Henrik Ibsen/Kap. 3
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
KÄRLEKENS KOMEDI OCH KUNGSÄMNENA.
Om nägonsin Ibsen uppträdt gåtfullt och i
förklädnaden af olika skepnader, torde man kunna
säga, att detta varit fallet i det treaktsskådespel,
»Kjærlighedens komedie», som utkom 1863.[1]
När Falk, diktaren, talar om kärlekens skeppsbrott, så fort de bägge älskande en gång sätta bo och foga Sig efter det borgerliga lifvets fodringar, påminnes man lätt om den dikt af Schiller, som heter »Pegasen under oket», hvilken framställer, huru diktens vinghäst blir såld på marknaden och befunnen oduglig både att dra plogen och diligensen med passagerare, ty hans vingar äro honom till hinder. Och när Falk i förlofningskalaserandets tomma beskäftighet kring de nyförlofvade ser ett profanerande af kärlekens sagodröm, då tror man sig i den handske, han kastar i sitt tal mot all den hembakade »lycka», som utmynnar i hans satiriska tevattensskål till salig Amors ära, ha blifvit vittne till ett Ibsenskt uppror mot den modlösa prosaiskhet, som tvingar kärlekens pegasus, vinghästen, under oket. I detta tal har Falk gisslat tekonseljerna med tanternas rådvishet, mammornas intriger för att få sina döttrar väl placerade o. s. v.
Svanhild, som han älskar, har icke trott på honom före detta tal. Han har sagt henne, att han, som hans namn Falk antyder, är som falken, som blott mot vinden stiger mot höjden. Hon svarar honom, döljande sina känslor, att hon vid dessa ord kommit i håg en annan liknelse om något, som också stiger mot höjden, pappersdraken, hvars eget jag är en bisak, medan segelgarnssnöret utgör hufvudsaken. Men sedan hon hört honom hålla detta ljungande strafftal, tror hon på honom. Hon måste medge, att han har rätt, när han pekar på denna Stråmand med sina tolf barn, som en gång var så rik på mod och som stred mot världen för en älskad kvinna och som då gällde som en kyrkostormare af det häfdvunna, hvar har all hans forna idealism tagit vägen? Har den icke helt och hållet bleknat bort genom den fega underkastelsen under näringsomsorgerna.
sic transit gloria amoris, fröken.“
Men de skola icke vara med i platthetens kyrka som en af menigheten, och Svanhild tilljublar honom sitt hjärtas fulla bifall: han är »den ungdomskäcke bland lifvets gamle». Förr var hon hemlös i sin moders hus, ensam i sitt eget inre, nu för första gången fann hon sin tanke bakom en annans ord.
Det är en kvällsstund. Falk, exkommunicerad af det förlofningsfirande sällskapet, står där ensam men med oändlig lycka, fast han drager ut i världen med två tomma händer, han har sin Svanhild; hvad gör det då, att han som en förvisad måste draga bort från hennes mors hus, där han varit inackorderad? Men knappast tycks han stå där som en andlig segrare, förrän diktaren vänder bladet. Stråmand uppträder, han med det feta pastoratet, som numera är mera bondpatron än en andans man. Det är till honom, Styver, kopisten, hänvisar I sin rädsla, att man skall misstänka honom att skrifva vers. Triumferande visar Styver på hans exempel för att vederlägga dem, som anklaga honom för snålhet och ifver att få styfvern att räcka till i och för hans blifvande giftermål med fröken Skjære. Skulle han våga sig in på några äfventyrligheter och segla efter några höga stjärnor, hvilkas kompass plötsligt kunde fördunklas af en mulnande himmel, när denne Stråmand, hans öfverman i begäfning, måst taga skeden i vackra hand! Nej, det vore högfärdsgalenskap att tänka något ditåt. Och på samma sätt är det ju med Lind, teologen, som just nyss förlofvat sig och hvars förlofningsfest Falk så grymt förgiftat. Han ämnade bli missionär, men all hans ideala trängtan efter att bli något stort och skina som ett ljus i mörko lande gaf med sig, när Svanhilds syster, Anna, blef hans. Men alla dessa näringsomsorger och deras spakhets- och fromhetsfilosofi ha ej ett ögonblick hittills förmått rubba vare sig Falks eller Svanhilds tro på den eldande lifsvärme som ligger i ett fritt val, ett fritt lif med ideala intressen och mål utan jordkrypande bekymmer. Och minst nu — när de gifvit hvarandra löftet att tillhöra hvarandra.
