Henrik Ibsen/Kap. 4
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
IDEDRAMERNA BRAND OCH PER GYNT.
Säkert har Ibsen icke varit främmande för de känslor, han låter Brand uttala i orden:
jag aldrig gick, som nu jag går.
Hvart spörsmål genljudsfattigt slår
man undan här med ömkligt kält.“[1]
Honoraret för »Kjærlighedens komedie» var 100 spd., och trots sin futtighet var detta honorar för tidens förhållanden frikostigt tilltaget, och efter den dåliga medfart, som träffade dikten från kritiken, kunde knappast så pass goda honorar numera påräknas, och framtiden såg därför särdeles mörk ut. Då kom »Brand» 1866 ut på det Gyldendalska förlaget och väckte ett enormt uppseende. Det var icke längre »ekofattiga» spörsmål, diktaren nu hade uppställt. I Köpenhamn, har en kritiker berättat oss, dryftades boken bittida och sent, och snart skedde detsamma inom hela Skandinaviens bildade värld. Och det var ej att undra på, om denna dramatiska dikt väckte entusiasm och beundran, lika väl som förvåning och opposition. Diktaren stöter i domsbasun för tiden, och dikten innehåller i hvarannan rad en kvickhet, ett epigram, där udden riktas mot gängse åsikter eller af vanan helgade samhällsvanor och allmänt brukliga talesätt. Mot den gamla kulten af de stora minnena riktas ord, sådana som dessa:
en Goliath till farfarsfar.
Hvad staten ser i religionen, en världsmannamoral, utvecklas i prostens tal sålunda:
den makt, som bäst förädlar tonen.“
Och huru satiriseras ej fogden, en på sitt sätt välvillig och präktig karl, som efter bästa förstånd verkar för det allmänna bästa, men inom vissa gränser förstås. I de stora samhällena, menar han, kan man ju tala »med resonans», som det på ett ställe i dikten heter, men det går icke i de små förhållandena, och fogden förmanar Brand att låta udda vara jämt och låta bli att taga saken så där allmänmänskligt och utmanande:
men alltid inom mitt distrikt.“
För hvart gisselslag, som diktaren slår, är det som om något af en storm hven kring pisksnärten. Versens malmfulla pansar sluter sig kring hvarje påstående, skyddande tanken och likasom förevigande den. Allt är, säger Brand, fångadt i kärleken till det egna jaget, i kärleken till matfatet eller till äran. Religionen betyder numera blott ett stafvande på Fader vårs fjärde bön, och hvad vill man se hos Gud — jo, en Gud som ser genom fingrarna, en skröplig åldring »med kalott och måne». Man ropar på det humana, men Gud var icke human mot Kristus, när han bad: »tag denna kalken ifrån mig». Och genom att slå af på fordringarna har hela folket blifvit fördärfvadt. Det gäller nu att komma undan både starka handlingar och till och med starka känslor, man skapar sig en bekväm religion, kyrkan är »hatten, som bör passa alla hufvuden», alla marschera i samma marschtakt med lika långa steg. Så kommer man till söndagskristendomen, som tages af och på som ett klädesplagg och till denna feghetens lefnadsordning, som beskrifves så, att hvar och en är en bråkdel så i förtjänster som i fel,
en bråkdel så i ondt som godt.
Den goda tonen är att vara
smått trofast efter fädrens sed,
smått fallen för de glada lagen,
ty detta voro fädren med,
smått varm om hjärtat, när pokalen
vid granna sånger höjs i salen
för Norges lilla fasta folk,
som aldrig tålde våldets dolk.
