I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 1
|
II. En förtröstansfull ungdom → |
I.
I Alster-Paviljongen och på kontoret.
— Die Börsen-Halle mit Rundstück und Käse! ...
Halbes Grogg und Fliegende Blätter! ...
Brause-Limonade!
Så brusade det rundtomkring mig. Man reqvirerade förtäring och tidningar, man talade om Rysslands politik och rofolja, om »das Preussenthum» och priset på »feta varor» och mycket annat politiskt handelsekonomiskt, obegripligt för den profana hopen.
Det var i Alster-Paviljongen i Hamburg, en afton för många år sedan. Jag hade nyligen kommit från Sverige och fann behag i allt det nya, som mötte mig i främmande land.
Jag dref gata upp och gata ned, beundrade de glänsande butikerna vid Neuerwall och Grosse Burstah samt under Alsterarkaderna och jag nästan förgapade mig uti ett par vackra Vierländskor, som sålde blommor utanför Hôtel zum Kronprinzen, der jag bodde. Finnes det icke annat än torr prosa i Hamburg? Känn så violblommorna dofta och se på de små Vierländskorna i Opéra-Comique-kjortlar och små, små sammetsskor, så små skor att de omöjligt kunna vara gjorda i det vanliga Tyskland, der man hatar allt kineseri i den vägen, utan måste förfärdigas i Bergedorf, hvarifrån Vierländskorna komma och der det växer blott doftande blommor och de delikataste jordgubbar, ett Arkadien, men med trädgårdsmästare i stället för herdar och blomsterflickor i stället för herdinnor.
Jag fann friska blommor från Bergedorf midtuti vintern. Kan man kalla det prosaiskt? Blommor, doftande och sköna, bjudna af vackra flickor i sammetskor och med sammetslena blickar, smekande så varmt i Januari, när stormen tjuter öfver Jungfernstieg!
Men jag gick också på börsen hvarje middag tog plats på galleriet och försjönk i de djupsinnigaste handelspolitiska betraktelser, kanske det var endast drömmar, ty det var så söfvande, det der sorlet från det brusande köpmannalifvet, som från börsens stora sal verkade både vid Goda Hoppsudden och i Kina, i San Francisco och i Bergen, Alicante, Riga, Newyork och Calcutta.
Så satte jag mig uti rökkupén på en omnibus och for till Altona, för att vid vakten på Rathhausmarkt fröjda mitt skandinaviska hjerta med betraktandet af de tappra danska krigare, hvilka derifrån höllo Schleswig-Holstein i tygel, och när jag uträttat den affären, återvände jag till Jungfernstieg för att se på Hamburgs eleganta verld.
Der skredo vigtiga matronor med stolta later och tjocka guldkedjor, äkta tyska fruar, såsom hade de stigit ned från någon gammal träskulpterad altartafla i Nürnberg på femtonhundratalet, men med toiletten från Gerlach i hörnet af Neuerwall och Poststrasse i midten af det nittonde seklet. Och så kommo små nätta »Fräulein», undersköna jungfrur i samma träsort. De trippade så lätt öfver Resedamsbrücke, oaktadt deras fötter visst icke voro onaturligt små, och de talade om konst och om sångaren Wachtel och läspade »famos», när man frågade hvad de tyckte om Casper på Thaliateatern, Frederike Gossmann och ett nytt sidentyg hos Röper & Messerschmidt eller en fin toilettepjes hos Weslig & Frelsen, kända firmor på den tiden.
På Jungfernstieg trippade också unga tjenstflickor, rätt vackra på min ära, rödlätta och välfödda, med koketta, hvita tyllmössor, starkt kolorerade, blottade armar och en stor röd schal, ganska smakfullt draperad öfver den lilla korgen, som kanske var tom, kanske innehöll en och annan »Bratwurst».
Och den i Hamburg under flera decennier bekanta husmäklaren i den eviga, svarta fracken och med den evigt hvita pappersrullen, som tittade fram mellan fracken och västen, hörde äfven till de figurer, som lifvade gamla Jungfernstieg och aldrig en enda dag saknades der.
