←  Kapitel 13
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 14
Kapitel 15  →


[ 99 ]

XIV.

Då vi några timmar senare vaknade, gingo vi igenom allt det bagage, som tjuvarna hade stulit från vraket, och funno stövlar och täcken och kläder och en hel mängd andra saker och en väldig massa böcker och en kikare och tre lådor segarer. Ingendera av oss hade [ 100 ]någonsin varit så rik förut. Segarerna voro av prima vara. Vi lågo hela eftermiddagen inne i skogen språkande med varandra, eller läste jag i böckerna, och vi hade alldeles rysligt roligt och trevligt. Jag talade om för Jim allt, som hade hänt på vraket och på ångfärjan, och jag sade, att sådana slags händelser kallades äventyr. Han sade, att när jag gick in i salongen och han kröp tillbaka för att komma till flotten och fann, att den var sin kos, var det nära att han dött på fläcken, för han trodde säkert, att det var alldeles ute med honom, vad som än hände, för om han inte bleve räddad, skulle: han drunkna, och om han blev räddad, skulle vem som helst som räddade honom skicka honom tillbaka hem för att få belöningen, och då skulle fröken Watson alldeles säkert sälja honom ned till södern. Ja, han hade rätt, han hade nästan alltid rätt; han hade ett ovanligt bra huvud för att vara en nigger.

Jag läste en hel mängd för Jim om kungar och hertingar och grevar och sådana där, och om huru schangtilt de klädde sig, och med vilken ståt de uppträdde och kallade varandra för 'ers majestät' och 'ers nåd' och 'ers högvälborenhet' och så vidare i stället för 'herrn'; och Jims ögon stodo långt utanför skallen på honom, och han var mycket intresserad. Han sade:

»Jag visste inte, att de' va' så många av dom. Jag har inte hört om mer än en, gamla kung Salliman, om jag inte räknar de kungar, som ä' i en kortlek. Huru mycket' stor lön får en kung?»

»Lön!» säger jag. »Åh, dom får sina tusen dollar i måna'n, om dom vill; dom äger allting, dom.»

»Nej, de' va' lustigt! Å' vad gör dom då, Huck?»

»Dom gör aldrig nå'nting! Hur du kan fråga! Dom bara sitter och latas.»

»Hå! Kan de' vara möjligt?»

»Ja visst ä' de' så. Dom bara sitter och latas, utom kanske då de' ä' krig, för då går dom ut i kriget. Men [ 101 ]vid andra tillfällen har dom inte en enda smula att göra, eller också går dom på jagt med hökar och med hun… tyst! hör du ett buller?»

Vi smögo oss fram och tittade oss om, men det var ingenting annat än plaskandet av hjulen på en ångbåt, som kom långt nere på floden stickande fram bakom en udde; vi gingo därför tillbaka igen.

»Joo, du!» säger jag »Å ibland när dom får tråkigt, spelar dom spektakel med riksda'n, å om inte var å en gör som dom vill, kniffsar dom av dom huve'. Men för de' mesta sitter dom å hänger inne i harem.»

»Inne i va' för slag?»

»Harem.»

»Va' ä' harem?»

»De' ställe, där dom har sina fruar. Har inte du hört talas om harem? Salomon hade ett — han hade omkring en miljon fruar.»

»Jo visst, så ä' de'; jag — jag hade bara glömt de'. Ett harem, gissar jag, ä' som ett hotell. Men de' måtte vara mycke' buller å bråk i barnkammarn, och jag tänker fruarna gräla mycke' me' varandra, å då blir de' ännu värre kolorum. Å ändå säger man, att Salliman va' den visaste man, som någonsin har funnits till Men de' skriver jag inte under, för skulle en vis man vilja leva mitt oppe i ett så'nt oväsen för beständigt? Nej — sannerligen han skulle vilja de'! En vis man bygger sig en fabrik, å då kan han säga till fabriken: 'stopp!' när han vill ha ro.»

»Ja, men hur som helst, så va' han ändå den visaste människa, för de' har fru Douglas själv sagt mig.»

»Jag bryr mig inte om som så, va' frun säger, för han va' inte alls nå'n vis man. Han bar sig åt på de' tokigaste sätt jag nå'nsin har hört. Har ni hört, Huck, om ett barn, som han tänkte hugga i två bitar?»

»Ja, de' talte frun om för mig alltihopa.»

»Nåå? Va' inte de' de' galnaste tilltag i världen? [ 102 ]Vänta, ska' ni få höra. Där står en trädstubbe, där — de' ä' en av kvinnorna; här ä' ni — de' ä' den andra; jag ä' Salliman; å den här dollarssedeln ä' barnet. Ni vill båda ha det å säger, att de' ä' ert. Va' gör det då? Springer jag runt omkring hos grannarna ä söker få reda på, vem av er dollarssedeln tillhör å räcker den åt den rätte ägaren hel å riktig, som var å en gör, som har något förstånd? Nej — jag tar å skär sedeln mitt itu å ger hälften åt er å den andra hälften åt den andra kvinnan. Så va' de' som Salliman tänkte göra me' ungen. Nu vill jag fråga er: va' va' de' för nytta me' halva sedeln? — Inte kan ni köpa nå'nting för den. Å va' nytta ä' de' me' ett halvt barn? Jag vill inte ge ett ruttet bär för en miljon så'na.»