Och sedan för att dölja all bristen och halfheten öfverstrykes det alltsammans med artighetens fernissa, man komplimenterar hvarandra. Vidräkningen är så grundlig som möjligt: att först förklara, att religionens idealism har förvandlats till materialism och sedan äfven förklara, att icke ens denna materialism är hel och ärlig. Genomgående hudflänges valspråket opportunismen, hvarken hvitt eller svart men grått. Väckelsen till Brand fick Ibsen af pastor Lammers, som i tjugu år var statskyrkans präst och just i Skien, Ibsens födelsestad, var dennes verksamhet förlagd. Denne man, som var en i sitt slag helgjuten personlighet, sade i sin afskedspredikan, att kyrkorna voro komedihus, den officiella gudstjänsten en afgudadyrkan och stiftade som fripastor en »apostolisk kristlig menighet». Men den egentliga väckelsen består dock däri, att diktaren upptäckt, huru egennyttan eller ärelystnaden är den egentliga driffjädern, hvilken som hemligt motiv ligger bakom de flestes handlingar, i det att handlingens värde mätes blott efter det gagn, den gör den handlande:
och nöja sig med segerns gagn,
gif kungar, furstar lika makt,
på deras storverk sen gif akt,
bjud konstnärn att i löndom måla
de taflor, som af skönhet stråla.“
Nej, nej, då skulle ingen bry sig om stordåden: hängifvandet finns ej hos en enda. Det är verkligen, när man läser dessa ord, underligt att finna, hurusom kritiken på många håll uppfattat dikten som ett inlägg för en individualism, som ej ser något högre än det egna jaget. Brand predikar mannaviljan som det högsta goda, det är sant, han predikar den ensidigt, låt vara rått, men det är en mannavilja, som går i lydnadens tjänst, som utplånar sig själf för idén, den högre makt, som Brand kallar Guds vilja, så att dikten snarare borde kallas själfoffringens dikt än individualismens, ty när Brand predikar viljan, så är det viljan att lyda, lyda just krafvet på offret af det personliga, och att lyda villigt — det är hvad Brand menar med vilja, något som för öfrigt Ibsen med ett tydligt ord, som egentligen icke borde medge någon misstydning, kallat: offervillighet. Brands misstag är just, att denna högre vilja fordrar allt eller intet, att hvarje ackordets, dagtingandets ande är satan. Om man medgifver detta, skall det vara lätt att skilja sant och falskt i Brands lära. Ej så, att de lifsproblem, som här uppkastas, någonsin kunna lösas genom någon formel, men så att man ej behöfver finna så afgrundsdjupa konstigheter i Brandgåtan. Hvad, som fördunklar denna karaktär, är naturligtvis, att Ibsen låtit sig angeläget vara att göra den till en blandning af öfvermod och mod, och att Brand själf med brinnande vältalighet förkunnar ej blott, hvad som gör honom stor, utan lika vältaligt, hvad som gör honom liten, utan att diktaren med ett ord vårdats ge pekpinnens fingervisning, hvar det ena slutar och det andra tar vid.
Den skandinaviska publiken har en stor tacksamhetsskuld mot Fredrik Hegel, den då varande Gyldendalska bokhandelns redan då mäktige förläggare. Han omtalade för Henrik Jæger flere decennier senare, huru han mottog ett manuskript af en för honom fullkomligt obekant författare från Norge, och sedan han under nattens lopp genomläst det, var han ett enda stort frågetecken, fullkomligt förbryllad. Ja, det är icke svårt att tänka sig, att denna rasande diatrib mot tidens »bleksotslif», mot kampodugligheten, mot det »humana», som var tidens religion, mot kärleken, som alltid användes som slagord för att dölja brister i viljan, mot all denna slappa världsmoral, som aldrig vågade, alltid lofvade med ord och alltid ljög, alltid betalade i fraser i stället för i den barmhärtiga handlingens klingande mynt, man har verkligen lätt att förstå, att så mycket revolutionärt sprängstoff icke var lätt att med ens smälta. Men snart var Fredrik Hegel ense med sig själf: boken skulle fram, och han erbjöd glänsande förläggarevillkor för Ibsens dåvarande förhållanden. Hvem vet, hvad som hade händt, om icke Hegel hade varit situationens man? Det är alltid fåvitskt att ställa sådana spörsmål, men de ha alltid ett nyfikenhetsbehag. Hegel tog boken, och därmed hade han icke blott gjort diktaren en stor tjänst men också sig själf och firman, affärsmässigt taladt.
Dygd kommer af duga, brukade vår Thorild säga. Den texten predikar också Brand. Den vanliga samhällsmoralens slapphet — att icke duga till att göra offret, fast man ser det rätta — är just hvad Brand vill förkunna. Hvad är en läpparnas bekännelse värd? Att betala med handling genom att fylla tunga plikter, det har man glömt bort.
Brand vill vara något helt, icke en bråkdel, och han offrar sig och andra för detta. Han har sagt modern, som hänger fast vid sina pengar, att när hon en gång dör, skall han komma till henne med tröstens ord, om hon kallar på honom, men ett villkor har han ställt: innan han kommer, skall han ha den försäkran, att hon vill offra sitt orätta mammon till sista skärfven. På dödsbädden skickar hon efter honom, hon vill ha hans tröst och sakramenten men blott offra en del af sina pengar. Hans svar är: intet eller allt — han kommer ej, och hon dör. Och samma »intet eller allt» är hans svar till hans hustru Agnes, »en af de härligaste kvinnogestalter i nordisk litteratur» säger med full rätt en granskare. Han har fört henne med sig till prästbostället invid fjällväggen, uppfluget där som ett fågelbo med dalkitteln under, som är beskrifvet nästan med polarnattens fasor. Där kommer solen vid midsommar ned på den branta fjällväggen tre veckor. Alf, Brands lille son, vid hvilken både han och Agnes äro innerligt fästade, förtvinar och dör däruppe, då Brand halsstarrigt vägrar att öfverge sin post som denna öfvergifna fjällförsamlings själaherde. Han skulle vilja flytta, så gärna, som han vill lefva, men han får icke offra sitt kall för sonens skull. Och slutligen offrar han också Agnes med sitt oförnuftiga och orimliga kraf, då hennes längtan efter barnet förefaller honom att vara en sjukligt jordisk sorg. Han förbjuder, med i hemlighet blödande hjärta, hvad han kallar hennes relikdyrkan af barnets kläder, som han ger bort åt en kringstrykande sigenerska: allt eller intet. Och Agnes dör i denna hemska atmosfär af lifsfientlighet, fortfarande älskande och beundrande denne viljans man, som gett henne sitt hjärta och hvilken hon gett sitt, fast han är så sträng.
