Jerusalem/Kapitel 31

←  Blommor från Palestina

Jerusalem av Selma Lagerlöf I armodets dagar

Ingmars strid  →

I ARMODETS DAGAR.

När Ingmar Ingmarsson hade vistats ännu ett par månader i Jerusalem och det led mot slutet av april, kom han en dag att bli stående nere vid Jaffaporten. Det var ovanligt vackert väder, mycket folk var ute, och Ingmar stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen, som drog ut och in genom porten.

Men han hade inte stått där länge, förrän han rent glömde bort var han befann sig. Hans tankar började syssla med en fråga, som upptog honom alla dagar: ”Om jag bara kunde förstå hur jag ska förmå Gertrud att lämna kolonien”, tänkte han, ”men det ser alldeles omöjligt ut.”

Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han inte kunde låta Gertrud stanna i Jerusalem, utan måste föra hem henne, om han någonsin mer skulle få frid i sin själ. ”Ack, om jag bara hade henne hemma igen i det gamla skolhuset!” tänkte han. ”Om jag hade henne borta ur det här förfärliga landet, där det finns så många grymma människor och så många farliga sjukdomar och så många besynnerliga idéer och svärmerier! Att föra hem Gertrud till Dalarne, det är verkligen det enda jag nu har att tänka på. Jag ska alls inte fästa mig vid om jag tycker om henne eller om hon tycker om mig, jag ska bara försöka att föra hem henne till de gamla föräldrarna.

Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom”, tänkte Ingmar. ”Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar. Det är ingen av dem, som törs skaffa sig en ny rock eller klänning, ingen vågar köpa sig en apelsin i ett fruktstånd, och jag tror knappt, att de tycker sig ha råd att äta sig mätta vid måltiderna.”

På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar ansåg, att detta vore den största lycka han nu kunde hoppas på. ”Jag vet nog, att jag aldrig kan få tillbaka Barbro”, tänkte han, ”men jag skulle vara nöjd, om jag bara sluppe gifta mig med någon annan, utan finge gå ensam genom livet.” Men han hade alltid mycket bråttom att skjuta ifrån sig dessa tankar. Han bannade sig själv mycket strängt. ”Du ska varken tänka hit eller dit, och du får inte göra dig några inbillningar, du har ingenting annat att göra än att försöka fundera ut hur du ska kunna föra hem Gertrud.”

Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att en av de Gordonska kolonisterna kom ut från det amerikanska konsulatet i sällskap med konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt. Han var nu så pass inne i allt, som rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt sökte göra den all möjlig skada. Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, som tillhörde kolonien.

Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.

— Du vill alltså försöka dig på företaget i morgon? sade konsuln.

— Ja, sade mannen, jag måste se till att få saken klar, medan mrs Gordon är borta.

— Du ska vara vid gott mod, sade konsuln. Hur det än går, ska jag hålla dig ryggen fri.

Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.

— Är inte det där en av dem? frågade han med sänkt röst.

Godokin såg sig förskräckt om, men blev lugn, när han kände igen Ingmar.

— Jaså, det är den där, som ser ut att gå och sova hela dagen, sade han utan att ens bry sig om att tala saktare än förut. Han har inte varit länge i kolonien, jag tror inte, att han förstår engelska.

Härvid blev konsuln också lugn, och då han skildes från Godokin, sade han:

— Sköt nu din sak väl, så hoppas jag, att vi äntligen ska bli av med hela det där följet.

— Ja, sade Godokin, men han såg nu mer osäker ut. Han stod och såg efter konsuln en stund, och då tyckte Ingmar, att han skälvde och var askgrå i ansiktet. Äntligen gick han. Ingmar dröjde kvar utan att röra sig. Han hade dock blivit mycket orolig över det, som han hade kommit att höra.

— Ja, han har allt rätt i att jag inte förstår engelska så särdeles väl, sade Ingmar, men nog begriper jag så mycket, som att han ämnar gå och ställa till något spektakel borta i kolonien just nu, medan mrs Gordon är rest till Jaffa. Jag undrar just vad han har i sinnet. Konsuln såg så glad ut, som om han redan hade bringat hela kolonien på fall.

