Hemmet/Kapitel 08

←  Bränningar

Hemmet av Fredrika Bremer Den improviserade middagen

Dagens slut  →

Den improviserade middagen.

I matmödrar, som veten vad stek vill säga, I skolen deltaga för Elises nöd, då hon dagen för den viktiga middagen såg klockan nalkas tolv och ännu ej hunnit improvisera någon stek. Till råga på olyckan hade hon Just denna dag mycket ont om folk, och lagmannen hade i egna ärenden skickat bort betjänten, som vid utomordentliga tillfällen alltid varit Elises bästa hjälpreda. Kokerskan var denna dag förtvivlat konfys, barnen voro i jäsning, Eva och Leonore hade grälat, Petrea hade klippt hål på sin nya klänning. Henrik slog sönder en karaffin och sex glas, lillan skrek och grät för ingenting. Och klockan gick på tolv och ingen stek ville komma. Elise var nära på uppgiven åt steken, kokerskan, middagen, barnen och hela världen, då en dörr öppnades, ett bjärt och glatt »ödmjukaste tjänarinna!» ljöd därifrån, och hovmarskalkinnan — en himmelens ängel syntes hon Elise —stod i rummet med sin mest strålande, vänliga min och tog upp ur en ofantlig pirat en kyckling efter den andra, som hon lade upp på ett bord, i det hon med blicken på Elise gjorde en liten nigning för var och en. Därefter skrattade hon hjärtligen. Elise, förtjust, omfamnade först hovmarskalkinnan, så kycklingarna, med vilka hon hastigt sprang ut i köket, varefter hon återkom och utgöt både bekymmer och tacksägelser för sin vän i nöden. Denna, hjärtligt deltagande, litet rörd och mycket vänlig, gav sin lilla förmaning: »Nå nå, bevars! Kära hjärtandes, min lilla vän, man skall inte ta så illa vid sig. Sådant där har sin övergång; gubevars, det har sin övergång! Hör på, jag skall lära lillan en sak: när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Jaha, kom ihåg det. Joo, jag såg de där kycklingarna på ett lass, just som jag gick över torget, och då jag visste hur här stod till, så var jag icke sen att köpa dem och ta dem under kappan; och jag gick nästan andan ur mig sedan i brådskan. He, he, he, he! Se så, nu går jag min väg, ty lilla frun skall kläda sig och jag med! He, he, he, he!»

Gunilla gick, middagstiden kom, med den gästerna och lagmannen, som hela förmiddagen varit ute på ämbetsförrättningar.

Överstinnan var i hög grad elegant, såg bra och distingerad ut, var ytterst artig och förekommande, men mot sin vilja kände Elise sig helt stel och förstummad bredvid sin mans »gamla flamma». Middagstimmen var kommen, men middagen dröjde. Elise bemödade sig att se lugn ut och viskade ofta i lilla Louises öra, vilket lät denna beskäftigt fjäska ut och in genom dörrarna. Hennes konversation, både den som hördes och den som icke hördes, var i detta ögonblick beskaffad så som följer:

»Ofantligt roligt få lära känna!… (Ack! så det dröjer odrägligt!) Det måste vara bra intressant! (Jag önskar Ernst kunde fatta eld igen för sin gamla »flamma» och glömma middagen!) Jaså! Å, det var märkvärdigt! (Nu i Guds namn måtte väl kycklingarna hunnit bli stekta.) Det arma Spanien! (Nå Gudskelov, äntligen mat! Måtte nu kycklingarna…)»

Och nu till middagen! Ord, som låter alla ansikten ljusna, alla lynnen upplivas! Elise började just högt värdera överstinnan, ty hon höll konversationen högst livlig, och Elise hoppades, att den skulle avleda uppmärksamheten från de mindre lyckade rätterna. Lagmannen var en artig och angenäm värd, och middagsstunden var överhuvud en av hans älsklingsstunder, då han skulle velat meddela alla människor sin goda aptit, sitt goda lynne och sin goda mat, n. b. om den var god! I annat fall brukade lynnet ha känning därav. Elise såg under middagens lopp ett och annat strömoln komma över sin mans panna. Men han tycktes själv vilja förskingra dem, och allt gick rätt hjälpligt ända till dess kycklingarna kommo. När lagmannen (som gärna bibehöll gamla seder) ville skära för dem, stretade de synbart emot. Till Elise sändes härvid över bordet en blick, som hon kände likt ett knivstyng i hjärtat. Hon blev hastigt helt livlig och pratsam och såg icke en enda gång på sin man, som satt bister och tyst »med kniven i steken och svetten i pannan». Men hon drog andan djupt när middagen väl var över. Hon längtade då att över den få säga ett försoningsord till sin man. Men han tycktes nu blott ha ögon och öron för överstinnan. Ett livligt och intressefullt samtal uppkom emellan honom och henne, som skulle ha gjort Elise mycket nöje, och i vilket hon lätt kunnat deltaga, om icke en stigande känsla av betryckthet kommit över hennes själ, då hon tyckte sig märka, att någonting kallt och ringaktande för henne låg i hennes mans väsen och sätt. Hon blev allt tystare och blekare. Allt samlades kring den lysande Emilie. Även barnen voro som förtrollade. Överstinnan själv vände sig nästan uteslutande till sin forna tillbedjare och lät strålarna av sina sköna ögon, sitt granna leende spela på honom.

