Jane Eyre/18

←  Kapitel 17

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 18

Kapitel 19  →

ADERTONDE KAPITLET.

De voro glada och fulla af lif och lust dessa dagar på Thornfield Hall och bildade en stark motsats mot den tystnad, stillhet och enformighet, som der rådde under de trenne första månaderna af min dervaro! Alla dystra tankar och känslor tycktes nu vara drifna ur huset, alla sorgliga minnen förgätna; öfverallt rådde lif och rörelse, och den förr så tysta korridoren kunde man nu ej beträda, utan att möta en nätt kammarjungfru eller en sprättig betjent.

Samma lif och rörlighet herskade äfven i köket, kökskammaren, betjentrummen och vestibulen; och salongerna stodo endast då tomma och tysta, när de herrliga vårdagarnas blå himmel och strålande solsken lockade gästerna ut i det fria. Till och med då vädret var kulet och det under några dagar oupphörligt regnade, tycktes den allmänna munterheten icke lida något afbräck: förströelserna inom hus blefvo endast så mycket mera lifliga och omvexlande, derigenom att man ej kunde roa sig ute i fria luften.

Jag undrade hvad sällskapet en afton ämnade taga sig för, då jag hörde att man talade om att »spela charader.» I min okunnighet förstod jag ej denna term. Betjeningen inkallades, borden i matsalen undanburos, ljusen stäldes på annat sätt, och stolar sattes i halfcirkel omkring den hvälfda ingången. Under det mr Rochester och de andra herrarne ledde dessa anordningar, sprungo damerna upp och ned för trapporna samt ringde på sina kammarjungfrur. Mrs Fairfax tillkallades, för att lemna underrättelse rörande husets tillgång på schalar, drägter och draperier af alla slag; och vissa garderober i tredje våningen blefvo genomsökta, och dess innehåll, bestående af bebrämade och brokaderade kjortlar, spetskragar, sidenmantlar etc. etc., nedbars fångtals af de beskäftiga kammarjungfrurna; derpå gjordes urval, och sådant som antogs och gillades bars till sängkammaren innanför förmaket.

Emellertid hade mr Rochester åter kallat damerna omkring sig och utvalde vissa af dem, som skulle tillhöra hans parti.

»Miss Ingram hör till mig, naturligtvis», sade han; och nämde derpå de båda unga damerna Eshton och mrs Dent. Han kastade en blick på mig: jag stod händelsevis nära bredvid, emedan jag nyss hade hjelpt mrs Dent att hopknäppa låset på hennes armband, som hade gått upp.

»Vill ni spela med?» frågade han.

Jag skakade nekande på hufvudet. Han yrkade ej vidare derpå, hvilket jag nästan fruktat att han skulle göra, utan tillät mig att i stillhet återvända till min plats.

Han och hans biträden drogo sig nu undan bakom förhänget, och det andra partiet, som anfördes af öfverste Dent, satte sig ned på de i halfkrets stälda stolarna. En af herrarne, mr Eshton, som blef mig varse, tycktes föreslå att man skulle inbjuda mig att komma fram och sätta mig hos dem; men lady Ingram afböjde genast detta förslag.

»Nej», hörde jag henne säga; »hon ser alltför enfaldig ut för en sådan lek.»

Inom kort klingade en klocka och förhänget drogs undan. Der innanför såg man nu sir Georg Lynns massiva figur, klädd i ett hvitt lakan; framför honom, på ett bord, låg en stor bok uppslagen; vid hans sida stod Amy Eshton, draperad i mr Rochesters kappa, hållande en bok i handen. Någon, som ej var synlig, ringde muntert i en klocka, hvarefter Adèle (som nödvändigt velat tillhöra sin förmyndares parti) kom framspringande och utströdde på golfvet innehållet i en blomsterkorg, som hon bar på armen. Derpå visade sig miss Ingrams präktiga gestalt, klädd i hvitt, med en slöja på hufvudet, och en krans af törnrosor kring sin panna; vid hennes sida gick mr Rochester, och båda närmade de sig gemensamt bordet. De knäföllo, under det mrs Dent och Louise Eshton, likaledes hvitklädda, intogo sina platser bakom dem. En stum ceremoni följde nu, i hvilken man ganska lätt kunde igenkänna ett bröllop. Vid dess slut rådgjorde öfverste Dent och hans sällskap ett par minuter hviskande med hvarandra, hvarpå öfversten ropade:

»Brud!»

Mr Rochester bockade sig, och förhänget föll åter. ^[1]

En god stund förflöt innan det åter bortdrogs. Då detta skedde, såg man mr Rochester, med ett elegant saffiansetui i sin hand, inträda i rummet, med ömma blickar närmande sig miss Ingram, som hastigt reste sig och gick honom till möte. Med en varm åtbörd lemnade han henne nu etuiet, hvilket hon med nedslagna ögon och rodnande kinder mottog. Hon öppnade det nu och framtog ett fullständigt juvelgarnityr: örhängen, armband, diadem, brosch, m. m., allt på det rikaste infattadt med diamanter. En tår af kärleksfull tacksamhet glimmade i hennes öga, då hon fattade gifvarens hand och tryckte den till sitt hjerta. För hänget föll åter.