— Har ni varit på börsen? — var det första, som en hamburgare då för tiden frågade en främling, för hvilken han önskade framställa sin stad i den bästa dager.
— Känner ni till vårt kloakväsende? — var den andra frågan.
— Har ni sett husmäklaren? — var den tredje.
Den evige husmäklaren återsåg jag sedan alltid, då jag hvarje vår flanerade på Jungfernstieg. Att han någonsin skulle dö, kunde en hamburgare icke föreställa sig, åtminstone borde han väl lefva så länge Hamburg ännu är Hamburg och har några hus att omsätta; men en gång kom jag till den stora handelsstaden och fick en dag händelsevis se mäklarens likfärd. Han var verkligen död. Var det ett olycksbringande omen? Skall Hamburg också dö en gång? Skall der icke mer finnas fin bankomark på papperet och feta schillingar i byxfickorna och senatorer, som hafva kontor på en bakgård vid Kaffamacherreihe? Skall Bankos vålnad irra omkring i den öde natten på ruinerna af forntida makt?
För halftannat decennium sedan kunde ingen tro att Hamburg vore annat än odödligt. Allt syntes der också så nytt, lifligt och ungdomligt, från och med »Nikolaikirche», som då var blott en liten modell för det stora tempel, hvilket det sedan blifvit, och ända till de beskäftiga uppassarne i Alster-Paviljongen, som buro så förhoppningsfullt gröna förkläden.
Nå ja, det var i Alster-Paviljongen, en afton för många år sedan, sade jag. Jag besökte nämnde café hvarje dag och som jag för hvarje kopp thé eller hvarje smörgås med »Rauchfleisch» lät, förutom den ordinarie betalningen, en extra, liten hamburgerschilling ligga qvar på bordet, blef jag snart en kärkommen gäst hos Heinrich, Fritz, Georg och hvad de hette, alla dessa trohjertade tyska ynglingar, hvilka aldrig föraktade en schilling och derför alltid visste att finna plats för mig, äfven om hela rummet var fullsatt med affärsmän, som pustade ut förskräckliga rökhvirflar, på samma gång de förtärde alla möjliga kolonialdrycker samt grundligt genomtuggade »Börsen-Halle», »Freyschütz», »Kölnische Zeitung» och annan substantiel tysk hvardagsmat.
— Herr ... — sade Heinrich och placerade mig så fördelaktigt som möjligt mellan disken och kaminen. — »Herr» yttrade han ganska tydligt, men derefter mumlade han något oartikuleradt, hvilket dock skulle betyda mitt namn, som han alldeles icke kände.
Det anses icke artigt, om man ej uttalar äfven namnet, och om man icke känner detta, måste man åtminstone gifva sig utseende af att känna det, alldeles oundvikligt om man är »Kellner» i Alster-Paviljongen och har förhoppningar på drickspengar.
— Herr ... — sade Heinrich och smålog, såsom vore jag hans »Busenfreund», och så nämnde han något på mesopotamiska, hvarefter han på ren och oförfalskad tyska frågade, om jag ville hafva »Feinbrod» och kanske »Kalbsbraten» samt en »halbes Grogg», ty den gode uppassaren kände då icke ännu min afsky för kalfstekssmörgås med grogg, det vill säga toddy! Andra kunder brukade tycka mycket om en sådan rätt.
Jag anhöll om en stor kopp thé och fick den nästan ögonblickligt. Heinrich hade måhända förhoppningar på två feta schillingar den dagen. Menniskan kan någon gång låta sin fantasi få ett alltför stort spelrum. Jag fick också ett stort, svenskt Aftonblad, hvilket jag alldeles icke begärt.
På min fråga, huru Heinrich kunde veta att jag läste Aftonbladet i Hamburg, d. v. s. att jag vore svensk, erhöll jag det svar, att han redan första gången, jag inträdde i paviljongen, sett det jag kom från Sverige. Jag hade nämligen tagit hatten af mig redan i dörren. Så höfliga voro endast svenskar, menade Heinrich, den skarpsinnige tyske uppassaren som sett många slags folk och lärt känna deras seder.
