←  Kapitel 12
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 93 ]

XIII.

Jag drog ett djupt andetag och nästan svimmade. Instängd på ett vrak tillsammans med sådana bovar! Men det var inte tid att pjåla och vara sentimental. Nu måste vi finna deras båt — vi måste ha den för vår egen del. Så gingo vi darrande och skälvande ned efter styrbords sida, och vi tyckte att det gick oerhört långsamt för oss — det var som om det dröjde en hel vecka, innan vi kommo till aktern. Inte ett tecken till någon båt. Jim sade, att han inte trodde sig kunna gå längre — han var så rädd, att all hans kraft var borta, sade han. Men jag uppmanade honom att gå på; om vi blir kvar på vraket, komma vi i en förfärlig klämma, sade jag. Så kröpo vi framåt ett stycke igen. Vi satte kosa mot aktersta delen av salongen och funno den och kravlade oss därefter föröver på skalejtet, klivande utefter gallerverket, ty kanten av skalejtet låg under vatten. Då vi kommo nära intill dörren till salongen, så låg, Gud vare lov, båten där. Jag kunde nätt och jämt se den. O, vad jag var glad och tacksam! Inom ett ögonblick skulle jag vara ombord på den, men i detsamma öppnades dörren, och en av karlarna stack ut huvudet genom den bara ett par fot från mig, och jag trodde jag var förlorad; men han drog sig tillbaka igen, i det han sade:

»Kasta undan den fördömda lyktan, så hon inte syns Bill!»

Han kastade en säck med någonting ner i båten och klev sedan ned i den själv och satte sig. Det var Packard. Sedan kom Bill ut och gick i båten. Packard säger med låg röst:

»Allt klart — lägg ifrån!»

[ 94 ]Jag kunde knappast hålla mig fast vid luckorna, så kruftlös var jag. Men så säger Bill:

»Håll an! Letade du genom fickorna på honom?»

»Nej! Gjorde inte du de'?»

»Nej. Då har han kvar sin andel av kontanterna än.»

»Kom då ombord igen! Va! tjänar de' till att ta med allt de' där bråtet å lämna kvar pengar.»

»Men tror du inte han kommer att misstänka, va' vi ha för oss?›

»De' kan nog hända — men hur' som helst ska' vi ha de'. Kom med!»

De stego ur båten och gingo ombord igen.

Dörren slog igen hårt, emedan den var på övre sidan, och om en halv sekund var jag nere i båten, och Jim kom tumlande efter mig. Jag ut med kniven och skar av repet, och vi gåvo oss i väg.

Vi rörde inte en åra, och vi varken talade eller viskade. Ja, vi knappast andades. Vi drevo hastigt nedåt, alldeles moltysta, drevo förbi hörnet på hjulhuset, förbi akterstäven, och några ögonblick senare voro vi hundra famnar nedanför vraket, och mörkret uppslukade detta ända till sista spåret, och vi voro räddade, och vi visste det.

Då vi kommit tre eller fyra hundra famnar från ångaren, sågo vi en liten glimt skymta fram ett ögonblick från lyktan i salongsdörren, och därav förstodo vi, att bovarna hade saknat båten och börjat begripa, att de nu voro nästan lika illa däran som Jim Turner.

Nu satte sig Jim till årorna, och vi halade ut för att söka vår flotte. Först nu började jag känna mig orolig för karlarna på vraket — antagligen hade jag inte haft tid till det förut. Jag började tänka på, huru förfärligt de var, även för mördare, att vara i en sådan klämma. Det är ingen som vet, sade jag för mig själv, [ 95 ]jag kan en dag bli en mördare själv, och huru skulle jag då tycka om det? Så säger jag till Jim:

»De' första vi ser ett ljus, ska vi lägga i land en hundra famnar ovanför eller nedanför på ett ställe, där de' ä' ett gott gömställe för dig och båten, och sedan ska' jag gå i land å spinna ihop nå'n historia å laga så, att någon far efter de där kanaljerna å befriar dom ur klämman, så dom kan bli hängda, när deras tid kommer.»

