←  Dervischen
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Blommor från Palestina
I armodets dagar  →


[ 165 ]

BLOMMOR FRÅN PALESTINA.

Det är i slutet av februari, vinterregnen ha fallit, våren är kommen. Den är dock inte ännu långt framskriden. Fikonträdets knoppar ha inte börjat svälla, rankor och blad ha inte trängt fram ur de svartbruna vinstockarna, och orangeträdens stora blomklasar ha inte öppnat sig. Men det, som har vågat sig fram vid denna tidiga årstid, det är markens små blommor.

Vart man ser, växer det blommor. Stora, blodröda anemoner betäcka alla steniga sluttningar. På alla klippavsatser blommar violett cyklamen, över alla fält växa låga ängsnejlikor och bellis, varje fuktigt snår är fullt av krokus och pulsatilla.

Och liksom man i andra länder insamlar frukter och bär, så går man i Palestina ut på blomsterskörd. Från alla kloster, från alla missionsanstalter drar man ut för att insamla blommor. Fattiga judiska församlingsmedlemmar, resande turister och syriska arbetare mötas nere i de vilda klippdalarna med blomkorgar i händerna. Och om kvällarna återvända alla dessa skördemän lastade med sippor och pärlhyacinter, med violer och tulpaner, med narcisser och orkidéer.

Inne på gårdarna i den heliga stadens mångfaldiga kloster och gästhus stå väldiga stenfat, i vilka vårblommorna läggas i vatten, och i celler och rum äro flitiga händer i verksamhet med att breda ut blommorna över stora pappersark och pressa dem.

Men så snart de små ängsnejlikorna och hyacinterna äro väl tillplattade och torkade, bli de hopsatta i små buketter och stora buketter, i fula och vackra sammansättningar och uppklistrade på kort eller i små album med pärmar av olivträ, på vilka står inristat: Blommor från Palestina.

[ 166 ]Och snart vandra alla dessa blommor från Sion, blommor från Hebron, blommor från Oljoberget, blommor från Jeriko ut i världen.

De säljas i butikerna, de sändas bort i brev, de skänkas som minnen, de givas i utbyte mot fromma gåvor. Längre än pärlor från Indien och siden från Brussa spridas de små ängsblommorna, det fattiga, heliga landets enda rikedom.



Det var en vacker vårmorgon. I den Gordonska kolonien rådde stor brådska, alla människor gjorde sig i ordning att dra ut och insamla blommor. Barnen, som skulle få vara fria från skolan hela dagen, sprungo omkring i vild lek och bådo alla att låna dem korgar för blomsterplockningen. Kvinnorna hade varit uppe sedan fyra på morgonen för att laga till matsäck, de sysslade ännu i köket med plättjärn och syltburkar. Några av männen packade ränslarna fulla med smörgåspaket och mjölkbuteljer, med kallt kött och bröd. Andra togo i handen flaskor med vatten eller korgar med tekoppar och bröd. Äntligen öppnades porten. Barnen stormade först ut, så kommo alla de andra i stora och små grupper. Ingen stannade hemma. Det stora huset stod snart alldeles öde.

Hök Gabriel Mattsson var mycket lycklig den dagen. Han lagade så, att han fick gå bredvid Gertrud, och han hjälpte henne i backarna med allt, vad hon hade att bära. Gertrud gick med huvudduken långt framskjuten i pannan, så att Gabriel inte såg mer än hakan och den dunvita kinden. Han gick och smålog åt sig själv, som kunde vara så nöjd, bara därför att han fick gå bredvid Gertrud, fastän han varken såg hennes ansikte eller talade med henne.