Det gissande sällskapet lade nu sina hufvuden tillsammans, och sedan man åter en stund hviskat med hvarandra, begärde öfverste Dent att få se »tablån öfver det hela.»

I tredje scenen såg man miss Ingram klädd i samma drägt som i den första, endast med den skilnad, att hon nu pryddes af det förutnämda juvelgarnityret: på hennes panna gnistrade diademet: i hennes öga glänste de präktiga örhängena och vid hennes bröst tindrade den kostbara briljantbroschen.

»Brudgåfva!» ropade nu öfverste Dent och charaden var löst.

En stund förflöt nu, under det aktörerne ombytte sina vanliga drägter, hvarefter de åter inträdde i förmaket. Mr Rochester ledde miss Ingram.

»Nu är det er tur, Dent», sade den förre, och då det andra partiet dragit sig undan, intogo han och hans sällskap de lediga stolarna. Mrs Ingram satte sig vid sin ledsvens högra sida, och de öfriga intogo sina platser på hvardera sidan om honom och henne. Nu såg jag icke längre på de agerande; nu väntade jag icke längre med otålighet att förhänget skulle undandragas: min uppmärksamhet var nu upptagen af åskådarne; mina blickar, som förut stodo fästa på ingången till salen, drogos nu oemotståndligt till den nämda halfkretsen. Hvilken charad öfverste Dent och hans sällskap utförde, hvilket ord de valde, eller huru de återgåfvo det, mins jag nu icke längre; men jag tycker mig nu se framför mig den rådplägning, som följde på hvarje scen: jag ser ännu mr Rochester vända sig till miss Ingram, och denna till honom; jag ser henne böja sitt hufvud emot honom, till dess de korpsvarta lockarna nästan vidrörde hans axel eller fläktade mot hans kind: jag hör deras inbördes hviskningar; jag påminner mig deras utbytta blickar, och ännu i denna stund erinrar jag mig den känsla, som detta skådespel då väckte i mitt bröst.

Jag har nämt för dig, käre läsare, att jag hade lärt att älska mr Rochester; jag kunde ej nu göra det gjorda ogjordt, endast derför att han upphört att bekymra sig om mig — derför att jag vistades hela timmar i hans närhet, utan att han någonsin vände sina blickar åt det håll der jag satt — derför att jag såg all hans uppmärksamhet upptagen af en förnäm dam, som ej ansåg mig värdig att vidröra fållen af hennes klädning; som, om hennes mörka och befallande öga någongång föll på mig, ögonblickligen bortdrog det, som från ett lågt föremål, som ej förtjenade den ringaste uppmärksamhet. Jag kunde ej upphöra att älska honom, derför att jag var öfvertygad att han snart skulle gifta sig med denna samma dam — derför att jag dagligen i hennes stolta säkerhet kunde sluta till hans afsigter i afseende på henne — derför att jag stundligen såg honom lägga sin hyllning för hennes fötter, visserligen en temligen vårdslös hyllning och på ett sätt, som om han hellre ville bli eftersökt, än sjelf söka, men dock i alla fall i all dess vårdslöshet fängslande och i all dess stolthet oemotståndlig.

Det fanns ingenting i dessa omständigheter, som var i stånd att afkyla eller förjaga kärleken, men väl snarare att uppväcka förtviflan — och äfven svartsjuka, tänker du väl, käre läsare, om annars en qvinna i min ställning kan djerfvas att vara svartsjuk på en qvinna i miss Ingrams. Men jag var ej svartsjuk — åtminstone högst sällan; — naturen af den smärta jag led är icke uttryckt med detta ord. Miss Ingram stod under denna känsla från min sida: hon var för underlägsen för att uppväcka min svartsjuka. Detta skall måhända synas som en paradox; men jag menar hvad jag säger. Hon förstod att blända, men endast med en lånad glans: hon hade ett vackert yttre och många lysande talanger; men hennes själ var af naturen arm, hennes hjerta förtorkadt och ofruktbart: ingen blomma växte af sig sjelf på denna mark, ingen naturlig frukt skänkte en ljuf vederqvickelse. Hon hade hvarken godt hjerta eller originalitet; hon plägade ur böcker upprepa granna och klingande fraser; men hon hvarken visade eller egde någon egen öfvertygelse. Hon spelade ofta den känslofulla, men kände hvarken sympati eller medlidande: hjertlighet och naturlighet voro henne fullkomligt främmande. Hon röjde äfven detta alltför ofta, genom det fria lopp hon gaf åt den hånfulla antipati hon hyste mot den lilla Adèle, hvilken hon ofta med något skymfande tillmäle stötte undan, då hon händelsevis kom henne nära, stundom utvisade ur rummet och alltid behandlade med köld och bitterhet. Äfven andra ögon än mina iakttogo dessa uttryck af hennes karakter — bevakade dem noga, skarpt och med oförvillad klarhet. Ja, den tillkommande brudgumen, mr Rochester sjelf, utöfvade en ständig uppsigt öfver sin utvalda; och det var från denna skarpsynthet, tillika med det deraf härflytande klara och oförvillade medvetandet om den skönas fel, samt slutligen den tydliga brist på all passion i hans känslor för henne, som mitt ständigt aggande qval härledde sig.