Brand har i grund och botten ett varmt hjärta. Han är långtifrån likgiltig för den jordiska känslan, men allt måste offras, anser han, när »krafvet», fordran på pliktuppfyllelse, kommer. Modern har från dödsbädden låtit hälsa honom: »Gud är icke så hårdhändt som min son.» Läkaren säger honom:
står bokfördt, som din rikdomsrad
men präst, ditt conto caritatis
är bokens hvita jungfrublad!“
I dessa ord ligger hela Brands debet och kredit. Han har mandomsviljan, men han saknar kärleken, han saknar den ej som önskan, men han behandlar den som syndig önskan. Agnes uttrycker ömt förebrående samma tanke: han bjöd plats vid sitt hjärtas rika bord, hvarje sorgens och nödens son, hvarje barn, som grät, hvarje mor, som led:
Du gisslar den, du håller kär.“
»Dig?» frågar Brand, och hon svarar, hvad kärleken alltid svarar, sitt nej:
men mången vid ditt stränga kraf
allt eller intet fallit af.”
Att Ibsen skulle uppställa Brand som någon idealpersonlighet, är ett besynnerligt påstående.[2] Han sitter inne med, om jag så får säga med ett groft ord, den karlaktighetens idé, som har mod och kraft till att handla, det är som sådan, han har diktarens sympati, men diktaren har aldrig velat framställa honom som en inspirerad. Det är därför, som Ibsen i ett bref till Brandes säger, att denna dramatiska dikts idéhjälte lika gärna kunnat vara en bildhuggare, en politiker och ej en prest, t. ex. Galilei, fast denne i så fall »måst hålla sig morsk». Man har, fortsätter diktaren, ej tillräckligt förstått diktens objektivitet. Under detta uttalande, efter vanligheten, när Ibsen lyfter litet på själfbekännelsens Isisslöja, ganska förbehållsamt, torde dock med all säkerhet ligga detta, att Brand för honom själf icke framstått som någon ofelbar idéns kämpe, besjälad af, låt oss säga, sanningen i absolut form, men som ett exemplar bland många på ett reformatorsgeni, som också kan återfinnas i helt andra förhållanden. Och obestridlig rätt tycks han mig ha att häfda, att han själf intagit en kritisk ståndpunkt gent emot Brand. Denne har Ibsens sympati, för så vidt han utför ett stort verk på jorden genom att predika mot hvad han kallar slappsinnet, lättsinnet, vildsinnet, men redan de här nyss anförda vittnesbörden, moderns, läkarens, och Agnes’ om att han är hård, jämförda med slutets själfbekännelse, peka hän på den ensidighet, hvilken vidlåder honom och som är diktens djupaste intresse. Den har icke försvarstalets partiskhet men det tragiska vemodets storhet i framställningen af fanatismen, omänniskan hos Brand, som Ibsen ser så tydligt.
Brand är, därför att han vill vara det, lagpredikanten förkroppsligad. Du bör — du måste — du skall. Plåga sig, späka sig, är för honom ett nöje att påbjuda som motvikt mot tidens slapphet:
så husk, at du har intet givet.”
Begraf den jordiska fröjden, lägg sveptäcket om den, höj dig öfver det mänskliga, det begränsande lilla njutningslifvet, tro ej på din vikt som person, du är en atom som enskild, en »gudstafla» är du, hvarpå Gud skall skrifva. Brand kommer som straffets ande öfver människorna. Har du fyllt din plikt? ljuder den stränga rösten förskräckande in i det glada laget, där man leker och skämtar, och glädjen vissnar, kärleksglammet tystnar, skrattet förstummas. Plikten blir tung, en börda, ty alltid är det afdöendet af sitt eget jag, han fordrar, fullgörandet af ett oändligt kraf. Medlidande finns ej för honom, han känner det ej ens för sig själf, dödsfaran trotsar han för att bringa en brottslig själ tröstens ord, någon misskund hyser han ej för hustrun, det är en synd att vika en hårsmån, att pruta på pliktbudet är brottet. Att dö från all känsloegoism, vare sig den gäller en själf eller ens egna närmaste, det är att vinna sig själf.
