyckönska Charlotte till hennes nyfödde son, och införas i den landersska slägten. Majorens voro redan i Stockholm, och brukspatronen på en resa i affärer, ehuru ingen mer än Johanna visste, åt hvilket håll dessa lågo; men att denna resa gladde Johanna, det syntes på den glädje, som talade ur hennes öga, hvarje gång det blef fråga derom.
Från Axel hade ännu intet bref anländt, och det var det enda, som störde glädjen i prostgården; i synnerhet kom prosten, som i detta fall visste mera än de andra, häröfver ofta i en djup oro, hvilken ömt delades af Gustaf, i hvars hjerta den lyckliga kärleken icke kunnat eröfra någon af den trogna vänskapens rättigheter. Maria tänkte ofta med ömt bekymmer på Axel, men det var mera hans olyckliga kärlek, som bekymrade henne, än hans tystnad; och prostinnan, eljest så häftig och orolig, framför allt när det rörde hennes Axel, var nu ovanligt lugn, samt önskade blott, att Axel skulle fria till professorns dotter, i fall han kunde få henne; — ty utkomsten, utkomsten är min sann ändå icke att förkasta, — sade prostinnan och såg suckande på Gustaf och Maria.
— Tänk om ni nu hade något, så kunde ni gifta er i höst; ty nog skulle jag få i ordning till bröllop och utstyrsel; men ni lefver icke af det, och ehuru pappa ger Maria hvad Axels resa kostar, så räcker det ändå icke långt, så Gud vet när det kan ske.
— Vi kunna ju vänta, mamma lilla! — sade Maria tröstande, — Icke vänta vi länge, när vi vänta på hvar andra? — tillade hon och såg på en gång frågande och lugnande in i Gustafs öga. — Tänk om vi fått vänta hela lifvet, då hade det varit svårt; icke sant, min Gustaf? — hviskade hon och smög sig ömt till hans hjerta.
Vid sådana tillfällen led Gustaf djupt, och det syntes, att hans fattigdom sorgligt qvalde hans själ.
Tvenne dagar före afresan hade prosten gått att sofva middag, och prostinnan satt med de förlofvade framför en treflig salsbrasa. Hon var åter kommen på det gamla kapitlet.
— Mamma och pappa voro förlofvade i sex år, och innan så lång tid förflutit, så hoppas jag, att vi många gånger fått mottaga våra goda föräldrar i vårt eget hem, — sade Maria vänligt. — Gustaf blir i sommar doktor, och en sådan doktor, att alla längta efter honom, bosätter sig i Upsala, hyr tvenne små rum, sköter med ömhet och omsorg sina patienter; och så fort han kan räkna på tusen riksdalers inkomst om året, ökas de små trefliga rummen med en icke stor sal och ett litet kök. Mamma gör bröllop och följer med oss till Upsala för att inviga vårt lilla trefliga hem.
— Kärleken blir aldrig en räknemästare, kära Maria! — svarade modern leende. — Det enklaste tal blir för honom bråk, eller ock gör han bråket till ett enkelt tal. Men det säger jag, att förr än den summan är fördubblad, som du utsatt till årlig inkomst, så kan intet giftermål komma i fråga, så vida ni skall lefva som bättre folk; och tro mig, det är bättre att vänta litet, än att sedan önska, att man gjort det; ty om behofven öfverrösta kärleken, då flyger den snart sin kos. Har jag icke rätt, Gustaf? — fortfor hon, vänd till denne, som tankfull stödde hufvudet mot handen. Denne uppslog ögat, men hann ej svara; ty Lemner stod i samma ögonblick midt på salsgolfvet.
— Är icke Johanna med? — frågade på en gång mor och dotter.
— Nej, icke i dag. Hon … hon … — Han kom icke längre; men ett eget leende spred sig som fortsättning öfver hans läppar.
Sedan prostinnan inbjudit Lemner i en stor länstol framför brasan, började hon sina frågor rörande resan, för att ändtligen få reda på dess rigtning och ändamål, hvaröfver hennes gissningsförmåga gjort så många misslyckade försök. Men det misslyckades äfven nu, och den eljest så upprigtige brukspatronen undvek stammande detta ämne, ehuru det syntes, att det uppfylde hans hjerta med glädje.
