Henrik Ibsen/Kap. 5
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
EN TEATERSKANDAL.
SOCIALPOLITISKA SKADESPEL,
DE UNGES FORBUND, SAMHALLETS
PELARE OCH EN FOLKETS FIENDE.
Ett afsteg från den kronologiska ordning, som eljest
i detta arbete blifvit följd, har i detta kapitel gjorts
så till vida, som Kejser og Galilæer blifvit satt efter
Samhällets pelare och En folkets fiende d. v. s. blifvit satt
på kronologiskt oriktig plats. Orsaken är, att i kejsar
Julians karaktäristik och i skildringen af hans kamp mot
kristendomen är det mer af en det inre lifvets kris,
som behandlas, en manniskonaturs idévarld, sedd i
nära sammanhang med en varldshistorisk konflikt,
medan de pjäser, som har äro sammanförda, beröra
nutidsförhållanden i nästan polemisk parodiform.
De unges förbund utgafs 1869, Samhällets pelare 1877
och En folkets fiende 1882.
For att kunna göra sig ett begrepp om det intryck, »De unges förbund» gjorde vid sitt första framträdande, må man läsa de ord, som Björnson just med anledning af stycket skref i en dikt till Johan Sverdrup:
for snigmord ikke fredet være,
er det det ny, som er igjære,
da viger jeg i samme stund.“
Mycket snö har fallit sedan dess, och diktarne äro nu aktningsfulla goda vänner, utan att man precis kan säga, att de någonsin ha blifvit några andliga lekkamrater på kampens valplats. De äro, som man vet, befryndade genom den nära släktskapens band. Men då — vid »De unges förbunds» första uppförande — gjorde man Ibsen till en högförrädare mot det unga radikala partiet, som nu genom Søren Jaabæk kände sig starkt, och som under Johan Sverdrups ledning kände sig än starkare. Aldrig hade en skandinavisk teater varit vittne till sådana uppträden, som när den frasrika folkmötestalaren, »overretssagføreren Stensgård», blef föremål för Ibsens satir. Det var på andra föreställningen, som teatern blef tummelplatsen för lössläppta lidelser. Studenterna hade då infunnit sig så mangrant som möjligt. Första kvällen hade ungdomen ej brytt sig om att vara med: »Kristiania teater» var dansk, ansågs det, men snart fick man genom högertidningarnas jubel veta, att nu höll man före, att här gjordes propaganda för det goda gamla.
Knappt hade Lundestad vid andra föreställningen utbragt skålen för 17:de maj, börjades en örondöfvande konsert af hvisselpipor. Sedan förhöll man sig lugn, ända till Monsens replik kom, folket, »de, som ingenting ha och ingenting äro», men då brast stormen lös. Handklappningar och hvisslare om hvart annat. Man måste släcka gasen. Vid denna tid var Ibsen på mycket förnämt besök hos khediven af Egypten, som firade Suezkanalens invigning: denna inbjudning lär ha varit Karl XV:s förtjänst. Vid underrättelsen om uthvisslingen skref han dikten: Ved Port Said, där bland annat de orden förekomma: »Giftfluen stak — det gaf mindelser vamle». Det kan hända, att Ibsen aldrig blifvit en internationell diktare i samma grad som nu, ifall icke detta djupa sår hemifrån tillfogats honom, men säkerligen var det dock djupt beklagligt, att han en gång för alla hade fått intrycket att »släkten är värst», att det finns så mycket af partiintressenas kotteritrångsynthet i den krets, som stiftar samhällets lagar.
