I grönan skog/Kapitel 22

←  De komma överens

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius På nötplockning

Man samlar honung med mera  →

FJÄRDE DELEN

Höst

I.
På nötplockning.

Klädd i sin ”näst bästa” kostym, stormade Dick in i Fancys förmak, rodnande av glad förväntan.

Det var klockan två på fredag, dagen före Fancys planerade besök hos sin far, och av någon anledning som stod i sammanhang med skolans rengöring hade barnen fått denna fredag middag fri och ledig som tillskott till den alltid lediga lördagen.

— Fancy, det passar utmärkt att du har en halv dag ledigt. Smart haltar på sin ena framhov och då när jag inte kan göra något med honom, så har jag tagit mig en ledig eftermiddag och kommit för att ta dig med ut på nötplockning!

Hon satt vid fönstret med en blå klänning i knät och saxen i hand.

— På nötplockning! Ja, kanske det. Men jag är rädd att jag inte kan gå med på en timme eller så.

— Varför inte det? Det är den enda lediga eftermiddag vi kan ha för oss själva på veckor.

— Den här klänningen som jag ska ha på mig om söndag i Yalbury; jag har märkt att den sitter så illa att jag får lov att ändra den en smula, i alla fall. Jag sa till sömmerskan att sy den efter ett mönster, som jag gav henne då; men i stället gjorde hon den efter sitt eget huvud och jag har gått och sett ut som en fågelskrämma i den.

— Hur lång tid ska det ta? frågade han med nedslagen min.

— Inte lång tid alls. Sitt och vänta och prata med mig; käraste, gör det.

Dick satte sig. I början gick det riktigt bra med samtalet som ackompanjemang till klippandet och syendet framåt klockan halv tre, då det varierades med små smällar mot tån med en käpp han hade skurit ur häcken då han promenerade dit. Fancy talade och svarade honom, men ibland föllo svaren så ojämnt att hennes tankar tydligen lågo huvudsakligen i skötet med den blå klänningen.

Klockan slog tre. Dick steg upp från stolen, strövade omkring i rummet med händerna på ryggen, undersökande alla möblerna och bläddrande i alla böcker han kunde få tag i, och smekte Fancys huvud med handen. Men klippandet och syendet fortsatte oavbrutet.

Klockan slog fyra. Dick fjantade omkring nervöst och gäspade i hemlighet; räknade kvistarna i bordet och gäspade högt och öppet; räknade flugorna i taket och gäspade ohyggligt; gick ut i köket och studerade så ingående konstruktionen i vattenpumpen att han skulle kunna ha hållit en föreläsning i ämnet. Så steg han in igen till Fancy, men då han fann att hon inte var färdig, gick han ut i trädgården och tittade på hennes kål och potatis, som föreföllo honom ha en ogement feminin uppsyn; petade upp lite ogräs och gick in igen. Klockan slog fem, och ännu fortgick syendet och klippandet.

Dick försökte döda en fluga, skalade av barken av sin käpp, men kastade sedan ut den i köket, därför att den var fördärvad, frambragte hemska disharmonier ur orgeln och slog oförvarandes omkull en blomvas, så att vattnet flödade ut i en rännil över bordet och droppade ned på golvet, där det bildade en sjö; efter några minuters förlopp började han ge den en betydligt förändrad form med foten, till dess den liknade en karta över England och Wales.

— Snälla Dick, du behöver väl ändå inte stöka till så där.

— Nej, jag behöver väl inte det. Han gick fram till den blå klänningen och glodde stelt på den. Då slog honom en plötslig tanke.

— Fancy.

— Ja.

— Jag tyckte du sa att du skulle ha din grå klänning på dig hela dagen i morgon i Yalbury och på kvällen också, när jag ska vara hos dig och tala med din far om dig.

— Ja, det ska jag.

— Och den blå bara på söndagen?

— Och den blå på söndagen.

— Men, käraste, jag är ju inte i Yalbury på söndagen, så jag kan se den.

— Nej visst, men jag ska gå till kyrkan i Longpuddle på kvällen med far, och det blir så väldigt mycket folk som kommer att se mig där, förstår du; och den har suttit så illa om halsen.

— Det har jag aldrig märkt och det kan hända att ingen annan heller skulle märka det.

