Henrik Ibsen/Kap. 1
|
Kapitel 2 → |
IBSENS UNGDOM. MOTGÅNGAR.
UPPRORISKHET MOT SAMHÄLLET.
UTRIKESRESAN.
HENRIK IBSEN föddes den 20 mars 1828 i Skien
(sydöstra Norge). Han var son till köpmannen
Knut Ibsen. Farfadern var dansk sjökapten. Modern
hette Maria Cornelia Altenburg, och hon var dotter till
en köpman i Skien, som i sin tid hade varit skeppare.
Och i den danska släktens blod har, som Jæger, den
norske litteraturhistorikern och Ibsenbiografen, anmärkt,
gång på gång inblandats tyska ock skotska element. Man
kan hos Ibsen spåra det germaniska, det tyska djupa
grubblet och kanske också den skotska puritanismen,
men det är farligt att gå för långt i att spåra
racemärken hos en diktare. En tysk är en tysk, en
fransman en fransman, en skandinav en skandinav, troligen
mindre genom härstamningen och blodets makt än
genom omgifningarnas och barndomsintryckens, och
man torde för närvarande lägga en kanske för stor
vikt vid börd och ärftlighet. Ibsen är nog mera
skandinav än han är tysk, mera norrman än han är
dansk, och, framför allt, fransman är han icke, hans
lynne har intet gemensamt med det galliska.
Ibsens barndom och ungdom är icke utan sina äfventyr, icke utan sitt lilla stänk af sagopoesi. Den store diktaren föddes af tvänne till sinnesart och naturanläggning olikartade föräldrar, fadern var en glad, kanske något oförväget glad köpman, som skämtade på allas bekostnad, modern en kvinna med känslighet, med en böjelse för melankoli, som med tiden utvecklade sig till människoskygghet.
Sonens själsbeskaffenhet blef en blandning af dessa bägge temperament. Att den moderliga fallenheten för beklämdhet och ängslig spökrädsla tidigt hemsökte honom, visar en beskrifning, han lämnat af sina intryck som liten gosse från föräldrahemmet i Skien. Den starka forsen i närheten, som dånande lät sågverken gå, väckte i hans lättrörliga inbillning föreställningen om jämrande kvinnoröster, och långt senare, när han hörde talas om giljotinen, som kapade hufvudet af människor, kom han ihåg dess evigt susande sång, dessa sågblad, som gnissla och gnissla. Bredvid hans hem reste sig kyrkan: »allt är arkitektur, intet landtligt friluftslandskap», säger han, och till höger om kyrkan står skampålen, till vänster rådstugan med arrestrum och »dårekisten», ett rum längst nere i rådstugans källare, som förr i tiden skulle ha användts som cell för vansinniga. Det är, som om diktaren fann ett nöje i att visa barndomsintrycken som ett slags nattmara. Och han berättar, att där fanns en glugg uppe i kyrktornet, dit hans längtan vandrade, och dit ledsagar honom en dag barnjungfrun. När modern får se honom i gluggen utan att se barnjungfrun bakom honom, blir hon vild af förskräckelse. Hon tycks ha fallenhet att tro på allt, som är olycksdigert.
Något af moderns natur visade diktaren redan tidigt prof på, också han har anlag för människoskygghet. Systern berättar, att han som barn stängde in sig i ett krypin bredvid köket. De yngre syskonen, som ej kunde förstå sig på denna osällskaplighet, bombarderade hans tillhåll. Då råkade han i vrede, störtade ut för att förfölja dem, men ingen var rädd, han var ingen slagskämpe. Kanske har grämelsen öfver denna fysiska svaghet afsatt sig i teckningen af bisp Nikolas i »Kongsemnerne».