”Den där karlen har nog ganska länge varit missnöjd med ordningen i kolonien”, tänkte Ingmar vidare. ”Jag har hört, att han var en av de ivrigaste, när han kom, men nu på sistone har han visst svalnat. Ja, vem kan veta om det inte är någon, som han tycker om och inte kan föra därifrån på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien inte kan ha bestånd, sedan fattigdomen har kommit, utan gärna kan bli skingrad ju förr ju hellre. Ja, när jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det nog är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig. Han har allt länge smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.

Vad ska jag göra?” tänkte Ingmar och tog ett steg ut på gatan. ”Han är visst farlig, den här karlen. Jag borde nog skynda hem, så fort jag kan, för att tala om vad jag har hört.”

Men i nästa ögonblick stod Ingmar åter på sin förra plats bredvid porten. ”Du, Ingmar, borde väl vara den sista, som talade om något sådant för kolonisterna”, tänkte han.

”Låt du bara den där karlen hållas, så får du ett lätt arbete. Stod du inte nyss och funderade över hur du skulle förmå Gertrud att skilja sig från kolonien! Nu kommer detta att gå alldeles av sig självt. Det var tydligt, att både konsuln och Godokin menade, att det snart inte mer skulle finnas några Gordonister i Jerusalem.

Om det bara vore så väl, att kolonien upplöstes!” tänkte Ingmar. ”Då skulle väl Gertrud bli glad att få resa hem till Sverige.”

I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart skulle få resa hem, började han känna hur han längtade. ”Det ska jag säga, att när jag tänker på att jag så här i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få knyta sig om en töm. Jag kan knappt förstå hur svenskarna här ute har kunnat härda ut så länge utan att arbeta i skogen och i jorden. Och nog tror jag, att om en sådan karl som Tims Halvor hade haft en mila att vakta eller ett fält att plöja, skulle han ha levat än i dag.”

Ingmar orkade inte hålla sig stilla för iver och längtan. Han gick ut genom porten och framåt vägen, som löper tvärsöver Hinnoms dal. Gång på gång och med allt större bestämdhet kom den tanken igen, att om de bara vore hemma, skulle Gertrud gifta sig med Gabriel, och han, Ingmar, skulle få leva ett ensamt liv. ”Kanske att Karin ville komma med hem och bli husmor på Ingmarsgården”, tänkte han. ”Det vore det mest passande, och då kunde det bli så, att hennes son finge ärva gården.

Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon ändå inte så långt borta, att jag inte kan få se henne någon gång”, fortfor han att göra upp planer. ”Jag kan resa till hennes kyrka var söndag, om jag vill, och ibland kommer vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning. Och jag kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden och tala med henne. Vi är ju inga fiender, fastän vi har måst skiljas.”

En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom att vara så glad åt att kolonien kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade sig mycket ivrigt inför sig själv. ”Ingen kan gå så här länge bland kolonisterna utan att se, att de är utmärkta människor”, tänkte han, ”men ändå kan ju ingen önska, att detta ska få fortsätta. Tänk så många av dem, som redan är döda, och tänk så många förföljelser de har måst utstå, och tänk på den svåra fattigdomen, som nu råder ibland dem! Ja, jag kan inte förstå annat, än att framför allt nu, sedan fattigdomen har kommit, måste man önska, att kolonien ska bli upplöst så snart som möjligt.”

Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit att gå framåt. Han hade överskridit Hinnoms dal och följt vägen uppåt Det onda rådslagets berg. Där uppe låg det fullt med nya, palatslika byggnader bredvid de mest ålderdomliga ruiner. Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just tänka på vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade han vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar.

Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han hade dröjt där en god stund, innan han hade kommit att betrakta det. Det var rätt högt, och det var olikt alla andra träd, såtillvida som det hade grenar endast på den ena sidan av stammen. Ingen av grenarna steg mot höjden, utan allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot öster.

När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte hjälpa, att han ryckte till, som om han hade blivit rädd. ”Det är ju Judasträdet”, tänkte han, ”det var här, som förrädaren hängde sig. Det var märkvärdigt, att jag har kommit att gå åt det här hållet.”