— Det kan hända.

— Men varför kunde du inte ha den grå klänningen på söndag lika väl? Den är lika nätt som den blå.

— Jo, visst kunde jag det och så gå med den grå. Men den är inte så fin; den kostade inte hälften så mycket som den här, och för resten, då skulle jag ha samma klänning lördag och söndag.

— Men, käraste, tag den randiga då.

— Det kunde jag ju göra.

— Eller den svarta.

— Ja, det kunde jag också; men jag vill ha en ny på mig, som folk aldrig sett.

— Jo, då förstår jag, sade Dick med en ton i vilken uttrycken för kärleksfullhet voro i hög grad undanträngda för en viss skärpa, och hans tankar gingo i sådana banor som dessa: — Jag, den man hon älskar högst i värkden, som hon säger, ska finna mig i att min fattiga lediga halva dag går förlorad, därför att hon på söndag vill ha en klänning på sig, som det inte är det ringaste angeläget att hon bär just då, men helt enkelt för att se ändå bättre ut än vanligt för pojkarna i Longpuddle; och jag ska inte vara där.

— Då har du alltså tre klänningar som är goda nog åt mig, men ingen av dem är god nog för pojkarna i Longpuddle, sade han högt.

— Nej, Dick, det är inte riktigt så. Men i alla fall, förstår du, så vill jag gärna — se lite bra ut för dem — så där, det är väl ärligt besked. Men nu dröjer det inte så länge.

— Hur länge?

— En kvarts timme.

— Nå, då så; jag kommer in om en kvarts timme.

— Varför ska du gå ut?

— Det är så gott jag gör det.

Han gick ut, vandrade nedför vägen och satte sig på en grind. Här funderade han och funderade och ju mera han funderade, desto mera intensivt började han sjuda av vrede och desto mera säker blev han att hans tid på ett skandalöst sätt förspillts av miss Fancy Day — att hon långtifrån att vara den naiva flickan som aldrig förr haft en kärleksaffär, som hon högtidligen försäkrat honom gång på gång, i själva verket var om icke en kokett, så dock en kvinna som hade en svärm av beundrare; en flicka som alldeles säkert var för angelägen om sin klädsel; en flicka som kanske hade varma känslor men inga djupa; en flicka som tänkte för mycket på hur hon tedde sig för andra mäns ögon. — Vad hon älskar högst i världen, tänkte han med en begynnande pepprad smak av sin fars bistra cynism, är sitt hår och sin hy. Vad hon älskar högst därnäst, sina klänningar och hattar; vad hon älskar högst därnäst, jag, kanske!

Medan han satt och led av denna illojalitet och hårda stämning mot sin älskade, men ändå besluten att framhärda i det — flög en hemskt grym tanke genom hans huvud. Han skulle inte gå in till henne igen, som han kade lovat, när den utsatta kvarten förgått! Ja, det skulle bli ett straff som hon väl förtjänat. Fastän den bästa delen av eftermiddagen gått till spillo, skulle han gå och plocka nötter som han ämnat och gå alldeles ensam.

Han hoppade över grinden och rände vägen uppför nära en fjärdingsväg fram, tills en liten slingrande skogsstig tog vid, som kallades Snigelstigen och gick uppför en höjdsträckning; där snodde han in bland hasselbuskarna genom en öppning, föga större än till en hares kula. Han försvann bland snåren och om en liten stund kunde man inte ana sig till att han existerade av andra tecken än då och då ett rassel av kvistar och ett knakande av grenar i olika delar av skogen.

Aldrig har någon dödlig plockat nötter så som Dick plockade den kvällen. Han knogade som en galärslav. Halvtimme efter halvtimme förgick och ännu samlade han in utan uppehåll. Till sist när solen gått ner och nötterna inte kunde skiljas från löven, där de sutto, slängde han sin påse på ryggen med nära ett tjog liter av skogens finaste sort, numera av lika mycket glädje för honom som om det varit ett tjog liter småstenar från vägen; så drog han ned genom skogen, gick tvärs över stora landsvägen och slog in på den sidoväg som ledde hemåt, hela tiden visslande av all makt.