Men den planen misslyckades, för snart bröt ovädret ut på nytt igen, och den här gången värre än förut. Regnet öste ner, och inte ett enda ljus visade sig; alla människor hade gått och lagt sig, tänker jag. Vi skyndade av alla krafter ner utför floden, spanande efter ljus och spanande efter vår flotte. Sent omsider upphörde regnet, men himlen var fortfarande molnbetäckt och blixtarna veno ännu genom skyarna, och om en stund sågo vi vid en ljungeld ett svart föremål flyta på vattnet framför oss, och vi rodde ditåt.

Det var flotten, och vi voro mycket glada över att få gå ombord på den igen. På stranden långt ner till höger sågo vi ett ljus, varför jag sade, att vi skulle ro dit. Båten var full av saker, som bovarna hade stulit på vraket. Vi rafsade ihop dem i en hög på flotten, och jag sade Jim, att han skulle låta flotten driva. nedåt och visa ett ljus, när han trodde sig ha drivit ungefär två mil, och låta det brinna, tills jag kom. Därpå satte jag mig till årorna och rodde mot ljuset. Då jag kom närmare, såg jag ytterligare tre eller fyra ljus på sluttningen av en kulle — det var en by. Jag styrde in mot land något ovanför ljuset vid stranden, lade upp årorna och låt båten driva. Jag såg snart, att det var en lykta, hängande på flaggstången på en ångfärja. Jag gick ombord och sökte få fatt i nattvakten, undrande var han kunde ligga och sova, och snart fann jag honom sittande i fören med huvudet nedsjunket [ 96 ]mellan knäna. Jag gav honom ett par knuffar på axeln och började gråta.

Han rörde på sig eller rättare spratt upp ur sömnen, men då han såg, att det bara var jag, gäspade han av alla krafter och sträckte på sig, och så sade han:

»Hallå, va' ä' de' frågan om? Gråt inte, gosse. Va' gråter du över?»

Jag svarade:

»Pappa å mamma å syster å…»

Jag kunde inte fortsätta för snyftningar. Han sade:

»Men för sjutton, ta de' inte så hårt — vi ha alla våra sorger, å de' reder sig nog för dig. Hur ä' de' med dom?»

»De ä'… de ä'… ä' de' ni som ä' vakt på båten?»

»Ja», i en riktigt självbelåten ton; »jag ä' kapten å ägare, å styrman å lots å nattvakt å förste man, å ibland ä' jag också både frakt och passagerare. Jag ä' inte så rik som gubben Jim Hornbock, å jag kan inte vara så ädelmodig mot Tom, Dick å Harry som han å kasta omkring mig pengar på samma sätt som han, men jag har sagt honom många gånger, att jag inte vill byta med honom, för en sjömans liv de' ä' ett liv för mig de', har jag sagt, å jag vill hellre vara en nors än bo två mil utanför sta'n, där aldrig någonsin nå'nting händer, nej, inte för alla hans schabrar å lika mycket en gång till. Jag säger…»

Jag avbröt honom och sade:

»Dom ha' råkat ut för en förfärlig olycka, å…»

»Vilka?»

»Pappa, vet jag, å mamma, å syster, å fröken Hooker, å om ni ville gå dit opp med eran ångfärja…»

»Dit opp? Var ä' dom?»

»På vraket.»

»Vilket vrak?»

»De' finns ju bara ett.»

[ 97 ]»Va' för slag! Menar du Walter Scott?»

»Ja visst!»

»Herre Jemine! Va' i allan dar gör dom där?»

»Dom for inte dit med avsikt.»

»Nej, de' kan jag väl tro. Gud förbarme sig heller! De' ä' alldeles ute med dom, om dom inte ger sig därifrån i rödaste rappet. Men huru i all världen har dom kunnat komma i en så'n klämma?»

»Jo, de' gick lätt, de'. Fröken Hooker skulle fara på besök i en stad där oppåt, som heter… heter…»

»Jag förstår: Booths Landing. Fortsätt!»

»Hon skulle fara på ett besök till Booths Landing, å strax på eftermidda'n for hon över med färjan å hade sin svarta kammarjungfru med sig, å hon skulle stanna kvar över natten hos en väninna, en fröken — ja, jag minns inte va' hon heter, men så miste dom storåran å svängde runt å drev neråt med aktern före omkring två mil å körde opp mot vraket å kantrade, å färjkarlen å niggerkvinnan å hästarna drunknade, men fröken Hooker högg fast å kom opp på vraket. Å så ungefär en timme efter sedan de' blivit mörkt kom vi å for förbi i vår liktare å de' var så mörkt, att vi inte såg vraket, förr än vi va' ända in på de', å så kantrade vi, men vi blev räddade allihopa utom Bill Whipple, å han — o, han va' så snäll, så snäll, att — jag nästan önskar, att de' hade varit jag i stället — ja, de' gör jag.»

