Högadals prostgård/Del II/Kapitel 19

[ 188 ]

Nittonde kapitlet.

Vi vilja nu återvända till Axel, och förflytta oss derför till baka till den stund, vi lemnade honom sjuk och sårad på ett värdshus i Heidelberg.

Nästan utan medvetande tillbragte han de första dagarne; och ehuru läkaren genast förklarat honom utan all fara, kämpade dock ungdomen och kraften en svår kamp, förorsakad genom den stora blodförlusten och den våldsamma feber, som snart angrep honom.

Sedan han med nästan öfvernaturlig styrka ombestyrt brefvets uppsättande och afsändande till Sverige, öfvergaf honom all redighet, och under flera dagar vexlade hans tillstånd mellan en döendes vanmagt och en häftig yrsel, i hvilken hans själs och minnes sorgliga fantasier framstodo i ett osammanhängande språk, hvaruti knappt något mera var tydligt, än namnen Gustaf och Brenner.

Sedan hans tillstånd blifvit lugnare, och han var i stånd att njuta den stillhet och hvila, han så väl behöfde, hindrades han nästan oupphörligt derifrån genom det stojande buller, hvilket beständigt omgaf hans sjukrum, och hvilket läkaren ansåg i hög grad skadligt och motverkande hans tillfrisknande. Doktorn gjorde derför allt, för att skaffa honom ett mera passande ställe, dit han ville låta föra honom, så fort hans tillstånd tilläte det.

[ 189 ]En dag, då doktorn förkastat många föreslagna ställen, ankom till honom en biljett från en fru, som sade sig bo i värdshusets närmaste granskap, och som erbjöd sina rum och sin vård.

Hon bad honom göra henne ett besök, för att vidare öfverenskomma, och slöt med de orden: »Det är icke behofvet eller vinningslystnaden, som kommit mig att erbjuda mig som sjukvakterska, utan det djupaste deltagande för den främmande ynglingen, hvars olycka jag af en händelse fått höra.»

— Detta är af Gud! — utbrast läkaren och ilade genast till det anvista stället, hvarifrån han återkom med en ljuf bekräftelse på det glada utropet.

Redan dagen derpå bars Axel till det nya hemmet, hvilket helgades af det hjertligaste mottagande, som kanske någonsin mötte en främling.

Fru Hertzner var omkring femtio år, med ett mildt, själfullt utseende och den höga grad af bildning, som så ofta utmärker tyskorna. Hon hade i flera år varit enka och njöt sitt lifs högsta sällhet i en enda son, hvilken, rikt begåfvad, efter slutade studier begifvit sig till Italien, och nu en längre tid vistats i Roma.

De luftiga rummen, den lugna stillheten och framför allt den moderliga ömhet, som nu omgaf Axel, verkade underbart på hans tillstånd, och redan innan sex dagar kunde han, ehuru med ansträngning, skrifva de rader, som Gustaf mottagit innan sin afresa från W—.

Men den helande ungdomskraften hade att kämpa med fiender, kanske icke mindre farliga, än de nyss öfvervunna; ty i samma mån som Axels tankar åter kunde ordna sig, som han med eftersinnande kunde inblicka sitt hjerta, började också qval och ovisshet sarga det. Han hade ännu icke fått svar från Maria. Hjertats och lifvets vigtigaste fråga var således ännu obesvarad, ehuru den hemska aningen nästan i hvarje ögonblick [ 190 ]med svarta runor inskref det sorgliga svaret i hans hjerta. Han hade bedt Maria adressera brefvet till Milano, dit han hoppades anlända före det samma; men nu, sedan hans resa tagit en så motsatt rigtning, skulle det naturligtvis dröja länge, innan brefvet hunne göra en så lång återväg, ehuru Robertson genast efter Axels insjuknande tillskrifvit den handlande i Milano, till hvilken Axel, genom professorns uppgift, låtit adressera Marias bref, för att bedja honom återsända det till Heidelberg. Om Gustafs öde var han också ännu i okunnighet; ty Gustaf kunde ännu knappast hafva mottagit hans bref.

Förgäfves sökte Robertson att genom vänskap och skämt stilla Axels oro; den tycktes med hvarje postdag blifva allt häftigare och djupare. Fru Hertzner lyckades nästan bättre att lugna honom, och i de stunder, då hon, med den mildhet, som ligger i ett ömt qvinnohjertas deltagande, liksom oförmärkt förde honom till fädernesland och fadersboning, då glänste åter hans öga, då öppnade barndomshemmet sina portar så klart, att fru Hertzner i hans själs spegel der inne kunde skåda hvarje bild. Blott en enda gömde han i det heligaste; men förlåten var för genomskinlig, att icke genomträngas af det klara qvinnoögat.