— Med undantag af de resor, jag gjorde för att omfamna och hemföra min Johanna, har jag aldrig gjort en så lycklig resa; men gissa får ni, mitt herrskap, — svarade Lemner, på prostinnans yttrade förmodan, att resan varit angenäm.
— Glädjen har icke samma verkan på Lemner som på dig, — sade Gustaf till Maria; — ty honom förhöjer den då verkligen icke.
— Men man ser ändå äfven i den hans goda hjerta, — svarade Maria.
Prosten inkom, och en allmän glädje utvecklade sig allt mera i den lilla kretsen. Samtalet gick från ämne till ämne, och slutligen blef det fråga om Gustafs resa och den blifvande doktorspromotionen, då brukspatronen yttrade, att han och Johanna skulle göra sällskap med prostens.
— Nå, när få vi bröllop här? — frågade han.
Prostinnans ansigte mulnade litet.
— Det är ännu icke bestämdt! men jag gissar väl, så fort som möjligt — svarade prosten och såg vänligt på Gustaf.
— Jag skall åtminstone göra allt att fortskynda min sällhet; och jag hoppas med Guds hjelp, att det åtminstone icke skall dröja många år, — svarade Gustaf, och vilja och kraft stodo klart att läsa på den höga pannan.
— Nå, hvar skall ni då bo? Förlåt min nyfikenhet, men jag menar intet illa dermed, — sade Lemner, och välviljan framlyste tydligt i det fryntliga ansigtet.
— Äfven detta är ännu obestämdt, — svarade Gustaf. — Troligen blir det dock i en af våra städer, så väl för min vetenskap som för vår utkomst, ehuru både Maria och jag långt hellre skulle önska ett litet trefligt hem på landet.
— Nå, jag undrar hvad den trakten heter, der ni skulle vilja bygga ert paradis, i fall det berodde af er; ty vid er ålder plär man mest bry sig om huru stället ser ut, när man längre fram bryr sig mera om hvad det kastar af sig.
Gustafs och Marias ögon möttes i en lång kärleksfull blick.
— Nå, hvad står det i den der? — frågade Lemner, som noga betraktade dem.
— Namnet på ett ställe, oförgätligt och kärt för oss båda, — svarade Gustaf.
— Åh, ödmjukaste tjenare! Får jag gissa?
— Gerna!
— Nå, om jag ej bedrager mig, så var det Ekdala, som stod der så klart och vackert?
— Ack ja! det kära, sköna Ekdala! — utbrast Maria med ljuf rörelse. — Mins icke brukspatronen, huru vackert, huru härligt det stället är, med sina kullar, sin glänsande hafsvik, sina dalar! Jag har aldrig sett något så vackert, och det fins intet ställe på jorden, der jag så gerna ville bo; men det är ändå mindre för dess skönhet, än för den sällhet Gustaf der skulle känna. Om en fé ville gifva mig en brudgåfva, skulle jag icke bedja om något annat än Ekdala. Men nu vet jag, att det är omöjligt och derför vill jag ej mera tänka derpå, och hvar Gustaf öppnar mig ett hem, så blir det för mig, för oss ett litet Ekdala.
— Ack, mamsell Maria, jag har visst icke glömt Ekdala — inföll Lemner med ovanlig pathos, och liksom fattad af dessa hågkomster, började han att vandra fram och åter i rummet. Han stannade, log, och hans öga hvilade på Maria med en glans, som tycktes fuktig. Han förde handen i sin ficka, men uppdrog den åter tom, hvarvid ett sakta »nej!» sväfvade på hans läppar.
Alla betraktade honom förvånade och gissande, och prostinnan hviskade sakta till prosten: — Kära Sylvén, tala du vid honom, ty han är visst icke rätt klok.
Slutligen stannade han framför Maria och förde handen i fickan; men nu drog han derur ett stort bref, som han lade i hennes hand.
— Blif icke ond på vår välmening! — stammade han, i det han med hjertlig rörelse slöt Maria i sina armar, och ögats fuktiga glans upplöste sig i tvenne tårar, hvilka nedföllo på Marias halsduk.