Ibsen var alltså redan som barn sysselsatt med sina egna funderingar, föga populär bland lekkamraterna. Lustigt nog är det att erfara, huru han redan tidigt började leka häxmästare, nämligen så att han gjorde föreställningar med trollkonster, där äfven äldre personer med stor andakt åskådade den magi, han bjöd på. Men det har, innan Ibsen var så långt kommen, inträffat ett stort omslag i familjens lefnadsvillkor, emedan fadern, när Ibsen var åtta år gammal, måst göra konkurs, och familjen hade måst flytta ut på landet i en liten enkel landtlig stuga, som räddats undan skeppsbrottet. Det återstod nu för den unge Ibsen intet annat än att ge de förra drömmarna att bli konstnär på båten, för att själf förtjäna sitt bröd. Då kom han till Grimstad som apotekarelev vid sexton års ålder.
Den unge Ibsen diktade sin Catilina vintern 1848—49, tjuguett år gammal i Grimstad, sysselsatt med förberedelserna till sin studentexamen. Den gamle Ibsen har utgifvit andra omarbetade upplagan af detta ungdomsarbete, och det är icke utan, att han ej ser det i den idealiserande belysning, som ungdomsintrycket förlänar allt, hvad därmed har samband. Han erinrar sig, hur han drömde, när revolutionsåret 1848 eldade hans blod, och när magyarerna 1849 ledo sitt nederlag, då skref han den ljungande dikten »Til Ungarn». Hans Catilina såldes i 30 exemplar, återstoden af upplagan måste makuleras för att ge honom och en hans vän en liten penning för dagen. Humoristiskt och vackert talar diktaren om vännens högtflygande förhoppningar och vackra ansträngningar för att skaffa dikten plats på teaterns tiljor och hans blinda tro på att bokförläggarnes vägran att förlägga blott var en lycka. Han, Schulerud, vännen, skulle försträcka pängarna, och sedan skulle Ibsen inhösta en riklig skörd af pängar och ära. Däraf blef nu ingenting, som redan anförts. Det har sagts om »Catilina», att den är den enda norska frukten af den jäsning, som skakade Europa under de revolutionära åren 1848, 1849. Catilina är
med lyst og mod den mægtige at fælde.“
Och Ibsens Catilina drömmer om att som Icarus Svinga sig mot himlahvalfvet, men hvarken Ibsen eller hans finske kommentator Valfrid Vasenius skall kunna öfvertyga oss om, att detta är den historiska Catilina, och det är alldeles riktigt, när Jæger förklarar, att han är en fantasiskepnad, hos hvilken den unge Ibsen indiktat sina egna önskningar och drömmar. Catilina är i Ibsens teckning ursprungligen en svärmare, en människovän, en idealist, som genom omgifningens, människornas uselhet och litenhet drifves bort från dem och blir hämndlysten och människofientlig. Och just häri ligger en grundton i Ibsens dikt, som klingar igenom den i alla faser. Han, den obevekliga realisten, har fasthållit som en grundtanke hos sina bästa figurer denna önskan hos dem att svinga sig öfver den jordiska dunstkretsen, att spela rollen af en Icarus, en sagolik figur af kraft, af oberoende af människorna, af jordens äflan. Ibsen är trots sin realism innerst en soldyrkare, lik denne sagans Icarus, som ville uppåt mot solen och skapade sig vingar för detta ändamål. Sagan berättar om Icarus, att då han kom alltför nära den höga solgud, mot hvilken han sträckte sin flykt, då smälte hans vingar: han störtade till jorden och förgicks. Detta är en talande symbol för hvad skalden så ofta framställer i sina pjäser. Icarus är sagan om honom, som blef offret för detta, som Ibsen rent af i sitt företal till Catilina bekänt som ett grundproblem för hela sin diktning, ett slags höghetsvansinne hos människan, som på samma gång är något stort och något barnsligt, ett vackert mod, som syftar högt, men som så lätt urartar till öfvermod och då än blir fult, och än blir löjligt — det är motsatsen hos människan mellan sträfvan och förmåga, vilja och kunna, begär och kraft. Så säger han i förordet till Catilina: »Mångt och mycket, hvarom min senare diktning har rört sig, kommer redan här fram i beslöjade antydningar — modsigelsen mellem evne og higen, mellem vilje og mulighet, menneskehedens og individets tragedie og komedie på engang». Detta är en god del af förklaringen till både sorgen och bitterheten hos Ibsen — både det tragiska och det satiriska hos honom — en människovänlighet, som först vill omskapa världen, bli en »vän till hvarje undertryckt och hvarje svag» och så känner sig tillbakastött och förvandlar sig till föraktfullt trots, människofientlighet och egenrättfärdighet. Till och med i sitt eget namn uttalar diktaren något af denna grundtanke i det härliga lyriska poemet På vidderne af år 1860. Han besjunger här höglandet, högslätterna, »vidderne», som ligga ofvanför det mänskliga samhället. Dit vill han upp och andas en renare luft och skilja sig från »låglandslifvet» där nere i dalen.
