Högadals prostgård/Del II/Kapitel 27
| ← Tjugusjette kapitlet |
|
Tjuguåttonde kapitlet → |
Tjugusjunde kapitlet.
Majorskans tillstånd hade undergått en märklig förändring. Febern var icke mera så våldsam och yrseln hade upphört. Hon låg stilla, talade sällan och endast med matt stämma, men de få ord man kunde uppfånga, uttryckte en vänlig tacksägelse eller en fråga om Alma — en varm längtan efter henne och majoren, hvilken senare för sina brydsamma affärers skull måst företaga en resa till Stockholm.
Prostinnan jublade i sitt hjerta, och Stina sade, att prostinnan säkert vore »feg» eller »förgjord», — hon, som annars var så »iken» och aldrig ville, att något skulle stå efter i prostgården och nu hvarken frågade efter, att linet legat tre veckor på badstugan, eller att fårslagten icke försiggått, »när krittera vart ett halfpund sämre för hvar da'.»
Men hvad brydde prostinnan sig nu om allt detta? Alma var utan fara — Gustaf hade sjelf sagt det — och majorskan hade fullkomligt igenkänt sin sjukvårderska, och denna visshet innehöll många fröjdeämnen, så mycket mera som majorskan sagt henne så ödmjuka och tacksamma ord, att de stegrat prostinnans alla ädlare, förut väckta känslor till den högsta grad och att hon tyckt sig icke förtjena hälften så mycket.
Majorskan hade också nämt Axel och detta med uttryck, hvilka prostinnan stälde i sammanhang med den återskickade ringen och de förhoppningar, som majorskans feberfantasier uppväckt i hennes själ.
— Ja, du må säga hvad du vill, Gustaf, så, rätt så doktor du är, — säger jag, att hon blir frisk — så många sjuka har jag då sett i mina dar.
Gustaf skakade likväl på hufvudet och kunde icke dela sin blifvande svärmors förhoppningar.
Den häftiga febern, en följd af majorskans svåra brännskador, hade väl lagt sig, men hon hade svårt att andas och klagade öfver en plågsam tryckning på bröstet, — en följd af det slag, hon vid eldsvådan erhållit, och för hvilket Gustaf under hela hennes sjukdom mest fruktat.
— Säg mig, doktor Werther, när kommer Otto hem och när får jag se min Alma? — frågade majorskan en dag.
— Majoren kommer hem i morgon, och fröken Alma, hoppas jag, kan om några dagar få den efterlängtade glädjen att göra sin mor ett besök.
— Har hon verkligen längtat derefter?
— Ja, af hela sin själ.
— Ack, den goda, englagoda Alma! — suckade majorskan, och det syntes, att en djup rörelse gripit hennes själ.
Majoren hemkom verkligen följande dag, och vid hans inträde i prostgården var hans fruktan så stor, att han icke hade mod att göra en enda fråga.
— Ack, läser jag rätt på edra ansigten, mina kära, ovärderliga vänner? — utropade han och fattade krampaktigt prostinnans och Gustafs händer, ty dessa voro de första han mötte.
Prostinnan hade så gerna, i öfvermåttet af sin glädje, velat svara, men hon lemnade dock åt läkaren den rättighet, som tillhörde honom.
— Fröken Alma är betydligt bättre, hon är utan all fara, och majorskans feber är mycket lindrigare. Hon är stilla och fullkomligt redig.
— Och är så vänlig och god och har så mycket längtat efter majoren! — interfolierade prostinnan med tårar i ögonen.
— Åh, God vare lofvad! Och ni, mina dyra outtröttliga vänner, hur skall jag kunna tacka er för allt?
— Jag får väl besöka mina kära? — yttrade majoren efter ett ögonblicks tystnad.
— Majorskan slumrar nu. Jag kom nyss ifrån henne. Men till fröken Alma kunna vi gå.
Man måste hafva känt föräldrakärleken för att kunna fatta faderns glädje vid åsynen af sitt barn, sin så outsägligt älskade Alma — af henne, som varit hans lifs skönaste fröjd, hans tröst i sorgen, — solstrålen i hemmets och hjertats mörker!
— Mitt barn! mitt älskade barn! — ropade han gång på gång under varma tårar, öfverhöljande Almas ansigte och händer med varma kyssar.