I den scen, där omslaget sker, har diktaren utvecklat en så glänsande sakförarkonst i att föra, icke blott det sunda förnuftets talan, men också den rent mänskliga talan, som längtan efter hemlif, efter familjefröjdens stilla lycka alstrar och som uppstår hos hvarje människa, skapad efter de vanliga förhållandenas mått, att den omvändelse, som man annars skulle trott vara otrolig, genom hvilken Falk och Svanhild frivilligt skiljas och Svanhild ger grosshandlar Guldstad sitt löfte att bli hans, förefaller helt naturlig. Stycket har sina svagheter, särskildt är Falks stora tal och de många liknelserna om kärleken och olika slags blommor, en longör, som visar, att diktaren ännu ej fullt behärskar sitt instrument — men i denna scen af öfvertalning, där »frestarne», som Falk riktigt kallar dem, uppträda, är framställningskonsten rent af glänsande. Både Stråmand och Guldstad, grosshandlaren, framhålla från olika sidor den uppfattning, som Falk kallat den kälkborgerliga i så förledande dager, att hela framtidens hopplöshet i en ungdomskärlek, som tror på ovissa möjligheter och hoppas på en ungdomskänslans varaktighet, framstår med skrämmande realitet. Den kalla förnuftigheten blåser på alla dessa luftslott, och de ramla och försvinna som galna drömmar. Stråmand är den, som skjuter första breschen i de båda ungas tro på lyckan. Han har gått ut i trädgården från förlofningsgillet. Falk och Svanhild, som nyss aftalat sitt förbund, skiljas åt, men hon går blott åt sidan och lyssnar till samtalet. Det är en månskensafton med sin stämning af mild melankoli. Äfven hos Stråmand vaknar något af poeten från fordom, och han försvarar sina tolf barn och äktenskapets prosa. Han ställer Falk till ansvar för den hänsynslösa satir, med hvilken han angripit hans feghet att ej fullfölja sin ungdoms kraf och sträfvanden efter anda och sanning i lifvet. Det är sant, att han måhända fördummats under det alldagliga slitet och släpet, men hvad han vunnit är hemmet, och hemmet, det är det ställe, där alla dina tankar kunna leka fritt som barnet på sin fars knä, där ditt hår kan gråna, utan att någon märker det. Och när han anade, att detta hem vinkade honom, ja, då fick allt annat vika, och för hvar gång han sedan fick ett barn, detta »Guds vidunder», kött af hans kött, ande af hans ande, såg han, att lyckan fanns där och icke annorstädes. Knappt har han gått, förrän Guldstad kommer, och nu fortsättes samma diskussion med den skillnad, att Svanhild nu är med, och att Guldstad framställer sitt frieri till henne. Först falla hans ord skarpa som ett pilregn ned öfver den ungdomliga kärleksinspirationens tro på sin ofelbarhet. Falk har till Styver sagt:
att idealet är det sekundära.“
Det är samma lögn öfverallt, infattad i sanningens glas och ram, »tragikomedin, harlekinsmiraklet, ett folk, som tror hvad hela folket ljuger», och Styver har ej kunnat svara honom, men Guldstad är bättre väpnad. Han vänder anklagelsen för lögn mot denna »hoppets sångare», som han kallar Falk. Kan kärleken efter behag trotsa vana, nöd och sorg och ålderdom? Nej, denna ungdomskärlek bor i de gamla barnasagornas pepparkakshus, den är grundad på illusionskrediten, på tron, att hustruns kind alltid skall vara lika röd som ungmöns och mannens mod lika segervisst som ynglingens, på en evig fortvaro af åldern adertonnitton, på att alltid hjärtat skall slå, som när det första jaet blef sagdt och hördt. Men den kärleken spelar bankrutt på gikt och snus och skrynklor och penningbrist.
det kaldes humbug. Humbug, kjere venner!“
»Ah», svarar Falk triumferande, »det är alltså mynt, som är den solida grunden.» »Nej», återtager Guldstad, »grunden är solidare än så:
af omsorgs velbehag, af hjemmets fred,
af viljers bøjning mod hinanden ned,
af vågen for at ingen sten skal trykke
den kårnes fod, hvor hun i livet skred.