som byder i højden at vandre,
mit lavlandslif har jeg levet ud,
heroppe på vidden er frihed og Gud
dernede famler de andre“.
Och det är en barsk krigsförklaring mot hvardagsmänniskornas tarflighet och ömklighet, som innehålles i orden:
slig som den dernede drifves,
her blev mine tanker stærke,
kun på vidden kan jeg trives“.
Men har han något skäl att på detta sätt bryta stafven öfver en hel mänsklighet, skall man kanske fråga sig. Ligger det någon faktisk bakgrund för detta människoförakt, eller är det blott ynglingens tomma deklamationer, fanatism och modlöshet vid hans otillfredsställda ärelystnad eller vid bristandet af drömmarnas såpbubblor? Nej, det märkvärdiga med Ibsen är, att han äfven under ungdomens kampår knappt någonsin skrifvit månskenslyrik eller gifvit sig hän åt de svaga, dimmiga stämningarna. Han gör sig icke skyldig till de vanliga förlöpningarna, denna klara ande, han har sitt bevismaterial till hands och sina anklagelser mot världen fullt formulerade. Det är den allmänna hjärtlösheten och fegheten hos människorna vid ett viktigt ögonblick, när de t. ex. skulle stå upp och straffa ett politiskt blodsdåd, som han åberopar sig på, som han tar till vittne på, att hans indignation är berättigad. När presidenten Lincoln mördas och mordet väcker dygdig harm öfverallt, och depescher flyga från alla hof för att uttrycka indignationen, då skrifver Ibsen en dikt, Abraham Lincolns mord, där han med bitande ironi frågar: hvad nu? hvad är på färde?
var verlden vel vidne til før
Sin broder hakker da ingen ravn: —
I kommer dog Polen ihug?
Og engelsmanden for Kjøbenhavn?
Og graven ved Flensborg? Og Sönderborgs navn?
Men hvorfor da harmes nu?
— — — — — — — — — — — — — — —
Med glemte løfter, med svegne ord,
med traktaters forrevne ark.
med brudd fra i år på jer ed fra ifjor
har I gødet historiens mark.“
Och i ett utbrott af passion utbrister han, att han beklagar det inte. Dagsljusets seger är mera nära och mera viss, säger han, där lagen sitter på knifspetsen än där, hvarest som i dessa moderna samhällen det mördas med ord. Ju galnare, dess bättre! Må masken äta på detta samhälle, så att blott skinnet blir kvar och skallen är tom. Må tiden få vränga sig ut och in till sin egen karikatyr. Låt masken äta: jag ropar ej ack och ve:
desfor kommer hævnen og holder dom
på tidsløgnens yderste dag!
Det är ett förtviflans missmod, som talar ur sådana dikter. Jag erinrar om den tankegång, som har ingifvit dikten »Et rimbrev»: skeppet seglar för friska vindar, allt är lif och rörelse ombord och nu kommer, man vet icke hvarför, den ohyggliga förnimmelsen af en beklämning, ett rykte kommer och man säger, att man seglar »med ett lik i lasten». Uttrycket har blifvit berömdt öfver hela det litterära Europa, likaväl som uttrycket:
går i vor ynglingeskare igen.
— — — — — — — — — — — — — — —
Der står vi og lytter til forsker og gransker
og tager på tingen med silkehandsker.
Der går vi og drømmer og véd ikke råd
til en bristende eller bærende dåd“.
(Langt borte.)