⁎
I »De unges förbund», är det partistriden, som
tar hans intresse i anspråk. Det är hetsjakten efter
att svinga sig upp genom att vara partiledare, som
utmärker Stensgård. Har Ibsen i Brand tecknat en
viljans fanatiker, tecknar han i Stensgård också på
sitt sätt en sådan, men en den egennyttiga viljans
karikatyr. Kan Brand sägas misslyckas just genom
den allt trotsande ärligheten i sina oegoistiska syften,
misslyckas Stensgård genom den allt trotsande
oärligheten i sina egoistiska syften, som för stora fraser
på tungan och under dem blott döljer en lyckojägares
simpla hunger. Men munhjälten Stensgård har, trots
ihåligheten af sina deklamationer, något af stor stil
öfver sig, just därigenom att hans afgudadyrkan af sig
själf har en viss naiv själfförblindelse. Han är en koloss
i sina egna ögon. Han vore outhärdlig som hufvudperson i ett stycke, vore han icke så lustig. För öfrigt
är hans skräfvel afpassadt efter mängdens
fattningsgåfva. Han vet, att misslyckas han också sju resor,
så kommer han att lyckas den åttonde. Han bär sina
motgångar med högburet hufvud. Utjagad genom dörren,
vet han, att han skall komma in genom fönstret
en annan gång, och när vi i en senare pjäs af Ibsen få återse honom, är han också mycket riktigt den höge
ämbetsmannen. I en karaktäristik öfver Gambetta har
Max Nordau en gång användt det ypperliga ordet om
dennes makt som folktalare, att han fick auktoritet,
därför att han tog sin myndighet som gifven sak, han
var »maktpockande». Demagogen Stensgård är lika
litet som den omsadlande konservative Stensgård
någonsin förlägen. Har han ingen aning om, hvarom frågan
gäller, pratar han ändå, som om han vore fackman och
satt inne med all sakkunskapen — han konstruerar
helt enkelt teorier om en verklighet, som icke finns
annat än i hans eget hufvud. Det är en ypperlig konst
för att göra sig trodd, ty den drar äfven förståndigt
folk vid näsan, man tror dock, att det finns någon
blygsel hos en människa, och en till den grad djärf
pratmakare, som ljuger fräckt, har möjligheter att lyckas,
där en mindre djärf genast skulle genomskådas. Men
det mest uppbyggliga i komiken är, att denne franke
lögnare är blott till hälften hycklare, ty medan han
ljuger, glömmer han, att han ljuger, därigenom
återförande tanken till fantasimänniskan Per Gynt. Ibsens
författarskap visar alltid för den, som granskar noga,
vissa reminiscenser af hans föregående typer, och
hans storhet visar sig just däri, att han ändock icke
upprepar sig. Han förmår ständigt att vara ny, ty
grundtypen har blifvit så omklädd i helt nya förhållanden,
att den aldrig blir en omsägning eller upprepning.
Ja, släktskapen mellan hans olika typer är så väl dold,
att den, vid en ytlig bekantskap med diktaren, ej är
skönjbar men först efter djupare studium uppenbarar
sig. Ibsen plagierar aldrig sig själf, men säkert är,
att man kan återföra hans älsklingsfigurer till vissa skematiska grundformer, och att dessa icke äro så
sårdeles många. Den ideale entusiasten är en, den
samvetslösa kvinnan en annan, kärlekens hjältinna, den allt
offrande, en tredje, humbugsmannen en fjärde, den
bespottande ironikern en femte och den afsigkomne en
sjätte, denne siste i alla möjliga former från den
storartade afsigkomne till den löjeväckande, från
byggmästar Solness ned ända till Hjalmar Ekdal och än
djupare. Och redan nu, efter denna korta uppräkning,
är listan så där tämligen fullständig.
