Hemmet/Kapitel 09

←  Den improviserade middagen

Hemmet av Fredrika Bremer Dagens slut

Tiden går  →

Dagens slut.

Aftonen kom, ljusen, gästerna. Det låg en stor och försakande älskvärdhet i Elisas väsen denna afton. Hon var nästan hjärtlig mot överstinnan, sörjde för allas behag, spelade fortepiano till barnens dans och tycktes vara till blott för att tjäna alla andra. Den vackra Emilie tänkte däremot på sig, var mer livlig och lysande än någonsin och samlade som vanligt alla herrarna omkring sig. Samtalet var livligt inom denna grupp. Det hade vandrat från politik till litteratur och stannat en stund vid teatern, i det Emilie, lika livligt som träffande karakteriserande den Scribe- och Mellesvilliska skådespelsfabriken. »För övrigt», tillade hon, »är det klokt och kvickt, att scenen alltid skyndar sig att fälla ridån, så fort den hunnit föra sin hjälte och hjältinna till altaret. Romanen gör detsamma, även ganska klokt; skulle den gå längre, så skulle ingen orka läsa den.»

»Huru så?» sade lagmannen, plötsligen allvarsam.

»Emedan», svarade Emilie, »bortom denna gyllne stund, livets illusioner slockna, och dess verklighet träder fram i hela sin tyngd och nakenhet. Se ett ungt par i morgonrodnaden av dess förening! ’Du, du!’ är enda tanken hos de unga tu. Men betrakta samma par några år senare! ’Jag, jag, och mitt behag!’ heter det nu. Den tillbedjande, allt givande älskaren har blivit den fordrande äkta mannen, som vill bli uppassad och lydd. Och den kärleksfulla, allt offrande fästmön har blivit den tunga och bekymmersfulla husmodern, som talar om besvär, slarvsylta och slarviga pigor.

Nu får man ändå tacka sin lycka, om inte någon ful och futtig träta uppstår av sådana intressanta meddelanden och om i hemmets lyckliga lugn endast harmlösa gäspningar fylla den plats, som kyssarna övergivit. Alla livets former bära inom sig upplösning och förruttnelse, och en giftig Nidhögg gnager själva världsträdets rot.»

Några av åhörarna, och bland dessa kandidaten, hade högt skrattat åt överstinnans teckningar. Men lagmannen hade ingen gång dragit på munnen, och när överstinnan slutat, svarade han med ett allvar, som lät satiren förstummas på hennes läppar:

»Vore det så, Emilie, så vore livet föga värt, även i sina glanspunkter. Ni har talat om upplösning och om död, Emilie, såsom slutet av livets drama. Ni har glömt — uppståndelsen, förnyelsen — som även den fornnordiska Valan sjunger om. Äktenskapets liv har, som allt liv, en sådan — ja, en fortgående sådan, då det är grundat i det ena eviga. Och var genomgången kamp, var överstånden fara, var liden smärta förvandlar sig då till en välsignelse över hemmet, över makarna, som blott gått djupare in i varandra, innerligare förenat sig.»

Lagmannen hade talat med ovanlig värme och ej utan en viss sinnesrörelse; hans uttrycksfulla blick sökte och mötte Elises. Elise hade oförmärkt nalkats de talande; med en aggande smärta hade hon hört Emilies bittra satir — hon kände att någonting i den var sant, Men när lagmannen talade, kände hon, att han såg sanningen helt; hennes hjärta slog friare och starkare, det uppgick på en gång en klarhet i hennes själ. Det var i denna stund, som deras blickar möttes. Det låg mycket, outsägligt mycket, i denna blick. En ljus glädjerodnad steg upp i Elises kinder, och hon blev vacker av den. Den milda glättighet, som nu plötsligen livade hennes väsen, i förening med hennes vackra växt, behagfulla rörelser, renheten på hennes panna gjorde henne till ett vida mer intagande väsen än den vackra överstinnan. Lagmannen följde henne ofta med ögonen, under det hon vänligt och uppmärksamt sysselsatte sig med gästerna, eller, med lilla Gabrielle på armen, deltog i barnens dans.

Supén kom. Emilie, vars ögon lyste av en ovanlig glans, tycktes med makt vilja återvinna det intresse, som hon kanske anade sig vara på väg att förlora, och hennes kvicka och spelande konversation verkade elektricerande på sällskapet. Jacobi, ovanligt animerad, drack det ena glaset vin efter det andra, talade och skrattade mycket högt och såg däremellan på Elise med blickar, som otvetydigt talade om hans känslor. Dess blickar voro ej de första av den arten, som uppfångades av Överstinnans skarpa öga.