Den er den mildhedshånd, som læger sårene,
den mandekraft, som bar med villig ryg,
den ligevægt, som rækker gjennem årene,
den arm, som stötter tro og løfter tryg.“
Det är Ibsen, som skrifvit detta, han som på vissa håll anses vara en, som aldrig har förstått annat än den tviflande, kringirrande tanken, förkämpen för grubblets fridlöshet!
Guldstad afgår med segern, han får Svanhilds ja. Och de båda unga skiljas åt i fri öfverenskommelse, med känslan af att dock ha genomlefvat ett ungt hjärtas varmaste och högsta lyckostunder. »Men», säger Falk »vi önskade segerns lön utan kamp, sabbatens fred utan arbetsdagarna, medan lagen är att kämpa och försaka». Nej, han säger icke lagen — han säger krafvet — hvem ställer krafvet? . .
Öfverraskningen blef stor hos dem, som följde Ibsens produktion, att se honom helt plötsligt slå upp sitt tält i det moderna hvardagslifvet. Och det har blifvit ett ämne för ändlösa kommentarier, hvart detta stycke egentligen syftar med sin så åt alla håll drabbande satir, som karikerar och utdelar slag både till höger och vänster. Att Ibsen själf förklarar sig vara den rent temperamentslöse, hos hvilken man ej får spörja om någonting annat än ett behof att teckna »un coin de la vie», som Zola sade, låter visserligen mycket bra, men har aldrig tagits på allvar af hvarken kritik eller publik. Han är ju absolut tendenslös i ordets fula bemärkelse, men för visso är han ej främmande för att, som Zola tillägger, se detta »hörn af lifvet» från sitt temperaments synvinkel. Var alltså, frågade man sig, när dikten utkom, och frågar sig ännu, »Kärlekens komedi» ett hån mot allt, hvad kärlek hette? Var kärleken blott, frågade man sig, enligt diktaren, ett högtidligt namn på en i själfva verket mycket trivial sak, ett kompaniskap i och för praktiska ändamål, och var det blott en tidsfråga, när kärlekssvärmeriet upphörde, för att lämna rum för en prosaisk uppfattning af äktenskapet som en allians mot lifvets strider och svårigheter, mot yttervärlden? Eldprofvet af klokt resonerande moral skulle alltså icke den unga svärmiska känslan kunna utstå, var detta Ibsens mening? När Svanhild och Falk ta afsked af hvarandra, betyder detta då, att man bör säga farväl åt hoppets jublets kungarike icke med förtviflan i hjärtat utan med resignationen hos tvenne omvända, som lyckönska sig både till ett vackert minne och till att i tid ha upptäckt, att deras glada dröm icke hade någon framtid? När Bismarck, den store realpolitikern, lyckönskade den nyvalde konung Alexander af Bulgarien till hans upphöjelse, tryckte han hans hand med orden: »ja, furste, kan ni icke behålla kronan hela ert lif, så blir det i alla fall ett behagligt minne att ha haft den», och den spådomen slog, som man vet, in. Är den svärmiska kärleken alltid en sådan förgänglig konungakrona, en midsommarnattsdröm, som viker för dagsljusets klara verklighet eller, som det säges i dikten, en segeltur, där man väl sätter skutan på grund men ändå bekänner: »Hvad det dock var härligt att segla».
Stycket förefaller mig som ett lyriskt utbrott af den unge diktaren, hvilket han omsatt i dramatisk form, han är ännu den diskussionslystne, disputationslystne studentnaturen, som älskar att förbluffa med paradoxer. Ibland verkar stycket nära nog som akademisk disputation med första, andra och tredje opponent: diktaren själf är delad mellan tvenne stämningar, den antisociala, som hatar kälkborgerligheten, och som han skall uttrycka ännu mycket kraftigare i Brand, för denna är här Falk målsmannen, medan diktarens andra stämning representeras af Guldstad, en stämning, som han skall uttrycka ännu vida kraftigare framdeles i Per Gynt, motviljan mot fantasihjälten, ordhjälten, som bygger upp luftslott och bor i drömda fepalatser och värmer sig vid sprakande fantasilusteldar, och författaren vet icke själf riktigt, hvart kosan bär, men han seglar själf för nöjet att segla.