Den nya kyrkan, som han själf har bekostat, med hela sin förmögenhet, står färdigbyggd. Känslan af att vara ensam har fyllt honom allt sedan Agnes’ död. Det officiella lifvets män, fogden och prosten, möta honom nu vid invigningsfesten. Ejnar, Agnes forna trolofvade, förr en glad artist, nu en trångbröstad pietist, träffar han också. Dessa människor kämpa blott för ett och samma intresse: frid med världen, frid med gud, frid, frid! Och den nya kyrkan med sin höga hvälfning blir honom för liten äfven hon. Ett slags ursinnigt parodiskt festraseri fattar honom. Han vill fira en fest af helt annat slag, en offerfest efter hans sinne, icke detta högtidliga talande, ej heller denna festmiddag, gifven till hans ära, hvars lamstek prosten berömt, han önskar föra hela denna menighet bort från det tempel, som står på en viss plats, till det tempel, som kan resas öfverallt, som icke är bundet vid tid och rum, där man tillbeder i ande och sanning, naturens egen kyrka. Lifvet har blifvit liksom en dröm för honom — han är nu den halfgalne svärmaren. Han håller ett eldande tal till folket, han kastar nycklarna till den nya kyrkan i älfven. Man följer honom i ett ögonblicks känslosvallning upp mot höjderna, men plötsligt höja sig allas röster i en fråga, en missnöjets fråga, underblåst af prosten och fogden: hvart för han dem, hvilken lön kunna de vänta? Han svarar: törnekronan, viljans renhet, känslan af att vara ett helt, och det slutar med att man förföljer honom med stenkastning. En stackars samhällets utstötta, en halfgalen flicka Gerd åtföljer honom. Det blir hans grafskrift, säger prosten triumferande: han vann en människosjäl, och hon var en galning. Han sträfvar upp till »iskyrkan», där hon har sitt vanliga tillhåll. Så kallas en fördjupning invid fjällets topp, där snöskredet kan göra, att golfvet under foten brister. Nu när alla ha bedragit honom, märker han ändtligen, att han också har bedragit sig själf.
efter lys og sol og mildhed,
efter fredens kirkestilhed
efter lifvets sommerriger.“
Han har ropat på Jesu namn. Frälsningen hade varit att se, att det finns sommarsol från höjden, medan han ständigt gått den obeveklige hämnarens, den stränge gudens ärenden. Isskorpan brister, medan han hör en röst från höjden ropa: Deus caritatis, som en motsats mot mannaviljans qvantum satis. Och strax innan snöskredet, som begrafver honom, kommer, utbrister han:
jeg kan knæle, jeg kan bede.“
⁎
Brand är ej den kärlekslöse, men han vill bli det,
ty kärleken hindrar och binder viljan, tror han,
kärleken är hänsynet, som börjar underhandla, när det
gäller att offra. På detta sätt kommer Brand att hata
kärleken, att i den se det diaboliska, frestelsen, det onda, medan kärleken just är det gudaborna, det goda, en
utstrålning af den högsta visheten. Kärleken är alltid
uppfostrans högsta konst, och Brand har framför allt
velat vara folkuppfostraren. Radikalt är misstaget.