— Du kan ej föreställa dig, Axel, hvilken skatt gömmes inom detta hus! — sade Robertson, en dag inkommande till Axel. — Här finnes en flicka, så skön, så förtjusande, att hvad du än må säga om våra landsmaninnor, de dock ej kunna jemföras med henne. — Och nu berättade han, att han flera gånger på aftonen sett en ung flicka, att hon alltid försvunnit som en andesyn, men att det nu lyckats honom att skåda henne ansigte mot ansigte och aftvinga henne en helsning, ehuru allt sammans varat blott ett ögonblick. Han trodde henne vara en nära slägting till fru Hertzner.

— Nu vet jag! — ropade han gladt, då han en annan gång inkom, — hon är fruns systerdotter, har va[ 191 ]rit här några veckor och skall ännu länge vara här. Hon är god som en engel, sjunger väl och gråter mycket. Jungfrun, hvilken jag aflockat allt detta, tror, att hon blifvit öfvergifven af sin fästman, eller ock, att hon icke för sina föräldrar får taga den hon vill. Tänk, den som finge uppfylla vakansen, bortkyssa tårarne och sjunga ett litet amoroso med den sköna alpdottern! — Axel log, dock utan att dela vännens intresse för den okända, och utan att vidare tänka på henne, ehuru Robertson ofta återkom till detta ämne. På allt sätt sökte han förmå Axel att skaffa honom upplysningar om den sköna systerdottern; men då Axel rent af vägrade och bad honom göra det sjelf, då var Robertson nära att vredgas, och frågade honom huru han, som i Upsala var en sådan beundrare af de sköna, kunnat blifva en sådan föraktare af dem; och så började han uppräkna allt det besvär, alla de frågor, Axel der gjort honom för att få reda på egarinnan till ett par vackra ögon, en täck fot, en liten välbildad hand, m. m.

— Älska blott en gång verkligt, Adolf, — genmälte Axel, — och den qvinliga skönheten skall du beskåda med känslor lik den, som i ett bildergalleri funnit en madonnabild, och hvars öga sedan endast hos henne kan se det sköna.

Emellertid var tiden för Adolfs vistande i Heidelberg förfluten. Han skulle vidare åt söder fortsätta den vetenskapliga resan, utan att innan dess kunna förskaffa sig ett ögonblicks samtal med tjuserskan, som han kallade den okända.

Med djup smärta åtskildes de båda landsmännen, hvilka nu, långt från hemmets jord, blifvit hvar andra kärare. De förenades af samma språk, samma minnen och af händelser, som djupt inverkat på dem båda.

Robertson var borta, och en outsäglig tomhet hade intagit Axels själ. Han kände sig så ensam, så öfvergifven, som hade han varit den ende i Guds stora, rika verld. [ 192 ]Han kunde ännu på länge icke lemna rummet, långt mindre staden. Huru lång syntes ej för Axel denna tid! huru ödslig, huru glädjelös! O, det var väl, att icke fadersblicken och modersögat genom det långa afståndets fjerrglas kunde skåda den fordom så blomstrande, lefnadsglade ynglingen, der han nu, aftonen efter Robertsons afresa, låg på en soffa, nedtyngd under sorgens och sjukdomens mörka magter, med handen stödd under den bleknade kinden, åt hvilken de oordnade lockarne gåfvo en djupare skugga. Han gjorde äfven då, hvad han ofta brukade i ensamheten, han gnolade sakta på den melodi, Alma sist sjungit för honom, och hvars toner så ofta genljödo i hans själ. I detta ögonblick klingade samma toner för hans öra, aflägsna, men ljufva, rena, klara. Axel lyssnade bäfvande, men trodde dock, att de kommo från fantasiens ekolunder. Men länge kunde han icke misstaga sig. De voro verkliga och, som han tyckte, åtföljda af en harpas ackompanjemang.

Tåren, knappt torkad sedan afskedet från Robertson, framsmög åter klar och varm; och hvar och en, som känner allmagten af gamla, välkända toner, den vet ock huru de genomgrepo Axels genom sjukdom, sorg och afskedet från Robertson nu känsligare själ. Länge, sedan den sista tonen förklingat, satt Axel med örat intill den vägg hvarifrån musiken kommit. Han hade velat nedbryta henne; men hvad skulle han hafva sett der inne? Icke Alma, och då var honom ju allt likgiltigt. Men ändå grubblade han öfver sångerskan, och när pigan inkom, frågade han henne, hvilket rum som vore näst intill hans, och då han hörde, att det var en sal, frågade han hvem som sjungit der inne.