— Doktor Werther, hvem skall belöna er? — utbrast majoren, sedan han kunnat skilja sig från sin dotter, — och du, Maria, du, min Almas trofasta, försakande, outtröttliga väninna, — och majoren tryckte kärleksrikt de förlofvades händer.
— För dig, Axel, hoppas jag finna en lön! — tillade han, och det låg något, som man skulle kunna kalla faderligt, så väl i hans röst, som hans omfamning.
— Majorskan är nu vaken och längtar att få se majoren, — sade prostinnan, som inträdde i rummet.
Ett moln drog öfver majorens anletsdrag, och en djup suck höjde hans bröst.
Gustaf hade icke gifvit honom löfte om majorskans tillfrisknande, och dessutom: det var första gången han efter den förfärliga tilldragelsen skulle se sin hustru fullt redig. Han visste alla de olyckor, de qval, som nu marterade hennes själ — eldsvådan — de brydsamma affärerna och — mer än detta — baronens dåliga beteende, den uppslagna förlofningen, om hvilken majoren redan vid sin första stockholmsresa blifvit underrättad.
Det var derför med lätt förklarlig bäfvan, som majoren inträdde i sin hustrus rum.
— Är det Otto? — hördes en mild stämma, och ett par snöhvita, nästan genomskinliga händer utsträcktes kärleksfullt mot den inträdande.
Med djup rörelse besvarade majoren sin hustrus vänliga helsning. — Ack, han hade icke vågat hoppas den sådan! — Derefter yttrade han sin innerliga glädje att se henne vara så mycket bättre.
— Bättre? — — — eftersade majorskan med djup tonvigt. — Ja, Otto, jag hoppas, att jag i högre mening är bättre! Gud har gjort stor nåd med mig. Han har på en gång nedslagit mitt högmod — alla mina stolta och syndiga förhoppningar — för att föra mig till besinning af ett så illa användt lif. Jag har så mycket längtat efter att få säga dig detta och att få bönfalla om din förlåtelse. Nej, Otto! säg ingenting, låt mig tala, jag har nu i många dagar, sedan den häftiga febern slutade, redigt kunnat tänka, och allt har blifvit mig annorlunda — — det har varit, som om klara blixtar upplyst mitt inres mörka gömslen — — upplyst hela mitt förflutna lif. — — Jag vet nu hvad synd — hvad ånger vill säga — Ack, jag har aldrig förut tänkt derpå! — Och vet du, Otto, hvad som först väckte mig ur min syndasömn? Jo, det var dessa ord! »Och edra gerningar följa eder efter». De ljödo och ljuda ännu ständigt i min själ. Hvar har jag läst de orden, Otto? — i den boken, der de troligen stå, har jag aldrig läst. Vet du hvar de stå, Otto?
— De stå i bibeln, min dyra Thérése! svarade majoren kämpande med sina tårar.
— Men hvar der?
— Det vet jag ty värr icke. Men vi skola fråga prosten.
— Ja, jag har tänkt göra det, men jag ville först fråga dig. Natt och dag ljödo dessa ord i min själ. Jag började tänka öfver mina gerningar — jag har aldrig förut gjort det — och de syntes mig allt mörkare och mörkare, och slutligen fann jag, att alla de olyckor, som drabbat oss, äro följder af det onda jag gjort! — — — Huru illa, huru kärlekslöst har jag icke lönat din trogna, öfverseende kärlek! — Har jag icke varit döf för dina varningar, dina ömma föreställningar? — Har icke fåfänga och högmod varit mina enda rådgifvare vid mina barns uppfostran? Har jag icke genom dessa onda magter minskat och nästan förstört vår förmögenhet, ehuru jag sett dina bekymmer — — hört dina suckar!
Majorskan tystnade och förde under synbar rörelse sin mans hand till sina läppar.
Majoren smekte henne ömt, aftorkade kallsvetter från hennes bleka anlete och gaf henne några droppar af den tillredda läskande drycken.
— Jag såg Almas djupa kärlek för en så utmärkt yngling som Axel — återtog majorskan — såg huru varmt och trofast han älskade henne — såg deras tysta sorg — men Axel hade intet namn — ingen rikedom — icke den samhällsställning, jag fordrade för min dotter.