Det blef vår. Heinrich placerade mig icke längre mellan disken och kaminen, utan bad mig sitta ned utanför paviljongen. Än tog jag plats framför façaden åt Jungfernstieg och betraktade folkhvimlet. Än satte jag mig på den sidan, som vetter utåt Alstern, och färgspelet på vattenytan tyckte jag vara hänförande, då aftonsolen »stänkte sitt guld» deröfver. Små kanoter korsade hvarandra eller rodde de i kapp bortåt Lombardbrücke och gingo under bryggan, på Aussen-Alster styrande kurs till Uhlenhorst eller något annat förlustelseställe vid de sköna stränderna.
Alstersvanorna simmade så stolta nedanför qvarnen, som stod på Lombardbrücke. Då funnos ännu inga ångbåtar på Alstern, men numera är qvarnen borta, och jernvägen, som går från Deichthor ända till Altonas yttersta gräns, skramlar äfven öfver den nyssnämnda bryggan.
Så satt jag många aftnar med Aftonbladet och mina egna tankar, alldeles oberoende af hvarandra, och stirrade utåt vattenytan. I mitt grannskap satt alltid en gammal man, som också smuttade på en kopp thé, men hvilken jag egnat blott den flygtigaste uppmärksamhet. En qväll, rättare en natt, ty det var längesedan Alsterns vatten börjat reflektera ljusen på stränderna, och gästerna på caféet blefvo allt färre, närmade sig den gamle mannen, lyfte artigt på hatten och frågade med en ton, som lät mycket blygsam eller såsom vore han rädd att göra mig ledsen, om jag ännu läste Aftonbladet. I annat fall anhöll han ödmjukast att få låna det på en stund.
— Aftonbladet! — utropade jag och återkom plötsligt från en tankeutflygt, som börjat vid Alsterns strand och sträckt sig genom en god del af fantasiens verldar. — Åh, det var visst länge sedan jag verkligen läste Aftonbladet?
— Blott två timmar sedan, — svarade den gamle herrn med samma blygsamma ton.
Skall det vara ironi, tänkte jag och såg på den gamle. Nej, det var visst icke ironi, det kunde jag tydligt se.
— Och ni har väntat på bladet så länge? — frågade jag med en tillstymmelse till ursäkt.
— Jag ville ej störa er, — genmälde gubben lika saktmodigt, lyfte mycket artigt på hatten och återtog sin plats vid ett bord i grannskapet.
Men uppassarne började snart stänga lokalen, och jag begaf mig snedt öfver Jungfernstieg till »Hôtel zum Kronprinzen».
— Jag tror att den gamle herrn talade svenska! — utropade jag för mig sjelf. Det rann mig först nu i sinnet. — Nå, — tillade jag i tankarne, — hvilken annan än en svensk hade haft tålamod att i två timmar sitta och vänta på Aftonbladet? Jag måste göra bekantskap med gubben, i fall jag åter råkar honom.
Påföljande afton begaf jag mig ånyo till Alster-Paviljongen och valde samma plats, som qvällen förut. Heinrich förskaffade mig åter ett Aftonblad och jag väntade att åter få se den gamle, saktmodige mannen. Han kom verkligen den aftonen och alla följande aftnar under flera veckor, fastän aldrig förr och ej heller aldrig senare än klockan tio och tio minuter. Nästan hvarenda afton var jag nog lycklig att straxt efter hans ankomst kunna öfverlemna honom Aftonbladet. Han tog emot det med den vänligaste helsning, nämnde ett par förbindliga ord, men dermed var också konversationen slutad för hvarje gång. Alla mina försök, stundom kanske alltför ungdomliga och nästan påflugna, att förmå honom att tala, strandade mot det orubbliga lugn, hvarmed han läste tidningarna, endast då och då svarande mig med ett enstaka ord. Och han läste ej blott Aftonbladet, utan äfven Times, l’Indépendance Belge, Kölnische Zeitung och så vidare, allt med den största grundlighet, ända till dess klockan blef tolf och Alsterpaviljongen stängdes. Då fick han alltid mycket brådtom, tog i största hast afsked af mig med sin vanliga artiga helsning och skyndade framåt Grosse Bleichen.
