Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 15

←  Kapitel 14

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 15

Kapitel 16  →

XV.

Vi tänkte, att vi å tre nätter till skulle komma till Cairo vid yttersta ändan av Illinois, varest floden Ohio faller in i Mississippi, och dit var det vi strävade. Vi skulle sälja flotten och gå ombord på en ångbåt och fara uppför Ohio till fristaterna och komma ifrån alla bekymmer och all ängslan.

Andra natten började det bli tjocka, och vi styrde kurs mot en holme, för det dugde inte att försöka vara i rörelse i tjockan; men då jag paddlade i väg i kanoten med linan för att göra fast flotten, fanns det på holmen endast småbuskar att binda vid. Jag slog linan runt omkring en av dem, som stod på kanten av den tvärbranta stranden, men det var stark ström, och flotten kom dansande ned med en sådan fart, att han slet upp busken med rötterna och kilade i väg. Jag såg, huru tjockan slöt sig omkring honom, och jag blev så skrämd och nedslagen, att jag inte kunde röra mig ur fläcken på, som jag tyckte, nästan en halv minut — och då såg jag inte ett spår av flotten. Man kunde inte se på tjugu famnars avstånd. Jag hoppade i kanoten och sprang bak i aktern och fick tag i paddelåran och strök med henne ett tag bakåt, men kanoten rörde sig inte ur fläcken; jag hade i brådskan inte gjort loss fånglinan. Jag skyndade i land och försökte göra loss den, men jag var så upprörd, och mina händer darrade så, att jag knappast kunde göra någonting med dem.

Så snart jag kommit loss, satte jag het och ivrig i väg efter flotten, följande stranden av holmen. Det gick mycket bra, så länge den räckte, men den var inte sextio famnar lång, och i detsamma jag ilade förbi ändan av den, sköt jag in i den täta, vita tjockan och hade inte mera begrepp om vart jag styrde kosan, än den som är död och begraven.

Då tänkte jag: det duger inte att paddla; det första jag kan, skall jag ro till stranden eller till en holme eller till något annat. Jag lade upp åran och lät kanoten driva, och ändå skall jag säga det kostar på alldeles oerhört att hålla händerna stilla vid ett sådant tillfälle. Jag ropade och lyssnade. Då hörde jag någonstädes ifrån långt ned på floden ett svagt rop, och genast tändes modet hos mig igen. Jag rodde för brinnande livet åt det hållet, lyssnande av alla krafter, om jag skulle höra det igen. Nästa gång det hördes, fann jag, att jag inte strävade däråt, utan rodde långt åt höger, och gången därpå då ropet låt höra sig, var jag på väg långt åt vänster om det ställe, varifrån det hördes komma — och inte kom jag mycket närmare heller, ty jag snodde omkring än åt det hållet och än åt ett annat, men flotten drev rakt nedåt hela tiden.

Om den dumskallen hade kommit att tänka på att slå på en bleckpanna och slå utan uppehåll, men det gjorde han inte, och det var just de tysta pauserna mellan ropen, som satte mig i sådant bryderi. Men jag rodde på ändå, och så ett tu tre hör jag ropet bakom mig. Nu blev jag riktigt förbryllad. Detta måtte vara någon annan, som ropade, eller också hade jag gjort helt om.

Jag lade ifrån mig paddelåran. Nu hörde jag ropet igen; det var ännu bakom mig, men på ett annat ställe; det kom allt närmare, alltjämt förändrande plats, och jag svarade gång på gång, tills det slutligen var framför mig igen, då jag förstod, att strömmen hade svängt kanotens framstäv nedåt floden och att allt skulle komma till rätta, om detta var Jim och icke någon annan flottkarl, som hojtade. Jag kan inte känna igen olika röster i en dimma, ty ingenting visar sig med sitt naturliga utseende eller höres med sitt naturliga ljud i dimma.