— Se icke på min barnslighet, — sade han och släppte Maria, som rörd och förvånad beskådade det stora brefvet.
Med darrande hand bröt hon ändtligen sigillet.
På en liten fin papperslapp möttes hennes öga af dessa rader: »Till Maria Sylvén, en liten afbetalning på räntan af den stora skuld, hvilken endast Gud kan betala henne; från hennes lyckliga vänner och tacksamma gäldenärer på Lundafors».
Stum och darrande räckte Maria lappen åt fadern, som med förvånad röst uppläste den.
— Nå, det andra, Maria? — inföll modern, och undran och rörelse stridde i hennes öga.
— Jag kan icke, — svarade Maria upprörd och lade äfven det stora brefvet i prostens hand.
Han öppnade papperet; det föll ur hans hand.
— Nej, nej, så kan, så får det icke vara! — utbrast han slutligen och gick till Lemner, som stod förlägen i ett hörn af rummet.
— Jo, jo, kära bror, så måste det vara! Det är din dotter och icke du, som skall afdöma saken, och hon vill ej förskjuta Johannas och min vänskap, —— sade brukspatronen och gick fram till Maria, som nästan stirrade på honom af förvåning.
— Se här har du henne; ty om det här räcker längre, så tror jag, att du ger Ekdala på båten, — sade brukspatronen med en röst, som skulle vara skämtande, i det han framförde Maria till Gustaf. — Hvad som är hennes, är ditt, och Gud låt er båda blifva så lyckliga som jag önskar på det stället, der din morfars och mors minne ännu lefver i välsignelse! Men ej ett ord mera om saken! — tillade han och förde leende handen öfver ögonen.
Det är ej möjligt att beskrifva det uppträde, som efterföljde det nyss omtalade, och den glädje och tacksamhet, hvilka aflöste förvåningen och blygsamheten i våra vänners hjertan.
— Ack, mitt herrskap, det var af ren grannlagenhet, som hon i dag icke ville följa med, — svarade Lemner, då nu alla med mångdubblad liflighet uttryckte sin saknad efter Johanna. — Hon ville icke en gång, att jag skulle fara, utan att jag skulle skicka köpebrefvet med posten! men se, deruti var jag envis, ty jag vet ingenting roligare än att se de goda glada, och jag ville så gerna se mamsell Marias vackra ögon lysa af en glädje, hvartill jag varit ett slags orsak. Jag kunde ej försaka denna sällhet, så mycket mera som jag visste, att ingen tog vilse om min mening.
Nu omtalade brukspatronen sin resa till Ekdala och den rysliga belägenhet, i hvilken så väl stället som dess invånare befunnit sig.
Tillgångarne voro icke på långt när tillräckliga till skulden, så mycket mera som man upptäckt en mängd falska borgensförbindelser. Enkan och hennes ogifta dotter voro redan inflyttade till W—, der de ärnade öppna en småbarnsskola. Stället var köpt för att genast tillträdas, och Lemner utbad sig att tills vidare få förvalta det för att sedan i bättre skick kunna lemna det till de nygifta.
Från gamla Anna framförde han hjertliga helsningar. Han hade varit hos henne, och den goda gumman hade gjutit glädjetårar, då hon fått veta att Ekdala vore i hans hand. — Hvad skall hon då göra, när hon ser det vara i »sin käre unge herres», som hon kallar dig? — tillade Lemner till Gustaf.
Detta allt och mycket mera omtalade brukspatronen; men han förteg dock, huru han i all sköns hemlighet gifvit den arma enkan en icke obetydlig hjelp, huru han försett Anna med allt, som kunde, och mycket, som icke kunde behöfvas, samt att han lemnat Ekdala med det nästan utsvultna folkets välsignelser och tacksamhet.
— Ja, nog har Johanna förbjudit mig, — sade Lemner, då han med den stora mandarinen, garnerad med prostinnans bästa tébröd, satt eller nästan låg utsträckt i ett soffhörn; — men jag tar skammen på mig och anhåller, att herrskapet äter middag hos oss i morgon.
Saken uppgjordes, och efter en glad, treflig qväll, i hvilken Ekdala lyste som ett skimrande féslott, och brukspatronen som dess goda ande, åtskildes det lilla sällskapet.