Ett sådant der tydligt tillkännagifvande från den gamles sida, att han alldeles icke ville göra någon närmare bekantskap med mig, borde väl hafva skrämt mig från några vidare försök i den vägen. Men ju mer tillbakadragen den okände landsmannen visade sig, desto ifrigare blef min åstundan att lära känna honom.
Han bar prägel af gentleman i hvarenda tum af sin yttre menniska. Oaktadt årens märken och det orubbliga lugn, som låg utbredt öfver hans anlete, lyste dock ur ögonen en viss ungdomlighet, som verkade tilldragande och talade om en liflig själ under den lugna, nästan stela ytan och det blyga väsendet.
En afton saknade jag min landsman. Klockan blef half elfva, elfva och half-tolf. Han kom icke. Jag gick helt misslynt hem.
Aftonen derpå afvaktade jag med nästan klappande hjerta att klockan skulle skrida fram till tio minuter efter tio. Det var såsom hade jag haft ett kärleksmöte för första gången. Den efterlängtade tidpunkten kom slutligen. Jag stirrade utåt Jungfernstieg och framåt Grosse Bleichen. Den gamle svensken syntes icke till. Då såg jag oroligt frågande på Heinrich, som serverade mig en flaska »Brauselimonade».
— Ni väntar er vän? — sade uppassaren.
I Tyskland och äfven i Frankrike är man mycket frikostig med benämningen »vän». Der dricker man icke brorskål, men man har ett obegränsadt antal »vänner», lika många som man i Sverige har »bröder».
— Ni väntar er vän? — upprepade Heinrich och tillade: — Han kommer aldrig hit emellan början af Juni och slutet af Augusti. Då bor han i Badestrasse utanför Dammthor och njuter af landtlifvet hvarje afton.
– Heinrich, — sade jag, — kan ni säga mig hvad min vän heter?
Jag blef glad att höra, det »vännen» ännu lefde, fastän han icke infann sig i Alster-Paviljongen, hvilket dock var ledsamt nog, ty han intresserade mig, och derför frågade jag uppassaren hvad min »vän» hette.
— Han heter Blom eller något dylikt, — svarade Heinrich; — det kan jag för öfrigt icke så noga säga. Men jag vet att han är bokhållare.
— Bokhållare? — upprepade jag.
— Ja, bokhållare, — återtog uppassaren och lade med en stolt min vigt på det ordet. — Ni vet kanske icke hvad en bokhållare i Hamburg vill säga? Han är bokförare hos herrar Schmidt, Schmidt & Schmidt, en af de finaste firmor här på platsen, som stå i förbindelse med hela Europa och en god del af de andra verldsdelarne. Hr Blom sköter hela bokföringen der, och hos herrar Schmidt, Schmidt & Schmidt finnas tjugo kontorister, trettio magasinsdrängar och en hel armé af »Qvartiersleute» — åh, det är något famöst ... underskönt, min herre!
Den gode uppassaren var helt stolt öfver att kunna räknas som landsman med en så betydande firma och att dessutom hafva en af firmans biträden till kund hvarenda dag, med undantag af den varmaste tiden på sommaren, då de sociala banden ofta slappas.
Kort efter den aftonen i Alster-Paviljongen, då Heinrich upplyste mig om att min gamle landsman var ett verksamt och aktningsfullt biträde åt den famösa firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, erhöll jag ett uppdrag från Sverige att i en affär besöka just nämnda firma.
Jag begaf mig nedåt Alter Wandrahm, en bekant handelsgata för stora affärer, i den gamla staden, och upptäckte snart en blankskurad messingsplåt, på hvilken jag läste namnet på den firma, jag sökte. Messingsplåten satt på en stor, skulpterad och väl bonad gatudörr af ek, hvilken tillhörde ett orappadt tegelstenshus med sandstensornamenter på den åt gatan vända gafveln, ett hus från femtonhundratalet, kunde man se, just ett gammalt respektabelt hus, som väckte föreställning om orubblig soliditet, ett hus, åt hvilket jag skulle lemnat oinskränkt kredit, i fall jag haft någon sådan att disponera öfver.