Han gick inte vidare, utan blev stående och såg uppåt trädet.

”Nu ville jag allt veta om Gud förde mig hit, därför att han tycker, att jag är en förrädare mot folket i kolonien.”

Återigen stod han tyst en stund.

— Om det kanske är Guds vilja, att den här kolonien ska finnas till och ha bestånd? sade han.

Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att tänka. Och de tankar, som arbetade sig fram, voro bittra och plågsamma.

”Du må försvara dig hur du vill, men det är ändå orätt, att du inte varnar kolonisterna, när du vet, att det lägges planer emot dem.

Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han gjorde, när han förde ut dina närmaste till det här främmande landet. Men även om du inte kan gissa hans avsikt, så kan du väl förstå, att han inte menade, att allt detta skulle ha bestånd endast under ett par år.

Kanske att Gud såg ner till Jerusalem och till alla de strider, som brusade fram över staden, och då tänkte han: ’Se, även här vill jag skapa en fristad, där enighet bor, och en boning för endräkt och frid vill jag upprätta här.’”

Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna strida. De stodo mot varandra som kämpar och brötos väldeligen.

Det hoppet, som Ingmar hade fattat, att han snart skulle få resa hem, hade satt sig hårt fast i honom. Han arbetade länge för att få behålla det. Solen sjönk, och mörkret kom hastigt, men Ingmar stod kvar i den svarta kvällen och kämpade.

Det blev allt mer och mer klart för honom, att Gud förberedde ett stort verk här borta i östern. ”Det ska snart komma en dag, då de här länderna ska bli fria från sina förtryckare”, tänkte Ingmar, ”och det är, för att den dagen ska bli till välsignelse och inte till skada, som Vår Herre har samlat hit och sått ut fläckvis Över landet sådana, som kan lära och uppfostra de andra, då upprättelsen ska börja.” Till sist knäppte han sina händer och bad till Gud.

— Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar, sade han. Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute.

Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och lett honom. ”Det är Gud, som för mig”, tänkte han.

Han steg ner ifrån Det onda rådslagets berg, vandrade över Hinnoms dal och förbi Jerusalem. Hela tiden var det hans tanke, att han skulle bege sig till kolonien och berätta för de styrande där vad han hade upptäckt. Men när Ingmar kom till vägskälet, där Jaffavägen började, hörde han hästtramp bakom sig. Han vände sig om. Det var en dragoman, som flera gånger hade varit i kolonien, som kom farande med två hästar. Han red på den ena, och den andra förde han vid tygeln.

— Vart ska du hän? frågade Ingmar och hejdade honom, då han for förbi.

— Jag ska till Jaffa, sade karlen.

— Till Jaffa skulle jag också vilja rida, sade Ingmar hastigt. Det kom ögonblickligen för honom, att han borde begagna detta tillfälle att fara direkt till mrs Gordon hellre än att först gå tillbaka till kolonien.

Det blev snart överenskommet, att Ingmar skulle få rida ner till Jaffa på den lediga hästen. Det var en god häst, och Ingmar lyckönskade sig till sitt infall. ”De sju milen ner till Jaffa måtte jag väl kunna rida i natt”, tänkte han. ”På detta sättet kan mrs Gordon komma hem i morgon eftermiddag.” Men när Ingmar hade ridit en timme, märkte han, att hans häst började halta. Han steg av och fann då, att hästen hade tappat en sko.

— Hur ska vi göra med detta? sade Ingmar till dragomanen, som red bredvid honom.

— Det blir ingen annan råd, sade karlen, än att jag får vända om till Jerusalem och få honom skodd.

Där stod nu Ingmar mittpå vägen ensam och visste inte rätt vad han skulle ta sig till. Men med ens beslöt han sig för att fortsätta färden ner till Jaffa till fots. Han visste inte om detta var det klokaste han kunde göra, men den där makten, som var över honom, drev honom framåt. Han hade inte ro att vända om.

Ingmar vandrade alltså framåt med stora steg, det sköt god fart, då han gick. Om en stund blev han dock orolig. ”Jag undrar hur jag ska få reda på var mrs Gordon bor i Jaffa. Det var en annan sak, när jag hade dragomanen med mig. Nu får jag väl gå ur hus i hus och fråga efter henne.” Men oaktat han väl förstod det berättigade i denna oro, fortsatte han vandringen.