Jag såg att han ämnade gifta sig med henne af familjeorsaker, eller måhända af politiska skäl, emedan hennes börd och slägtförhållanden väl anstodo honom och kunde komma honom till nytta. Jag kände att han ej skänkt henne sin kärlek, och att hennes egenskaper ej voro sådana, att de kunde aflocka honom denna skatt. Detta var den ömtåliga punkten — det ställe der nerven låg blottad och darrade af smärta — der febern erhöll ständigt ny näring: hon kunde icke intaga honom.

Om hon med ens hade kufvat honom, och han, besegrad och af uppriktigt hjerta, lagt sin hyllning för hennes fötter, skulle jag höljt mitt anlete, vändt mig bort och upphört att vara till för dem. Om miss Ingram hade varit en god och ädel qvinna, utrustad med själsstyrka, ömhet och förstånd, skulle jag haft att kämpa en strid på lif och död med tvenne vilddjur — svartsjukan och förtviflan; och sedan dessa utryckt och uppslukat mitt hjerta, skulle jag beundrat henne — erkänt hennes förträfflighet och varit lugn för den återstående delen af mitt lif: och ju mera tydlig hennes öfverlägsenhet, desto djupare skulle äfven min beundran varit — desto mera djupt och ostördt mitt lugn. Men som sakerna nu verkligen stodo: att se miss Ingrams försök att intaga och tjusa mr Rochester; att vara vittne till hennes ständiga misslyckande, utan att hon sjelf visste det; att se huru hon i sin förblindade fåfänga inbillade sig att hvarje afskjuten pil träffade vid målet; huru hon bröstade sig öfver sin inbillade framgång, midt under det att hennes stolthet och sjelfbelåtenhet allt mer och mer aflägsnade det hon sökte att tillvinna sig — att bevittna detta, var att på en gång jägtas af en oupphörlig oro och fängslas af ett okufligt tvång.

Ty under det hon misslyckades, såg jag huru hon kunnat lyckas. Jag visste att de pilar, som ständigt studsade tillbaka från mr Rochesters bröst och föllo oskadliga vid hans fötter, om de med säker hand blifvit afskjutna, skulle trängt djupt i hans stolta hjerta — framkallat kärlek i hans kalla öga och kommit hans gäckande ansigte att stråla af ömhet. Och jag visste äfven huru, utan några vapen, en stilla och fredlig eröfring kunnat vinnas.

»Hvarföre kan hon då inte göra mera intryck på honom, då hon har den förmånen att få vara honom så nära?» frågade jag mig sjelf. »Hon kan säkert inte riktigt tycka om honom, eller, ännu mindre, varmt och uppriktigt älska honom! Om hon det kunde, skulle hon inte behöfva så slösa med sina leenden, så oupphörligt kasta sina blickar, fabricera så konstlade miner och så gratiösa ställningar. Det förefaller mig, att hon vida bättre skulle uppnått sin afsigt och kommit hans hjerta närmare, om hon lugnt och stilla suttit vid hans sida, talat mindre och blickat mindre omkring sig. Jag har i hans ansigte sett ett helt olika uttryck mot det, som nu förstenar hans drag, under det hon så lifligt tilltalar honom; men detta uttryck kom då af sig sjelf, utan att framkallas af koketteriets konstgrepp och beräknade manövrer; och man behöfde endast taga det som det kom — svara på hans frågor, utan anspråk; då så fordrades, tilltala honom utan tillgjordhet — och detta uttryck blef allt vänligare och varmare och värmde en, liksom en klar solstråle. Hur skall hon väl bära sig åt för att behaga honom, då de bli gifta? Jag tror aldrig att hon skall lyckas deri; och likväl skulle det så väl kunna lyckas, och hans maka skulle, efter hvad jag fullt och fast tror, kunna bli den lyckligaste qvinna på jorden.»

Jag har ännu icke yttrat något tadel öfver mr Rochesters förslag att gifta sig för egennyttiga orsaker. Jag kände mig onekligen öfverraskad, då jag först märkte att detta var hans afsigt: jag hade förestält mig honom såsom en man, hvilken icke i valet af sin maka skulle kunna ledas af så lumpna bevekelsegrunder; men ju längre jag betraktade och öfvervägde de båda parternas samhällsställning, uppfostran m. m., ju mindre ansåg jag mig ega rätt att tadla och fördöma hvarken honom eller miss Ingram för det de handlade i öfverensstämmelse med de idéer och grundsatser, som otvifvelaktigt blifvit alltifrån barndomen hos dem inplantade. Hela deras klass hyllade samma principer; de måtte väl således hafva sina grunder derför; ehuru jag ej var i stånd att fatta dem. Det föreföll mig som om jag, ifall jag varit en gentleman lik honom, endast skulle velat välja mig en sådan maka, som jag af hjertat kunde älska; men sjelfva påtagligheten i den fördel för hans egen lycka, som ett sådant handlingssätt skulle beredt honom, öfvertygade mig att det måste finnas bindande skäl deremot, om hvilka jag var alldeles okunnig: ty i annat fall kände jag mig öfvertygad att hela verlden skulle handlat såsom jag.