Innanför den skulpterade dörren fann jag en kolossal förstuga, som tycktes upptaga större delen af bottenvåningen och der man för tillfället var sysselsatt med varors upp- och inpackande samt en hel mängd kommersiela bestyr, som jag icke kan så noga detaljera. Det var ett rörligt lif, så rörligt, att ingen gaf akt på mig och ingen tycktes hafva tid att besvara mina frågor, då jag sökte göra mig underrättad om tid och rum för erhållandet af ett samtal med någon af firmans chefer. Jag knuffades helt vårdslöst från den ena varubalen till den andra, då jag stod i vägen för en i mitt tycke alltför ferm expedition, och fruktade slutligen att sjelf blifva expedierad dit pepparn växer, då en axelbred och groflemmad man i blå jacka med silfverknappar, en s. k. »Qvartiersman», fattade medlidande med mig och visade mig till en flygelbyggnad åt gården, der jag skulle finna och verkligen fann kontorslokalen samt efter lång väntan lyckades tränga mig in i det allraheligaste, der jag stod inför icke en af firmans chefer, såsom jag först trodde, utan den ende innehafvaren af huset Schmidt, Schmidt & Schmidt, en föga meddelsam herre, som tycktes hafva god lust att alldeles icke besvara mina ödmjuka frågor rörande den affär, för hvilken jag infunnit mig.
Den store köpmannen residerade uti ett ganska litet rum med mycket sparsam belysning från gården; men vid sidan af detta lilla rum upptäckte jag ett ännu mindre eller rättare sagdt ett eländigt kyffe, en högst otreflig skrubb, der belysningen var ännu sparsammare eller, för att säga rent ut, ungefär ingen, ty det lilla halffönster, som kyffet verkligen bestod sig, låg uti en mörk vrå af den för öfrigt ingalunda ljusa gården.
Jag beklagade i mitt sinne den rike innehafvaren af den aktade firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, som skulle dväljas dag ut och dag in i det lilla rummet med den sparsamma dagern; men då jag slutligen upptäckt att i det lilla rummets högst diminutiva filialafdelning också fanns en mensklig varelse, då slutade jag upp med att beklaga rike herr Schmidt och öfverflyttade hela mitt varma deltagande på den arma varelsen uti det ännu mindre och mörkare rummet.
Gerna hade jag velat se huru den menniska kunde se ut, som förmådde egna sig åt arbete samt sannolikt ett träget och mödosamt arbete uti ett sådant litet otrefligt hål, men mörkret derinne tillät mig icke att upptäcka personens anletsdrag, och dessutom doldes större delen af figuren bakom digra folianter, som lågo uppstaplade på en pulpet, hvilken slukade rummets hela innehåll och endast lemnade en liten plats öfrig vid ena väggen, hvilken plats innehades af den bakom folianthögen hopkrupne menskliga varelsen.
Gamle herr Schmidt, — jag tror nästan att han var senator eller åtminstone hade kunnat blifva senator, om han hade ansett det förenligt med sina affärer — gamle herr Schmidt, sade jag, bevärdigade mig slutligen med en blick, gjorde en inbjudande åtbörd och pekade på en stol; jag tror att det var den enda stol i rummet, med undantag af den, på hvilken chefen sjelf hade tagit plats.
Jag satte mig och underhandlingen började. Som dess föremål icke hör till området för denna berättelse, kan jag saklöst förtiga dess innehåll. Deremot får jag icke dölja att herr Schmidt en gång vände sig till det mindre rummet eller skåpet och ropade:
— Herr Blåmm (det var hans sätt att uttala »Blom»), låt mig se Rescontran för i fjol.
Och ur skåpets dunkel började då den menskliga varelsen arbeta sig fram samt stod slutligen bredvid mig i den svaga belysningen uti chefens allraheligaste. Det var min gamle bekante från Alster-Paviljongen.