Det var en god, bred landsväg han gick på. Han skulle inte ha haft svårt att gå där, även om natten hade varit mörk. Men vid åttatiden blev det klart månsken. Alla de kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, blevo synliga vitt och brett omkring.

Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar. Så snart Ingmar hade övervunnit en av dem, stod en ny och väntade honom. Han kände sig stundom mycket trött, men den där främmande makten drev honom framåt. Han gav sig inte tid att stanna och vila ens en minut.

Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme. Hur långt han hade gått, visste han inte, men alltjämt befann han sig kvar bland kullarna. Så snart han nådde krönet av en backe, tänkte han, att han nu borde vara så långt kommen, att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar, som radade upp sig framför honom.

Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var så starkt, att han med stor lätthet kunde urskilja siffror och visare. Det led redan framemot elva.

”Ack, att det är så sent!” tänkte han. ”Och jag är ännu kvar oppe bland Juda berg!”

En allt starkare ängslan grep honom. Han kunde inte gå, utan måste springa. Han flämtade, blodet bultade vid hans tinningar, och hjärtat slog häftigt.

— Jag förstör mig, på det här sättet kan jag inte stå ut, sade han, men han sprang i alla fall.

Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen låg slät och jämn i månskenet, och han tänkte inte på någon fara. Men i daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga. Där såg han inte vägen så klart, men sprang alltjämt. Så snavade han mot en sten och föll omkull.

Han kom genast upp igen, men kände strax, att han hade stött sitt knä, så att han hade svårt för att gå. Han gick och satte sig vid vägkanten. ”Det går väl snart över”, tänkte han, ”men nu för det första får jag lov att vila en stund.”

Han kände det emellertid nästan omöjligt att sitta stilla. Han kunde knappt ge sig tid att flämta ut.

— Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade han. Det är, som om någon skulle släpa och driva mig ner mot Jaffa.

Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor i knäet, men brydde sig inte därom, utan vandrade vidare. Om en liten stund nekade benet rentav att göra tjänst, och han blev liggande på vägen.

— Nu är det slut med mig, sade han, då han föll, och talade till den där makten, som drev honom. Nu må du finna på något för att hjälpa mig.

När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån dånet av rullande hjul. Det närmade sig med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick, som han hade hört det i avlägset fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på farten, att hästen kom i vilt galopp utför backarna. Över allt annat hördes en piska, som oupphörligen klatschade, och de tillrop, varmed körsvennen eggade hästen.

Ingmar fick bråttom att resa sig upp från vägen, där han låg, och gå över till vägkanten, för att han inte skulle bli överkörd.

Äntligen kom den åkande neråt den långa liden, som Ingmar nyss hade sprungit utför. Han kunde gott se den, som kom. Åkdonet var en vanlig simpel, grönmålad kärra av den sorten, som brukas i Västerdalarne. ”Jaså”, tänkte Ingmar genast, ”det här står visst inte rätt till. Det finns nog inga sådana kärror här i Palestina.” Kusken tycktes honom än besynnerligare. Han var också där hemifrån och såg ut som en riktig dalkarl med en liten, svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera visso hade kan kastat av sig rocken och satt och körde i en grön klädesväst med röda ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta miste på. Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt, stort och starkt djur. Till färgen var den svart och så blank och välskött, att det sken av den. Han, som åkte, satt inte ner, utan stod lutad framöver hästen och klatschade med piskan över dess huvud för att driva på den. Men hästen tycktes inte känna slagen, inte heller var den ansträngd av den förfärliga farten, utan bara jagade framåt, som om det hade varit en lek.

När den åkande kom mittframför Ingmar, höll han stilla med ett ryck.

— Du kan få åka med mig, om du vill, sade han.

Så ivrig Ingmar än var att komma fram, hade han dock ingen vidare lust att ta emot anbudet. Inte nog med att han förstod, att det var otyg och spökeri alltsammans, men den där karlen hade ett otäckt ansikte, fullt av ärr, som om han ofta hade varit i slagsmål. Över ena ögat hade han till och med ett färskt knivhugg.