Detta är skrifvet så sent som 1875, och det är skrifvet med anledning af inbjudningen till en Upsaliensisk fest. Han har först tänkt komma till ungdomsmötet, men afslår sedan inbjudningen: han slår igen porten om sig och håller sig borta, men han säger dock:
Held over eder, hvem legen er nok!“
Han känner, såsom han i en annan dikt berättar oss om stormsvalan. Han har hört hennes historia af en gammal skeppare, hon finns, där det icke mer finns land, hon stiger och hon sjunker med hafvet. När det blir storm skriker hon, det är ett lif midt emellan flykt och simmande, som drömmen sväfvande mellan himmel och afgrund, hon är för tung för luften och för lätt för böljorna — »skaldefågel, skaldefågel», utbrister han, »det värsta är, att de lärda tro, att du är en skepparhistoria.» Tillämpningen är lätt att göra. Det är Ibsen själf, som känner sig som diktarfågeln, som stormsvalan, hvilken ej har landfäste för sin fot, men som är för tung för luften men ej heller trifs i böljorna, han är för lätt för dem.
Det kan ligga nära till hands att antaga, att Ibsen slagit på en slags andlig larmtrumma för att väcka uppseende, göra effekt. Det finns till och med diktare och stora andar som Herwegh och jag fruktar äfven Nietzsche, som paradera med sin oppositionslust, med det revolutionära. Medan Ibsen icke var så stor, som han nu är, hörde man som oftast beskyllningen, att han var en hädare, för hvilken ingenting var heligt. Man torde lugnt kunna fritaga honom från denna anklagelse. För honom är mycket heligt, om han också icke kan lyckas att se något definitivt och beståndande i den värld af nyktra hvardagsmänniskor, som blott äro besjälade af nyttighetsintressen, hvilka han anser utgöra flertalet här i världen. Dessa människor, som gå på kommando för en maktens befallning och blott lystra på kommandoordet, äro visserligen icke blott ämbetsmännen, som det har behagat ett visst parti att låta påskina — nej, det är genomsnittsmänniskan i gemen, dessa slafandar finnas bland folkledarna och folket, dylika slafandar finnas bland statens högsta styresmän, ända upp till regenterna själfva — och denna slafanda beror på det nesliga beroendet af en allmän opinion, som man böjer sig för af feghet utan att kritisera den med hjärtats och förståndets röst.
Kryperiet för dogmen, det en gång fastslagna och människors omdöme, när dock den inre personliga rösten säger, att här bör uppror göras, det är ena faran, medan den andra ligger i att icke kunna, äfven när man vill. Medelmåttorna här i världen rekryteras ur dessa bägge klasser — de, som icke vilja tänka, handla fritt och manligt, och de, som, fast de vilja det, icke kunna, ha för mycket af disciplinsoldatens egenskaper för att kunna våga och fullfölja en handling så, att den lyckas. Men — detta är svårt, mycket svårt, och Ibsens friska lifsmod sjuknar så småningom under känslan af, hur svårt det är, hur hopplöst det är att strida mot strömmen. Allt eftersom hans eget rykte växer, ju mera han själf blir omstrålad af snilleglorian, ju mera han blir den till hälften ofelbare auktoriteten, desto mera börjar ungdomsmodet hos honom att förblekna, och han ser I världen ett skuggspel: kraft, som aldrig vann sitt mål, och hvad värre är, aldrig förstod sitt mål. Titeln på hans sista dram innehåller en hel tragedi: den heter: »När vi döda vakna.»