Det här är roligt! tänkte Elise i det hon trckte bort en framträngande tår, men jag vill hålla god min!

Kandidaten märkte denna min; hastigt löste han sig från överstinnans trollkrets, dit han blivit indragen, som de andra, och med lillan på sina knän satte han sig nära Elise och bekynte berätta en saga, beräknad på att intressera både barnet och modern. Snart hade han alla de små omkring sig; även Petrea övergav sin nya »flamma» för att höra kandidatens märkvärdiga berättelse, och Elise själv blev så road därav, att hon för ögonblicket glömde allt annat. Det var just vad kandidaten ville, men alls icke vad lagmannen tyckte om.

Äntligen bröt överstinnan upp och överhopade Elise i avskedsstunden med en flod artiga saker, dem Elise fick besvara så gott hon kunde. Lagmannen, som hade lovat föra överstinnan att bese en av stadens utmärkta inrättningar, följde henne, De övriga gästerna skingrade sig snart därpå, De äldre barnen följde kandidaten upp på skolrummet för att få en ritlektion; de yngre fingo leka.

Stackars Elise! Hon vågade i denna stund icke stiga ned i sitt hjärta; hon kände ett behov att icke tänka, ett behov att helt och hållet kunna glömma sig själv och de störande intryck, vilka denna dag hade hopat sig över hennes själ. Hon såg nu för sig en timmes ledighet, en timmes ostörd ro, och hastade till sitt manuskript, för att under sysselsättning med livets rikare momenter, glömma tyngden av dess fattiga små. Hon skrev och skrev och skrev, och hjärtat var varmt och ögat tårfullt, orden glödde, livet ljusnade, stunderna flydde. En timme och en halv gingo om. Lagmannens tetimme slog. Han ville så gärna, då han kom hem vid denna tid, finna sin hustru i förmaket vid tebordet och med barnen omkring sig. Elise försummade också sällan att låta honom finna det så, och nu väckte henne klockans sju slag plötsligen ur skrivruset. Hon lade bort sin penna och ämnade stiga upp, då lagmannen steg in.

Ett starkt uttryck av missnöje utbredde sig över hans ansikte, då han såg hennes sysselsättning. Han gick fram till henne och sade med hårdhet: »Du gav oss en dålig middag i dag, Elise — men då romanskrivande så upptar din tid, är det ej underligt om dina husliga plikter försummas. Du lär för övrigt lika litet bry dig därom, som du bryr dig om att efterkomma mina önskningar.»

Det hade varit lätt för Elise att ursäkta sig och göra allt i det närmaste gott åter, men hennes mans stränga ton och hånfulla min sårade djupt hennes känsla. Icke utan stolthet och förtrytelse svarade hon: »Du måste ha tålamod med mig, Ernst, jag har icke varit van vid att så avsäga mig alla oskyldiga njutningar! Min uppfostran, min förra belägenhet har icke berett mig därpå.»

Detta var, som att sticka lagmannen på ögat. Skarpare och hårdare än någonsin svarade han: »Du borde ha betänkt detta innan du gav mig din hand, innan du nedsteg till en så låg och mödosam krets. Nu är det för sent. Nu vill jag…» Han tystnade plötsligen, ty han kände en storm uppväxa i sitt inre, för vars utbrott han själv blev rädd. Han gick till dörren, öppnade den och sade lugnare, men med iskall blick och ton: »Jag ville säga dig, att jag tagit biljetter för konserten i morgon, om du vill vara där. Jag hoppas finna dig vid tebordet, men jag ser att detta icke ens är påtänkt — det var obebott och ödsligt därinne, som om pesten grasserat i huset. — Gör dig inte besvär; jag skall dricka mitt te på klubben.» Lagmanhen stängde hårt igen dörren och gick.

Elise satte sig — hon kunde verkligen icke stå — och gömde ansiktet i sina darrande händer. »Gode Gud! Har det då kommit därhän! Ernst, Ernst! Vilka ord, vilken blick! Och jag olyckliga, vad har jag sagt!»