»Denne unge man», sade hon sakta och betydelsefullt till lagmannen, med en blick på Jacobi, »tyckes vara rätt hygglig; han har verkligen utmärkt behagliga gåvor — är han nära släkt med Elise?»

»Nej!» sade lagmannen och såg på henne litet förvånad, »men han är sedan tre månader en medlem av vår familj.»

»Jaså!» sade överstinnan menande och allvarsamt, »jag skulle ha trott… för övrigt», tillade hon skenbart vårdslöst, »är Elise verkligen så vänlig och älskvärd, att det måtte vara svårt för den, som är dagligen med henne, att icke älska henne.»

Lagmannen kände ormstynget, men med en blick, i vilken brann gnistan av en ädel harm, sade han till sin vackra granne: »Ni har rätt, Emilie! Och jag känner ingen kvinna, som förtjänar mera aktning och kärlek än hon!»

Överstinnan bet sin läpp och bleknade, och hade bleknat mera, om hon hade förstått den känsla för henne, som hon nu väckt i den forne beundrarens bröst. Lagmannen hade ett skarpt öga för moralisk låghet, och där denna röjde sig, voro inga snillets och naturens gåvor mäktiga att överskyla den. Han förstod Emilies avsikt, och han föraktade henne för den; hon blev i denna stund ful i hans ögon, Emellertid var hans lugn stört. Han såg på Jacobi och märkte hans blickar, hans känslor; han såg på Elise och märkte oro hos henne, märkte att hon undvek hans ögon.

En förfärlig, kramplik känsla drog igenom hans själ. För att dölja vad han erfor blev han livlig och bullersam, men det var någonting fientligt och hårt sarkastiskt i hans ord, vilket dock den allmänna munterheten hindrade de flesta att märka. Aldrig hade assessor Munter varit så munter, så roligt ovettig på människorna och världen. Hovmarskalkinnan och han skreko, liksom desperata emot varandra. Ännu i full strid steg man upp från bordet och återvände till förmaket.

»Musik! för himmelns skull, musik!» ropade assessorn nu, med en åtbörd av förtvivlan, och överstinnan och Elise skyndade till fortepianot. Det var ljuvligt att på de skrikande och sträva rösterna nu få höra en av Blanginis melodiska notturnos, toner som Italiens himmel tycktes ha ingivit, och som ingjuta i själen en aning om dess sommarnatt med dess blomsterängar, kärlek, sång, dess alla osägliga tjusningar. »Un’ eterna constanza in amor!» voro orden, som flera gånger upprepade under de ljuvaste böjningar, slutade sången.

»Un’ eterna constanza in amor!» upprepade kandidaten sakta och passionerat, med händerna tryckta mot sitt hjärta, i det han följde Elise till ett fönster, dit hon gick för att bryta en ros, som hon ville förära överstinnan, och när Elises hand vidrörde rosen, vidrörde Jacobis läppar hennes hand.

Emilie sjöng ännu en sång, som livligt upptog sällskapets intresse. Men lagmannen stod tyst och dyster. Ord, som blivit sagda denna afton, hade uppkallat hans slumrande medvetande, och vid den blick han nu kastade på Elise och Jacobi, kände han liksom marken bävade under hans fötter. Han såg vad som föregick vid fönstret och drog efter andan. Det reste sig en storm i hans bröst. I det han vände bort sina ögon, mötte de ett par, som med ett forskande genomträngande uttryck voro fästade på honom. Det var assessorns. En sådan blick från någon annan hade i denna stund varit gift för lagmannens sinne, men Jeremias Munters verkade annorlunda. När Jagmannen ett ögonblick därefter såg sin vän skriva något på papperslapp, gick han till honom och läste över hans axel dessa ord:

»Du ser grandet i din broders öga och märker icke bjälken i ditt eget.»

»Är detta till mig?» frågade lagmannen med låg, upprörd stämma.

»Ja!» var det ävenså uttalade svaret.

Lagmannen tog den skrivna lappen och gömde den vid sitt bröst.

Han blev blek och stilla och skådade ned i sig själv.

Sällskapet bröt upp. Lagmannen hade lovat att följa överstinnan hem, men stod nu kall och stum som en ispelare bredvid sin »gamla flamma», som skämtade muntert med ett par herrar, under det hennes betjänt satte på henne lappskorna. Hovmarskalkinnan och assessorn grälade i det sista. Under allt detta gick Elise hastigt bort till Jacobi, som stod något avsides, och sade till honom med sänkt röst: »Jag vill tala med er och väntar er i förmaket sedan alla äro gångna!» Jacobi bugade sig; en brinnande rodnad blossade på hans kinder. Lagmannen kastade en genomträngande blick åt den sidan och strök handen över sitt bleka ansikte.