— Der inne sjöng ingen! men mamsell Olivia sjöng och spelade harpa i kabinettet, och då stodo väl dörrarne öppna, ty kabinettet ligger två rum från salen.

— Systerdottern, — tänkte Axel, och det var liksom tonerna sjunkit i värde. Det oaktadt lyssnade han [ 193 ]ofta för att åter få höra dem, men förgäfves; äfven de hade förklingat.

Några dagar hade åter försvunnit, då det efterlängtade brefvet från Sverige ankom. — Det är min fars still — utbrast Axel bäfvande och glad, då fru Hertzner, icke utan oro, räckte honom det tjocka brefvet, som innehöll ett från prosten, ett från modern, ett från Maria och så den lilla lappen, Alma på fadderskapet lemnat Maria.

— Hvad i Guds namn har förefallit? — utropade läkaren, då han, några timmar efter brefvens ankomst, inträdde i Axels rum och fann honom i ett tillstånd, som är omöjligt att beskrifva.

— Hvad? — frågade Axel, och i ögat brände en förtärande flamma, — hvad? Jo, der ligger utslaget, der dödsdomen, — tillade han med skakande stämma och pekade på de kringspridda brefven. — O, hade jag blott icke lemnat Sverige! Hade jag bättre skyddat mitt paradis; det hade då icke varit så lätt att jaga mig derifrån! Jag skulle varit engeln, som bevakat dess ingång, och med det blixtrande svärdet afhållit hvarje annan att ohelga det! Nu, nu! — fortfor han, och moderns sjudande häftighet skakade hela hans varelse, — nu är min lycka bruten, min himmel stängd; i hela verlden finnes nu för mig ingen glädje, intet fädernesland, ty der finnes ingen kärlek!

— O, det finnes mycken kärlek i den verld, der ännu en faders, en moders, en systers hjerta klappar, — svarade läkaren och fattade med begge händerna Axels feberglödande hand. — Förspill icke genom en syndig häftighet ett lif, hvilket för dem eger så mycket värde, som för er kan hafva rikare fröjder, än den, hvars förlust bringat er till en sådan förtviflan, — tillade han ömt och allvarligt. — Var man! Var större än ert öde! Strid! Segerkraften skall komma från himlen.

— O, för hvem skall jag strida, när man frånröf[ 194 ]vat mig segerns pris? O, hade ni känt henne, sett henne! Ni skulle icke säga, att något kunde ersätta henne! ni skall förstå, att endast grafven kan blifva botemedel för mitt hjertas djupa sår!

Läkaren, hvars eget lif hade en liknande erfarenhet som den, han anade hos Axel, var djupt genomträngd af Axels smärta, samt använde allt, som deltagandet och ömheten ega mest lugnande. Axel rasade icke mera; han blef mild, han hade tårar, han förde Almas bref oräkneliga gånger till sina läppar, och liksom insög i sin själ de kärleksfulla och ändå sällhetsmördande raderna.

Han tillbragte en svår och sömnlös natt, och då läkaren andra morgonen återkom, hade han nyss uppvaknat från en orolig slummer till en häftig yrsel, ett slag raseri, hvilket förskräckte läkaren, som nu såg gårdagens aning besannad genom en hotande, kanske ohjelplig febersjukdom.

Axels tillstånd förvärrades stundligen, och han hade knappt några ögonblick af redighet: men under så väl de vildaste utbrotten af hans yrsel, som under de få lugnare minuterna, lemnade han aldrig Almas bref, af hvilket snart endast några fragment voro öfriga. Han ropade hennes namn, än med en ursinnig häftighet, än med en röst, ljuf som en harpoton.

Fru Hertzner öfvergaf nästan aldrig hans säng, der hon moderligt vakade och bad för den arme, olycklige främlingen.

— Hvad vill du hos mig, Gertrud? — utbrast han ofta under de långa sömnlösa nätterna, då han sällan egde ett redigt ögonblick. — Du kan icke ersätta mig Alma! Det är synd om dig, — sade han stundom; — du kunde älska, och derföre lägg din hand på mitt hjerta! Kanske ditt hjerta också lider så som mitt! Dock nej, icke så; ty du var aldrig älskad.