Men i detta, liksom i alla andra afseenden, hade jag blifvit allt mera undseende med min husbonde: jag glömde alla hans fel, för hvilka jag en tid haft en så skarp blick. Jag hade förut försökt att från alla sidor studera hans karakter; att taga den onda med den goda och, efter ett noga afvägande af dem båda, bilda mig ett rättvist omdöme om honom. Nu såg jag endast den goda. Den sarkasm, som förr sårat mig, den sträfhet, som förr skrämt mig, voro nu endast lika många pikanta kryddor på en utvald rätt: deras närvaro framkallade visserligen en något stickande känsla, men smaken skulle dem förutan förefallit mig nog fadd. Hvad åter angår det tvetydiga — dystra eller sorgsna, inbundna eller förtviflade — uttryck, som för en uppmärksam iakttagare då och då visade sig i hans blick och försvann, innan man hann mäta dess till en del afslöjade djup; — detta uttryck, som plägade fylla mig med fruktan och förskräckelse, som om jag vandrat på en vulkanisk mark och känt jorden plötsligt skälfva och öppna sig framför mig: detta uttryck såg jag ännu stundom och med klappande hjerta, men utan bäfvan. I stället för att sky denna fruktansvärda hemlighet, önskade jag nu att utforska den, och jag ansåg miss Ingram lycklig, emedan hon en dag kunde få skåda ned i denna afgrund, utforska dess hemligheter och undersöka dess natur.

Medan jag sålunda endast tänkte på min husbonde och hans tillkommande brud — såg endast dem, hörde blott deras samtal och ansåg dem ensamma värda någon uppmärksamhet — var emellertid det öfriga sällskapet upptaget af sina egna, enskilda intressen och nöjen. De båda fruarna Lynn och Ingram fortforo att underhålla sig med hvarandra i högtidliga samspråk, hvarvid de vaggade sina turbaner emot hvarandra och, likt ett par stora dockor, uppsträckte sina fyra händer i gemensamma rörelser af öfverraskning, häpnad eller hemlighetsfullhet, allt efter som ämnet för deras samtal vexlade. Den milda miss Dent talade med den vänliga mrs Eshton, och båda gåfvo mig stundom ett vänligt ord eller ett leende. Sir Georg Lynn, öfverste Dent och mrs Eshton diskuterade politiska frågor, grefskapets angelägenheter eller förekommande rättsfall. Stundom plägade alla, liksom efter gemensamma överenskommelser, hålla upp med sina enskilda samtal eller sysselsättningar, för att betrakta eller lyssna till de båda hufvudpersonerna: ty i alla händelser utgjorde mr Rochester och — emedan hon stod i så nära gemenskap med honom — miss Ingram lifvet och själen i sällskapet. Om han var borta ur rummet en timme eller så, tycktes en oförmärkt tyngd smyga sig öfver hans gästers sinnen, och hans återkomst felade aldrig att gifva en ny fart åt det domnade samtalet.

Behofvet af hans lifvande inflytande tycktes synnerligen kännas en dag, då han af affärer blifvit kallad till Millcote och ej ansågs kunna återkomma förrän sent på aftonen. Eftermiddagen var regnig: en promenad, som man föreslagit att sällskapet skulle företaga för att bese ett zigenarläger, som nyligen blifvit uppslaget på en allmänning å andra sidan Hay, blef följaktligen uppskjuten. Några af herrarne hade begifvit sig till stallen; de yngre, tillsammans med de yngre damerna, spelade biljard i biljardsalen. De båda enke-nåderna Ingram och Lynn sökte tröst i ett lugnt och stillsamt parti kort. Blanche Ingram hade, sedan hon först genom högdragen tystnad afvisat några försök från mrs Dent och mrs Eshton, att draga henne in i ett samtal, först gnolat på några sentimentala sångstycken vid pianot, och derpå, sedan hon hemtat en roman från biblioteket, i stolt likgiltighet kastat sig på en soffa, i afsigt att sålunda genom fantasiens trollkraft söka förkorta de ledsamma timmarna af hans frånvaro. Rummet och hela huset var tyst; endast då och då hördes ett muntert stoj från de biljardspelande i öfre våningen.

Det började nu att skymma, och klockan hade redan påmint, att tiden var inne att kläda sig till middagen, då lilla Adèle, som låg bredvid mig på fönsterpallen, plötsligt utropade:

»Voila monsieur Rochester qui revient!» (Se der kommer mr Rochester tillbaka!).

Jag vände mig om och såg huru miss Ingram flög upp ur soffan; äfven de öfriga gästerna sågo upp från de sysselsättningar de för ögonblicket hade för händer, ty i detsamma hördes rullande af hjul och tramp af hästar på den våta sandvägen. En postvagn närmade sig.

»Hvad kan väl anledningen vara att han kommer hem på det der sättet?» sade miss Ingram. »Då han for bort, red han på Mesrour (den svarta hästen); eller hur? och Pilot var också med honom; hvar kan han väl ha gjort af kreaturen?»

