Intryck af Neapel, Rom och Florens

←  Pompeji
Borta och Hemma
av Edvard Flygare, Emilie Flygare-Carlén, Julius Axel Kiellman-Göranson

Intryck af Neapel, Rom och Florens
Blomsterflickan  →


[ 141 ]


XIII.

INTRYCK AF NEAPEL, ROM OCH FLORENS.




Med hvilken känsla af djup trefnad befinner jag mig ej åter i Rom! Ej en enda dag i Neapel erfor jag en sådan.

Detta jäktande, fragmentariska, besvärande lif, alltid på språng, eger på visst sätt mycken romantik, men hela fysionomin af Neapel har någonting som starkt erinrar om tyranner och banditer, framför allt om historier af den mest midnattssvarta färg, der det fantastiska och det rysliga förenas för att bilda en tvungen, ofta blodig helhet.

Att tänka sig ett vänligt hem i denna stad förefaller omöjligt. Öfverallt lysa forskande, misstänksamma ögon, öfverallt anas spejare, öfverallt ligger slafveriets tyngd, och man måste bort till det sköna herrliga Sorento för att finna hem, frid och luft.

Också fläkta milda och glada minnen tillbaka från Sorento och de personer, som jag der lärde känna.

Men Rom ensamt är Rom. Man skådar der i allvarsam stillhet hvad man vill skåda: man går så småningom, man intränger med hela själen i det förflutna eller det närvarande, man lefver med behaglig rörelse inom de höga konsternas verld utan stora sensationer, [ 142 ]men också utan att bortryckas af otrefliga och ointressanta afbrott, man njuter den kontemplativa tillvaron, man är lycklig, både drömmande och vaken, om, notabene, man anser detta för lycka.

Några veckor efter min återkomst från Neapel företog jag mig, såsom jag ofta nog brukade, på egen hand en något lång fotvandring. Denna gång var målet Campagnan fram till Albano.

Klockan 9 på morgonen, en vacker Marsdag, vandrade jag ut genom Porta S:t Sebastiano med en god karta öfver Roms omgifningar under armen, Horatius i en den mest älskvärda miniatyr-upplaga uti ena sidfickan på rocken och en käpp, bestående af en lätt, men stark palm-gren, i högra handen. Ett rikt förråd af kopparslantar nedtyngde venstra bakfickan, under det att cigarrfodral och elddon hvilade i den högra. Sålunda utrustad och med fast föresats att ej låta nedslå mig af några motgångar eller besvärligheter, mätte jag den klassiska via Appia med långa och temligen snabba steg.

Oaktadt den klarblå himmelen och morgonsolens vänliga strålar var det mig omöjligt att undvika en viss känsla af dysterhet, ja nästan melankoli under första delen af min vandring. Rundt omkring mig låg den flacka, ödsliga Campagnan, hvars jordmån, uttorkad af solens brännande strålar och utmärglad genom vanskötsel, ej frambragte annat är torftiga tistlar, här och der omgifna af några gula, tvinsjuka grässtrån. Icke ett enda grönskande träd erbjöd skugga, ej ett spår syntes af odling.

På kartan var utmärkt en bäck, och jag passerade verkligen en bro, som borde leda öfver den — men vattnet hade försinat, och jag såg endast ett par qvarter djupt grumligt vatten i bottnen på en mörk, gapande graf. På bräddarne lekte spräckliga ödlor, som vid bullret af mina steg förskräckta kilade undan.

Med ryggen vänd emot Rom och i en tystnad, som hvarken afbröts af menniskoröster eller fåglars [ 143 ]qvittrande, skulle jag kunnat tro mig i en ödemark, om jag ej öfverallt sett storartade spår af mensklig verksamhet.

Men dessa spår voro ruiner, och denna verksamhet hade upphört sedan årtusenden.

Å ömse sidor af vägen höjde sig en nästan oräknelig mängd af monumenter från de gamla romarnes tid — mest grafvar, men längre bort äfven ruiner af tempel och långa rader af brustna hvalfbågar, tillhörande de jättestora vattenledningarne.

Från denna dystra, högtidliga anblick af förödelse var det så mycket angenämare att vända ögonen bortåt bergen, hvilkas skarpa spetsar och grönskande sluttningar aftecknade sig med bestämda konturer mot den klara himmelen. Det lif, som öfvergifvit Campagnan, tycktes ha koncentrerat sig der: öfverallt bröt sig solljuset mot hvita leende villor, och här och der låg en liten stad vid sluttningen af ett berg eller ännu oftare på spetsen af någon brant klippa.

