Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 20

XX.

De gjorde oss en hel mängd frågor: ville veta, varför vi gömde flotten på det där viset, och varför vi lågo stilla om dagarna i stället för att fortsätta resan, och om Jim var en förrymd nigger. Jag svarade:

»Tycker en de'? Skulle en förrymd nigger rymma åt söder?»

Nej, de medgåvo, att han inte skulle det. Och som jag måste giva dem någon förklaring på mina förhållanden, så sade jag:

»Vi ha bott i Pike County i Missouri, å där ä' jag född. Men alla dog utom jag å far min å bror min Ike. Pappa sa', att han tänkte ge sig av därifrån och flytta till sin bror Ben, som har ett litet ställe — bara så han föder en häst på de' — nere vid floden, fyrtifyra mil nedanför Orleans. Far var förfärligt fattig å hade skulder, å därför hade han bara sexton dollars och vår nigger här, Jim, då han hade betalt alla skulderna. De' räckte inte för oss att resa fjorton hundra mil, om vi också tog däcksplats eller huru vi än bar oss åt. Men så steg floden, och en dag gjorde gubben ett bra kap: han fick tag i en del av en flotte, å då beslöt vi att fara ned till Orleans på den. Men gubbens tur räckte inte länge; en ångbåt törna mot främre hörnet på flotten en natt, och vi föll alla över bord å dyka' under hjulet, å Jim å jag [ 167 ]kom opp igen, men gubben va' full, han, å' Ike va' bara fyra år, så dom kom aldrig opp mera. Dagarna närmast efter fick jag aldrig vara i fred, för folk kom beständigt roende ut till oss och försökte ta Jim ifrån mig, för dom sa att dom trodde, att han va' en förrymd nigger. Å därför ä' vi inte ute om dagarna nu mera, utan bara om nätterna, för då ä' de' ingen, som bråkar me' oss.»

Så säger hertingen:

»Låt mig vara i fred, ska' jag försöka fundera ut ett sätt, så vi kan vara ute om dagarna, om vi vill. Jag ska' tänka på saken — jag ska nog hitta på någon utväg som duger. Men för i dag låter vi de' vara, för naturligtvis ha vi inte lust att fara förbi den där staden där nere, medan de' ä' ljust — de vore kanske inte hälsosamt för oss.

Mot kvällen började det mulna och såg ut att vilja bli regn, och blixtarna foro fram och tillbaka långt nere vid horisonten och bladen började darra — det var lätt att se att det skulle bli ett herrans väder. Hertingen och kungen gick därför in för att se sig omkring i skjulet och undersöka våra bäddar. Min bädd bestod av en halmmadrass och var bättre än Jims madrass, som var fylld med majshylsor; det är alltid en hel mängd taggar och tistlar i en sådan där majsskalsmadrass. och de krypa ut genom tyget och sticka en; och när man vänder sig prasslar det i de stora majshylsorna, som om man rullade sig i en hög av torra löv, ja, det blir ett sådant oväsen, att man vaknar. Nå, hertingen sade genast, att han skulle ta min bädd, men konungen gav sig den på, att han inte fick titta dit. Han sade:

»Jag skulle ha tänkt, att skillnaden i rang oss emellan borde ha lärt er, att en bädd av majshylsor inte just ä' någon lämplig bädd för mig. Ers nåd torde behålla majsskalsbädden för sin egen räkning.»

[ 168 ]Jim och jag blevo oroliga för att de skulle bli osams med varandra igen, och därför blevo vi riktigt glada när hertingen svarade:

»Det är mitt öde att alltid trampas ner i smutsen under förtryckets järnskodda häl. Olyckan har brutit med min en gång stolta ande — jag ger efter, jag underkastar mig, det är mitt öde. Jag står ensam i världen — låt mig lida. Jag kan bära det.»

Vi begåvo oss i väg, så snart det hade blivit riktigt mörkt. Konungen befallde oss att hålla ut mot mitten av floden och inte visa något ljus, förr än vi hade kommit ett gott stycke nedanför staden. Om en stund fingo vi syn på en samling av ljus — det var staden, förstår ni — och smögo oss tyst och försiktigt förbi den så där på en halv mils avstånd ute på floden.

Då vi hade kommit ungefär tre fjärdedels mil nedanför staden, satte vi opp vår lykta, och så, omkring klockan tio, började det regna och blåsa och åska och blixtra, så det var alldeles förskräckligt. Kungen befallde då oss båda att stanna ute och hålla vakt, tills det bleve bättre väder, och därpå kröp han och hertingen in i skjulet och gingo till kojs för natten.