I det hon sade detta, närmade hon sin höga person och sin vidlyftiga drägt så nära fönstret, att jag var tvungen att luta mig tillbaka, med fara att bryta af mig ryggen: i sin ifver märkte hon mig icke först; men då hon gjorde det, gjorde hon en föraktlig dragning på munnen och gick till ett annat fönster. Postvagnen stannade; kusken ringde på klockan, och en herre steg ur, klädd i resdrägt; men det var icke mr Rochester, utan en högväxt man med fashionabelt utseende, en främling.

»Så förargligt!» utropade miss Ingram; »du lilla tråkiga apa!» (tilltalade hon Adèle) »hvem har spetat upp dig i fönstret, för att gifva falska underrättelser?»

Vid dessa ord gaf hon mig en vred blick, som om det varit mitt fel.

Man hörde nu någon tala i förstugan, och strax derefter inträdde den nykomne. Han bockade sig för lady Ingram, förmodligen emedan han ansåg henne för det äldsta närvarande fruntimret.

»Jag tycks komma på en oläglig tid, ers nåd», sade han, »eftersom min vän mr Rochester är bortrest; men jag kommer från en lång resa, och jag tror att jag kan våga anticipera så mycket på en gammal och förtrolig bekantskap, att jag slår mig ned här till dess han återkommer.»

Hans sätt var artigt och belefvadt; hans accent, då han talade, föreföll mig något ovanlig — ej just utländsk, men dock ej rent engelsk; hans ålder kunde ungefär vara densamma som mr Rochesters — mellan trettio och fyrtio år; hans hy var utomordentlig blek; för öfrigt var han en man af ganska fördelaktigt yttre, särdeles vid första påseendet. Vid närmare undersökning upptäckte man i hans ansigte nog mycket som misshagade, eller, snarare, som icke behagade. Hans drag voro regelbundna, men alltför slappa; hans ögon voro stora och väl formade, men det lif, som såg ut derigenom, var ett tomt, tanklöst lif — åtminstone föreföll det mig så.

Ljudet af klockan, som manade till omklädnad för middagen, skingrade nu sällskapet. Jag återsåg honom ej förr än efter middagen, och han tycktes då känna sig fullkomligt hemmastadd. Men hans utseende föll mig ännu mindre i smaken än förut: det öfverraskade mig såsom på en gång oroligt och utan lif. Hans öga sväfvade omkring, men utan någon mening med detta kringirrande, och detta gaf honom ett så besynnerligt utseende, att jag ej påminde mig någonsin ha sett någon likhet dermed. För att ega ett så vackert och fördelaktigt yttre, misshagade han mig utomordentligt: hans finhylta, ovala anlete saknade uttrycket af kraft, hans örnnäsa fattades djerfhet, och hans körsbärsröda mun felades manligt allvar; hans låga, glatta panna förrådde ingen tanke, och det stela, bruna ögat var utan eld.

Under det jag satt i min vanliga vrå och betraktade honom vid ljuset af de på kaminfrisen stående kandelabrerna, hvilka bestrålade honom med sitt fulla sken — ty han hade tagit plats i en länstol, som han hade dragit nära intill elden, och i hvilken han satt skälfvande, som om han lidit af köld — jemförde jag honom med mr Rochester; och jag tänkte — vare det sagdt med all aktning — att kontrasten ej kunde vara större mellan en tam och hvitglänsande gås och en djerf, vild falk: mellan ett fromt, menlöst får och dess vaktare, den ruggiga, skarpögda hunden.

Han hade talat om mr Rochester som om en gammal vän. En besynnerlig vänskap måste det i sanning varit: en särdeles ypperlig illustration af det gamla ordspråket »les extrêmes se touchents» (ytterligheterna mötas).

Två eller tre af herrarne sutto bredvid honom, och afbrutna meningar af deras samtal nådde allt emellanåt tvärsöfver rummet mitt öra. I början kunde jag dock endast föga förstå hvarom de talade; ty ett samtal mellan Louise Eshton och Mary Ingram, hvilka sutto mig närmare, trädde störande emellan. De båda flickorna talade om den främmande; båda kallade honom »en vacker karl.» Louise sade att han var »för söt», och att hon »riktigt tillbad honom;» och Mary var förtjust öfver hans »söta lilla mun och fina näsa», som enligt hennes tanke utgjorde idealet för manlig skönhet.

»Och hvilken vacker och slät panna han har!» utbrast Louise. »Det fins inte några sådana der ojemnheter och knölar, hvilka jag tycker äro så obehagliga; och ett sådant mildt och stilla öga och leende han har sedan!»

I detsamma blefvo besagda unga damer, till min stora förnöjelse, af mr Henry Lynn bortkallade till andra ändan af rummet, för att deltaga i en rådplägning öfver den uppskjutna utflykten till zigenarlägret.

Jag kunde nu ostörd egna hela min uppmärksamhet på den framför elden sittande gruppen, och jag erfor snart att den främmande kallades mr Mason; vidare hörde jag att han direkte anländt till England från något aflägset varmt land, hvilket utan tvifvel var orsaken till att hans ansigte var så blekt och att han satt så nära kaminen och nyttjade öfverrock inne i rummet. Orden Jamaica, Kingston, Spanish Town antydde att Vestindien var hans vistelseort; och det var med ej ringa förvåning som jag strax derefter erfor, att han derstädes för första gången sett och gjort bekantskap med mr Rochester. Han talade om huru hans vän ej kunde fördraga det heta klimatet, stormarna och regntiden i denna trakt af verlden. Jag visste att mr Rochester rest mycket: mrs Fairfax hade berättat mig det; men jag hade alltid tänkt att Europas fasta land utgjort en gräns för hans resor, och jag hade aldrig förr än nu hört ens den ringaste häntydning på att han besökt mera aflägsna trakter.