⁎
Med »Kungsämnena» eller »Tronarfvingarna», som
stycket också kallas i våra öfversättningar, har Ibsen
nått fram till en mäktig idé, en klar tanke, som likt en
kungsåder sedan genomgår hans diktning, en kungstanke
för honom själf, kunde man säga. Stycket skrefs
på två månader år 1863, men hade planlagts sedan länge i konceptets form. Obegriplig förefaller oss nu
för tiden den likgiltighet eller opposition, hvarmed
stycket möttes. Afsättningen var t. ex. i Danmark
löjligt ringa, omkring tjugo exemplar eller något dylikt
tror Brandes under de första två åren gingo åt. Detta
stycke, som sedan, oförändradt, gått ut i upplaga på
upplaga, var en så godt som okänd storhet för
Skandinaviens bildade allmänhet, ända till dess “Brands“
popularitet gett skaldens namn ryktets vingar. Att
Ibsen icke tror mycket på den själfständiga
omdömesförmågan hos publiken, hos »folket», må väl förlåtas
honom.
Farligt hade ämnet kunnat blifva för en mindre stark genius än Ibsens, då han här åter behandlar en af dessa brytningsperioder i historien, där mångfalden af kämpande krafter så lätt lockar den dramatiska författaren bort från den stora vägen och in på afvägar, från enhetstanken i hans dikt, till det episodiskt intressanta. Kung Sverres sonson, Håkon Håkonsson, som 1217 hyllades till Norges kung, blir skådespelets hjälte. Han är en af de många, som täfla om tronen, när skådespelet begynner. I en af de första scenerna är det en liflig tafla man får af partistriden, då de olika pretendenterna, alla med kungar i släkttaflan vilja göra sina rättigheter gällande. Kung Sverre, farfadern, har åt Håkon Håkonsson efterlämnat ett kinkigt arf att öfvertaga. Sverre hade gent emot partisplitet, som hade sitt stöd i stormännen och prelaterna, häfdat den enhetens princip, den monarkiska principen, som för hela Europa långt senare var den fana, under hvilken framtidens intressen samlade sig, striden mot det månghöfdade stormannaväldet. Men det finns också andra kvarlefvor från forntiden, striden och kifvet mellan de små bygdeintressena, som här i Norge föra sin kamp likasom i Tysklands städer och kommuner sins emellan. Och Håkon förstår, att kungstanken betyder att förena. »Kungstanken» — Håkon har den. Efter Sverres och hans sons död blef Inge Bårdssøn, Sverres systerson, af Sverres parti korad till kung. När också denne inom kort dog, efterlämnade han en halfbror, som också gjorde anspråk på kronan. Det är styckets Hertig Skule. Det är mellan honom och Håkon striden skall stå, kampen ej blott om konungakronan, men kampen om den öfverlägsenhet, som är det rätta kungaarfvet, den rätta kungstanken, den öfverlägsenhet, som beror på själsegenskaperna.
Ibsen ikläder denna kungstanke en viss mystik, uppenbarelsen af en högre kraft, hvars ursprung han söker komma på spåren, ett slags myntprägel, en hemlighetsfull stämpel, som märker den »utkorade» med tecknet på hans värdighet, adelsmärket, som ger hans ord och handlingar kommandotonen, myndigheten, segervissheten. Håkon är fylld af denna tro på lifsuppgiften. En jämförelse har gjorts, om jag minns rätt af Brandes, mellan Oehlenschlægers Aladdin och Håkon. Men lika intressant som likheten är, lika intressant är olikheten, som just ligger uttryckt i Håkons tal om kungstanken. Det är den stora idén, som gör Håkon så oöfvervinnelig, medan det är känslans lifsfullhet, som gör Aladdin oemotståndlig, naturen, impulsen, omedelbarheten. Bägge ha de af högre makter fått gåfvan att segra, men medan Aladdin blott leker fram lyckan, framkallar tjänande andar genom att gnida på lampan, är Håkon lika mycket utmärkt af manlig öfverläggning som af barnslig instinkt.