Gabriel hade känt en bitter oro och ängslan första tiden efter Ingmars ankomst till kolonien, därför att han hade fruktat, att Ingmar hade kommit dit i avsikt att föra Gertrud med sig till Sverige. Men Gertrud var Gabriels förtrogna och vän. Det skulle ha blivit en förfärlig saknad för honom att mista henne. Ibland hade han känt ett sådant uppror inom [ 167 ]sig, att han hade fruktat, att han hade kommit att till henne överflytta all den stora kärlek, som han hade hyst för Gunhild. Men nu hade Ingmar redan gått i hela tre månader i Jerusalem utan att ha kommit Gertrud närmare, och detta gjorde, att Gabriel hade börjat återfå sin sinnesfrid. ”Det är ingen kärlek, som jag hyser för Gertrud”, tänkte han. ”Det är bara därför, att jag ingen annan har, som jag riktigt kan tala med, som jag inte kan fördra, att hon skulle fara härifrån. Bara jag vet, att jag får behålla henne, är jag alldeles lugn, och nu, när vi vandrar här tillsammans, känner jag för henne endast så som för en kär syster.”

Han var lycklig över att det inte hade uppstått någon kärlek mellan Gertrud och honom, för Gordonisterna tilläto inte, att de unga i kolonien ingingo äktenskap. De ansågo, att man för enighetens skull måste älska alla lika mycket. Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så att det skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig vid Gertrud med verklig kärlek.

Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om. Hon hade varit dyster och människoskygg, alltsedan hon inte längre väntade frälsarens snara ankomst. Hon tålde Gabriel litet bättre än andra, men det var allt. Det föreföll inte troligt, att Gertrud åter skulle kunna hysa en jordisk kärlek.

Karin Ingmarsdotter och hennes systrar gingo efter Gabriel och Gertrud. De stämde upp en morgonpsalm, som de hade sjungit med sin mor hemma på Ingmarsgården, när de hade suttit vid spinnrocken i den tidiga morgonstunden.

Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält. Han hade alla barnen omkring sig, som vanligt var nuförtiden. De klängde sig om hans käpp och drogo i hans rockskört. Gabriel kom ihåg honom från fordom, då alla barn sprungo långa vägar, bara de sågo honom, och han tänkte för sig själv: ”Jag har aldrig sett honom se så styv och morsk ut som nu. Han är så stolt över att barnen håller sig till honom, att mustascherna reser sig som borst, och han har fått en skarpare krök på näsan, än han hade förut.”

Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick [ 168 ]där med sin hustru vid ena handen och sin vackra lilla dotter vid den andra. ”Det är märkvärdigt med Hellgum”, tänkte Gabriel, ”han har blivit mycket tillbakasatt, sedan vi har slutit oss till amerikanarna, och det kan ju inte vara annorlunda, när de är så framstående och har så stora gåvor att utlägga Guds ord. Jag skulle nog vilja veta vad han tänker om det, att inga människor flockar sig omkring honom på en sådan dag som denna. Men den, som är glad att få ha honom för sig själv, det är hustrun. Det syns på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig i sitt liv varit så lycklig.”

Alldeles i spetsen av tåget gick den vackra miss Young. Bredvid henne vandrade en ung engelsman, som hade slutit sig till kolonien för flera år sedan. Gabriel visste liksom alla andra, att den unge mannen älskade miss Young, och att han hade gått in i samfundet i hopp att få gifta sig med henne. Den unga flickan tyckte säkerligen också om honom, men Gordonisterna ville inte jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och så hade de unga måst leva år efter år i hopplös väntan. Denna dag gingo de bredvid varandra, talade endast med varandra och hade inte ögon för någon annan. Och där de skyndade fram lätta och smidiga i spetsen av tåget, var det, som om de ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och fly ut i världen för att en gång få leva sitt eget liv.

Men i slutet av tåget såg Gabriel Ingmar Ingmarsson. Han gick och samtalade med Eliahu. Han var mycket tillsammans med denne nu om dagarna, och Gabriel visste väl, att Ingmar sökte lära sig engelska av Eliahu. Detta tydde på att Ingmar inte med det första ämnade lämna kolonien, men Gabriel var nästan säker om att han inte skulle få Gertrud med sig därifrån, om han än stannade året ut.