Jag visste, att Arthur var lättsinnig — var misshushållare — spelare — en blaserad roué — icke värd en blick från Almas rena öga — men han var baron och — som jag trodde, rik, och för detta skulle mitt barn offras, ehuru jag såg hennes tysta lidande, hennes aftynande lifskraft — hennes tårar. — Mitt modershjerta låg tillfruset — och mitt högmod, eljest så sårbart, underkastade sig gerna Arthurs ojemna, sårande uppförande under hela förlofningstiden — och slutligen hans undanflykter — hans uppskof med lysningen — jag ville, jag skulle oaktadt detta fasthålla honom.
Så slutligen, efter alla mina misslyckade försök — mina nederlag — ankom hans bref, ett bref med lumpna ursäkter och granna lögner — och hvilket inneslöt Almas förlofningsring — — jag såg detta — jag visste hans trolöshet — och jag var ändå nog vansinnig att vilja fasthålla honom! — Jag skulle skrifva till den äreförgätne — Och se! — jag blef genom detta bref orsaken till eldsvådan, — till denna djupa olycka — likasom till alla de olyckor, som drabbat dig och våra barn! — Majorskan höll åter upp, kämpande med en djup ångest.
Men, då jag var nära att äfven bli orsaken till mitt barns fasansfulla död — nära att sjelf bli innebränd, — var det Axel, denne ädle, högsinnade yngling, som jag så djupt förolämpat — så var det han, som, genom att blottställa sitt lif, ryckte icke blott mitt barn, utan äfven mig — förstörerskan af hans lifs lycka — undan lågornas förfärliga död! Så var det han, som vid mitt uppvaknande — detta uppvaknande till omnämnbara kropps- och själsplågor — med sonlig kärlek stod lutad öfver mig — glömmande svedan af sina egna, djupa sår — besegrande sin egen kraftlöshet för att endast läska min brinnande törst — svalka mina svidande sår! — — — Af hans föräldrar hemtas jag till detta hus, till hans moder, denna själsstora, kärleksrika gvinna, hvilken jag hatat och förolämpat derför, att jag aldrig kunnat förödmjuka henne, och derför, att hennes son vågade älska min dotter! — Det är hon, som natt och dag slösat på mig de kärleksrikaste omsorger, den ömmaste, mest grannlaga vård.
Ser du nu i allt detta, att »våra gerningar följa oss efter» och att hämnaren lefver. — Han, som är mägtig att nedslå våra »stolta böljor» — — — Men Otto! följa oss våra gerningar också in uti evigheten? — fortfor majorskan med darrande, nästan ljudlös stämma? — — Detta är en fråga, som stundeligen bränner min själ, — en fråga, på hvilken jag natt och dag grubblar. — Majorskan fattade vid dessa ord sin mans hand, den hon krampaktigt tryckte, i det hon såg på honom med en blick, så ångestfull, så djupt förkrossad, att majoren hade svårt att tillbakahålla sina tårar.
Majorskan förnyade ännu en gång sin fråga.
— Ack, min älskade Thérèse, jag har icke nog djupt blickat in i det andliga lifvets under för att tillfredsställande kunna besvara din fråga; men i den heliga bok, der det står: »att våra gerningar följa oss efter» står också, att: »När Herran är mycken barmhertighet». Och när vi här känna en djup ånger öfver våra gerningar, — när vi i de olyckor, som de draga öfver oss, se och erkänna följderna deraf, — se Guds rättvisa straff derför, så tror jag, att de icke följa oss in i evigheten.
— Ack, så ljufliga ord, min Otto! — utbrast majorskan med kärleksfull stämma.
— Ja, sannerligen ljufliga, min dyra maka! men prosten skall dock gifva dig en ändå ljufligare och mer tröstrik förklaring deröfver. Vil du, att jag skall bedja honom komma in?
— Ja, Otto!
Några ögonblick derefter inträdde prosten.
Majorskan biktade för honom hela sitt oroliga hjerta med dess djupa ånger, dess oroliga frågor. Och prosten talade länge — talade varmt, kärleksfullt, tröstande, så som en Herrans tjenare kan och bör tala till en ångerfull syndare.