Luftens klarhet och den starka belysningen gjorde att jag tyckte mig vara helt nära målet af min vandring, men kartan rättade synsinnets misstag och påminde mig att jag hade ännu ett dussin italienska mil att tillryggalägga.

Ungefär 7 mil från Rom afbröts den appiska vägen helt hastigt: innan jag fästat någon uppmärksamhet dervid, hade den försvunnit undan mina fötter och gått att dölja sig under ett tjockt lager af jordgrus och stenar från ramlade byggnader.

Ett par tjog tröga arbetare voro sysselsatta med att uppgräfva den; men som jag hvarken ansåg det tjenligt att afvakta resultatet af detta arbete, som dessutom ej bedrefs med särdeles ifver, och ej heller tilltrodde mina fötter nog stor känslolöshet att kunna fortskaffa mig öfver ett fält besådt med skarpa småstenar och här och der fåradt af diken och grafvar, stannade jag och framtog min karta för att göra slut på min villrådighet.

[ 144 ] Jag insåg nu mitt fel.

På plankartan var visserligen hela den gamla via Appia, som i en enda rak linea förer från Rom ända till Albano, utprickad, men i den medföljande beskrifningen fanns mycket riktigt anmärkt att blott hälften af vägen är farbar — den del nemligen, som ligger mellan Rom och ruinerna af Roma Vecchia. Deremot går en modern väg, den så kallade Nova Via Appia, till venster om den antika, och ehuru hvarken så rak eller rik på monumenter, har den dock den fördelen att kunna begagnas både af åkande och fotvandrare.

Jag hade ej annat att göra än att gå tvärsöfver fältet och söka upp den nya vägen, hvilken jag verkligen upphann efter en halftimmas högst tröttande vandring. Sedan jag kommit hem och fått tillfälle att hvila ut, kunde jag dock ej beklaga mig öfver ett misstag, som låtit mig göra en fullständigare bekantskap med denna gigantiska kyrkogård, hvars dystra och höga minnen föra åskådaren tillbaka i tider, som väl kunna komma honom att glömma mer än beskrifningen till den karta, hvarefter han bör vandra.




För att nu återkomma till sjelfva Rom, måste jag tillstå att der ändock finnes för den resande ett farligt ondt. Det är slarfvet på posten. Ett för mig utomordentligt vigtigt bref erhöll jag först 5 veckor efter dess ankomst, och jag hade troligen aldrig erhållit det, om det ej vid postkontorets flyttning kommit tillrätta.

Men ett vigtigt eller kärt bref må komma när som helst, så kommer det dock alltid till vår högsta glädje, och jag firade mitt genom att på allvar tänka öfver en ny utflygt, denna gång till Florens. Emellertid ville jag låta det komma an på om ödet gynnade mig — och det gjorde så.

Den 25 Mars middagstiden utkom jag just från Lepris (restauratören), då jag träffade en särdeles human [ 145 ]vetturin, som mycket välvilligt erbjöd mig plats till Florens. Jag antog genast förslaget och gjorde mig färdig till den 27, då resan var utsatt.

Mina skandinaviska vänner uttryckte förvåning öfver att jag lemnade Rom så kort före den heliga veckan, nästan alla resandes, särdeles alla engelsmäns, förtjusning, den förnämsta perlan bland deras reseminnen.

Men af dessa granna ceremonier ansåg jag mig haft nog under julens kyrkofester, och hvad musiken beträffar, är den erkänd för att vara temligen medelmåttig. Hvad som underhåller dess rykte är det afskyvärda bruket af kastrater, men dessa har jag en gång hört och är fullkomligt belåten dermed.

Kortligen: denna tid fann jag fördelaktigast att lemna Rom.




Ur dagboken.

Florens den 3 April 1852.

Jag har haft en oändligt treflig och behaglig resa.

Beqväm vagn, goda hästar, hederlig vetturin, hyggliga värdshusvärdar, som ej varit alltför tilltagsna i sina pretentioner, korta uppehåll för pass och tullvisitationer, men deremot mycket långa för beseendet af de många märkvärdiga platser, som man passerar; vidare: angenämt ressällskap, präktigt väder, gudomliga utsigter, intressanta småäfventyr, godt lynne, god helsa, »med mera sådant».

Och nu känner jag mig högst belåten att befinna mig i ett litet trefligt rum med en blomsterprydd terrass utanför fönstret och en ofantlig säng med hvita draperier, som upptaga nära hälften af kammaren.