Till en början gick tåget rätt öster ut upp i en ödslig och vild bergstrakt. Där funnos ännu inga blommor, myllan var bortsköljd från de branta kullarnas sidor, allt var naket, gulgrått berg.

”Det är dock besynnerligt”, tänkte Gabriel. ”Jag har aldrig förr sett en himmel så blå som den, som reser sig [ 169 ]över de här gula kullarna. Och dessa bergen är inte fula, fastän de är så kala. När jag ser dem så vackert avrundade, tänker jag på de stora kupolerna, varmed man täcker kyrkorna och husen här i landet.”

När vandringsmännen hade gått vid pass en timme, fingo de syn på den första klippdalen, vars botten var översållad med röda anemoner. Det blev en brådska och en glädje, alla skyndade sig med skri och skratt utför bergssluttningen och började insamla blommorna. Och man plockade sippor med stor iver, ända tills man om en stund fann en annan dal, som var uppfylld med violer, och så en tredje, där alla möjliga vårblommor växte blandade om varandra.

I början plockade svenskarna alldeles för ivrigt, de bara rafsade till sig blommorna. Så kommo amerikanarna och visade dem hur de skulle bära sig åt. De måste välja med omsorg, endast ta sådana blommor, som lämpade sig för pressning. Det var ett noggrant arbete.

Gabriel gick bredvid Gertrud och plockade. En gång reste han på sig för att räta upp ryggen. Då såg han alldeles i närheten ett par av storbönderna, som väl inte på många år hade sett efter en blomma, gå och plocka lika ivrigt som någon annan. Gabriel kunde knappast låta bli att skratta.

Plötsligen vände sig Gabriel helt mot Gertrud och sade till henne:

— Jag går här och tänker på vad Kristus menade, när han sa: ”Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike!”

Gertrud lyfte huvudet och såg på Gabriel.

— Det är nog ett märkvärdigt ord, svarade hon.

— Ja, sade Gabriel mycket eftertänksamt och långsamt, jag har nog lagt märke till att det förhåller sig så med barn, att de aldrig är så snälla, som när de leker, att de är vuxna. Aldrig är man så bra i fred för dem, som när de går och plöjer en åker, som de har stakat ut mittpå landsvägen, när de smackar på bruntarna och klatschar med en piska av segelgarn och drar fåror i landsvägsgruset med en grankvist. De är bra lustiga att höra på, när de går och undrar om de ska bli färdiga med sådden före sina grannar, [ 170 ]och när de jämrar sig över att de aldrig har råkat på en så hårdplöjd åker.

Gertrud gick med huvudet nedlutat och plockade, hon svarade just ingenting. Hon förstod inte vart Gabriel ville komma.

— Jag minns själv hur roligt jag hade, sade Gabriel med samma allvar, när jag byggde mig en lagård av träklotsar och satte in grankottar som kor. Var morgon och afton var jag mycket noga med att ge korna nyslaget hö, och ibland låtsade jag, att det var vår och att jag skulle driva mina kor opp till fäboden. Jag tutade i näverlur och kallade på Stjärna och Gullilja, så att det hördes över hela gården. Och jag brukade tala med mor om hur mycket mina kor mjölkade och hur mycket jag kunde vänta att få för mitt smör på mejeriet. Jag var också mycket noga med att sätta spjäll på tjuren, och åt alla, som gick förbi, ropade jag, att de skulle ta sig i akt, därför att det inte var fritt, att den där tjuren var folkilsken.

Gertrud plockade nu mindre ivrigt. Hon hörde uppmärksamt på Gabriel och började undra över att han kunde ha likadana tankar och inbillningar, som brukade fylla hennes egen hjärna.