Öfver majorskans anlete utbredde sig en ljuflig frid. Hon utsträckte sina matta händer mot prosten.
— Tack! — tack! sade hon med en röst och en blick, som förklarade, att dessa ord voro utgångna ur djupet af hennes själ.
Majorskans krafter voro uttömda. Hon föll i en stilla sömn.
Majoren satt orörlig vid sin hustrus säng med ögat oafvändt fäst på hennes ännu vackra, ehuru tärda och — majoren kände det — åt döden invigda anlete. Hon var honom i detta ögonblick så kär. Hon var hans ungdomskärlek. Hans veka, kärleksrika hjerta hade glömt alla de bekymmer — allt det lidande, hon förorsakat honom. Hennes förändring, hennes ånger hade utplånat, godtgjort, försonat allt, och varmt tackade han Gud för den nåd, han gjort med henne.
— Ack, är du här, Otto? — hviskade den sjuka med svag röst och utsträckte handen mot sin man, och ett tillfredsstäldt leende gled öfver hennes bleka läppar.
— Otto, hvar ämnar du tillreda vår vinterboning? — frågade hon efter några ögonblicks tystnad.
Majoren bäfvade för svaret.
— I venstra flygeln, hvilken som du kanske vet, endast blef obetydligt skadad, — svarade han bäfvande. — Inredningen är redan börjad, och rummen, ehuru enkla, bli ändå så trefliga; — vågade han tillägga, då han såg det vänliga uttrycket i sin hustrus anlete.
Majorskan drog en djup suck.
— Ack, Otto, om jag hade fått bo der med dig och våra barn! — Om jag blott en liten tid fått njuta det stilla, husliga lifvets fröjder — fått visa dig, att jag förstått att uppskatta min lycka — att jag varit värdig att njuta den!
Stora tårar droppade ner ur majorens öga och han kysste med djup rörelse sin hustrus hand.
Den sjuka låg länge tyst, men började sedan tala om sin längtan efter Alma. — Jag tänkte, att jag i dag skulle tala med Axel, men jag orkar icke och dess utom är det bäst att vänta till dess Alma kan vara närvarande.
— Hvad tänker du göra med Axel? — frågade majorskan efter några ögonblicks tystnad med ett eget vibrerande tonfall, och en svag rodnad skimrade öfver hennes bleka kinder.
— Hvad är din egen tanke i detta fall, min dyra Thérèse?
— Min tanke, Otto! Kan den vara mer än en. — Att gifva Axel den belöning, han så väl förtjent och den han högst skattar på jorden. — Att gifva honom Alma till maka, — att kalla honom son! — Och jag är säker, Otto, att du varmt delar denna tanke!
— Ja, min goda Thérèse, af hela min själ! — svarade majoren med varmt tonfall, och en glädjens stråle genombröt det sorgens töcken, som lägrat sig öfver hans ansigte.
Senare på aftonen talade majorskan om sina gossar.
— Ack, att jag skulle dö, utan att hafva sett och omfamnat dem! — utan att hafva sagt några varningens ord till Harald, — suckade hon vemodsfullt.
— Nej, nej, Otto, tro icke, att jag tänker få denna önskan uppfyld, — inföll hon, då majoren talade om möjlighen att skicka efter hennes gossar. — Det är en för dyr resa och jag kan nog förstå dina bekymmer, dina stora utgifter.
Det var första gången majoren under sitt tjuguåriga äktenskap hört sin hustru tycka, att en utgift — hur stor och onödig den än varit — kunde öfverstiga hans tillgångar.
Kommunikationerna voro den tiden icke så lätta — det fans då ännu hvarken telegraf eller jernväg, och ångbåtarne hade redan slutat sina resor. Men det hjelpte icke, man skulle göra allt hvad man kunde för att tillfredsställa majorskans önskan.
— Måtte de blott icke komma för sent! — suckade majoren, då han hoplade brefvet, hvilket med express genast skickades till staden.
— Att de skola bo här, behöfver jag väl icke säga? — yttrade prostinnan, som redan i tankarne utsett deras bostad. — De snälla gossarne äro nog nöjda, fast de få bo i väfkammaren. Men väfstolen skall ut, och vi skola göra rummet så fint som möjligt.