Elise blev ensam och gick in i förmaket.

På en gång hörde hon bakom sig hastiga steg. Hon tänkte »Jacobi!» och vände sig om och såg — sin man. Men så hade hon ännu aldrig sett honom. Det var en spänning och en sinnesrörelse i hans ansikte, som förskräckte henne. Han slog häftigt sin arm kring henne och fäste sina ögon på hennes med en blick, som tycktes vilja borra sig in till hennes själs innersta. »Ernst — Ernst, var lugn!» viskade Elise, djupt skakad av hans själstillstånd, vartill hon anade orsaken. Lagmannen tog hennes hand och lade den mot sin panna. Det stod kallsvett på den. I nästa ögonblick var han borta.

Vi gå nu till kandidaten.

Vin, kärlek och spänd väntan hade så uppspelat den unge mannens fantasi, att han föga visste vad han gjorde, om han gick eller om han flög, och mer än en gång under gåendet utför trapporna höll han på att draga omkull hovmarskalkinnan, som med godhet, men någon förvåning sade: »Kors bevara mig! kära hjärtandes! Jag begriper inte hur jag går eller ni går i afton! Jag tycker vi jämt hålla på att… se nu går det på tok igen!… Nej, jag tackar! Min näsa vill jag behålla, så på sned den än sitter. Jag tror att jag går stadigare ensam; jag skall hålla mig vid…»

I tamburen till Frankska våningen hämtade kandidaten andan. Tanken på det hemlighetsfulla mötet med Elise fyllde hans själ med på en gång glädje och oro. Han kunde ingenting tänka klart, och gick med högt klappande hjärta in i rummet, där Elise väntade honom.

När han såg hennes vita, sköna gestalt i det magiska lampskenet, berusades hans själ, och han var i begrepp att kasta sig till hennes fötter, då Elise hastigt och med värdighet drog sig några steg tillbaka, i det hon med darrande, men allvarlig röst sade:

»Jacobi, hör mig!»

»Höra er!» utbrast han med passion, »o, att jag evigt finge lyssna till er! o, att jag…!»

»Stilla!» avbröt Elise, med en hos henne ovanlig stränghet. »Intet ord mer av detta slag, eller vårt samtal är slut, och vi äro skilda för alltid!»

»Min Gud!» utbrast Jacobi, »vad har…»

»Jag ber er, hör mig!» fortfor Elise. »Jacobi, säg mig — har jag givit er skäl att missakta mig?»

Jacobi studsade. »Vilken fråga?!» sade han, stammande och bleknande.

»Och likväl», fortfor Elise upprörd, »måste jag göra den!» Ert uppförande i afton har givit mig den. Kan ni tro, Jacobi, att jag, en maka, en mor för flera barn, kan gilla de känslor, som ni i afton så besinningslöst yttrat? Kan ni tro, att jag inte därvid måste känna djupaste misshag och smärta? Jag gör det, Jacobi, jag fruktar att ni råkat i en djup förvillelse — och har jag själv genom någon oförsiktighet i mitt uppförande bidragit därtill, så — må Gud förlåta mig! Ni har straffat mig därför, Jacobi, straffat mig för den tillgivenhet jag känt och visat er — och som jag nu bryter ett förhållande, som jag hoppades skulle förljuva mitt liv, så är det ert eget fel. Ännu en gång blickar och yttranden sådana som i afton, och jag måste själv avlägsna er från mitt hem!»

Blygselns och harmens rodnad blossade på Jacobis kinder. »I sanning, i sanning», sade han, »jag har ej förtjänat en sådan stränghet!»

Jacobi lutade huvudet i sin hand, en djup skakning gick igenom hans själ.

»Min unge vän», återtog Elise med värme. »Jag hade icke så kunnat tala med er, om jag icke trodde på er ädlare människa. Ni har kommit nära människor, som av hjärtat vilja vara era vänner. Låt dem få älska, låt dem få högakta er, och förvandla ej i sorg den hjärtliga välvilja Ernst och jag känt för er. Och vill ni ägna mig kärlek och trohet, som ni sagt det, så tar jag emot dem, Jacobi, för — min son. O, Jacobi! vill ni förtjäna mina välsignelser, min eviga tacksamhet, så bliv en trofast vän, en god lärare åt min gosse, min Henrik! Era gåvor som ungdomens lärare äro icke av vanlig art — — —»

»Säg icke mer!» utropade Jacobi. »O! jag ser det allt! Änglalika Elise, förlåt mig! Allt, allt vill jag göra för att bli värd er aktning, er vänskap en gång. Ni har genomträngt mitt hjärta, ni har förvandlat det — jag skall bli en bättre människa. Men säg att ni förlåter mig, att ni ännu kan, att ni ännu vill bliva min vän!»