— Jag kör nog fortare, än du är van vid, sade karlen, men jag trodde, att du hade bråttom.

— Har du en säker häst? sade Ingmar.

— Han är blind, men nog är han säker.

Ingmar började skälva från huvud till fot. Karlen böjde sig över kärran och såg honom in i ansiktet.

— Kom du med i all trygghet, sade han, du kan nog förstå vem det är, som har skickat mig. När han sade detta, tyckte Ingmar, att han fick allt sitt mod tillbaka. Han steg upp i kärran, och med ursinnig fart körde den neråt mot Sarons slätt.

Mrs Gordon hade rest till Jaffa för att vårda en av sina goda vänner, som hade insjuknat. Denna var hustru till en missionär, som alltid hade varit vänligt sinnad mot kolonisterna och hade bringat dem mångfaldig hjälp.

Nu var det den natten, då Ingmar Ingmarsson var på väg ner till Jaffa. Mrs Gordon hade suttit uppe och vakat över den sjuka till över midnatt, men då hade hon blivit avlöst. När hon kom ut ur sjukrummet, såg hon, att natten var ljus och klar med sådant där vackert, silvervitt månsken, som man endast får se nere vid havskusten. Hon gick ut på en altan och ställde sig att se ut över de stora orangeträdgårdarna, över den gamla staden, som tornade upp sig på sin branta klippa, och över det obegränsade, glittrande havet.

Mrs Gordon befann sig inte inne i själva Jaffa, utan i den tyska kolonien, som ligger på en liten höjd utanför staden. Alldeles under hennes altan löpte den breda landsvägen, som går rätt genom kolonien. Hon kunde i det vita ljuset följa den med ögonen ett långt stycke mellan hus och trädgårdar.

Mrs Gordon såg nu, att en man kom gående framåt vägen mycket sakta och tveksamt. Det var en stor karl, och månskenet gjorde honom längre, än han verkligen var, så att hon tyckte, att han såg ut som en riktig jätte. Varje gång han gick förbi ett hus, stannade han och betraktade det mycket noga. På ett eller annat sätt kom mrs Gordon att tänka på att det var något spöklikt och hemskt med mannen, som om han vore en gengångare, som gick och sökte efter ett hus, där han skulle tränga sig in och skrämma döden på de stackars invånarna.

Äntligen kom karlen fram till huset, där mrs Gordon stod. Detta betraktade han längre än något av de andra, han gick runtomkring det, och hon hörde hur han knackade på fönsterluckorna och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs Gordon lutade sig långt ut över altanen för att se hur det skulle avlöpa, och då hon stod så, fick karlen syn på henne.

— Mrs Gordon, sade han med låg och försiktig röst, jag skulle be att få säga er ett par ord.

I detsamma böjde han huvudet bakåt för att se upp till henne, och då kände hon igen Ingmar Ingmarsson.

— Mrs Gordon, sade Ingmar, jag vill först och främst tala om, att jag på eget bevåg har gått hit och sökt opp er, utan att någon av bröderna vet om det.

— Står det illa till hemma? frågade mrs Gordon.

— Nej, det står just inte illa till, sade Ingmar, men det vore allt bra, om ni reste hem.

— Jag ska komma i morgon, sade mrs Gordon.

Ingmar stod och betänkte sig, så sade han i sin sävligaste ton:

— Det vore nog bäst, om ni reste i natt.

Mrs Gordon blev litet otålig, tänkte på hur besvärligt det var att väcka upp hela huset och tyckte förstås, att den där bonden inte var mycket att rätta sig efter. ”Om jag bara kunde få veta vad som står på”, tänkte hon och började fråga om någon var sjuk eller om de kanske voro utan pengar. I stället för att svara började Ingmar gå bortåt vägen.

— Går ni nu? frågade mrs Gordon.

— Ni har fått bud. Nu kan ni göra som ni själv vill, sade Ingmar utan att vända sig om.

Mrs Gordon började förstå, att det var något allvarligt på färde. Hon fattade genast sitt beslut.