Äfven hvad motiven beträffar, följer Ibsens tanke vissa banor. Så kan granskaren, om han har lust, ordna, städa, göra revision i hans litterära klädskåp och hänga upp hans tillhörigheter på några få spikar, med andra ord återföra mångfalden till en viss abstrakt enformighet. Men detta förringar icke alls diktarens storhet, och han vet detta så väl själf, att han långt ifrån att frukta beskyllningen för enformighet, om detta upptäcktes, själf påpekar denna »röda tråd» i sin diktning, då han med en viss anspräksfullhet i sitt företal till »Samlede skrifter» säger sig hoppas, att man nu bättre än förr skall inse sammanhanget mellan hans ungdomsarbeten och hans senare arbeten och tillråder, att man måtte taga kännedom om hela hans produktion för att icke vilseledas i sina omdömen och slutsatser. Ja rådet är godt, och den, som läser Ibsen från pärm till pärm, måste öfverraskas af detta sammanhang, denna »enhet i mångfalden», men den stora allmänheten tar sig knappast tid till detta, och här måste kritiken förkorta vägen genom sammanfattningar och öfversikter. Hvad »De unges förbund» beträffar, är detta stycke så märkvärdigt för Ibsens utveckling därför, att det är det första direkta angreppet mot den sociala karakterslösheten och den däraf härflytande förskämningen i den andliga atmosfären. Hvarje samhälle fordrar för fortbestånd och växt en summa af duglig kraft, som ställes till dess förfogande, för dess ändamål. Om de själfviska biintressena röfva bort från samhället denna nödvändiga summa af kraft, verka de på samma sätt som parasiterna på trädet, utblotta det på all lifskraft. Det är detta hemliga förstörelsearbete, som pågår öfverallt och gör samhällslifvet till en parodi på hvad det borde vara. Så visar ju »Samhällets pelare» i själfva sin ironiska titel styckets andemening — samhället är fallfärdigt, när just det, som skulle stödja, är ruttet, icke duger. Och i »En folkets fiende» är ock precis samma symbolik skönjbar: badorten, hälsostaden, är byggd på sumpmark. Hvad hjälper sedan en enskild mans ädla bemödanden — kan icke hela staden rifvas och flyttas, då hjälper ingenting. Partiella förbättringar äro slag i luften, när grunden är underminerad. Och här betyder detta, öfversatt från symbolspråket, att samhället är utdömdt, där verklig samhällsanda saknas, där den sumpiga grunden försvaras af alla dessa, som ha fördel af att bo kvar på den träskartade marken, som dra fördel af att ej behöfva flytta bo. Därigenom blir Stockmann sina medborgares förfäran, han ruinerar ju allt och alla, det finns ingen möjlighet att sluta fred med den mannen. Han måste jagas bort, som en pestsmittad måste han jagas bort, så att icke hans världsförbättraregalenskap må sprida sig. Det är klokt och rätt resoneradt från deras ståndpunkt, att han är omstörtningsmannen, orosanden, som ger ondt samvete åt alla dessa, nyss så lugnt hvilande människor, som gjorde sig glada dagar på andras bekostnad. Det fanns vissa tankar, som de icke ville tänka, vissa frågor, som de icke ville besvara, de voro sofvare, som icke ville väckas, och så kommer han och väcker dem. Vi äro som alla andra, hette deras sömnmedel, vi äro icke ett smul sämre än någon annan. Alla sko sig efter bästa förmåga genom medel, som gudbevars icke äro så alldeles otadliga, men kom ihåg — när hela världen har orätt, så har hela världen rätt, och vi ha rätt, ty vi tillhöra majoriteten. Då kommer detta strafftal, hvilket verkar som en gnista i en krutdurk. Tvärtom, säger Stockmann, det är majoriteten, som alltid har orätt. Flertalet utgöres af de dumma här i världen, fåtalet af de kloka, de som hafva intelligens, skarpsynthet, gåfvan att upptäcka det nya. Och idealet, det är icke någonting oföränderligt, det växlar med tiderna. Sanningar blifva gamla och dö som allt gammalt och efterträdas af nya sanningar, som i sin tid också skola dö och blifva gamla. Det är därför den läran är en evig lögn, att man skall tro på det förgångnas trossatser som orubblig vishet, att en auktoritet är oantastlig, därför att den en gång varit erkänd som en auktoritet. Ett rättesnöre kan vara bra för en tid, men det är därför icke rättesnöret, det enda beståndande rätta, det är icke sagdt, därför att det en gång varit bra, att det passar för en annan tid med förändrade förhållanden. Lifvet ikläder sig nya former och med lifvet också sanningen. Därför: intet stillastående, intet på stället hvila, »framåt» är lösen. Därför: ingen religion, som lär, att tidens afgudar äro oantastliga, nej, lefve kätteriet mot dessa, det är kättaren, som är sanningsprofeten. Och ingen tro på folkviljans ofelbarhet, på den allmänna opinionens omdömesförmåga. »Folket», i klump, i gemen är en samling lättledda, osjälfständiga fantaster, hvilkas öra man får, om man smickrar deras lidelser. Det växer en storm under hans ord, han finner sig stå ensam som Brand. Motad blir han öfverallt, förföljd, förkättrad, förhånad. Till och med hans få vänner våga icke längre stå vid hans sida, afsked får han från sin plats, skolan stänges för hans barn. Han drifves i landsflykt som en gång Ibsen själf, han är hemlös och vännlös — till och med de få, som han trodde på, ha icke mod att vara trogna, han hade till och med varit för sangvinisk, när han talade om ett fåtal som modiga — han är ensam — men »den ensamme mannen är den starkaste» — så slutar stycket.