Jacobi hade i höjden av sin sinnesrörelse kastat sig på knä. Elise även var djupt upprörd; tårar föllo från hennes ögon, i det hon räckte Jacobi handen och, böjande sig ned till honom, ur hjärtats djup uttalade orden: »er vän, er vän för alltid!»

Stilla med förklarade ansikten uppreste sig nu båda men en ovillkorlig rysning genomilade båda, då de sågo — lagmannen stå i rummet. Hans ansikte var blekt och strängt.

Jacobi steg upp och gick beslutsam emot honom.

»Lagman Frank!» sade han, med fast, men ödmjuk stämma, »ni ser här en…»

»Tyst, Jacobi!» avbröt hastigt Elise, »för ert knäfall behöver ni ej rodna, och ingen förklaring behöves här. Är det icke så, Ernst?» fortfor hon med oskuldens hela friska frimodighet, »du behöver ingen förklaring! Du tror mig, när jag säger dig, att Jacobi nu mera än någonsin förtjänar din vänskap. Ett förbund är slutet mellan oss tre, som jag hoppas till Gud ingenting mer skall störa och ingen giftig tunga vidröra. Du tror mig, Ernst!»

Lagmannen räckte henne sin hand, och sade blott: »Ja! Skulle jag icke det, så…» Han gjorde en fasande åtbörd. Han teg stilla en stund, med blicken oavvänt riktad på sin hustru, och sade sedan lugnare: »Jag har att tala med dig. God natt, herr Jacobi.»

Jacobi bugade sig, gick några steg, men vände om. »Lagman Frank», sade han, med en röst som vittnade om upprörda känslor, »giv mig er hand! Jag vill förtjäna er vänskap!» Den utsträckta handen mötte ett fast och kraftigt handtag, och Jacobi avlägsnade sig hastigt.

»Elise, kom hit!» sade lagmannen häftigt, förde sin hustru till soffan och liksom flätade in henne i sina armar, »tala till mig! Säg, har något i mitt uppförande under senare tider vänt ditt hjärta från mig?»

Elise teg, i det hon böjde huvudet ned mot sin mans bröst. »Ack, Ernst!» sade hon slutligen, med en smärtsam suck, »jag har icke varit nöjd heller med mig. Men o!» fortfor hon livligare, »när jag så lutar mig till dig, när jag hör ditt hjärta slå och känner och vet hur det är därinom, o, Ernst! då känner jag hur jag älskar, hur jag tror på dig.»

»Jag har haft mera fel än du», invände lagmannen, »men jag har vaknat. Gråt inte, Elise! Låt mig kyssa bort dina tårar. Känner du icke som jag, att allt ännu skall bli gott? Tro vi icke på den evigt gode, och tro vi icke på varandra! En gång, när denna tids förirrelse nästan bleknat ur vårt minne, skola vi tala om den och undra på att den kunde träda emellan oss. Nu är det ju klart emellan oss, nu se vi ju båda vår väg?

Så äro vi nu ett! I Guds namn, låt oss så gå fram genom livet! Vad han förenat, skola icke människor, icke tillfälligheter, icke något i världen åtskilja!»

Natten kom, men i makarnas bröst hade ljus gått upp.

Trätofåran bär vanligen tistel och törne, men den kan ock bära säd för himmelens lador.

Jacobi.

När Jacobi kom upp på sitt rum, fann han ett brev liggande på bordet bredvid sin säng. Han igenkände lagmannens handstil och öppnade det hastigt. En bankosedel av tämligen betydligt värde föll därur, och i brevet läste Jacobi följande ord:

»Ni har råkat i skuld, Jacobi, hos några personer i staden, med vilka jag för er skull önskade, att ni hade så litet som möjligt att göra. Här innelykt finner ni medel att tillfredsställa rättvisa fordringar. Mottag detta från en faderlig vän, som innerligt önskade, att ni verkligen ville anse honom som sådan, och som med glädje fattar detta tillfälle att bevisa sin erkänsla för sina barns vän och lärare. Hos mitt barns räddare skall jag dock evigt stå i skuld; men — vill ni något, Jacobi, behöver, önskar ni något, så — vänd er till ingen annan, än

 er vän
E. Frank.»

»Han! också han!» utbrast Jacobi djupt skakad efter läsningen av dessa ord. »O de goda, ädla förträffliga!… Och jag!… Men jag skall, jag vill bliva dem värdig! Från denna dag är jag en ny människa!»

Han tryckte brevet till sitt bröst och såg med tysta, men eldiga löften upp mot den stjärnljusa himmelen.