Brand blir i själfva verket den »jaglöse», den oindividuelle genom att vilja döda kärleken och känslan — han blir ett förkroppsligadt förbud, ett negativt låt bli. Han verkar därför på människorna hemskt, de fråga sig, om han ej har något hjärta, han som andra. Pliktens dödskyla, negativiteten af förbudet utströmmar från honom, han är lagboken, inför hvilken alla stå som brottslingar, läkarboken, vid hvars läsande man tycker sig ha alla sjukdomar. Utan att han själf förstår det, blir hans hjärterannsakan en mani att vara detektiv, som upptäcker brott i allt. Hans tragik är, att han genom att vara principmänniska blir omänniska, han blir därför, fullt konsekvent, utstött ur människornas samfund och fördrifven, han slutar med att icke ha hus eller hem i någons hjärta men får söka det i ödemarken tillsammans med en halfgalen flicka. Det är då som nådens gud uppenbarar sig för honom. Är det då sant, att kärlekens gud verkligen är kompromissens gud, ursäktar fegheten, gillar halfheten, straffar pliktlydnaden, troheten intill döden? Ånej, offret som framburits af Brand, har bara icke varit det rätta. Det är icke känslan, som skall offras, det är barnsligheten, nycken, som skall offras, och manligheten, som skall vinnas. Och ehuru Brand just talar om mannaviljan, förstår han icke, hvad hon är, ty hon är icke ett yttre maktbud, påtvunget andra som en dogm, mannaviljan är en förståendets vilja, som därför kan afpassa sina fordringar, ej med beviljandet af eviga eftergifter och prutmåner, men med ett erkännande af, att olika individualiteter behöfva olika mått. Att ställa krafvet absolut: intet eller allt, det är att misskänna förlåtelsen och barmhärtigheten, det är att häda kärleken, som med sin makt kan skapa en nyfödelse i ett människohjärta. Det är blott kärleken, som föder, här, som alltid, är den skapande, medan det abstrakta budet och förmaningen aldrig skapar. Kärlekens pedagogik är alltid något af skön konst med alstringens glada drift; medan lagens förmaning är förskräckelsen, som enbart blott förlamar. Och kärlekens gud hämnas på Brand genom att visa honom förlåtelse, genom att uppenbara sig som den evigt milde, som förstår, att helighetskrafvet icke är rättvisa. Deus caritatis!
⁎
Året 1864 är, som redan antydts, märkligt genom
omslaget i diktarens lifsuppfattning. Genom Tysklands
öfverfall af Danmark och den neutralitet, som
därvid den skandinaviska norden iakttog, led hans
tro på romantik och därmed en god del af hans
ungdomsillusioner ett ohjälpligt skeppsbrott. Han märkte,
att i realiteten den starkares rätt — våldsmakten,
näfrätten — respekterades, att en storstat ostraffadt fick
begagna sig af denna rätt. Samma bistra läxa, som
samtiden lär oss genom betraktelsen af Finlands öde,
af armeniernas lidanden, samma läxa, som konungamordet
i Serbien nyligen gett oss, att en lyckad kupp,
en fait accompli, ej blir åtalad och lagförd af dem, som
makten hafva — likgiltighetens läxa — läxan, att
världen tycker, att icke-inblandningspolitiken är den rättaste, därför att den är den bekvämaste, gjorde på
Ibsens sinne det djupast smärtsamma intryck, som hans
bref till Brandes visa. Han märkte, att hvad man med
höga later förkunnade som ridderlighet, när det gällde
att hålla festtal, icke fanns i politiken. Ja han blef till
och med orättvis mot oss svenskar i sitt bedömande
af den Manderströmska politik, som afrådde Karl XV
att antaga sig Danmarks sak och förklara krig. Ty det
är svårt att veta, om vi svenskar genom vär
mellankomst hade åstadkommit något annat än att bota ett
ondt med hälften värre. Det är orättvist att bryta
stafven öfver denna politik. Utan tvifvel var den icke
förestafvad af feghet, men af ärlig öfvertygelse, att
ett deltagande i denna kamp blott skulle förorsakat
fruktlös blodsutgjutelse, och att åskådarrollen här var
oss påtvingad af förhållandenas makt, en nödvändig
försiktighet. Ett vågspel för att rädda någon bör man
underkasta sig, men att gagnlöst offra lif eller blod
det är dock för mycket begärdt. Ibsens förakt då för
svenskheten återspeglas i Per Gynt. Ministern Hussein
är diktad med tanke på Manderström, och fellahn med
sin kungamumie på ryggen gisslar grymt våra deklamationer
om Karl XII.