Så voro Elises avbrutna, blott halvt klara tankar, under det tårarna strömmade utför hennes kinder.

»Ord, ord, ord!» säger Hamlet ringaktande. Men Gud bevare oss för ordens förstörande makt! Det gives ord, som åtskilja hjärtan mer än skarpa svärd, det gives ord, vilkas udd eggar hjärtat livet igenom.

Elise grät länge och häftigt; hela hennes själ var i uppror.

I stunder av häftig kamp närma sig till den stridande människan onda och goda andar. De omgåvo Elise och talade så till henne:

De onda.

»Tänk på dina försakelser, tänk på din egen förtjänst. Minns de många små orättvisor du lidit, minns de bittra stunderna, din makes hårdhet förorsakat dig. Varför skulle du ödmjuk krypa i stoftet? Nej, res dig, förtryckta! Res dig, förolämpade maka! Tänk på din egen värdighet, dina rättigheter! Låt icke kuva dig! Visa karaktär! Låt umgälla vad du lidit! Även du kan plåga, kan straffa. Tag till nerverna eller till gråheten! Bruka din makt och njut vedergällningens nöje!»

De goda.

»Tänk på dina brister, tänk på dina fel! Minns allt tålamod, all godhet och ömhet, du rönt! Tänk på de många sköna stunderna! Tänk på din makes värde, på hans sköna, ädla egenskaper! Tänk på livet också, hur kort det är, hur mången oundviklig bitterhet det har, hur mången som kan undvikas eller lätt utplånas, och tänk på kärlekens allt upprättande makt! Frukta bojan av själviska känslor! Befria dig därifrån genom ett nytt kärleksoffer, och rena hemmets himmel! Den uppstigande skyn kan växa till ett förstörande åskmoln, den kan också utan spår förströ sig i luften. Blås, o blås bort den med kärlekens mäktiga anda!»

En lång levnads lycka beror ej sällan på till vilka av de osynliga rådgivarna man i sådana stunder mest lyssnar; därpå beror det om portarna till himmelen eller de till helvetet skola öppnas för människan redan på jorden. Elise lyssnade till de goda. Hon talade länge med dem, och ju flera rena minnen hon lät dem uppkalla i sin själ, dess ljusare blev det därinne. Kärlekens ljus tändes inom henne, och av dess sken blev hon klärvoajant i flera riktningar.

Det var barnens baddag, och budet att timmen var inne avbröt Elises enslighet. Hon lät tillsäga Brigitta att begynna förrättningen, och då hon hunnit mera lugna sig och genom baddningar med rosenvatten något utplåna spåren av sina tårar, gick hon själv ned i rummet.

Gudskelov för vattnet! var Elises tanke vid anblicken av den scen, som mötte henne därinne. De mjuka glänsande barnkropparna i det klara, ljumma vattnet, eldbrasans sken på dem och de vita lakanen, barnens plaskande och jubilerande av oändligt välbefinnande, deras oskyldiga lek med varandra inom badkarets trygga insjö, allt förenade sig att framställa en tavla, full av liv och behaglighet. Elise kunde dock nu ej fullt njuta den; tanken på vad som förefallit, längtan till försoning med sin man, fruktan att han torde dröja länge borta, fruktan att han blivit alltför missnöjd för att snart bliva god igen upptogo hennes tankar.

Ett regn av blommor överströmmade plötsligen Elise, och Gabrielle ropade högt av glädje och räckte upp sina små armar för att mottaga de lövkojor, rosor, nejlikor, som föllo över och omkring henne. Elise vände sig förvånad om, och förvåningen förvandlades i den ljuvaste glädjekänsla, då hennes panna mötte Ernsts läppar.

»Å, du!» utropade Elise och slog sina armar innerligt om hans hals och strök hans kinder med sina händer.

»Jag blir bra våt av allt det här», sade lagmannen leende, men undandrog sig icke sin andel av badet, ja, han sänkte även sitt huvud ner till lilla Gabrielle, kysste henne och lät plaska ner sig av henne.

Gudskelov! allt är då åter gott! Kanske bäst att aldrig mer låtsa om den ledsamma historien! tänkte Elise, i det hon gjorde sig färdig att gå in i förmaket, dit hennes man gått före henne.