Men kungstanken är icke blott en förståndets tanke, den är lika mycket en fantasi, en syn, en fantasins drömsyn, som skapar någonting nytt, någonting oerhördt, gör det aldrig förr skedda, det, som anses för omöjligt, till möjligt. Däri ligger det — den är snillet att se som möjlighet den framtid, som ännu är ofödd, att arbeta på, att skapa denna framtid. I splittring och split har Norge varit deladt, bygd har stått emot bygd, och det har ansetts som en ära att hålla på denna bygdepatriotism, trönder ha stått mot vikverjer, hålogaländingar mot sogndalare. Det skall icke förblifva så, säger Håkon i sitt samtal med Skule, alla skola vara ett hädanefter, Norges land var ett rike, det skall blifva ett folk. Det är kungstanken. Valfrid Vasenius påvisar, i huru nära anslutning till historien diktaren har uppfattat Håkons karaktär genom att anföra historikern professor Sars’ ord om den historiska Håkon: »en klar, säker och samlad personlighet, på en gång måttfull och fast» (Sars). »Historikerns karaktäristik af Skule och Håkon är likasom afskrifven ur Ibsens drama», säger Vasenius[2]. Detta är nog alldeles riktigt, och dock har diktaren ej inskränkt sig till denna »måttfulla» och »fasta» karaktär, han har gjort en diktare af honom, en upptäckare, en framtidsskådare. Och det finns slutligen ett annat moment i denna karaktär, som fullständigar den; om Håkon är glad och lust förhoppningsfull, är det därför, att han har godt samvete, han vandrar på raka och ljusa vägar. Han är icke tadelfri eller felfri, han kan misstaga sig, som vi se det, när han exempelvis sänder bort modern, därför att hon står hans hjärta för nära, och därför att han inbillar sig, att en konung blir alltför bunden af sådana hjärteband, detta är hårdt, och han inser det också sedermera, men denna hårdhet beror på missuppfattad pliktkänsla. För Håkon likasom för Skule är maktens besittning en hufvudsak, men han offrar icke, likasom denne, heder och samvete på maktlystnadens altare. Skule skyr inga medel, och därför förföljes han också af samvetskval. Ibsen har ställt Skule och Håkon i mycket liknande förhållanden till de kvinnor, som stå dem närmast, just för att kunna uppvisa att, huru parallellt än deras vägar till en början gå, det kommer en punkt, där de skiljas, ty medan Håkon upptäcker sin skuld både mot sin moder och sin maka, och ångrar sig, blir hos Skule egoismen allt större och förblindar honom alltmera.
Det drag, som framför allt fäller domen öfver Skules karaktär, är att han vill stjäla kungstanken, han utger sig inför sonen, som den, hvilken uppfunnit denna politiska enhetstanke, som hägrat för Håkon, och sonen inser dess storhet, och följer fadern i blind tro, tills han ser, att hans beundran varit byggd på en lögn. Skule börjar med att utskratta Håkons idé att förena Norge till ett folk, han ser däri från början en vansinnig fantasi, och när han sedan börjar inse, att tanken kan bli verklighet, att i den ligger framtiden, att Håkon, denne förfärlige lyckomänniska, som tror på, hvad andra anse för hjärnspöken, att han äfven andligen är en barnafader, medan Skule är den ofruktsamme, då frågade han i förtviflan skalden Jatgeir, om det icke är möjligt att låna en annans tanke, bli stor genom att älska den som sin egen och utföra den, som ju en kvinna kan älska en annans barn, men Jatgeir ger det tröstlösa svaret, att det vanligtvis är barnlösa och ofruktsamma kvinnor, som göra detta.
Framför allt i tviflet ligger grunden till Skules svaghet, liksom grunden till Håkons styrka i främsta rummet ligger däri, att han är trosmänniskan, den förhoppningsfulle. Om ett olycksöde förföljer Skule, är det hufvudsakligast därför, att det enda han tror på är just detta olycksöde. Han är på förhand viss på motgången, oturen, han kväljes af en obeslutsamhet, som förlamar honom, medan åter grunden till Håkons beslutsamhet är en viss tro på en lycklig stjärna, att vara en af de högre makterna benådad, utvald. Hans bördsrätt grundar nog delvis hans kraftmedvetenhet, men till största delen är hans förtröstan icke beroende af något yttre men på hans själsstyrka.