Jag satt just och grubblade på hvad jag hört, då en helt oförväntad händelse afbröt tråden af mina tankar. Mr Mason, som, då någon gick i dörren, skälfde till af köld, begärde mera kol för att lägga på elden, hvars låga redan var slocknad, ehuru glödhögen ännu lyste helt röd. Betjenten, som bar in kolen, stannade, innan han gick ut, bredvid mr Eshtons stol och hviskade honom halfhögt i örat några ord, af hvilka jag endast urskilde »gammal qvinna» — »låter inte afvisa sig.»

»Helsa och säg henne att hon blir satt i stocken, om hon inte packar sig utaf», svarade den värde magistratspersonen.

»Nej — stopp!» inföll öfverste Dent; »skicka inte bort henne, Eshton; utan låt oss i stället begagna denna omständighet till vårt nöje; — men först måste vi dock rådfråga damerna.»

Derpå fortfor han med höjd röst:

»Mina damer, ni ha i sinnet en utflygt till Hay, i zigenarlägret, och nu berättar oss Sam, att en gammal zigenerska i detta ögonblick finnes i betjentrummet och önskar att blifva förestäld för ’det nådiga herrskapet’, för att spå dem deras tillkommande öden. Skulle ni inte vilja se henne?»

»Ni skämtar, öfverste», inföll lady Ingram. »Ni skulle säkert inte vilja uppmuntra en dylik låg bedragerska? Skicka för all del bort henne genast!»

»Men jag kan inte få henne att gå sin väg, mylady», sade betjenten »och ingen af de andra betjenterna heller. Mrs Fairfax är nu derute och ber henne gå; men hon har slagit sig ned i en stol i spiselvrån och säger att hon inte ämnar röra sig ur fläcken förr än hon får lof att komma in hit.»

»Hvad vill hon då?» frågade mrs Eshton.

»Hon vill ’spå herrskapet deras öden’, säger hon, nådig fru, och hon svär att hon måste och skall göra det.»

»Hur ser hon ut?» frågade de unga damerna Sam med en mun.

»Åh, hon är förskräckligt gammal och ful, miss; nästan lika svart som en korp.»

»Ah, hon är då en verklig trollpacka!» ropade Fredrik Lynn. »Låt henne för all del komma in.»

»Ja visst», instämde hans bror; »det skulle vara fanken till skada, om man läte ett sådant tillfälle till ett muntert skämt gå sig ur händerna.»

»Mina söta gossar, hvad tänken J på?» utropade lady Lynn.

»Jag kan omöjligen understödja någonting så dåraktigt», instämde lady Ingram.

»Verkligen, mamma? Men du både vill och skall göra det», ljöd Blanches stolta stämma, i det hon vände sig om på pianostolen, der hon tills nu suttit alldeles tyst, till utseendet sysselsatt med att undersöka några musikhäften. — »Jag är mycket nyfiken att få höra mitt tillkommande öde; befall derföre den sköna damen att komma in, Sam.»

»Min söta Blanche! Kom ihåg —»

»Åh ja, det gör jag alltför väl — jag vet förut hvad du kan ha att invända; men jag måste ha min vilja fram — skynda dig derföre, Sam.»

»Ja — ja — ja!» ropade alla de unga, både damer och herrar. »Låt henne komma — det ska bli ett förträffligt nöje.»

Betjenten dröjde ännu.

»Hon ser så ruskig ut», sade han.

»Gå!» ropade miss Ingram; och karlen gick.

En liflig uppståndelse bemäktigade sig ögonblickligen hela sällskapet: en löpeld af skämt och raljeri gjorde sin rund då Sam åter inträdde.

»Hon vill inte komma nu», sade han. »Hon säger att det inte tillkommer henne att visa sig inför den ’stora hopen’ (så voro hennes ord). Jag måste visa henne in i ett rum för sig sjelf, och så säger hon, att den, som vill rådfråga henne, måste gå till henne en och en i sänder.»

»Ser du nu, min nobla Blanche», började lady Ingram, »att qvinnan börjar göra undanflykter. Lyd mitt råd, min englaflicka — och»

»Visa henne genast in i biblioteket», föll henne ’englaflickan’ i talet. »Det anstår ej heller mig att lyssna till henne inför den stora hopen: jag vill vara alldeles ensam med henne. Är det eld i biblioteket?»

»Ja, nådig fröken; men hon ser så förfärlig ut.»

»Se så, stå inte der och sladdra längre, dumbom, utan gör som jag befallt.»

Sam aflägsnade sig åter, och nyfikenheten, förenad med en viss hemlighetsfull oro, steg nu till sin höjd.

»Hon är färdig nu», sade betjenten, då han strax derefter åter inträdde. »Hon önskar veta hvem som först vill besöka henne.»