Jag helsade på honom, men han besvarade mycket knapphändigt den helsningen. Han tycktes liksom vilja säga: »det hör icke hit». Det var kanske opassande att helsa på en underordnad i sjelfva chefens närvaro och då frågan blott rörde sig omkring torra affärer, vid hvilkas behandling inga vanliga höflighetsformer böra komma i fråga; men jag var glad att hafva återfunnit min »vän» från paviljongen och derföre helsade jag på honom ännu en gång. Den helsningen blef alldeles ignorerad. De diskuterade min affär och jag betraktades ungefär som ett vanligt handelsbref, hvilket man nyss läst och nu lät förblifva orördt, till dess man skulle finna tid att besvara det.
Herr Schmidt var något häftig och högröstad, ty hans mening hade blifvit en smula motsagd af böckerna, men herr Blom nästan hviskade fram sin åsigt, hvilken deremot alldeles öfverensstämde med böckerna.
Det var en ganska egendomlig scen. Den store herr Schmidt — ty han var storväxt, fet och nästan imponerande genom sin kroppsyta, – den store herr Schmidt, sade jag, blef allt högljuddare och hans ansigtsfärg öfvergick från den ena röda skiftningen till den andra, i ständigt stigande kolorit. Han tycktes icke vilja taga räson. Den lille magre och bleke herr Blom stod lika lugn och blygsam, nästan rädd, tyckte jag, men höll fast vid sin åsigt, och det var den åsigten, som öfverensstämde med mitt bästa, hvarför gamle herr Blom ännu ytterligare intresserade mig.
Slutligen gick herr Schmidts humör lika decrescendo som det förut gått crescendo och han fann sig vara af alldeles samma mening, som herr Blom, hvilket icke tycktes det ringaste öfverraska den sistnämnde, som då bockade sig djupt, för chefen nämligen, och gaf mig ett nästan omärkligt helsningstecken med hufvudet, hvarefter han smög sig in i sitt lilla kyffe och der åter försvann bakom folianterna. Man såg sedan blott huru de kolossala bladen då och då vände sig majestätiskt i den högtidliga hufvudboken, och man kunde förstå att det var någon mensklig kraft, som satte dem i rörelse. Jag visste redan att denna kraft utgick från herr Blom, min landsman, och jag började ana att det kunde vara en ganska stor kraft, så klen och oansenlig gubben än såg ut.
En annan dag satt jag vid middagsbordet på restaurationen i Zingg’s Hotel. Jag åt en delikat »Ochsenmürbebraten» och bredvid mig satt herr Blom, som åt en alldeles likadan portion. Jag tilltalade honom naturligtvis, fastän han icke sagt ett enda ord till mig, och han svarade då mycket vänligt, men mycket enstafvigt, hvarför jag tog mod till mig och frågade om han ville dricka ett glas vin med mig.
Herr Blom såg på mig, liksom öfverraskad öfver ett så besynnerligt förslag. För min del tyckte jag förslaget vara ganska naturligt och jag kan aldrig påminna mig att ett dylikt blifvit någonsin afslaget i Sverige; men herr Blom tackade med något afmätt ton och förklarade, att han just i detsamma tänkt reqvirera åt sig en »Polnisch Roth», det vill säga ett temligen stort glas rödt vin, hvilket beslut han också genast satte i verket. Han begärde blott för sig och drack blott för sig. Då begärde jag också en »Polnisch Roth» för mig och drack för mig, men samtalet med herr Blom fortsatte jag likväl.
Jag vet icke om det var just från den middagen, som herr Blom blef litet meddelsammare än förut, men då vi sedermera träffades nästan hvarje dag efter börstimmen — på aftonen såg jag deremot aldrig till honom, så länge sommaren räckte — talade han något mer och mer för hvarje gång och slutligen tycktes han hafva fattat verklig vänskap för mig. Jag kunde då med skäl säga, att den vän i tysk mening, som uppassaren i Alster-Paviljongen behagat tala om, slutligen blef min vän på riktig svenska. Jag lärde att känna och högakta gamle herr Blom och jag skall aldrig glömma honom så länge jag lefver.
Det kom slutligen till så stor förtrolighet mellan oss, att herr Blom fann nöje uti att tala om sitt förflutna lif, och så fick jag lära känna hans historia. Det är den historien, jag här ämnar berätta. Den är icke mycket ovanlig, men deruti får läsaren en skildring af lifvet i Hamburg sådant det var för icke så ofantligt längesedan.