— Men roligast tror jag det var, när vi pojkar lekte, att vi var vuxna karlar och satt och höll stämma, fortfor Gabriel. Jag minns, att jag och bröderna mina och ett par pojkar till brukade sitta uppkrupna på en brädhög, som låg på gården där hemma i flera år. Ordföranden knackade i bräderna med en träslev, och vi satt helt andäktiga runtomkring honom och fattade beslut om vilken av oss som skulle få fattigunderstöd och hur högt den eller den skulle beskattas. Vi satt med tummarna instuckna i ärmhålen på västen och talade med tjock röst, som hade vi haft munnen full av gröt, och vi kallade aldrig varandra för annat än nämndeman och klockare och kyrkvärd och häradsdomare.

Gabriel höll inne och gned sig i pannan, som om det nu gällde att äntligen komma fram till det han ville säga. Gertrud hade alldeles upphört att plocka blommor. Hon satt på marken, huvudduken hade hon skjutit tillbaka, och nu [ 171 ]blickade hon upp till Gabriel, som väntade hon att få höra något nytt och märkvärdigt.

— Det kan hända, sade Gabriel, att liksom det är bra för barn att leka, att de är vuxna, så kan det också vara bra för stora att ibland förvandla sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna, som är vana att så här års arbeta ute i vilda skogen och slita med timmerhuggning och vedkörning, gå här i sådan barnsyssla som blomplockning, så tänker jag, att vi är på väg att lyda Jesus och omvända oss och bli som barn.

Gabriel såg, att det lyste i Gertruds ögon. Hon förstod nu vad han ville säga, och hon blev mycket glad åt tanken.

— Jag menar, att vi har blivit som barn allesammans, sedan vi har kommit hit ut, sade hon.

— Ja, sade Gabriel, vi har då åtminstone varit som barn däri, att vi har måst ta emot all möjlig uppfostran. Vi har fått lära hur vi ska hålla gaffel och sked och att tycka om mat, som vi aldrig förr hade smakat. Och det var då bra barnaktigt, att vi i början måste ha ledsagare med oss, när vi gick ut, för att vi inte skulle gå vilse, och att vi blev varnade för människor, som var farliga, och för platser, som det inte var tillåtet att besöka.

— Vi, som kom ifrån Sverige, var som riktiga småbarn, vi fick ju allra först lära oss att tala, sade Gertrud. Vi måste fråga efter namn på bord och stol, på skåp och säng.

De blev nu båda mycket ivriga och ansträngde sig för att finna likhetspunkter. Gabriel var överlycklig över att han hade kunnat hitta på något, som intresserade Gertrud så, att hon lade bort sin vanliga håglöshet och talade livligt och glatt som förr i världen.

— Jag har fått lära mig att känna igen markens växter och träd på samma sätt, som mor lärde mig det, när jag var liten, sade Gabriel. Jag har fått lära att skilja persikor från aprikoser och det knotiga fikonträdet från den förvridna oliven. Jag har fått lära att känna igen turken på hans korta jacka och beduinen på hans randiga mantel och dervischen på hans filtmössa och juden på de små skruvlockarna vid örat.

[ 172 ]— Ja, sade Gertrud, det är just, som vi i barndomen lärde oss att skilja bönder från Floda och Gagnef på de olika rockarna och hattarna.

— Det mest barnlika är väl, att vi helt och hållet låter de andra ställa för oss, sade Gabriel, och att vi inte har några egna pengar, utan måste begära var slant av andra. Varenda gång som en frukthandlare bjuder ut åt mig en apelsin eller en druvklase, minns jag just hur det kändes i barndomen, när jag måste gå förbi karamellstånden på marknaden, därför att jag inte hade en enda slant i fickan.

— Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade, sade Gertrud. Om vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle folket där hemma inte känna igen oss.

— Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen, när vi går och gräver i ett potatisland, som inte är större än ett ladugolv, sade Gabriel ivrigt, och när vi sedan plöjer det med en plog, som är gjord av en trädgren, och när vi har en sådan där liten åsna till häst, och när vi inte har något riktigt arbete att sköta, utan bara ska plocka med litet hemsysslor.

— Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på sinnelaget, när han sa de där orden, menade Gertrud.