»Jag tror att det kanske vore bäst att jag tittade in till henne, innan någon af damerna beger sig dit», sade öfverste Dent. »Säg henne, Sam, att det är en herre som kommer.»

Sam gick och återvände.

»Hon säger, sir, att hon inte vill se några herrar; de behöfva inte göra sig besvär med att komma till henne; och inte heller», tillade han, med svårighet tillbakahållande sitt skratt, »några andra damer, än de unga och ogifta.»

»Vid Jupiter, hon har smak!» utropade Henry Lynn.

Miss Ingram reste sig med stolt värdighet.

»Jag går först», sade hon, i en ton som kunde ha anstått anföraren för en friskara, då han, i spetsen för sina män, står färdig att storma en bresch.

»Ack, min bästa! ack, min dyraste flicka! vänta — betänk dig!» ropade hennes mamma; men hon sväfvade öfver golfvet i högtidlig tystnad, gick genom dörren, som öfverste Dent höll öppen, och hördes derpå träda in i biblioteket.

En viss hemlighetsfull bäfvan, som ej obetydligt hämmade den förra lifligheten, hade emellertid bemäktigat sig sällskapet. Lady Ingram ansåg att detta var ett tillfälle, vid hvilket man borde vrida sina händer, hvilket hon ock af alla krafter gjorde. Miss Mary förklarade för sin del, att hon aldrig skulle våga sig åstad. Amy och Louise fnittrade halfhögt och sågo litet skrämda ut.

Tiden förflöt långsamt; man räknade femton minuter, innan dörren till biblioteket åter öppnades. Miss Ingram återvände till oss genom salen.

Skrattade hon? Tog hon saken som ett skämt? — Alla ögon betraktade henne nyfiket; men hon mötte dessa tecken till deltagande med en kall, tillbakavisande blick. Hon såg hvarken uppskakad eller glad ut, utan gick stelt och styft till sin plats och satte sig der under tystnad.

»Nå, Blanche?» sade lord Ingram.

»Nå, hvad sade hon åt dig, Blanche?» frågade Mary.

»Nå, hvad tror du? Hvad tänker du? Är hon en riktig spåqvinna?» frågade de unga damerna Eshton.

»Se så, se så, mitt herrskap», svarade miss Ingram, »för all del inte så häftiga. Er undran och er lättrogenhet äro sannerligen beundransvärda. Efter den vigt som ni alla, mamma inberäknad, tillägga denna händelse, måste ni verkligen tro, att vi fått en riktig trollpacka i huset, hvilken står i intimt förbund med sjelfva Hin Onde. Jag såg en kringstrykande zigenerska, ingenting annat; hon begagnade det gamla, vanliga, utnötta sättet att spå i händer och sade mig hvad dylikt folk vanligen plägar säga. Min nyck är nu tillfredsstäld, och min tanke är nu den, att mr Eshton skulle göra bäst i att sätta henne i stocken i morgon, såsom han nyss hotade.»

Miss Ingram tog en bok, lutade sig tillbaka i sin stol och afböjde sålunda allt vidare samtal. Jag betraktade henne nära en half timme, och under hela denna tid vände hon ej enda gång om bladet, och hennes ansigte blef för hvarje ögonblick allt mera dystert och misslynt. Hon hade skenbarligen icke hört någonting till sin fördel, och af hennes långa anfall af dysterhet och tystlåtenhet slöt jag, att hon, i trots af sin yttrade likgiltighet, fäste mer än tillbörlig vigt vid de uppenbarelser hon erhållit.

Emellertid förklarade Mary Ingram samt Amy och Louise Eshton, att de ej vågade gå allena, men skulle gerna vilja försöka sin lycka. En underhandling öppnades nu medelst Sam, och efter mycket springande fram och tillbaka gaf ändtligen Sibyllan med stor svårighet den tillåtelsen, att de tre unga damerna gemensamt skulle få göra henne sin uppvaktning.

Deras besök aflopp ej lika lugnt som Blanche Ingrams: vi hörde hysteriska fnittranden och små skrik utgå från biblioteket, och efter omkring tjugu minuter slogo de dörren på vid gafvel och kommo genom förstugan, som om de varit skrämda från förståndet.

»Det står aldrig rätt till!» ropade de med en mun. »Hon berättade oss sådana saker! Hon vet allt hvad som händt oss!» och med dessa ord sjönko de andlösa ned på de olika platser, som herrarne skyndade att bereda dem.

Ombedda om en närmare förklaring, berättade flickorna att spåqvinnan omtalat för dem hvad de sagt och gjort då de voro små barn: beskrifvit böcker och nipper, som de hade hemma i sina sängkammare; minnen, som en mängd olika anförvandter hade gifvit dem; och de försäkrade, att hon äfven gissat deras tankar och hviskat i hvarderas öra namnet på den person de mest af alla tyckte om, samt äfven sagt dem hvad de helst önskade.

Härvid inföllo herrarne med de ifrigaste böner, att äfven blifva upplysta i de tvenne sista punkterna; men endast rodnad, utrop och ett förläget fnitter erhöllo de till svar på sina ogrannlaga frågor. De gifta fruarna bjödo emellertid luktvatten, hviftade med sina solfjädrar samt uttalade förnyade gånger sin ledsnad öfver att man ej i tid lyssnat till deras varningar. De äldre herrarne skrattade, och de yngre egnade ifrigt sin tjenst åt de uppskakade sköna.