Det var min vakt till klockan tolv, men även om jag hade haft en bädd och om det inte hade varit min tur att vaka, hade jag inte velat gå och lägga mig ändå, för en människa får minsann inte på långt när se ett sådant oväder vad dag som helst.

Mina dagar, huru stormen väsnades och for fram. Och var eller varannan sekund kommer det en ljungeld, som lyste opp de vita vågkammarna på hela halvmilen runt omkring oss, och man kunde se som en töckenbild av öarna genom regnet, och träden slängde sig våldsamt fram och tillbaka för vinden; så brakade det löst: krrr-ack! — bum! bum! bum-mel-ummel-um-bum-bum-bum-bum! och knappt hade den åskskrällen [ 169 ]tystnat förrän än — vhitsch! kommer det en ny blixt och ett nytt skramlande. Ibland var det nära att vågorna skulle ha sköljt bort mig från flotten, men jag hade inga kläder på mig och frågade inte efter det. Vi behövde inte alls vara rädda för att oförvarandes ränna mot något till hälften sjunket träd, blixtarna kommo så tätt på varandra och lyste så starkt än här och än där, att vi hunno mycket väl se dem, redan på långt håll, så att vi hunno vända flotten och komma förbi dem.

Till sist började jag bli duktigt sömnig, och då sade Jim, att han skulle överta halva vakten för mig; i sådant där var Jim alltid mycket beskedlig mot mig: Jag kröp in i skjulet, men kungen och hertigen sträckte ut sina ben så långt, att det inte fanns någon plats där för mig. Jag lade mig därför ute på flotten — regnet frågade jag inte efter, då det var så varmt, och vågorna gingo inte så höga nu. Omkring klockan två började de taga till i höjd igen, och Jim tänkte just väcka mig, men han ändrade sig, då han tyckte, att vågorna inte voro nog höga än för att kunna göra någon skada, men däri hade han misstagit sig, för snart kommer det helt oförhappandes en riktig hejare till väg och kastar mig över bord. Jim höll rakt på att skratta ihjäl sig åt mig. Jag har då aldrig sett någon nigger, som har haft så lätt för att skratta som han.

Nu övertog jag vakten, och Jim gick och lade sig och började genast snarka; och efter hand avtog ovädret och det blev lugnt och vackert igen; och det första ett ljus visade sig i en stuga på stranden, väckte jag hom och vi rodde flotten till ett gömställe för dagen.

Kungen tog fram en gammal smetig kortlek, sedan vi ätit frukost, och han och hertigen spelade femkort med varandra en stund, fem cents partiet. När de tröttnade på det, togo de sig för att »göra opp en fälttågsplan» såsom de kallade det. Hertingen dök ner i sin nattsäck [ 170 ]och tog upp ur den en binga små tryckta affischer och läste dem högt för oss. På en affisch stod det, att »Den beryktade D:r Armand de Montalban från Paris» skulle »hålla en föreläsning i den frenologiska vetenskapen» på den och den lokalen — dagen — den —. Inträdesavgift tio cents, reserverade platser 25 cents. Hertingen, sade, att den där doktorn, var han själv. På en annan affisch var han »den världsberömde shakspeariske tragikern Garrick den yngre vid Drury-Lane-teatern i London». På andra affischer hade han en hel mängd andra namn och hade gjort en hel mängd underbara saker, som att finna vatten och guld med en »slagruta», »bota trollskott» och så vidare. Om en stund säger han:

»Men Thalia är dock min älskling bland sånggudinnorna. Har ers majeståt någonsin uppträtt på tiljan?»

»Nej », svarade konungen.

»Då skall ers fallna storhet komma att göra det, innan ni blir tre dar äldre», säger hertigen. »I första bättre stad, vi kommer till, ska' vi hyra oss en sal och uppföra fäktscenen ur Richard III och balkongscenen ur Romeo och Julia. Va säger ni om de'?»

»Jag ä' me' om va' som helst, bara de' lönar sig, Bilgewater, men, ser ni, jag förstår mig ju inte alls på så'nt där komediantspel å har just aldrig sitt nå' så'nt i mitt liv. Jag var för liten, då min far bruka' ställa till så'nt hemma på slottet. Tror ni, att ni kan lära mig det?»

»Ja, som ingenting.»

»Utmärkt! Jag riktigt längtar efter någonting nytt. vad som helst. Låt oss börja nu genast!»

Hertingen talte om för honom, vem Romeo var och vem Julia var, och sade, att han brukade spela Romeo, å kungen skulle vara Julia.