— Sinnelaget har också blivit förvandlat, inföll Gabriel, det har det visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har tunga bekymmer, så går vi inte och bär på dem i dagar och veckor, utan vi låter dem vara glömda om ett par timmar?

Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de skulle komma och äta frukost. Gabriel blev helt misslynt, han hade gott kunnat gå där bredvid Gertrud och tala med henne hela dagen utan att bli hungrig.

I alla fall kände han den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att han tänkte: ”Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Människorna behöver endast leva i frid och enighet, som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. Jag känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som [ 173 ]plågar människorna ute i världen. Jag är fullt belåten, bara jag får se henne en smula var dag och får tjäna och skydda henne.”

Han hade velat säga Gertrud, att han kände sig som ett barn även härutinnan, men han var för blyg, han kunde inte finna de rätta orden.

Gabriel gick och grubblade på detta under hela hemvägen. Han tyckte, att det var nödvändigt att säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han var, för att hon alltid skulle känna sig trygg i hans sällskap och lita på honom som på en bror.

De kommo hem just i solnedgången. Gabriel satte sig ner under en gammal sykomor, som stod utanför porten till huset. Han ville stanna ute i det fria så länge som möjligt. Då alla andra voro ingångna, kom Gertrud och frågade honom om han inte skulle gå in.

— Jag sitter och tänker på detsamma, som vi talade om förut i dag, sade Gabriel. Jag tänker på hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande här på vägen, som han väl säkert har gjort många gånger i levande livet, och satte sig ner under det här trädet och sa till mig: ”Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike.”

Gabriel satt och talade med ett drömmande uttryck i rösten, som om han tänkte högt. Gertrud stod stilla och lyssnade. Hon tänkte på hur glada folk hade varit åt att höra hans far tala. Och hon förstod, att Gabriel hade ärvt hans gåva att tala sådana ord, som inte tycktes ingivna av honom själv, utan tillviskades honom ovanifrån.

— Då skulle jag svara honom och säga, fortfor Gabriel: ”Herre, vi hjälper och bistår varandra utan att begära lön, alldeles som barn brukar, och om vi vredgas på varandra, så blir det inte till något hat för livet, utan vi är goda vänner igen innan dagens slut. Ser du inte, Herre, att vi är alldeles som barn?”

— Vad tror du då att Kristus svarar dig? frågade Gertrud med mild röst.

— Han svarar mig ingenting, sade Gabriel. Han sitter [ 174 ]där endast helt stilla och säger än en gång: ”I skolen vara såsom barn, om I viljen ingå i mitt rike.” Och jag säger till honom ungefär som förut: ”Herre, vi älskar alla människor, alldeles som barn brukar. Vi gör inte skillnad mellan jude och armenier, mellan beduin och turk, mellan vit och svart. Vi älskar lärd och olärd, hög och låg och delar vårt gods lika mellan kristna och muhammedaner. Är det då inte så, Herre, att vi är såsom barn och kan ingå i ditt rike?”

— Vad svarar då Kristus? frågade Gertrud än en gång.

— Han svarar ingenting, sade Gabriel. Han sitter alltjämt kvar under trädet och säger mycket stilla: ”Utan att I bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i mitt rike.” Och då förstår jag vad han menar, och jag säger till honom: ”Herre, också i detta har jag blivit såsom ett barn, att jag inte mer känner sådan kärlek som i forna dagar, utan min älskade är mig som en lekkamrat och en kär syster, med vilken jag vandrar ut och plockar blommor i det gröna. Herre, är jag då inte ––”

Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, som han älskade.

Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte fram orden:

— Nej, Herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn kan brinna. Men om det så är din vilja, Herre, ska denna eld få förtära mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.

Gabriel satt kvar en lång stund och grät, överväldigad av den nya, stora kärlek, som hade brutit fram ur sitt gömsle. När han åter såg upp, hade Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så stilla, att han inte hade hört, då hon gick.