Troligen stod miss Fancy Day varken förr eller senare så lågt i mr Dewys aktning som den kvällen. Det skulle rent av kunnat hända att ett par blå klänningar till för Longpuddle-gossarnas uppbyggelse hade klarat Dicks hjärta helt och hållet och gjort honom en gång till en fri man.

Men Venus hade planerat andra utvägar, åtminstone för ögonblicket. Gök-vägen, som han nu gick på, ledde över en ås, som avtecknade sig skarpt mot himlen ungefär femtio alnar framför honom. Där framträdde nu mot den klara solnedgångsglansen över horisonten en oregelbunden skepnad, som han först tog för en gren, som stod litet på sidan om sina grannar. Så tycktes den röra på sig, och när han kom ännu närmare, var det inget tvivel om att det var en levande varelse som satt vid vägkanten med huvudet stött mot handen. Gräskanten hindrade hans steg att höras, och det var först då han kom alldeles intill som gestalten kände igen honom. Den for upp, och han stod ansikte mot ansikte med Fancy.

— Dick, Dick! O, är det du, Dick!

— Ja, Fancy, sade Dick i en rätt ångerfull ton och lade ner sin nötpåse.

Hon sprang fram till honom, slängde sin parasoll på gräset, lade sitt lilla huvud mot hans bröst, och så strömmade berättelsens ord fram, stötvis avbrutna av hysteriska gråtanfall, som väl aldrig varit våldsammare i kärlekens hela historia.

— O Dick, snyftade hon, var har du varit så länge ifrån mig? O, jag har lidit alla dödens kval och trott att du aldrig skulle komma till mig mer! Det var grymt, Dick; nej, det var det inte, det var rättvist! Jag har gått miltals fram och tillbaka genom skogen för att få rätt på dig, tills jag blivit alldeles utsläpad och genomtrött och inte kunnat gå ett steg längre, utan blivit sittande här. O Dick, så snart du gick, så förstod jag att jag sårat dig och lade bort klänningen; den är inte färdig än och jag ska aldrig göra den färdig, utan jag ska ha en gammal en på söndag! Ja, Dick, det ska jag, för jag bryr mig inte alls om vad jag har, när du inte är med mig — jo, du tror jag gör det, men jag gör det inte! — och jag sprang efter dig och jag såg dig gå uppför Snigelstigen och inte titta dig om en enda gång, och så dök du in och jag efter dig; men jag var för långt ifrån. O, jag önskade att de otäcka buskarna hade blivit borthuggna, så jag kunde se din kära gestalt igen! Och så ropade jag på dig och ingen svarade, men jag vågade inte ropa så högt för att ingen annan skulle höra mig. Och så fortsatte jag att vandra omkring och vandra omkring, och jag var så förskräckligt olycklig, Dick. Och så slöt jag ögonen och började föreställa mig hur du såg på någon annan flicka, mycket vacker och prydlig, men utan någon känsla eller ärlighet alls i sig och så tänkte jag mig att du sa till dig själv: ”Jo, hon är lika bra som Fancy, för Fancy narrade mig och Fancy är en kokett och brydde sig mera om sig själv än om mig, så nu ska den här bli min käresta i stället.” Men det gör du väl inte, Dick, för jag älskar dig så!

Det är knappast nödvändigt att tillägga att Dick en gång för alla avsade sig sin frihet och kysste henne tio gånger om och lovade att ingen vacker flicka i världen, som hon avmålat så där, skulle tränga sig in i hans ynnest; med ett ord att om han än varit förargad på henne, så var nu hans förargelse över och hädanefter och för alltid var det helt enkelt Fancy eller döden för honom. Och sedan gåvo de sig i väg hemåt, mycket långsamt till följd av Fancys trötthet, och hon lutade sig mot hans axel och fick dessutom stöd av hans arm som låg kring hennes midja; men hon hade hämtat sig så pass från sin förtvivlade stämning att hon under resten av deras vandring kunde sjunga för honom: “Hvi vandrar du på enslig stråt?” Inte är det heller nödvändigt att i detalj skildra hurusom nötpåsen totalt glömdes bort, tills den tre dagar senare återfanns bland buskarna och återställdes tom till mrs Dewy, eftersom hennes initialer stodo där märkta med rött bomullsgarn; och hur hon grubblade sig virrig över problemet hur i all världen hennes mjölpåse kunde ha förirrat sig upp till Gök-vägen.