Lagmannen hade vid sitt dåliga te på klubben hållit med osynliga talmän ungefär samma konversation (på några variationer när), som Elise under hans frånvaro. Följden därav blev besöket på badrummet, blomsterregnet (av den bukett han medförde åt Elise) och den försoningskyss, som utplånade bitterheten av alla de ovarsamma, sårande orden. Han kände nu ganska väl, att allt åter var gott, att Elises milda och eftergivande sinne ingenting fordrade mer. Men kanske just därför blev han mera missnöjd med sig. Hennes röda, förgråtna ögon gjorde honom ont, särdeles då de så vänligt blickade på honom, han kände, att han missbrukat den makt, som omständigheterna givit honom över sin maka, han kände, att han varit hård emot henne. Därför hade han ej frid med sig, därför kände han behovet att uttala ett ord — ett ord, som går trögt från manliga läppar, men som Ernst Frank var för manligt stark att skygga för. Också när Elise kom in, räckte han henne sin hand och sade med den innerlighet, som utmärkte hans allvar.

»Förlåt mig, Elise! Jag har i dag varit hård, ja, orimlig mot dig!»

»O! förlåt mig, Ernst!» sade Elise djupt rörd, i det hon drog den utsträckta handen till sitt bröst, »och — — fördömelse över alla fridstörare i världen!> En sådan inträdde just nu och löste vad som så varmt ville sluta sig. Det var ett bud från överstinnan med en biljett och en bok till lagmannen och tvenne små flaskor utsökt »eau de rose» till Elise, »som jag vet», skrev hon i biljetten, »mycket älskar denna vällukt». En rodnad steg på lagmannens kind under läsningen av denna biljett, som han icke meddelade Elise.

»En högst artig och intressant människa», sade han, »jag skall genast svara!»

»Ernst!» sade Elise, »skulle vi icke bedja henne till i morgon middag. Jag har tänkt på några goda rätter, som jag hoppas skola lyckas. Sedan kunde vi följas åt på konserten, och hon sedan supera med oss.»

»Nå det var en god idé. Den tackar jag dig just för, min söta Elise!» sade lagmannen särdeles förnöjd.

Ja, om bara icke överstinnan varit, om icke kandidaten varit och om icke om varit emellan, så hade nu allt varit på god väg. Men nu var det annorlunda, och

»En svala gör ingen sommar.»

För många kaotiska elementer hade samlat sig inom Frankska familjen, för att en klar solblick skulle kunna reda dem. Icke heller voro makarna klara över sig själva. Lagmannen var verkligen tjusad av sin forna älskarinna, och den vackra överstinnan gjorde allt för att fängsla sin forne tillbedjare. Att i den mån han fann Emilie intressant, Elise blev det mindre för honom, var naturligt nog, helst han hos Emilie fann vad han ofta saknat hos sin Elise, intresse för hans verksamhet.

Elise, på sin sida, var varken klar eller lugn; hon led av det förhållande, som uppstått mellan hennes man och Emilie, och hon erfor ett slags tröst, ett slags behag av Jacobis tillgivenhet, med detsamma som den karaktär av passion, som den ibland antog, började allvarsamt oroa henne, Ett brev, hon skrev vid denna tid till sin syster Cecilia, vittnade om hennes sinnesstämning:

I går var jag på en stor supé, för första gången på flera år. Jag hade klätt mig med mycken omsorg: jag hade blommor i håret, jag önskade behaga Ernst. Jag var helt nöjd med mig, när jag for av. Ernst kunde först senare komma. Jag fann överstinnan S. före mig i sällskapet. Hon var vacker och ytterst elegant. Man satte mig bredvid henne. Framför oss var en trymå, och jag kastade en förstulen blick dit och såg i den, framför mig, en — skugga. Jag tänkte först: det är ett bländverk! och såg åter i spegeln, men åter och obarmhärtigt visade den mig en blek skuggbild bredvid den sköna och blomstrande Emilie. Så kom Ernst. Jag såg att han också jämförde oss. Han var denna afton mycket upptagen av Emilie. Jag kände mig sjuk. Ack! jag for hem före supén; han blev kvar. När jag ensam ruskade i den ohyggliga hyrvagnen på de ödsliga gatorna, erfor jag en känsla av sorglighet, som jag icke kan beskriva. Några bittra tankar skakades upp i min själ — jag blev rädd för dem. I porten till mitt hem tog Jacobi emot mig. Han hade väntat på mig och ville säga mig glada ord om mina små; han tycktes ha anat mina känslor denna afton; hans vänskap, hans tillgivenhet upplivade mig. Det är så ljuvt att se sig älskad!

— — —

Det är bättre nu och klarare. Gud vare lov! Om några timmar är denna dag förbi. Jag längtar underligt därefter. Vi ha i afton hos oss en liten barndans. Emilie kommer också. Mellan mig och henne går det alls icke. Hon är mig för kall, för kvick och för… Men jag vill göra mitt bästa för att vara en rätt god värdinna. Och när dagen är slut, vill jag sitta och se min sköna gosse sova och vara lycklig åt mina små. —