Men bredvid året 1864 har också årtalet 1866 eller årtalet för Brands första utgifvande satt sina djupa märken i diktarens uppfattning. Han är nu den framgångsrike i stället för nyss förut den af ödet förföljde. Han blir plötsligt en välbärgad man, därute i Rom. Och han byter yttre skick helt plötsligt, som Jægers litteraturhistoria berättar oss med en öppenhjärtighet, som icke lämnar något öfrigt att önska. Han gick i Rom som »en fattig sate», Ibsens egna ord till Jæger. Han var, efter hvad samme sagesman vet att berätta, »den sämst klädda af hela den skandinaviska konstnärskolonin». Han bar »den traditionella konstnärskostymen, mjuk hatt, fladdrande lockar, sammetsjacka, om man hade råd därtill, annars en sliten rock». Kort efter »Brands» utgifvande inträffade, fortfarande enligt samma källa, en fullkomlig förändring i habitus och skick. »Fin sammetsjacka, skinande hvit väst, käpp med guldknapp, elegant, väl soignerad från topp till tå.» Och det inbundna, korrekta, som alltsedan utmärkt honom, väckte köpenhamnarnas förvåning, när han aflade en visit i den danska hufvudstaden. Man hade väntat sig ett norskt urskogsgeni med kraftord och bärsärkalynne, i stället möttes man af en fåordig världsman. Köpenhamnarna ha icke varit ensamma om denna förvåning öfver skaldens yttre uppträdande. Det är en stark motsats mellan detta och den oräddhet, med hvilken han rör sig bland tidens mest brännande spörsmål. Och likväl är det den likheten, att han ej heller i sin dikt tar bladet från munnen fullkomligt, han är sfinxen. Vi hafva ett stycke af hans manuskript till Per Gynt aftryckt med facsimileskrift i Jægers norska litteraturhistoria: det är ren skönskrift, skrifvet med en piktur, som är en pensionsflickas petigt cirklade stil. Man kan ibland icke värja sig för, att det ligger en önskan att förvåna bakom denna ytterst förnäma hållning, en skymt af effektsökeri. Men den är dock framför allt en försiktighetsåtgärd mot påflugenhet och nyfikenhet. Och slutligen är den tvifvelsutan också en skyddsåtgärd mot hans egen natur. Ty att här finnas vulkaniska krafter, att det finns vildhet på djupet och en underjordisk eld, är väl icke för djärft att antaga. Det blir då en tvingande nödvändighet att lägga en hämsko på detta temperament, att anlägga mask. Och slutligen finns det en stolthet hos honom, som gör att han, då han som diktare måste bli ett föremål för kommentarier, ej vill ge nyckeln till sin privatmänniska. Ibsen har själf gifvit sin förklaring dessutom. Falk i »Kärlekens komedi» säger, att han hatar att gå med »fräckt urringad själ», att blotta sin hjärtevärme, »som unga kvinnor gå med nakna armar», och Jatgeir, i »Kungsämnena» förklarar, när Skule förundrar sig, att det likasom finns två människor hos honom, en, som i lustigt lag är tigare, och en, hvilken, när man är ensam med honom, man har lust att välja till vän: »Jag har själens blygsel, herre, därför kläder jag icke af mig, när det är många i hallen.» Alltmera utvecklar sig Ibsens böjelse för diplomati, för isolering. Han blir allt mer och mer majestätisk, allt mer och mer svåråtkomlig. Han börjar att förakta fantasimänniskan, när hon icke har en idé att kämpa för. Och han diktar Per Gynt. Det är första symptomet till detta förakt, första tecknet till hans realism under denna andra period. Brand har redan betecknat vändningen i diktarens lifsuppfattning. Tanken, att mänskligheten måtte vara en korporation, där själfuppehållelsedriften i rent yttre afseende spelar rollen af lifsprincip, är första obehagliga öfverraskningen för diktaren. »Per Gynt» utvecklar med oförliknelig fyndighet, hur den glada sorglösheten hos ett ögonblickets barn kan blifva till en hel lifssaga utan hvarken början eller slut, idel ansatser. Och dock är Per Gynt icke osympatisk. Ja han har mera inom sig än det han blir, han är icke blott en älskvärd tok, han är diktare. Svag för alla frestelser är han, men hvardagligheten fångar honom icke, det är på en gång hans styrka och hans svaghet. Vagabonden hos honom kan icke fästa sig vid någonting med allvar. Hela hans lif är ett kringflackande, en irrfärd. Dikten är hållen i sagospelets marionettlustiga ton och använder trolldomsapparat och fantastiska scenerier. Dess motiv är hämtadt ur en norsk folksaga. Per Gynt är sonen till en förmögen bonde, som gör ända på sitt välstånd i sus och dus, och under tiden sitta Per och modern hemma och bli kamrater i lust och nöd. Och för att hålla modet uppe, dikta de sagor. Verkligheten är för ohygglig, modern säger själf, att hon visste icke bättre råd än att glömma, »att skaka sorgerna af sig, skjuta tankarna ifrån sig». »En begagnar brännvin, en annan lögner, vi begagnade sagor.» Att se ödet i ansiktet, »træde skæbnen under øjne» det kan man icke våga.
Det var första sömndrycken, Per fick. Af moderns hand räcktes den, och första bekantskapen med den fagra fresterskan fantasin, som skall bli hans lifs goda och onda genius, stiftades genom modern.
Den mycket prisade scenen vid moderns död är typisk för dessa bägges förhållande, och hvad den diktade världen varit för dem. Per sitter på sängkanten, och han lyckas förjaga moderns dödsångest genom att dikta henne in i himmelen. Inför dödsögonblicket med dess allvar spelar han komedi och utför själf de tre rollerna: han själf, Gud fader och sankt Petrus. Trots invändningarna af helgonet, som vaktar himmelrikets port, släpper Gud fader in henne, då Per är böneman och går i borgen för att hon är ett praktexemplar. Grotesk som scenen är, finnes det likväl en härlig fond af ömhet och fantasiöfverdåd i den.