»De' va' då sannerligen de' allra värsta jag nå'sin har hört. Och va' gjorde ni sedan då allihopa?»

»Jo, vi skrek allt va' vi kunde, men floden ä' så bred där, att ingen hörde oss. Då sa' pappa, att någon måste ge sig av i land å skaffa hjälp. Jag var den ende, som kunde simma, så jag kasta' mig i å gav mig i väg, å fröken Hooker sa', att om jag inte fick tag i någon hjälp förr, skulle jag gå hit å söka upp hennes onkel, å han skulle ta saken om hand. Jag kom i land [ 98 ]ungefär en mil längre ner, å sedan dess har jag sprungit omkring å försökt förmå folket här att göra någonting, men dom säger: 'Va' för slag! En så'n här natt och med en sån här ström! Du måste vara tokig! Gå till ångfärjan!' — Om ni vill fara dit å…»

»Ja, sannerligen skulle jag inte ha' lust, å tror, förbaska mig, att jag vill de' också, men vilken i helsefyr ska' betala mig för de'? Tror du, att din pappa…»

»Åh, med de' ä' de ingen fara. Fröken Hooker sa' mig särskilt, att hennes onkel Hornback…»

»Kors i alla tider! Är han hennes onkel? Hör du, lägg bena på ryggen till de' där ljuset du ser där borta å vik av åt vänster, när du kommer dit, å ungefär en kvart mil längre fram kommer du till krogen; säg dom där, att dom visar dig vägen till Jim Hornbacks gård, å han betalar nog kalaset. Men sinka dig inte på vägen, för han vill nog veta, va' du har att tala om för honom. Säg honom, att jag ska' sköta om, att hans systerdotter ä' i trygghet, innan han hinner till sta'n. Se så, ge dig i väg nu! Jag ska' bara gå opp runt om hörnet här och väcka min maskinist.»

Jag sprang i riktning mot ljuset, men så snart han vek om hörnet, vände jag om och gick ner till min båt öste den och rodde så oppefter stranden i spakvattnet så där en sex hundra famnar och stack mig undan mellan några vedskutor, för jag fick ingen ro, förr än jag sett ångfärjan ge sig i väg. Men på det hela kände jag mig riktigt belåten med mig själv, för att jag hade gjort mig allt detta besvär för de skälmarna, för det skulle inte många ha gjort detsamma. Jag önskade, att fru Douglas hade vetat det, för jag tänkte, att hon nog skulle ha känt sig stolt över att jag hjälpte de skälmarna, då skälmar och kanaljer ä' de' slags människor, som frun och hennes gelikar mest intressera sig för.

Det dröjde inte länge, så kommer vraket, svart och [ 99 ]dystert, drivande utför floden. Det liksom gick en kall rysning genom mig, och så rodde jag fram till det. Det låg mycket djupt, och jag såg genast, att det inte fanns mycket hopp för de levande varelser, som kunde vara ombord. Jag rodde runt omkring vraket och ropade ett par gånger, men det kom inte något svar; det var dödstyst överallt. Jag kände mig en smula nedstämd för de tre bovarnas skull, men inte mycket, ty tänkte jag, om de kunde stå ut med det, nog kunde jag det.

Så kom ångfärjan, varför jag gav mig ut till mitten av floden, roende snett med strömmen; då jag tyckte, att jag var utom synhåll, vilade jag på årorna och vände mig om och såg, huru färjan gick och luktade runt omkring vraket efter fröken Hookers kvarlevor, emedan kaptenen naturligtvis begrep, att hennes onkel Hornback ville ha dem; men inom en liten stund uppgav ångfärjan försöket och styrde inåt land, och jag högg i årorna och skyndade med ilande fart nedåt floden.

Jag tyckte det dröjde alldeles oerhört länge, innan Jims ljus visade sig, och när det äntligen tindrade fram, såg det ut, som om det varit tusen mil dit. Då jag kom fram, började himlen på att ljusna en smula i öster, varför vi strävade mot en ö och gömde flotten och sänkte båten och gingo till kojs och sovo som gråstenar.