— Om ni väntar en stund, kan ni få åka med mig, ropade hon efter Ingmar.

— Nej, tack, svarade Ingmar, jag har bättre skjuts själv, än vad ni kan bjuda mig.

Mrs Gordon fick utmärkta hästar av sin värd. Hon åkte med flygande fart över den jämna Sarons slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda berg.

Just när det började ljusna, kom hon körande uppför de långa backarna, som ligga ovanför det gamla rövarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket missnöjd därmed, att hon så lätt hade låtit locka sig att fara hem. Den där bonden, som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting att rätta sig efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.

När hon hade hunnit uppför en lång rad backar och körde ner i en dalsänka, såg hon en man sitta vid vägkanten. Han lutade huvudet i handen, det såg ut, som om han sov. När vagnen for förbi, såg han emellertid upp, och mrs Gordon kände igen Ingmar Ingmarsson.

”Hur är det möjligt, att han redan kan vara så långt kommen?” tänkte hon. Hon lät vagnen stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde hennes röst, blev han övermåttan glad. Han reste sig genast upp.

— Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han.

— Ja, svarade hon.

— Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit hela natten.

Mrs Gordon såg helt häpen ut.

— Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.

— Å nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen. Så snart jag har slumrat till en smula, så har jag tyckt mig gå gata opp och gata ner i Jaffa och söka er.

Mrs Gordon blev helt tankfull, hon kom sig inte för att säga något. Ingmar smålog litet förlägen, då hon förblev tyst.

— Jag undrar om ni vill låta mig åka med er, mrs Gordon? sade han. Jag kan inte gott gå själv.

I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen och hjälpte honom upp i den. Men så blev hon stående på vägen utan att röra sig.

— Det här är omöjligt att förstå, sade hon sakta. Ingmar måste på nytt liksom väcka henne.

— Ni får inte ta illa opp, men det vore allt bra, om ni ville resa hemåt så fort som möjligt.

Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon och teg och grubblade. Ingmar måste åter störa henne.

— Ni får ursäkta, men det är något, som jag måste tala om för er. Ni har väl inte fått något budskap om den där Godokin?

— Nej, sade mrs Gordon.

— Jag hörde i går, att han talade med er konsul. Han ämnar ställa till något spektakel i dag, medan ni är borta.

— Vad säger ni! utbrast mrs Gordon.

— Han ämnar rent förstöra kolonien.

Nu äntligen hade mrs Gordon fått sina tankar samlade. Hon vände sig till Ingmar och började noga utfråga honom om det, som han hade hört.

Därpå satt hon åter en stund försjunken i begrundande. Så sade hon helt oförväntat till Ingmar:

— Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson, att ni är så fästad vid kolonien.

Ingmar blev röd över hela ansiktet. Han frågade hur hon kunde veta, att han var en vän av kolonien.

— Jag vet det, därför att ni i natt var nere i Jaffa och gav mig bud om att fara hem, sade hon.

Mrs Gordon berättade nu för Ingmar hur hon på natten hade sett honom och vad han hade sagt till henne. Då hon hade berättat allt, sade Ingmar, att detta var det underbaraste han hade upplevat.

— Om inte allt slår fel, ska vi innan kvällen ha sett ännu större ting, sade mrs Gordon, för nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.

Hon var nu lugn och vid gott mod och talade vid Ingmar, som om ingen fara hotade.

— Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson, om det har tilldragit sig något där hemma, medan jag har varit borta.

Ingmar betänkte sig. Så började han ursäkta sig med att han inte kunde tala språket.

— Å, jag förstår er nog, sade hon. Ni talar engelska närapå lika bra som de andra svenskarna.

— Det har nog mestadels gått sin jämna gång, sade han till sist.

— Något har ni säkert att berätta, sade mrs Gordon.

— Jag undrar om ni redan har hört talas om Baram paschas kvarn, sade Ingmar.

— Nej, vad är det med den? frågade mrs Gordon. Jag har inte en gång hört, att Baram pascha äger en kvarn.