Hvarför älskar Solvejg, idealflickan, denne opålitlige äfventyrare? Är det icke onaturligt? Måhända, men hon ser hos honom något, som bör räddas. Hon älskar honom, därför att han har ett barns naivitet och ett barns oförmåga af själfbehärskning. Denna karaktär, som är sammansatt af olika lynnen, växlande mellan yster munterhet och svårmod, mellan vekhet och vrede, trots och feghet, har i sin pojkaktiga oförskämdhet romantikens glädje, som befriar från hvardagarnas gråa enformighet.
Solvejg är kvinnan i sin prydno, naturligtvis ej därför, att hon är den fullkomliga hängifvenheten, detta vore i och för sig osjälfständighet, men därför att hon tillsammans med detta äger kärlekens kraft att skapa, att nyföda en människa. Hon ser hos Per det ädlaste hos honom, hon tror, att han skall komma tillbaks en gång, »hon kan vänta». Skamligt bedrar han henne, och han kommer tillbaka, nedbruten och förtviflad. Då, när yttersta domen tycks vara fälld öfver honom, en syndare, hvilken ingenting är värd, därför att han aldrig varit ett jag, aldrig gjort någonting, som kan gälla som viljefast handling, då räddar honom Solvejg genom att säga, att i hennes tro, i hennes åskådning af honom, lefver Per Gynts bästa jag, och denna hennes fantasibild af honom får vara löftet om hvad han kanske kan eller kunnat blifva. Och nu skall hennes stora barn sofva, ty nu är den gamle gossen trött. Då viker »knappstöparen», som varit den rättfärdige domarens tjänare, han uppskjuter domen, han säger, att än en gång skola de träffas, vid dödens portar, vid den sista korsvägen.
Och hvad är det Solvejg har sett hos honom? Hvad som nyss uttrycktes med, att hvardaglighetens tyngd icke hvilar öfver honom, det utsäger hon själf så, när hon uppsöker honom:
bar mig det bud, at nu fik jeg komme,
det blev som lifvet var sluknet der nede,
jeg kunde ikke hjærtefyldt le eller græde.“
Ja, låt vara att Per Gynt är stämningsmänniskan, men han kan »hjertefyldt» le och gråta, och därför kan han också hänföra och lyfta alla med sagodiktarens makt. Den evige lögnaren, därför att han alltid låter sig själf vara hjälten i alla dessa underbara sagor, gycklaren, som aldrig kan förstå, att lifvet är allvar, men med allt detta — den glade. Om Solvejg förstår allt det finaste i hans natur — är »böjgen» den sagofigur, i hvilken diktaren personifierat allt det sämsta hos Per. Jag hänvisar, på tal om »böjgen», till något af det bästa, som någonsin sagts om Ibsen, karakteristiken af Böjgen af en svensk tänkare, Lundaprofessorn Hans Larsson.[3] Beklagligtvis tillåta utrymmesskäl blott ett kort citat. Men låt oss först söka återge situationen, då Böjgen uppträder. Per har nyss sagt sitt nej till Dovregubben, trollens kung, och allt hans anhang. Han har uppe i fjället, där han irrar omkring som en af socknen utstött, en medborgerligt förtroende förlustig, blifvit frestad af trollkungens dotter och beslutit sig att bli troll. »Dovregubben» är en i stil med folksagans tungomål halft humoristiskt tecknad kung i det ondas rike. Per låter binda på sig trollsvansen och rättar sig ganska lydigt efter trollkungens fordringar, han har ganska goda »anlag att bli troll» förklarar bergakungen, men då denne äfven fordrar att få göra ett snitt i ögat på honom, blir Per betänksam. Han frågar, då han får höra, att han skall få trollens syn, om han kan få tillbaka sin syn som människa, och då detta förnekas, betackar han sig för äran att bli den presumtive arftagaren till Dovrekungens alla tillhörigheter. Det blir nu strid af. Trollungarna reder Per sig någorlunda emot, men sedan kommer Böjgen. Hans Larsson säger: »Det ligger lust och fröjd i att rycka sig lös, men sedan kommer den tunga striden till hvardags, då glömskan vill lägga sig öfver sinnet och vanmakt och sömn binda själen. Då kommer striden med Böjgen.» Han fortsätter:
“Pers inre blir för honom som ett hem, som hela hans håg står till, men som han icke vågar träda in i. Det är så mycket, som skall fram, när någon stiger genom hemmets dörr, en sorg, som vill se oss i ögat, eller en fröjd, som vill klinga ut, ett hjärteord i alla fall, som vi bära på och som kan vara så oändligen tungt att säga. Per Gynt bäfvar tillbaka för allt det, som skall rifvas upp vid det steget. Så vänder han ständigt om, som han gjorde vid Solvejgs tröskel, “går udenom“, går omkring… Det är så många tankar, som aldrig blefvo tänkta, ord, som aldrig kommo fram, tårar som aldrig löstes, så mycken glädje, som aldrig fick klinga ut. Det är Böjgen, som med sömn bundit vår ande.“