Ropandet fortfor, och efter omkring en minut kommer jag med väldig fart ned mot en tvärhuggen strand, beväxt med resliga tråd, som liknade dimmiga spöken, och strömmen vräkte mig ned åt vänster mitt in mellan en massa bråte, som vattnet rent av vrålade inuti, så häftigt var strömdraget på detta ställe.

Om en eller två sekunder lade sig dimman över mig lika tjock och tät som förut, och det blev tyst igen. Jag satt alldeles stilla, lyssnande till mitt hjärtas våldsamma slag, och jag tror inte att jag drog andan en enda gång, under det att det dunkade ett hundratal slag.

Nu gav jag allt hopp förlorat, ty jag begrep, huru det stod till. Den tvärhuggna stranden tillhörde en ö, och Jim hade drivit ned på andra sidan om den. Det var inte någon sådan där liten trädbevuxen holme, som man kunde fara förbi på tio minuter, utan här växte reslig timmerskog som på en stor ö; den kunde vara fem eller sex mil lång och mer än en halv mil bred.

Jag höll mig stilla och spetsade öronen i, som jag tror, en kvarts timme. Jag flöt naturligtvis med strömmen med en fart av fyra eller fem mil i timmen, men det tänker man aldrig på. Nej, man känner, som om man låge alldeles orörlig på vattnet, och om en liten glimt av en försåtlig, halvsjunken trådstam skymtar förbi, tänker man inte på, huru fort man själv ilar i väg, utan man håller andan och tänker: O je, va' den där stocken kilar i väg! Om du inte tror, att det är hemskt och ledsamt att vara ute ensam i en dimma på det sättet och på natten, så försök det bara en gång, så får du se.

Under nästa halvtimme gav jag till ett rop någon gång då och då; slutligen hörde jag ett svar på långt, långt håll och försökte att hålla ditåt, men jag kunde inte, och en liten stund efteråt trodde jag, att jag hade kommit in bland en riktig labyrint av små holmar, ty jag såg små otydliga glimtar av dem på båda sidorna om mig, och ibland voro sunden emellan dem mycket smala; och fastän jag inte kunde se somliga av holmarna, visste jag att de funnos där, ty jag hörde vattnet plaska och slå mot gamla, förtorkade buskar och ris, som hängde ut från stranden. Nä, det dröjde nu inte länge, förrän jag åter igen förlorade ropen där nere mellan holmarna, och jag försökte bara en liten stund att ändå följa efter åt samma håll, men detta blev mig svårare än att förfölja en lyktgubbe. Ni kan aldrig tro, vad ljuden här krumbuktade och huru hastigt och ofta de bytte om plats.

Fyra eller fem gånger måste jag med raska tag klösa mig lös från stranden för att inte puffa bort öarna och floden, och jag gissade, att också flotten då och då hade givit stranden en knuff, ty annars skulle den nu hava kommit längre ned och alldeles utom hörhåll, då den flöt i någon mån fortare än jag.

Om en stund såg det ut, som om jag vore ute på öppna floden igen, men nu kunde jag inte höra ringaste tecken till något rop. Jag tänkte då, att Jim möjligen hade ränt upp på en halvt sjunken trädstam och att det var slut med honom. Jag var nu alldeles uttröttad, så jag lade mig ned i kanoten och tänkte, att jag inte skulle bry mig om någonting mera. Jag ville naturligtvis inte sova, men jag var så sömnig, att jag inte kunde hålla mig vaken, så jag tänkte därför, att jag skulle ta mig en liten tupplur.

Men jag gissar, att det var mer än en tupplur, för när jag vaknade, skeno stjärnorna klart, dimman var alldeles borta och jag ilade med aktern före utför en stor krökning av floden. Genast jag vaknade, visste jag inte, varest jag befann mig, och jag trodde, att jag drömde; och när jag slutligen började erinra mig ett och annat från det närvarande, föreföll det mig allt som dunkla minnen från veckan förut.