Midt under all denna uppståndelse, och under det mina ögon och öron voro fullt upptagna af detta uppträde, hörde jag en sakta hostning bredvid mig, vände mig om och såg Sam stå vid min sida.

»Ursäkta, miss; zigenerskan säger att här fins ännu en ogift ung dam, som inte har frågat henne, och hon svär på att hon inte går förrän hon också varit hos henne. Det måste väl vara ni, miss, ty jag ser inte något annat ungt fruntimmer här. Hvad ska jag svara henne?»

»Jo, jag kommer i alla händelser,» svarade jag och kände mig helt glad öfver det oväntade tillfället att få tillfredsställa min starkt uppjagade nyfikenhet. Jag smög mig ur rummet, obemärkt af alla — ty hela sällskapet var i massa samladt kring den nyss återkomna förskräckta trion — och tillslöt dörren efter mig.

»Om ni vill, miss, så ska jag vänta i förstugan på er, och om ni blir skrämd, så kan ni ropa på mig, så kommer jag in.»

»Nej tack, Sam! gå tillbaka till köket; jag är inte det minsta rädd.»

Jag var det ej heller, men i hög grad intresserad och nyfiken.

1. Öfvers. har i det följande sett sig tvungen att frångå originalet, emedan det var omöjligt att finna ett svenskt ord som passade in på den beskrifning, som här göres. På det att läsaren likväl ej måtte gå miste om den lifliga skildring, hvarför denna scen utmärker sig, återgifves här nedanför sjelfva originalets innehåll. Först bör dock anmärkas att charaden är sammansatt af tvenne engelska ord Bride (brud) och Well (brunn), men som tillsammans, Bridewell, betyder fängelse, korrektionshus. Sedan öfverste Dent sagt ordet Bride (brud), lyder originalet sålunda:

   I andra scenen var skådeplatsen mera omsorgsfullt anordnad än i den första. Förmaket var, såsom jag redan nämt, tvenne steg högre än salen, och på det nedre trappsteget, som stod ungefär en aln in i rummet, syntes ett stort marmorkar, hvilket jag igenkände såsom en prydnad för orangeriet — der det vanligen stod omgifvet af tropiska växter och med guldfiskar simmande omkring — och hvarifrån det nu måste hafva blifvit flyttadt med betydligt besvär, i anseende till dess form och tyngd.

   På mattan, vid sidan af detta kar, satt mr Rochester, klädd i schalar och med en turban på sitt hufvud. Hans svarta ögon, mörka hy och hedniska drag passade förträffligt till denna drägt och liknade fullkomligt typen af en österländsk emir. I detsamma syntes miss Ingram närma sig. Äfven hon var klädd i orientalisk stil: en purpurröd schal omslöt, likt ett schärp, hennes lif; en broderad näsduk var knuten omkring hennes kinder; hennes skönt formade armar voro vara, och en af dem upplyftad, för att understödja en kruka, som behagligt hvilade på hennes hufvuf. Både hennes gestalt, anletsdrag, hy och hela uttryck ingåfvo genast tanken på någon israelitisk prinsessa från patriarkernas dagar, och sådan var äfven otvifvelaktigt den karakter hon önskade återgifva.

   Hon närmade sig karet och lutade sig öfver det, liksom för att derur fylla sin kruka, hvarpå hon åter lyfte den upp på sitt hufvud. Den vid kanten af brunnen sittande personen tycktes nu tilltala henne och framställa någon begäran. »Hon satte krukan strax ned på handen och lät honom dricka.» Inifrån bröstet af sin robe framtog han nu en ask, öppnade den och visade lysande armband och örringar; hon spelade förvåning och beundran; knäböjande lade han skatten för hennes fötter; misstroende och glädje uttalade sig i hennes blickar och rörelser; främlingen fäste armbanden på hennes armar och ringarna i hennes öron. Det var Eleazar och Rebecca; endast kamelerna saknades.

   Det gissande partiet lade åter sina hufvuden tillsammans; synbarligen kunde de ej komma öfverens om det ord eller den stafvelse denna scen skulle förtydliga. Öfverste Dent, dess talman, begärde nu »tablån öfver det hela», och förhänget drogs åter för.

   Då det tredje gången undandrogs, syntes endast en del af rummet; det öfriga var doldt genom en skärm, behängd med något slags mörkt och groft draperi. Marmorkaret var borttaget; i dess ställe stod ett furubord och en köksstol; dessa föremål belystes endast af det matta skenet från en hornlykta; ty alla vaxljusen voro utsläckta.

   Midt på denna dystra skådeplats satt en man, med de knutna händerna hvilande i knäet, och med ögonen fälda till marken. Jag igenkände mr Rochester, ehuru det vilda ansigtet, den oordnade drägten (hans rock hängde lös från ena armen, som om den nästan blifvit sliten af honom i något handgemäng), och det ruggiga, i vädret stående håret icke utgjorde någon dålig förklädnad. Då han rörde sig, klang en kedja; kring hans händer voro bojor fästa.