— — — — —
Har det varit något i Ibsens privatlif som ung, som hos honom nedlagt pessimismens frö? Helt visst! Här är det dock omöjligt att mer än rent summariskt sammanfatta hans ungdoms lifshistoria och nämna något om hans första dramer, men så mycket torde framgå af hvad som här kommer att meddelas, att denna ungdomshistoria väl skulle kunna förliknas vid en kartografisk teckning af kunskapens träd, där diktaren upprepade gånger får smaka af frukten på ondt och godt och särskildt får bita i det sura äpplet, framgångens oåtkomlighet. Ibsens ungdom är full af stötestenar. De stora bekymmer, under hvilka han arbetade på sin studentexamen, medan han genomgick Heltbergs studentfabrik, gjorde denna examen ingalunda lysande. Också ger oss Björnson, hans studiekamrat, ett halft lustigt, halft tragiskt porträtt af hans ungdomsprofil, där han sitter på skolbänken med långt svart skägg, döljande sitt ansikte i detta, blek och upprörd (Gamle Heltberg). Samma år han aflade sin studentexamen (1850), blef i September ett tämligen obetydligt enaktsdrama, Kjæmpehøjen, uppfördt på Kristiania teater, men detta hindrade icke, att rent af nöd klappade på dörren i det logis, där han och hans trogna vän, Schulerud, som delade sin kassa med honom, bodde. Ofta gingo de ut vid middagstiden för att ge sig sken af att äta middag. Sedan dracks hemma kaffe med bröd, hvarvid väl stundom diktaren skulle velat instämma i Frans I:s historiska yttrande, att allt var förloradt utom äran. Men då kom som ett slags belöning för »Kjæmpehøjen» ett anbud från Bergens teater, där han 1851 anställdes som sceninstruktör, teaterdiktare och sedermera direktör, och där han kvarstannade till 1857. Under denna tid diktades Gildet på Solhaug (1856) och Fru Inger till Östråt (1855[1]). Det är en underbar säkerhet och kraft, med hvilken diktaren redan här söker sig nya vägar. Men det är naturligt nog att, trots all säkerhet och kraft, han dock ännu måste känna sig som den ensamme mannen, som icke visste, om de obanade skogsstigar, hvilka han röjde, ändå icke buro rent till skogs, in i ogenomträngliga snår. När han sedermera i Hærmændene på Helgeland (1858) omdanade språket till närmaste öfverensstämmelse med sagospråkets gamla stil, då verkade detta på dåtidens örhinnor som obegripligt simpelt och rått, fast han genom sina studier i nordisk sagolitteratur funnit, att detta språk var vida mera naturtroget än Oehlenschlägers modernisering af den gamla tiden eller Tegnérs teckning af Frithiof. Han försöker att gå de nya vägarna genom att teckna lifvet efter lefvande modell och i enlighet med samtidens eget vittnesbörd. Men hans andliga språksinne är ännu fyldt af den dåvarande diktens romantiska kling-klang och fraser. Hvad som då för honom blir det förlossande ordet, den enda möjligheten som diktare, som människa, är att verkligen tro på sig själf. Han kände, att han måste äga, hvad han själf sedermera i »Kongsemnerne» kallar för »kungstanken», förnimmelsen af rätten att befalla och stifta lag, ny lag, om så behöfdes, om han icke skulle uppslukas af det gamlas opposition mot det nya. En besynnerlig tillfällighet har visat mig, att han ägde denna förtröstan, denna glada frimodighet vid den tid, hvarom här är fråga, vid utgifvandet af »Hærmændene». På kungliga biblioteket i Stockholm har jag händelsevis kommit att låna ett exemplar af stycket just i 1858 års upplaga, den första således, och den är försedd med en skrifven tillägnan till kronprins Karl, d. v. s. den blifvande Karl XV, af följande lydelse:
“Deres Kongelige Høihed, Kronprinds Carl, Norges og Sverriges Regent, under hvem det unge, livskraftige Norden håber på en forædlet Gjenfødelse af dets stolte Fortid, tilegnes denne Bog underdanigst af Forfatteren.“
Ibsen var sannerligen ingen auktoritet ännu, och att han icke blott riktar en tillägnan till den blifvande kungen men också tillåter sig att i den inlägga en förhoppning om den uppgift, han önskar, att han skall förverkliga, torde ha sin betydelse, nämligen att han känner den andliga konungamaktens vingslag inom sig. Också visar det sig häraf, att Ibsen ännu då var full af ungdomlig tro på, att en ny tid var omedelbart förestående.