Floden var här oerhört bred och hade den resligaste och tätaste skog på båda stränderna — den stod, så vitt jag kunde se i stjärnljuset, tät som en mur. Jag såg nedåt floden och upptäckte en svart prick på vattnet. Jag rodde bort till den, men när jag kom fram, var det bara ett par hopbundna sågtimmer. Sedan upptäckte jag en annan prick och satte i väg till den, och den här gången var jag på rätt stråt — det var flotten.

Då jag kom fram till den, satt Jim där och sov med huvudet mellan knäna och högra armen hängande över styråran. Den andra åran var avbruten, och flotten var belamrad med löv och grenar och nedsmord med smuts, så det syntes, att den hade haft en svår resa.

Jag gjorde fast kanoten och lade mig ned på flotten alldeles under näsan på Jim och började gäspa och sträcka ut knynävarna mot honom och sade:

»Hallå, Jim! Har jag sovit? Varför har du inte väckt mig?»

»Himmelska makter! Ä' de' ni, Huck? Åh ni ä' inte död — ni har inte drunknat — ni ä' tillbaka här igen? De' ä' för bra för att vara sant, sannerligen ä' de' inte för bra för att vara sant. Låt mig si på er, barn; låt mig få ta på er. Nej, ni ä' inte död! Ni ä' tillbaka igen frisk och sund, just samma gamla Huck — samma gamla Huck, Gud vare lov!»

»Va' går de' åt dig, Jim? Ä' du full?»

»Full? Har jag druckit något? Har jag haft tillfälle att dricka något?»

»Nå, men varför talar du så tokigt då?»

»Huru talar jag tokigt?»

»Huru? Sitter du inte och pratar om, att jag har kommit tillbaka å en hel mängd annat skräp, som om jag hade varit borta härifrån?»

»Huck! Huck Finn, se mig in i ögonen — se mig in i ögonen! Säger ni, att ni inte har varit borta?»

»Borta? Va' i helsefyr menar du? Jag har inte varit nå'nstans. Vart skulle jag fara?»

»Nej men, Huck, nu ä' nå'nting på tok. Ä' jag jag, eller vem ä' jag? Ä' jag här, eller var ä' jag? De' skulle jag vilja veta.»

»Jag tror nog, att du ä' här, men jag tror också, att du ä' en tjockskallig gammal toker, Jim.»

»Såå, ä' jag de'? Men svara mig bara på detta: tog ni inte ut linan i kanoten för att göra fast flotten vid holmen?»

»Nej, de' gjorde jag inte. Vilken holme? Jag har inte sett nå'n holme.»

»Har ni inte sett nå'n holme? Men hör på — rycktes inte linan loss å flotten kila' i väg utför floden, å lämna' er å kanoten efter sig i tjockan?»

»Vilken tjocka?»

»Tjockan, vet jag — tjockan, som har legat överallt omkring här hela natten. Och ropa' ni inte, och ropa' jag inte, tills vi kom in mellan öarna, och en av oss for vilse, å den andra så gott som också for vilse, för han visste inte varest han va'? Åh kom jag inte en gång till in bland holmarna å hade ett gräsligt arbete å höll nära på å drunkna? Åh nu kommer ni å säger, att de' inte ä' så. Vill ni verkligen påstå, att de' inte ä, så, som jag såger.»

»Nej, de' här går då alldeles över mitt förstånd, Jim. Inte har jag sett nå'n tjocka eller nå' öar eller nå'n fara eller nå'nting. Jag har suttit här å pratat med dig hela natten, tills du somnade för ungefär tio minuter sedan, å jag tror att jag gjorde de'samma. Du har inte kunnat hinna supa dig full på den tiden, så då har du naturigtvis drömt.»

»Må hin ta alltihopa! Huru kan jag drömma alltihopa de' där på tio minuter?»

»Visst för katten har du drömt 'et, då ingenting av allt vad du säger har hänt.»

»Men, Huck, de' står allting så klart för mig, som…»

»De gör ingenting till saken, huru klart du tycker de' ä', då de' inte ä' nå'nting me' de' alls. Jag måtte väl veta de' jag, då jag har varit här hela tiden.»