»Men om Julia är en så ung flicka, herting, så [ 171 ]kommer kanske min kala hjässa och mina grå polissonger att ta sig litet konstigt ut på henne.»

»Åh, var inte ängslig för de' ni! De här småstadsbrackorna tänker aldrig på något så'nt. Dessutom begriper ni väl, att ni ska' uppträda i kostym, å de' ä' de' som gör susen här i världen. Julia sitter på en balkong å njuter av månskenet, innan hon går till sängs, och hon har på sig sin nattdräkt och sin spetsmössa. Här ä' kostymerna för rollerna.»

Han hade tagit fram två eller tre dräkter av tunn kalikå, som han sa' var en medeltidsrustning för Richard III och den andra kamraten, och en lång vit bomullsnattskjorta och en spetsnattmössa. Kungen var mycket belåten, och så tog hertingen fram sin bok och läste opp rollerna riktigt utmärkt fint och storståtligt, och han fäktade med armarna och struttade omkring för att visa, huru man skulle bära sig åt; därpå räckte han kungen boken och tillsade honom att lära sig sin roll utantill.

Det låg en liten skräphåla till stad omkring tre mil längre ner, och sedan vi hade ätit middag, sade hertingen, att han nu hade hittat på en utväg, huru vi skulle kunna färdas om dagarna, utan att det skulle vara farligt för Jim, och han skulle nu fara ner till den där staden och ställa i ordning vad som behövdes. Kungen sa', att han ville följa med för att se efter om han kunde göra ett och annat kap. Och som vi voro utan kaffe, sade Jim, att det var bäst, att jag följde med dem i kanoten och köpte något.

Då vi kommo fram, syntes det inte till en enda själ i hela staden; gatorna voro alldeles folktomma, och det var tyst och stilla som på en söndag. Vi träffade på en sjuk nigger, som satt och solade sig på en bakgård, och han sade, att varenda en, som inte var för ung eller för sjuk eller för gammal, hade begivit sig ut till ett [ 172 ]möte i det fria omkring två mil in i skogen. Kungen tog reda på vägen dit och sade, att han skulle gå dit och se efter, om det inte var möjligt att förtjäna sig en slant på det där mötet, och jag kunde få följa med också.

Hertingen sade, att vad han sökte, det var ett tryckeri. Vi hittade på ett sådant, en liten skräptillställning ovanpå en snickareverkstad — men alla snickare och boktryckare hade givit sig av ut till mötet och hade lämnat dörrarna olästa efter sig. Det var en snuskig håla full med skräp och bläckfläckar, och över allt på väggarna hängde stora annonsblad med avbildningar av hästar och förrymda negrer. Hertingen tog av sig rocken och sade, att nu hade han allt vad han behövde. Och så knogade kungen och jag ut till mötet.

Det var en rysligt varm dag, och vi voro alldeles genomsvettiga, när vi efter ungefär en halv timmes marsch kommo fram. Väl ett tusental människor voro församlade där från hela den omgivande trakten. Skogen var full av vagnar och dragare, som stodo fastbundna överallt och åto ur vagnslådorna och stodo och stampade för att köra bort flugorna. Det fanns några skjul där, uppförda av störar och övertäckta med grenar, vari de hade lemonad och ingefärsdricka till salu och stora högar av vattenmeloner och kokt majs med mera.

Predikningarna höllos också i samma slags skjul, bara att de voro större och rymde stora massor av folk. Bänkarna voro gjorda av balkar, på vilkas runda sida hål voro borrade, och i hålen hade man satt in käppar som ben. Det fanns inga ryggstöd på dem. Talarna stodo på höga plattformer i ena ändan av skjulen. Kvinnorna hade stora kråkor på huvudet, och några av dem voro klädda i hemvävda ylleklänningar och andra i bomullsklänningar och några få av de yngre i kalikåklänningar. Några av de yngre männen voro barfota, och flera bland [ 173 ]barnen hade inte mera på sig än en skjorta av blaggarn. Av de äldre sutto några och stickade strumpor, och bland de yngre var det några, som i smyg drevo en liten kärlekshandel med varandra.