Men då han från Bergen öfvergick till Kristiania år 1857 för att där öfvertaga ledningen af den norska teatern, blefvo förhållandena mycket tillspetsade. I Kristiania var Kristiania teater den danska teatern, som rekryterades af danska skådespelare och ansågs som den fina teatern, medan försöket att skapa en norsk scen med norska krafter möttes af det ifrigaste motstånd äfven inom den tongifvande norska fina kretsen. Härom utspann sig en förbittrad strid, och Ibsen blef naturligtvis i hög grad skottafla för danskvännerna. Ej heller tvekade han att själf ställa sig i breschen, och vid sådana tillfällen får den, som står i breschen, hugg och slag, som ej just bidraga att göra syndabocken försonligt stämd mot det samhälle, i hvilket han lefver. År 1857 inlämnade Ibsen »Hærmændene» till Kristiania teater, då »det norske teater» ej ägde tillräckliga krafter att utföra stycket. När den danske teaterledaren trots löften icke uppförde det, anförande svepskäl, som lätt kunde inses vara de obotfärdiges förhinder, fördes en hvass polemik. Stycket fick uppföras på »det norske teater», som emellertid sedermera 1862 måste stänga sina portar och göra konkurs. Under dessa strider kände sig Ibsen omgifven af en atmosfär, som kväfde den andliga yttrandefriheten, någonting underkufvadt och ofritt, som verkade på honom högst pinsamt. Om ett af hans stycken yttrade sig en af dåtidens auktoriteter, som om han varit en okynnig skolpojke, när han sökte ett resestipendium, att han hellre borde ha sig en bastonad (stokkeprygl) än någon belöning. Mannen, som yttrade detta, var professor, och pjäsen, om hvilken detta yttrades, var »Kjærlighedens Komedie.» Som en kärlekens komedi började nu också diktaren att känna fosterlandskänslan, sonlighetskänslan till detta hemland, som trots hans vackraste bemödanden att skapa en ny litteratur gaf honom ingenting annat än otacksamhet till lön för hans ansträngningar. Hans vänner voro betänkta på att skaffa honom en syssla som tulltjänsteman, för att han icke, som en af hans landsmän uttrycker sig, skulle dö af svält. En ansökan om att i likhet med Björnson åtnjuta diktargage möttes af nej. Det är vid minnet af denna tid, diktaren 1872 i stycket Ved Tusendårsfesten skickade hem från München denna hälsning:
den sunde, bittre styrkedrik, hvoraf
som digter jeg, på randen af min grav
tog kraft til kamp i døgnets brudte stråler, —
mit folk, som rakte mig den landflugtsstav,
den sorgens byldt, de angstens rappe såler,
det tunge alvorsudstyr til min færden, —
dig sender jeg en hilsen hjem fra verden!“
Hvilka ord — »landsflyktens staf», »ångestens snabba sulor» den bittra »styrkedrycken», som räckes diktaren af hans folk, den är »allvarsutstyrseln» till hans exil från fosterlandet! Och han kom bort därifrån, ty han fick, efter många om och men, ändtligen ett resestipendium, och 1864 kunde han lämna Norge för utlandet och styra färden till Rom. Glad var han, och framför allt glad därför, att han hade en trogen, hängifven reskamrat, hans maka, som följde honom, Magdalene Thoresens dotter, Johanne Thoresen. Han hade gift sig med henne 1858, och han ägnar henne följande ord i dikten »Tak», skrifven omkring 1871:
mit syn i glød,
så ingen fik kende,
hvo hjælpen bød.
ej tak engang,
jeg digter og prenter
en takkens sang.
Ibsen har de djupa naturernas oförmåga att glömma. Han kan aldrig glömma bitterheten af detta intryck, att man ville låta honom dansa efter sin pipa, och omkring 1864 skrifver han den ohyggligt bittra dikten Mindets magt. Det är vanligt, säger han, att björntämjaren, när han vill lära björnen dansa, binder honom vid en bryggkittel, tänder eld under och spelar på positivet melodin på: fröjda dig åt lifvet. Och när den stackars ludna kolossen inte kan stå längre, måste han dansa. Och så fort han sedan hör positivmelodin, dansar han.
under fuld musik og forsvarlig hede.
Og dengang brændte jeg mer end skindet,
og det går aldrig mig ud af mindet.
det er som jeg bandtes i gloende gryder.
Det kendes som stik under neglerødder;
da ma jeg danse på versefødder“.