Man höll, berättar Brandes, efter uppförandet af »Samhällets pelare» i Berlin Ibsen därstädes allmänt för att vara socialdemokrat, ehuru hans individualism naturligtvis, som vi lätt förstå, aldrig skulle kunna underskrifva en socialistisk samhällsordnings nivellerande former. Men misstaget måste erkännas vara lätt förklarligt, om man endast känner Ibsen efter detta enda stycke, ty han har aldrig med starkare kraft betonat samhällets skuld i att likasom gynna framkomsten af politiskt kotteriväsende och därigenom hyckleriet. När skeppsbyggmästar Aune försvarar sig mot beskyllningen att uppvigla arbetarna på konsul Bernicks skeppsvarf genom att i de arbetarföredrag, han håller för dem, åstadkomma missnöje bland dem med vissa missförhållanden på skeppsvarfvet, invänder han, att han anser det vara sin plikt mot samhället att upplysa dem om dylikt men får härpå till svar: »Ni har först och främst att göra er skyldighet mot det samhälle, som kallas konsul Bernicks firma; ty det är det, vi allesammans lefva af.» Och sådan är den genomgående synpunkten för alla dessa s. k. samhällspelare. Slutligen bekänner också konsuln själf, när han börjar känna, att grunden vacklar under honom, i en uppriktig stund för Lona, hans systers halfsyster, att »vi, som räknas för samhällets pelare, vi äro dess redskap». Förut har han också beskyllt samhället för att bära skulden därtill, att hvar och en dock har en mörk punkt, som han gärna vill dölja för världen. Lona svarar honom hvasst: »Och I kallen er samhällets pelare?» Bernick genmäler hånfullt: »Samhället har dem icke bättre», och får den mördande repliken tillbaka: »Och hvad ligger det då för vikt vid, om ett sådant samhälle stödjes eller icke?» Sådana ord ställa ju frågan om samhällets rätt att öfverhufvud taget fortvara i sina nuvarande former på sin spets. Ty om samhället uppmuntrar till feghet och otrohet mot sanningen, så att hvar och en går med dåligt samvete, då är det i sanning i hela dess organism något, som antyder en dödlig sjukdom, som förebådar dödsfallet förr eller senare. Skulle lifvet icke ha rum för de hederliga? Emellertid slutar diktaren här med en hoppfull hänvisning till ett samhällsbotemedel, i det att syndaren och hycklaren Bernick bryter med sitt förflutna genom en uppriktig bekännelse. Men innan detta sker, är stycket en storartad svartmålning af samhällets brister. Ingenting är uteglömdt i konkurrensstridens obarmhärtighet att vilja konkurrera ihjäl sina medtäflare genom försåt och fällor; nödlögnen som socialfaktor, kapitalismen som det enda beundrade och respektingifvande, oärligheten, som lätt blir förlåten, när den krönes af framgången. Men om det sociala anseendet är grundadt på makt, och om maktställningen oftast är grundad på list och våld, så åstadkommer allt detta också en genomgående förslappning af samvetet, äfven där måhända, som hos konsuln själf, bättre anlag skulle från början förefunnits. Detta är innehållet i konsul Bernicks historia. Hos dessa samhällsskyddare, hans stallbröder, representerade af den skräflande grosshandlar Rummel, den fromme Vigland och den salfvelsefulle adjunkt Rörlund, är det egoismen, som frodas under den yttre respektabilitetens mantel, kulten för det yttre skenet och mammonsdyrkan bredvid ett florerande bedrägerisystem. Och för att ingenting skall fattas, framställes också kvinnovärldens förbannelse, det smygande, skadeglada förtalet som en naturlig följd af den misstänksamhet mot allt och alla, som osäkerhetstillståndet medför.