I det första skjulet vi kommo till, höll predikanten just på att läsa opp den psalm, som skulle sjungas. Han läste opp två verser, alla stämde in i sången, och det var riktigt storartat att höra, för det var så många som sjöngo och de gjorde det så av hjärtans lust; sedan läste han opp två verser till, som de skulle sjunga — och så vidare. Folket vaknade allt mer och mer och sjöng allt kraftigare och kraftigare, och mot slutet var det några, som började stöna och jämra sig, och några började ropa överljutt. Därpå började predikanten sitt föredrag, Och han tog i på fullt allvar, må ni tro; han gick som en skottspole från den ena ändan av plattformen till den andra, och sedan lutade han sig fram över räcket, fäktande hela tiden med armarna och hela kroppen och skrikande ut orden med sina lungors hela kraft; och litet emellan höll han bibeln opp i vädret och liksom slängde den vidöppen än hit och än dit, ropande: »Det är kopparormen i öknen! Sen på den och leven!» Och då ropade hela församlingen: »Ära! — A-a-men!» Och så gick han på, och folket jämrade sig och stönade och grät och skrek: »Amen!»

»O, kommen till de bortfärdiges bänk! Kommen, svarta som I ären av synd! (Amen!) Kommen, I sjuke och elände! (Amen!) Kommen, I lame och halte och blinde! (Amen!) Kommen, I fattige och behövande, och I i laster nedsjunkne! (A-a-men!) Kommen alle, som ären uttröttade och besudlade och lidande! Kommen med en ödmjuk anda, kommen med ett förkrossat hjärta! Kommen i edra trasor, er synd och er smuts! Det vatten, som rena kan, fås fritt och för intet, himelns dörr står öppen — o, träden där in, och I skolen finna ro!' (A-a-men! Ära, ära, halleluja!)

[ 174 ]Och så vidare. Man kunde snart inte höra vad predikanten sade bara för åhörarnas ropande och gråt. Här och var i hopen stego människor upp och armbågade sig fram till de botfärdiges bänk, under det tårarna strömmade ned utför deras ansikten; och när alla de botfärdige hade kommit tillsammans och stodo i en klunga vid de främsta bänkarna, sjöngo de och skreko och kastade sig ned på halmen alldeles som om de varit från vettet.

Jag visste inte ordet av, förrän kungen började på, han också, på samma sätt som de andra, och så klev han upp på plattformen, och predikanten bad honom tala till folket, och han gjorde det.

Han sade dem, att han var en sjörövare — han hade varit sjörövare i trettio år borta i Indiska oceanen, och hans besättning hade våren förut smält ihop betydligt vid en sammandrabbning, och nu hade han kommit hem för att rekrytera sitt manskap, men så — Herren vare tack och lov! — hade han natten förut blivit bestulen och blivit ilandsatt från en ångbåt utan att hava en enda cent i fickan, och det var han så glad över, ja, det var den mest välsignade sak, som någonsin hade hänt honom, för nu hade han blivit en annan man och var lycklig för första gången i sitt liv; och fattig som han var, skulle han genast begiva sig tillbaka och slå sig fram till Indiska oceanen, och hela sitt återstående liv skulle han använda att leda sina forna kamrater in på den rätta vägen, för han kunde göra det bättre än någon annan, då han kände till alla sjörövarefartygs besättningar på deras hav; och ehuru det skulle ta lång tid för honom att komma dit, utan penningar som han var, så skulle han ändå ta sig fram dit på ett eller annat sätt, och varenda gång han omvände en sjörövare, skulle han säga till honom: »Tacka inte mig, giv inte mig förtjänsten för det, utan hela förtjänsten tillkommer de kära [ 175 ]vännerna på väckelsemötet i Pokeville, hela människosläktets bröder och välgörare — och denne käre predikanten här, den sannaste vän en sjörövare någonsin har haft!»

Och därpå brast han i gråt, och det gjorde alla de andra med. Då var det någon, som ropade: »Tag upp en kollekt åt honom! Tag upp en kollekt!» Genast var det väl ett halvt dussin människor, som sprang upp för att göra det, men då ropade någon: »Låt honom själv gå omkring med hatten!» Och det instämde de i allihopa, predikanten också.

Nu gick kungen genom hela församlingen, oupphörligt torkande sig i ögonen och välsignande dem och prisande dem och tackande dem för att de voro så goda mot de arma sjörövarena långt borta i fjärran land; och då och då stego de allra vackraste flickor opp med tårarna rinnande utför kinderna och gingo fram till honom och både honom, att han måtte låta dem kyssa honom, för att de måtte ha ett minne av honom, och han lät dem göra det varenda en; och några av dem omfamnade han och kysste sina fem, sex gånger. Och man uppmanade honom att stanna kvar där en vecka, och allesammans ville att han skulle bo hos dem och sade, att det skulle vara dem en ära. Men han svarade, att som detta var sista dagen av mötet, kunde han inte göra någon nytta där, och dessutom brann han av iver att genast få bege sig till Indiska oceanen och börja arbetet bland sjörövarena.