Men det var också något af helt annat slag än personlig förödmjukelse, som tillfogade honom rent af ett lifssår. Det var, att hela denna skandinaviska rörelse, som hade tillsvurit brödralanden ett evigt förbund, i farans stund fördunstade utan spår, när farans stund kom för Danmark, och det lilla landet skulle värja sig mot Preussen. Festtalens löften voro glömda: den enkla sanningen var, att man var rädd om sitt eget skinn. En broder i nod! (1863) uttrycker diktarens förtviflan öfver, att ett löfte icke också betyder, att man ämnar hålla, hvad man lofvat. Och Troens grund skulle man önska vore mindre kvick, ty den är därigenom desto mera sorglig. På passagerarbåten, som låg på Kattegatt i dimma, var, berättar den, jämmer och veklagan öfver Dybbols fall, en hade en brorson med, en annan en handelsbetjänt i affären, men en fru, som satt midt under lampan, tillvann sig dock mesta medlidandet, då hon sade, att hennes enda son var militär. Men lugnt förklarade hon, att för honom var hon trygg. Diktaren blir varm om hjärtat: »så finns det ju ännu en kraft, som lefver i kvinnotrons mirakel». Men förklaringen var så prosaisk som möjligt, »lå så snublende nær: sønnen var krigsmand i vor norske hær».
— — — — — — — — — — — — — — —
Det blir en fråga, som för oss har ett spännande intresse, innan vi gå att skärskåda de Ibsenska dramerna, där man träder i beröring med så mycket af lifvets oförsonligaste motsatser, dess olösta frågor, där diktaren ofta blott uppkastar frågan, så som lifvet själf gör:
jeg spørger helst; mit kald er ej at svare“.
(Et rimbrev).
Lifvet, det veta vi, leker med människoöden, visar oss krafternas nyckfulla spel, låter oss ibland rysa öfver sin orättvisa i belöningar och straff. Om diktaren tolkat denna lifvets grymhet utan att rygga tillbaka för det nattsvartaste, det mest hemlighetsfulla, om han, som Brandes säger, är fasans, det gåtfullas skald, då blir frågan för oss denna: är denna krafternas kamp för honom själf lifvets mål? Är den personliga styrkan, som förstår att till hvarje ändamål befrämja sina ändamål eller statens ändamål, eller låt oss säga det ännu ståtligare: framtidens ändamål, det vackraste af lifvets skådespel? Eller finns det vekhet och ömhetsdjup för det svaga och bräckliga hos denne så starkt utpräglade individualistiske kraftgestalt?
Må vi begrunda innehållet i Terje Vigen, (1862), Ibsens säkerligen mest populära lyriska dikt. Den nygifte norske fiskaren och lotsen har känslan af en dödlig oförrätt lefvande inom sig. När de engelska kryssarna 1809 stängde hvarje norsk hamn, satt han på sin lilla holme med hustru och barn, utsatt för att svälta ihjäl. Men han tog mod till sig, seglade i öppen båt till Skagen, kom hem med den anspråkslösa lasten tre tunnor råg, afsedd för familjens vinterbehof. Då varskoddes han från det engelska skeppet, han rodde för lifvet, men han upphanns af den engelska jullen, bemannad med femton par åror, och hans båt med dess last borrades i sank, och han själf blef fånge under många år. Det var den unge lorden, som ville förvärfva sig krigsära på detta sätt. Nåväl — utsluppen ur fångenskapen, får Terje Vigen höra, att hans hustru och hans barn dött af nöd och äro begrafna på kommunens fattigkyrkogård. Han går där som en skugga af sig själf, ingen vet, hvad han vill och hvad han syftar till. En afton kommer en engelsk korvett i sjönöd och begär hans hjälp som lots. Han seglar den i sank, han har båten i sitt våld, ty det är lorden, som är fartygets chef, och det är lorden och hans lady och deras lilla dotter, som äro med. I de sista ögonblickens nöd är dock moderns förtviflan öfver barnet nog för Terje Vigens hämnd, och han räddar dem. Och till svar på deras tacksägelser säger han så här:
”nej, den, som frelste, da værst det kneb, det var nok den lille der!” — — —
Det är icke lätt att bortförklara sympatin, vekheten, hos den, som skrifver sådant. Och hvad tron beträffar, har icke Nora i Dockhemmet tro? Och Stockman och Rosmer sedan, om de också misslyckas, — älska de icke sina medmänniskor, och är det diktarens mening, att detta är en dumhet? Visst icke. I sin ypperliga analys af Ibsen har Brandes gjort sig skyldig till en egendomlig inkonsekvens. Han framhåller alldeles förträffligt, att Ibsen alls icke är pessimist af Hartmanns skola, att han tror på möjligheten af lycka, men dock vill han förklara honom vara den ensamme mannen, som älskar att vara alldeles fristående, individualisten, som ej vill gå i ok med någon eller några, ironikern, som älskar att bryta ned och som vill förakta. »Misstänksamheten är hans sånggudinna», han är det hemskas skald.