Det ligger ett dunkel öfver denna bördsrätt, på hvilket Skule hoppas; om det nämligen kunde bevisas, att Håkon vore bastard, menar han, att Håkons glada mod vore bräckt. Stycket har en intrig och en intrigör, bisp Nikolas, en favoritroll för våra bästa skådespelare. Med glänsande framgång har vår Hillberg, likasom norrmännens Clausen spelat denna diaboliska Mefistoroll. Bisp Nikolas är också en af dessa genom bördsrättighet till en del berättigade till det norsk konunganamnet, men han har blifvit afdankad på förhand. Han har nämligen, äfven han, ett visst snille, som numera yttrar sig som den djäfvulske intrigmakarens. Sedan han nämligen måst erkänna för sig själf, att han är utesluten ur täflingen om kungaspiran genom ödets beslut, att han blifvit försedd med en svag kropp, som bland dessa i ridderliga idrotter tappre män gör honom till spott och spe, och sedan han insett, att han af samma öde fått en svag själ i så måtto, att han är feg, feg i striden, har han känt hämndens och afundsjukans ärelystnad vakna inom sig, den att hindra andras lycka, då hans egen ärelystnad lidit skeppsbrott. Han är den af ödet förfördelade, och han vill utså split och tvedräkt för att njuta af skådespelet, att människor misslyckas. Det är möjligt, att Håkon är ett bortbytt barn, att han ej är Håkon Håkonssons son, han vet det icke själf, biskopen, ty den, som därom kunde upplysa, är i Jerusalem på korsfararfärd. Emellertid meddelar han Skule, att hemlighetens lösning finns där och lofvar att ge Skule underrättelse därom. På dödsbädden mottager bisp Nikolas ett försegladt bref, som innehåller hemligheten, vare sig nu brefvet framlägger bevis på, att Håkon är den rätte eller orätte. Skule och Håkon mötas vid hans dödsbädd, och genom en list låter bisp Nikolas Skule med egen hand uppbränna detta bref med den hemlighet, som sedan brefvet är uppbrändt, aldrig skall kunna röjas. Bisp Nikolas hatar de lycklige; genom brefvets uppbrännande vet han, att intet afgörande ord är uttaladt hvarken till Håkons eller Skules fördel. På detta sätt skall tvedräktens låga hållas vid makt, och han gläder sig att som sitt arf och testamente fortlefva som hämndetanken mot de lyckliga, hvilken beräkning också slår in: Skule gör uppror mot Håkon.
I denna teckning af en genom afundsjuka förtärd afgrundsande, af en vällusting på lifvets njutningar, som af förhållandenas obetvingliga makt blifvit impotent att fånga dem, har Ibsen med mästerskap träffat något allmänmänskligt, fast det här uppträder i förstorade proportioner, och något af denna afundsjukans mefistonatur ha vi exempel på dagligdags. Alldeles obefogadt har denna figur framställts blott som ett yttre påhäng, en »insatt» effektfigur. I detta hänseende tar Emil Reich i sin ypperliga bok[3] med allt fog Ibsen i försvar. Bisp Nikolas, säger han ungefärligen, har den rollen att tjäna som en slags utfyllande komplementfärg till Håkons ljusa gestalt och Skules gråa, han är det svarta. Och han gör uppmärksam på, att denna figur predikar något af den nyaste modfilosofin. »Han kunde gälla som Nietszchelärans samvetsgranne lärjunge, om han icke vore skapad ett fjärdedels århundrade före den glänsande stilistens och klene sanningsforskarens publikationer.» Reich syftar på det briljanta ställe, där Skule förskräckt frågar Nikolas, när han frestar honom, om icke Håkon har rätt, och Nikolas kallt svarar: han har rätten, därför att han är den lycklige, men hvad förhindrar er att ha samma rätt? Det finns, fortsätter han cyniskt, en målning i Nidaros Kristkyrka, som visar oss syndafloden, när den stigit öfver bergen och det finns blott en högsta topp kvar. Mot denna klättrar en hel släkt: far, mor, son, sonhustru och barn, och denna topp är blott en fotsbredd landfäste, och sonen stöter ned de andra i den rasande floden. »Det, jarl, är visdomens saga och hvarje vis mans saga.»
Som man ser är detta »herremoral» utan medlidande med besked, och Ibsens framställande af denna individualism i denna förhatliga och brutala form är bland mycket annat det bästa beviset på, huru litet af en blind individualist det finnes hos honom.
- ↑ I den här använda kapitelöfverskriften har det besynnerligt klingande svenska ordet “Kungsämnena“ användts, i likhet med en af de svenska tolkningarna. Hvad Ibsen inlagt i sin titel “Kongsemnerne“, motsvaras icke af kronpretendenterna, “die Kronprätendenten“, som den tyska öfversättningen kallar stycket.
- ↑ Valfrid Vasenius: Henrik Ibsens dramatiska diktning i dess första skede 1879 sid. 162.
- ↑ Emil Reich: Henrik Ibsens dramen, Dresden und Leipzig. E. Piersons Verlag. 1894.
| ← Kapitel 2 | Upp till början av sidan. | Kapitel 4 → |