Då vi kommo tillbaka till Botten, räknade han kollekten och fann, att den gick till åttiosju dollars och sjutfem cents. Och dessutom hade han knyckt ett trekannskrus med whisky också, som han hade funnit under en vagn, då han var på vägen tillbaka genom skogen. Kungen sade, att om han lade tillsammans det ena med det andra, var detta det bästa notvarp han [ 176 ]någonsin hade gjort genom att spela from. Han sade, att om man ville förmå ett möte att lossa på pungen, var det bara skräp att tala om, att man skulle fara ut som missionär till hedningarna, men se sjörövare, det knepe dem det.

Hertingen tyckte att han hade gjort det riktigt bra, ända till dess kungen kommer och hoverar sig så där, men sedan var det, som om han hade sett en smula stukad ut. Han hade satt och tryckt ett par tillkännagivanden åt bönder på det där tryckeriet — om försäljning av hästar — och hade stoppat på sig betalningen, fyra dollars. Och så hade han tagit emot annonser i tidningen för tio dollars, som han sagt att han skulle sätta in för fyra dollars, om de betalade i förskott, och då hade de gjort det. Prenumerationspriset på tidningen var två dollars om året, men han hade tagit emot tre prenumeranter, som bara hade behövt betala en halv dollar var, bara de betalade genast på förhand, och det hade de gjort; de hade tänkt betala med ved och lök som vanligt, men då hade han sagt, att han nyss hade köpt affären och slagit ner priset så mycket han någonsin kunde åt dem, men så ville han också ha betalt extra kontant. Han hade satt upp ett litet poem, som han hade kokat ihop själv i sitt eget huvud — tre verser — så rysligt rörande och sorgliga — och det började så här: »Ja, krossa, kalla värld, mitt brustna hjärta!» — och det lämnade han kvar uppsatt och färdigt att tryckas i tidningen och hade ändå inte debiterat dem någonting för det. Nå, han hade fått in nio och en halv dollars, men så hade han också fått göra ett ordentligt dagsverke för det, sade han.

Sedan visade han oss ett annat papper, som han hade tryckt och inte tagit något betalt för, därför att det var för vår egen räkning. Det var en tavla, som föreställde en förrymd neger bärande på axeln ett knyte på en käpp, och under bilden stod det: »200 dollars belöning» [ 177 ]Och så var det en hel mängd att läsa om Jim, och han var beskriven alldeles till punkt och pricka. Det stod att han hade rymt förliden vinter från plantagen S:t Jacques, fyrtio mil nedanför New Orleans, och sannolikt begivit sig norrut, och vem helst som grepe honom och skickade honom tillbaka, skulle få den utsatta belöningen och ersättning för sina omkostnader.

»Hädanefter», sade hertingen, »kan vi utan fara färdas om dagarna också, om vi vill. »När vi se någon komma, tar vi å binder Jim till händer å fötter med ett rep å lägger honom inne i skjulet å visar dom det här tillkännagivandet å säger att vi ha knipit honom längre opp vid floden å att vi va' för fattiga för att fara med en ångbåt, varför vi skaffa' oss den här lilla flotten på kredit hos några vänner å nu ä' på väg för att få belöningen. Handklovar och kedjor skulle ta sig ännu bättre ut på Jim, men dä' skulle inte stämma me' vår uppgift, att vi ä' fattiga. Alldeles för dyrbart, sir herrarna. Nej, rep ä' de' rätta — vi måste se till att bevara den dramatiska enheten, som vi säga på scenen.»

Vi sade alla, att hertingen hade gjort sin sak mycket bra, och att det nu inte vore någon fara med att färdas om dagarna. Vi hoppades, att vi den natten skulle kunna hinna nog många mil för att komma undan den uppståndelse, som vi antogo, att hertingens arbete på tryckeriet skulle åstadkomma i den lilla staden — och sedan kunde vi färdas alldeles som vi själva funno för gott.

Då Jim väckte mig klockan fyra på morgonen för att överta vakten, sade han:

»Hör på, Huck, tror han, att vi kommer att möta flera kungar på den här resan?»

»Nej», svarade jag, »de' tror jag inte»

»Nå, de' vore då riktigt bra», säger han. »Jag har inte någe emot en eller två kungar, men de' ä' också [ 178 ]nog. Den här ä' nu alldeles stupfull, å hertingen ä' inte mycket bättre.»

Jag fick också höra, att Jim hade försökt förmå kungen att tala franska, så att han skulle få höra, huru det lät, men kungen svarade, att han hade varit i det här landet så länge och hade haft så mycket sorger och bekymmer, att han hade glömt sitt modersmål.