— En ljus gestalt sväfvar ofta omkring min säng, — sade han till doktorn. — Hon ser ibland ut som Alma; [ 195 ]men ibland är hon lik en flicka, som jag lärde känna i Schweiz. O, kanske är Alma död, kanske det är hennes ande, som jag ser, ehuru jag är för svag att fasthålla de kära anletsdragen, — och nu bad han med innerlig barnslighet, att läkaren icke måtte göra något för att hålla honom qvar i lifvet. — Alma väntar mig; låt mig komma.

Läkaren, som icke fann underligt, att den sjukes fantasi framkallade den bild, som sysselsatte hans själ, motsade honom aldrig, och slutligen talade han mera sällan derom.

Emellertid sväfvade Axel länge mellan lif och död; och sedan läkaren genom skicklighet och outtröttlig möda lyckats häfva den våldsamma hjernfebern, efterföljdes den af en annan af nervös beskaffenhet, och ännu på det tjugonde dygnet kunde doktorn icke afgöra utgången.

— På denna natt och morgondagen beror mycket — sade han, då han om aftonen lemnade Axel.

— Ack, öfvergif honom då icke! — bad fru Hertzner och fattade hans hand. — Blif qvar och rädda honom! — tillade hon och såg på honom med ögon glänsande af tårar.

— Är det mig möjligt, skall jag återkomma; men jag har ännu en döende patient.

— Döende! — eftersade fru Hertzner rysande; — men denne andre är icke främling här, han har säkert många älskade, som omgifva honom, som bedja, som vaka hos honom. Icke så med vår arme sjukling; han har endast 088; vi skola icke öfvergifva honom!

— Jag återkommer, — svarade läkaren och tryckte rörd den goda fruns hand.

Icke förr än klockan elfva återkom doktorn.

Ett svagt lampsken upplyste sjukrummet och utbredde mörka skuggor, i synnerhet kring sängen, hvilken, omgifven af en stor skärm, stod långt fram i rummet. Vid doktorns inträde tyckte han sig märka en knäböjande gestalt vid sängen. Han trodde det var fru Hertzner; men då hon i samma ögonblick, liksom hejdande, lade handen, [ 196 ]på hans arm, och han sedan såg, att, utom den sofvande sjukvakterskan, det icke fans någon person i rummet, så förstod han, att det svaga lampskenet, i förening med hans närsynthet, villat honom, i synnerhet då han blef varse ett lakan, som från sänggafveln hängde ända ner i golfvet.

Natten var afgörande; det var en häftig strid mellan lif och död, men med morgonljusningen tycktes de varma lifsandarne förjaga så väl dödens som nattens skuggor. Axel hade fallit i en djup sömn, och vid sitt uppvaknande var han lugn och vid fullt medvetande.

— Ack, jag tror, att faran är förbi! — hviskade fru Hertzner, tacksamt sammanknäppande sina händer. — Det är ju så? — frågade hon, darrande af sällhet, och med det tröstande svaret utgick hon hastigt, liksom skulle hon ut att förkunna lifsbudet.

Axels tillstånd förbättrades nu dagligen, och från feberdrömmarnes vilda raseri bytte det sig i ett stilla, men tärande qval, hvilket fråntog hans hjerta all lefnadslust; och det var nästan med ett slags motvilja han kände sig återskänkt till lifvet. Han var alltid lugn; men det var icke förnöjsamhetens, utan modlöshetens lugn, som ej mera fruktar något, sedan det ingenting kan hoppas.

— Intet bref från Gustaf heller? — sade Axel en dag, med en nu mera hos honom ovanlig rörelse.

Frun vinkade, log och lade handen på lådan, der det för länge sedan ankomna brefvet var förvaradt.

Doktorn tvekade. — Skulle det glädja er att mottaga ett sådant? frågade han slutligen.

— Ack ja, ty det förkunnade mig säkert hans frihet, — svarade Axel; och för första gången, sedan Axels senare sjukdom, spred sig en mild glädje öfver de lidande anletsdragen.

— Nå, om ni lofvar att lägga band på edra känslor, så kunna vi genast skänka er denna glädje.

[ 197 ]— O Gud, är det möjligt! — utbrast Axel, och en svag rodnad färgade hans kinder. — Men gif mig det då genast, att jag ännu måtte få känna, att lifvet kan ega ögonblick af sällhet, — tillade han med häftig spänning.

Brefvet hvilade i Axels hand; och hade det än varit från Alma, skulle han icke med en ömmare blick kunnat hafva betraktat det.