Jim sade ingenting på ungefär fem minuter, utan satt där och funderade och funderade. Så sade han:

»Nå, så har jag väl drömt de' då, gissar jag, men må jag vara skapt som en padda, om inte de' va' den konstbesynnerligaste dröm jag nå'nsin har hört talas om. Å aldrig har jag då heller haft någon dröm förut i mitt liv, som jag blivit så trött av som av den här.»

»Åh, de' ä' ingenting att bry sig om, för ibland kan man bli lika trött av en dröm som av vad annat som helst. Men de' här va' då en dröm av rätta slaget, minsann. Tala om alltihopa för mig, Jim!»

Jim berättade nu hela paschasan för mig alldeles som allting verkligen hade hänt, bara att han förgyllde opp'et riktigt duktigt. Sedan försökte han att »tyda» drömmen också, emedan den måste vara avsedd till en »varning» åt oss. Han sade, att den första holmen betydde en man, som ville försöka göra oss gott, men strömmen var en annan man, som ville dra oss bort från den förre. Ropen voro varningar, som vi fingo då och då, och om vi inte gjorde vårt bästa för att söka begripa, vad de betydde, skulle de föra oss i olycka i stället för att hjälpa oss därifrån. Alla småholmarna betydde besvärligheter och ledsamheter, som vi skulle få av grälsjuka och dåliga människor, men om vi bara skötte våra egna angelägenheter och inte baktalade dem och förargade dem, skulle vi slå oss igenom och komma ur tjockan ut på den stora, öppna floden, som betydde fristaterna, och vara fria från alla våra bekymmer.

Himlen hade täckts med moln och det hade mörknat betydligt i detsamma jag kom ombord på flotten, men nu började det på att klarna igen.

»Åhja, de' där ä' inte så illa uttytt, så långt du har hunnit», sade jag, »men va' betyder allt de' där då?»

Det var allt skräpet och smörjan på flotten och den avbrutna åran, som jag menade. Man kunde si alltihopa riktigt tydligt nu.

Jim tittade på skräpet, och så tittade han på mig, och så tittade han tillbaka på skräpet igen. Han hade nu fått drömmen så inpluggad i huvudet på sig, att han inte tycktes kunna skaka loss den och få allt på sin rätta plats igen. Men då han slutligen fick allt klart för sig, såg han mig stint in i ansiktet utan att det ringaste dra på smilbandet och sade:

»Va' de' betyder? Jo, de' ska' jag tala om för er. Då jag hade arbetat å ropat, så jag var alldeles uttröttad, å till sist satte mig ner för att få mig en blund, va' jag så rakt oppgiven av sorg och bedrövelse över att ni hade gått förlorad, så jag fråga' inte en smul efter va' de' blev av mig å flotten å alltihopa. Å när jag vakna' å fann, att ni hade kommit tillbaka igen frisk och kry, ville jag bara gråta, å jag hade kunnat falla på knä å kysst era fötter, så glad va' jag. Men allt va' ni tänkte på va' huru ni skulle kunna driva me' gamla Jim å proppa i honom lögner. All den där bråten där de' ä' skräp, å bara skräp ä' också så'na människor, som gör spektakel av sina vänner å förhånar dom.»

Så steg han upp långsamt och gick mot skjulet och gick in i det utan att säga någonting mer än vad han hade sagt. Men det var nog. Jag kände mig så genomusel, att jag nästan hade kunnat kyssa hans fötter för att förmå honom att ta tillbaka vad han hade sagt.

Det dröjde ändå hela kvarten, innan jag kunde förmå mig själv att gå och förödmjuka mig inför en nigger — men jag gjorde det, och jag har aldrig nå'nsin ångrat det heller. Jag spelade honom aldrig mera några spratt, och jag skulle inte ha gjort det nu heller, om jag hade kunnat ana, att han skulle ta det på det här sättet.