Pers kringströfvande lif i yttervärlden kunna vi icke här följa. Han vill stå »med valfri fot mellan lifvets lömska fällor». Han visar sig alltjämt som tusenkonstnären genom sin underbara andliga smidighet. Han håller på att bli kejsare, sedan han blifvit rik man som skeppsredare i Charlestown och därpå förlorat allt. Han möter Anitra, beduinhöfdingens dotter, och förälskar sig i henne, och hon bedrar honom. Med ett ord: ett virrvarr af äfventyr genomgår han, som betecknar virrvarret i hans egen karakter. Han slutar med att ända i dårhuset, där han får studera människokarakterer på själfmordets gräns, hvilken de öfverspringa med en lättvindighet, som slutligen förskräcker honom, ty där ser han en fantasi, som kommit till det farliga stadiet att vilja och handla. Han börjar på att förstå, att man kan bli en fantasins martyr lika väl som en fantasins kung, att fantasilögnen kan föda smärta, lika väl som glädje. Och när så »knappstöparen» kommer, då får han veta att, om han icke kan göra reda för sig som ett jag, skall han bli dömd att som odugling och nolla läggas i stöpslefven och smältas ner. Det är då Solvejg räddar honom. Per Gynt är visserligen hållningslös och karakterslös, men han är dock tillika naiv, den oftast omedvetne falskmyntaren, som misstar drömmen för verklighet, och hans själfbedrägeri är hans försonande drag.
Den, som älskar att skönja metodens konst i en diktares arbete, bör lägga märke till den utomordentliga konsekvensen vid teckningen af Per Gynts karakter. Redan i ungdomen fasade Per för det brutala i handlingen. När han såg beväringen, som för att slippa att göra krigstjänst högg af sig fingret utbrast han:
men gøre det! Nej; det skønner jeg ikke!
Sedan leker han blindbock med lifvet och får rätt duktiga stötar, då får han den iden, att han skall skumma grädden af lifvet, men utan att behöfva bli knuffad. Han skall bli historieforskare — han skall njuta af hjältarnas martyrskap, men väl att märka — blott som äskådare! Det går icke riktigt efter hans beräkning. Han får det obehagligt på dårhuset, där viljan till det galna förmält sig med den galna fantasin, och nu hamnar då Per Gynt inför detta högst besvärande spörsmål, om han själf har »gått omkring», gätt »udenom» eller »tvärs igenom».
När Böjgen uppträder som fienden från trollens värld, mot hvilken Per Gynt kämpar, framställes han som en seg, klibbig, dimma, hvilken Per Gynt icke kan få fast i, och som han tillropar att hålla stånd. Men Böjgen svarar, att han vet bättre, det är just det sega, det undvikande, det dimmiga hos honom, som gör hans styrka. »Slå ifrån dig», ropar Per Gynt. »Böjgen är icke galen», svarar han. »Den store Bøjgen vinder alting med lempe.» Vi skola se, att i de följande samhällsdramerna den store Böjgen återkommer men nu realistiskt, som samhällslifvets långsamt tämjande makt, när det lägger sitt mjuka öfvertalningsok på individen i form af de flestes klokhetsmening. När individen så småningom afvärjer en ädel impuls, för att det icke är öfverensstämmende med gammalt bruk och böjer sig för opinionens milda våld, då är Böjgen, om också i andra former, framme. Det passiva motståndet, en smula hån öfver omogenheten, litet förtal i nödfall, ett vänligt utsvältningssystem mot fantasten eller blott ett allmänt tissel och tassel, som icke kan gendrifvas, ett allmänt fingerpekande, det är ju Böjgens gamla krigskonst: »Den store Böjgen vinner allting med lämpor.» Han aktar sig väl att taga kragtag — så dum är han inte.
- ↑ Stundom har här vid citaten användts med en och annan ändring den Elmbladska öfversättningen, tryckt hos Norman år 1870.
- ↑ I en för öfrigt mycket intressant granskning utför K. A. Melin denna uppfattning, som synes mig obegriplig. Om Ibsens individualism med särskild hänsyn till Brand. Sthlm 1884.
- ↑ Studier och meditationer af Hans Larsson, Lund 1899.
| ← Kapitel 3 | Upp till början av sidan. | Kapitel 5 → |