Bedrägerisystemets metod exemplifieras genom Bernicks tillvägagående, då han först är ifrig motständare till allt järnvägsbyggande, emedan hans ångbåtar och skepp skulle få farlig konkurrens därigenom, och som motiv för sitt motstånd anför skälet, att han vill skydda samhället mot löst folk och dåliga seder. Han sadlar plötsligt om, när ett nytt förslag till en bibana, som skulle bli en inomlandslinje, kommer å bane, då han i hemlighet kan uppköpa tomter, jordegendom, grufvor, vattenfall och därigenom kan påräkna glupsk profit genom försäljningen af dessa. I bägge fallen bemantlar han alltså sitt uppförande med skenfagra försäkringar om nit för samhällets bästa.
Att uppfatta det kära jaget som själfva centralpunkten för sitt görande och låtande är äfven i detta stycke liksom i »De unges förbund» det samhällsonda, som förföljes, detta blir grunden till de tragiska förvecklingarna och karaktärsförsämringen hos styckets hufvudperson. Han låter sig dragas ned af de yttre förhållandena och drifves af dessa att ljuga sig fri från hotande faror. Och det småningom skeende syndafallet hos Bernick blir allt djupare. Han sviker sin fästmö, han ljuger på sin svåger ett brott, allt för att rädda sin fars fallfärdiga firma. Men han är allt annat än en förhärdad syndare, hvilken med välbehag är hård och samvetslös. Hans dåliga handlingar tyckas honom nästan påtvingade af de yttre förhållandena. Man ser honom spjärna emot liksom villebrådet i fällan, och han har icke makten att äfven med rifvet skinn göra sig lös. Och slutligen gör han sig skyldig till ett brott genom att låta det sjöodugliga skeppet afsegla, hvars skeppsbrott skulle låta honom bli kvitt svågern Johan, det besvärliga vittnet till hans ungdoms synder. Men då, när den dödsfara, i hvilken han störtat en annan, hotar att öfvergå hans egen son, som rymt hemifrån för att medfölja fartyget, då inträffar en andlig kris hos honom, som ställer honom inför samvetets spegel så som aldrig förr. Han blir slutligen medveten om det ohyggliga i att, som Stockmann på sitt drastiska språk uttrycker det, behöfva »spotta sig själf i ansiktet». Och när han slutligen får veta först, att sonen räddats, sedan att skeppets afsegling i sista stund förhindrats, har hans samvete genomgått en andlig tvagningsprocess genom dessa ögonblicks erfarenheter af lidande intill döden och oförtjänt lycka, en process, som gjort honom till en ny människa. Han låter sina medborgare veta allt just i det ögonblick, de uppvakta honom med ett festtåg till hans ära. Nu låter han den medborgerliga aktningens falska skylt falla för att ha samvetsfrid. Han tror sig ha för denna seger att tacka sin hustru och Lona. Han upprepar i annan form det, som Böjgen säger, när han flyr för klockringningen och Per Gynts åkallan af modern: »han var mig för stark, det stod kvinnor bakom honom!» Så säger också Bernick: »Det är ni kvinnor, som äro samhällets pelare». Men härpå svarar honom Lona Vessel med de ord, som afsluta stycket: »Då har du lärt en skral visdom, svåger. Nej, du; sanningens och frihetens ande — det är samhällets pelare».
Denna omvändelse har blifvit både mycket klandrad och mycket berömd, och på tal om dess berättigande erinrar Emil Reich om den österrikiske dramatikern Grillparzers ord:
»Passionernas konsekvens är det högsta, som vanliga dramatiker veta att skildra, och vanliga konstdomare veta att uppskatta, men först de ur naturen gripna inkonsekvenserna ge oss lifvet i bild och äro det högsta i den dramatiska konsten.»
| ← Kapitel 4 | Upp till början av sidan. | Kapitel 6 → |