Det är ej mer än två timmar som jag varit bosatt här och ej mera än tre timmar som jag varit i Florens. [ 146 ]Jag måste således dröja till i morgon för att säga något om den glada staden, ty Florens är glädjens, blommornas och de sköna konsternas stad.

 Den 4 April.

Efter att i 7 à 8 timmar ha sprungit omkring på gatorna, efter att ha varit inne i 6 à 7 kyrkor, efter att ha druckit mitt kaffe på ett ställe, ätit middag på ett annat och tagit eftermiddags-kaffet på ett tredje, efter att ha talat med minst ett dussin olika personer och ha läst trenne olika toscanska tidningar, efter allt detta kan jag med en resandes allmänt kända vana att dömma efter första intrycket högtidligen försäkra att Florens är en vacker och välbyggd stad, som i det hänseendet öfverträffar alla de italienska städer, hvilka jag haft tillfälle att se, att florentinarne äro vänliga och och hederliga menniskor, att florentinskorna äro täcka och ha småleenden i beredskap för alla mötande, att lefnadskostnaderna äro billiga, att tryckfriheten är stor, så vida det ej är fråga om sociala eller politiska eller religiösa ämnen, att Arno är en bred och präktig flod med klart vatten och ståtliga käer, att . . . men det kan nu vara nog med i flygten tagna omdömen.

 Den 5.

Jag har nu sett nog af Florens för att vara öfvertygad att jag skall komma att trifvas förträffligt under den tid jag stannar.

Ehuru jag befinner mig här alldeles utan bekanta — för närvarande är jag troligen den ende svensken i Florens — förskräcker mig icke alls detta hastiga afbrott från Café Africano och de många bekantskaperna i Rom. Jag har en tid riktigt längtat att befinna mig fullkomligt ensam och kunna öfverlemna mig åt den fulla känslan af en sådan tillvaro. Jag vill också studera och skrifva. Jag älskar italienarnes språk och vill blifva ännu mera förtrolig med deras vanor, förhållanden och verldsåskådning.

[ 147 ]  Den 7.

Huru orätt hade jag ej att säga det jag icke egde någon bekantskap här — en enda, som dock kan motsvara flera.

Det är en signor Poggio Signorini, till hvilken jag hade rekommendationer från Rom. Han har varit representant under Florens’ korta frihetstid och är en af de få, hvilka ej blifvit tvungna att fly. Hans frisinnade åsigter äro allmänt kända, men hans oberoende ställning och den allmänna aktning, som han åtnjuter, gör att han toloreras af regeringen. Det är en äldre man, allvarsam, lugn och kärnfast. Han talar blott två språk, italienska och latin, han känner blott två historier och två litteraturer, den gamla romerska och den italienska, men dessa känner han i grund.

Han mottog mig högst vänskapligt och lofvade låna mig så många böcker jag vill komma och hemta ur hans bibliotek — mest bestående af arbeten i historia och statistik.

 Längre fram.

Huru jag nu njutit af alla dessa herrligheter, så är dock summan att jag stundom gripes af en viss hemlängtan, icke så mycket till Sverge som till hemmet. Hvad det skall kännas godt att hvila ut der och efter de många förströelserna börja ordna ett allvarsamt arbete. Bägge delarne harmoniera så väl: de nästan fordra hvarandra.

Jag känner äfven att Rom, dit jag snart återvänder, och Café Africano med stark makt locka min håg. Sedan går det till Paris, hvars offentliga nöjen väl då äro i sitt högsta flor. Men de ha ej större lockelse för mig nu än förut, och skulle jag ej skaffa mig några böcker, hvilka jag endast der kan välja och köpa, skulle jag ej hemta min kappsäck, som aldrig kom att göra sällskap på resan till Italien, under hvilken jag lefvat i nattsäck — hvem kunde och tro att en resa på en månad eller 5 veckor skulle utdragas till 5 månader — [ 148 ]så fore jag visst direkte till Sverge . . . men det var sant, jag skulle ju också dricka kaffe hos den blifvaude madam Lausanne Rouget. Kommer väl den lilla fransyskan efter så lång tid i håg Poliveaus vän? Skall väl Poliveau sjelf åter träffas?

Min reskamrat, med hvilken jag lemnade Paris, har för längesedar återrest. Jag glömde mig qvar i Rom.

Ett blad från det sköna Florens medför jag, hvilket medelas i nästa skizz.