“Ibsen känner sig icke som barn af ett folk, som del af ett helt, som anförare för en grupp, som medlem af ett samhälle; han känner sig uteslutande som genialisk individ, och det enda, han egentligen tror på, och respekterar, är personligheten.”[2]
Emot detta, att han blott är och vill vara en genialisk individ, kan man dock sätta ett uttalande af honom själf, anfördt i fjärde delen af Gyldendalska upplagan af Samlede Værker i de bibliografiska upplysningarna angående den bekanta dikten Et vers. Det heter här:
I Brahms Essay om Henr. Ibsen anföres som yttrande i ett bref från diktaren: “Allt hvad jag har diktat står i det innerligaste samband med det, jag har genomlefvat, om också icke upplefvat, hvarje ny dikt har för mig haft det syftet att tjäna som andlig befrielseprocess, ty man står aldrig helt och hållet utan medansvarighet och medskuld i det samhälle, till hvilket man hör.[3] Därför skref jag en gång som tillägnan följande vers:
i hjertets og hjernens huælv.
At digte — det er at holde
dommedag over sig selv.“
Ibsen har blifvit skeptiskt, ja nihilistiskt, anarkistiskt stämd vid vissa tillfällen, men blott mot samtiden och blott ibland. Ja då, när han är så stämd, då säger han: »vräk schackbrickorna, vräk spelet öfver ända, det är jag med på», men det finns en annan åder i denna natur, som är uttryckt i hans kanske näst sista lyriska dikt, skrifven så sent som 1886. Dikten heter Stjerner i lyståge — stjärnor i ljustöcken — i världsrymden inträffar det, säger han, att kaos omskapar sig till en stjärna genom samlingslagen, det blir en stjärnbild genom ljustöcknens samling. Här i norden, tror jag, heter det som afslutning, att man är på rätta spåret — man har upptäckt samlingslagen — kan hända är detta ett förebud till en lysande stjärna, som håller på att bli till:
kaotiskt løst den vælter sig i nord;
jeg tror den er på samlingslovens spor, —
en lysrig stjerne i sin første vorden.“
Det är på sådana grunder som de ofvan anförda och på grunder, som sedermera komma att anföras, jag tror det är tillåtet att häfda, att Ibsen är något mera än det frågetecken, till hvilket många vilja göra honom. Han ej är nihilisten eller anarkisten, för hvilket han i stunder af missmod och trots möjligen kan antagas vara, om man ej ser hans produktion i stort sammanhang, och när han framställer personligheten, personlighetens kraft, som han så mycket beundrar, har han likväl alltid ögat öppet för, att personligheten utgör en fara, om den icke kan begränsa sig, om den blott pockar på själftagna rättigheter och skryt, om den med ett ord icke vill »vara sig själf» men »vara sig själf nog», en Per Gynt eller en Stensgård.
- ↑ Gildet på Solhaug skrefs 1855, Fru Inger til Østråt skrefs 1854. Här ofvan anföras årtalen för uppförandet.
- ↑ Björnson och Ibsen. Två karaktäristiker af Georg Brandes, sida 95 (Albert Bonnier).
- ↑ Kursiveringen af författaren till denna bok.
| Upp till början av sidan. | Kapitel 2 → |