— Hans stil, hans sigill! — utbrast han med rörande stämma. — Men det är mycket gammalt, — tillade han, då han såg i poststämpeln den 7 januari. — Har det kunnat gå så länge på vägen.

— O, det var grymt att så länge undanstjäla mig den enda glädje, som kunde försona mig med lifvet! — återtog han på deras svar, att det varit der fiera veckor. — Ack, tror ni icke, att blotta åsynen af detta bref är för mig mera välgörande, än alla de pulver och mixturer, hvarmed ni minutligen plågat mig? Dock, jag är orättvis! Ni har velat mig väl! Ni glömde, att för själssjukdom måste man begagna själskurer, — tillade han lugnare och uppbröt Gustafs bref.

— Det är så dunkelt för mina ögon; jag ser icke redigt. Släpp in mera dager!

Gardinen drogs upp; det hjelpte icke. — Nå, så läs då för mig! — utbrast han otålig. — Man måste vara mycket svag, då man öfverlemnar en sådan sysselsättning åt en annan, — suckade han, och hufvudet nedsjönk djupt mot kudden.

— Nej, blif inne och lär att känna min vän! — sade han vänligt, då han såg fru Hertzner färdig att lemna rummet.

Doktorn började läsningen.

Läsare, du känner Gustaf, du vet, hvarom hans bref handlar och kan således icke önska afhöra det samma, men jag skulle i det stället önska att i en spegel kunna visa dig de djupa och vexlande känslor, hvarmed den sjuke [ 198 ]ynglingen liksom insög hvarje ord. Jag skulle önska att kunna visa dig det rörande och varma uttryck, som förklarade hans anlete och liksom med en magisk beröring återgaf det ungdom och rosor.

Fru Hertzner snyftade högt, och ur Axels mot höjden upplyfta öga perlade klara tårar, hvarvid hans händer hvilade sammanknäppta öfver bröstet, hvilket andades i höga drag. Några minuters tystnad inträdde.

— Och jag skulle hata ett lif, der Gustaf lefver och är fri, der han åter står ren och förhärligad, med sina dygder, med Marias kärlek! — utbrast slutligen Axel med klingande röst. — Nej, nej, jag vill ännu, om icke älska lifvet, åtminstone känna mig försonad dermed och af hela mitt hjerta tacka er, som, näst Gud, återgifvit mig det, — tillade han och fattade doktorns och fru Hertzners hand med uttryck af innerlig tacksamhet. — Få menniskor upplefva ögonblick så sköna som detta! Få, kanske ingen, eger en vän sådan som min Gustaf; och nu då han vid min systers sida får fira lifvets och hjertats jubelfest, då skulle icke jag vilja lefva, för att som en lofsjungande, om ock bruten ton blanda mig i deras själars lofsång! Har icke äfven vänskapen blommor! Om icke så rodnande, så ljuft doftande som kärlekens rosor, så hafva de ej heller deras törnen och falla ej så snart som de; I Gustafs och Marias sällhet vill jag spegla mina ljufva vårdrömmar, vill sola mig i faders- och modersleendet, i mensklighetens väl, i den eviga salighetens glädjebäfningar! Men jag vill snart resa till baka till dem, till mitt älskade fädernesland. Jag fattas dem ännu i deras sällhet. O, låt mig resa snart! Jag vill se Gustafs segerfest, jag vill se honom invigas till mensklighetens räddning och tröst; Jag vill trycka hans hand, se in i hans öga, liksom fordom vid de månbelysta Fyrisstränderna!

Ögat strålade, rösten klingade, och rosorna glödde högt på Axels kind, då han med darrande rörelse talade dessa ord. Han tystnade några ögonblick, men började [ 199 ]åter: — Ja, jag vill resa, jag vill se henne, innan ännu myrtenkransen ohelgat hennes lockar, innan de aftvungit henne ett menediskt ja, innan … — han tystnade åter, eller den smärtande tanken uttalade sig i en djup suck.

Doktorn varnade honom nu för den starka spänningen af hans känslor.

— Ack, frukta nu mera icke för mig! — afbröt han honom med säker röst. — Nu skall jag lefva; ty jag känner, att själen är lösgjord ur liknöjdhetens dvala. Ni skall hädanefter kalla mig en tacksam patient, och snarare, än ni tror, skall jag, med minnet af hvad ni gjort för mig, återvända till fädernesland och vänner, för att bland dem välsigna alla, hvilka här gåfvo mig kärlek och vård.