»Ja men, Jim, din toker, du begriper ju rakt inte själva meningen — för katten heller, du skjuter ju tusen mil på sidan om målet.»

»Vilken? Jag? Nej, gå ni hem å lägg er. Tala inte me' mig om era mål. Jag tror jag begriper sunt förnuft, när jag ser de', men de' ä' inte någe sunt förnuft i att göra så. Dom trätte inte me' varandra om ett halvt barn, utan dom trätte me' varandra om ett helt barn, å den som tänker, att han kan avgöra en träta om ett helt barn me' ett halvt barn, han begriper inte nog mycke' för att gå in, när de' regnar. Nej, tala inte me' mig om Salliman, Huck! Jag vet nog va' han gå för.»

»Men jag säger dig ju, att du skjuter förbi målet.»

»Må hin ta målet! Jag tänker att jag vet va' jag vet. Å ni ska' komma ihåg, att den verkliga grunden ligger längre bort — ä' mycke' djupare. Den ligger i det sätt, varpå Salliman blev uppfostrad. Tänk er en man, som har bara ett eller två barn — tror ni han ä' slösaktig med barn? Nej, de' ä' han inte, för han har inte råd till de'. Han begriper, va' dom ä' värda. Å så tänk er en man, som har cirka omkring fem miljoner [ 103 ]barn, som springer omkring i huset, å de' ä' nå'nting helt annat. Han hugger som ingenting ett barn i två bitar, han har nog många kvar. Ett barn eller två mer eller mindre bryr sig Salliman inte om för två styver — må hin ta honom!»

Jag har aldrig hört en så'n nigger. Om han en gång hade fått in en föreställning i huvudet på sig, var det ingen möjlighet att få den ut därifrån igen. Ingen enda nigger, som jag känner, är så svår mot Salomon som han. Jag började därför tala om andra kungar och lät Salomon vara. Jag talade om för honom om Ludvig den Sextonde, som för länge sedan fick huvudet avhugget i Frankrike; och om hans lille son, dauphin, som skulle ha blivit kung, men de togo och satte honom i fängelse, och somliga säger, att han dog där.

»Stackars lille parvel!»

»Men andra säger, att han kom ut därifrån å for sin väg å kom över till Amerika.»

»De' va' bra! Men nog har han förfärligt långsamt här, för de' finns ju inte några kungar här, eller hur, Huck?»

»Nej, de' finns inga här.»

»Då kan han väl inte få sig någon plats. Vad ska' han då göra?»

»Ja, jag vet inte. Några av dom går in i polisen, å några av dom ger undervisning i att tala franska.»

»Va' för slag? Talar inte fransmännen på samma sätt som vi?»

»Neej då! Du skulle inte kunna förstå ett ord av vad dom säger, inte ett enda ord.»

»De' va' de allra värsta jag nå'nsin hört! Hur kommer de' sig?»

»Inte vet jag, men så å' de'. Jag har fått tag i lite' av deras pladder i en bok. Antag, att någon komme till dig å sade: Polly — voo - franzy — va' skulle du tycka om de'?»

[ 104 ]»Jag skulle inte tycka nå'nting alls, utan jag skulle ta och slå honom i skallen. Men bara om han inte vore vit. Jag tål inte, att någon nigger kallar mig så.»

»Så du pratar! Inte ä' de' nå' namn på dig, inte. De' ä' bara detsamma, som om man skulle säga: kan ni tala franska?»

»Nå, varför kan han inte säga så då?»

»De' ä' just de' han säger; de' ä' på de' sättet en fransman säger de'.»

»Ja, men jag tycker, att de' ä' ett fördömt löjligt sätt, å jag vill inte höra någe mer om de'. De' ä' inte någe förnuft i de'.»

»Men hörr'u, Jim, talar en katt som vi?»

»Nej, de' gör inte en katt.»

»Nä, än en ko då?»

»Nej, inte en ko heller.»

»Talar en katt som en ko, eller talar en ko som en katt?»

»Nej, de' gör dom inte.»

»De' ä' ju alldeles riktigt å naturligt, att dom talar olika varandra — eller hur?»

»Ja, naturligtvis.»

»Å ä' de' inte naturligt å riktigt, att en katt å en ko talar på annat sätt än vi?»

»Jo, naturligtvis ä' de' de'.»

»Nå, varför ä' de' inte då naturligt å riktigt, att en fransman talar på annat sätt än vi? Kan du svara mig på de'?»

»Är en katt en människa, Huck?»

»Nej.»

»Nå, då kan man inte begära att en katt ska' tala som en människa. Ä' en ko en människa? Eller ä' en ko en katt?»

»Nej, hon ä' inte någotdera.»

»Nå, då ska' hon inte heller komma å tala som den [ 105 ]ena eller den andra av dom. Ä' en fransman en människa?»

»Ja visst.»

»Så må den och den ta honom, varför talar han inte då som en människa. Svara mig på de', om ni kan!»

Jag såg, att det inte tjänade något till att slösa flera ord på honom — man kan aldrig lära en nigger att ta reson — och därför lämnade jag ämnet.