— Jo, sade Ingmar, när Baram pascha nyss hade blivit styresman i Jerusalem, lär han ha kommit att tänka på att det var svårt för folket här att inte ha något annat än handkvarnar att mala på. Han företog sig därför att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnen, för den har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag. Nå, nu för ett par dar sedan kom bud från Baram pascha med förfrågan om någon av Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt honom. Och så har några av oss varit där och lagat den.

— Det var en god nyhet, sade mrs Gordon, jag är glad, att vi har kunnat göra Baram pascha en tjänst.

— Baram pascha blev så belåten, sade Ingmar, att han föreslog kolonisterna att sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få överta den utan att betala arrende till honom. ”Ni får ta all förtjänsten av kvarnen”, sa han, ”om ni bara lagar, att den är i gång.”

Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar.

— Nå, sade hon, vad svarade de på detta?

— Det var inte svårt att svara, sade Ingmar, de kunde ju bara säga, att de gärna skulle sköta kvarnen, men de ville inte ta någon förtjänst av sitt arbete.

— Ja, det var alldeles rätt, sade mrs Gordon.

— Jag vet inte om det var så alldeles rätt, sade Ingmar, för nu vill inte Baram pascha låta dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen, säger han, om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla andra, som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.

Mrs Gordon satt tyst.

— Det har alltså inte blivit något av med kvarnen, sade Ingmar. Ni för er del skulle då åtminstone ha förtjänat bröd till husbehov, och så hade det väl varit en stor välsignelse för folket att ha en kvarn i gång. Men den saken var inte att tänka på.

Mrs Gordon svarade inte heller på detta.

— Har det inte hänt något mer? sade hon, som om hon ville få Ingmar in på ett annat ämne.

— Å jo, sade Ingmar, det har också hänt det där med miss Young och skolan. Har ni inte heller hört talas om den saken?

— Nej, sade mrs Gordon.

— Jo, sade Ingmar, Achmed effendi, som är styresman över alla muhammedanernas skolor i Jerusalem, kom till oss för ett par dar sedan och sa: ”Det finns en stor muhammedansk flickskola här i Jerusalem, där flera hundra barn kommer tillsammans endast för att skrika och slåss. När man går där förbi, brusar och larmar det värre än Medelhavet i Jaffas hamn. Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända dit en man för att hålla ordning, därför att religionen förbjuder oss män att träda in i en sådan där flickskola. Nu kan jag bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan”, sa Achmed effendi, ”och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan.”

— Nå, sade mrs Gordon, hur avlopp nu den saken?

— Det gick på samma sätt som med kvarnen, sade Ingmar. Miss Young sa, att hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte ta någon lön för sitt arbete. Achmed effendi svarade då: ”Jag är van att löna dem, som arbetar för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta emot nådegåvor.” Miss Young var obeveklig, och han måste gå med oförrättat ärende. Han var då förargad och sa till miss Young, att det kom på hennes ansvar, att så många fattiga barn fick växa opp utan vård och undervisning.

Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:

— Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson, tycker, att vi har handlat orätt i dessa fall. Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt levnadssätt.

Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.

— Nå ja, sade Ingmar, jag tycker inte, att ni borde ställa det så för er, att ni behövde leva i så stor fattigdom.

— Hur menar ni att vi skulle undgå detta? sade mrs Gordon och smålog

Ingmar dröjde än längre med svaret än förut.

— Om ni läte ert folk ta emot lön för sitt arbete, sade han, så behövde ni inte vara så nödställda som nu.

Mrs Gordon vände sig häftigt mot honom.

— Jag tänker, att när jag har styrt den här kolonien, så att vi har kunnat leva i enighet och kärlek i sexton år, så ska inte en nykommen som ni söka föreslå några ändringar.

— Nu blir ni ond på mig, och det var ni själv, som lockade mig att tala, sade Ingmar.

— Jag förstår nog, att ni menar väl, sade mrs Gordon. Och dessutom ska jag säga er, att vi ännu äger mycket pengar, men det har på sista tiden varit någon, som har sänt falska underrättelser om oss till våra bankirer i Amerika, och därför har de ingenting velat skicka. Nu vet jag ändå, att pengar är att vänta.

— Nu säger ni något, som det gör mig stor glädje att höra, sade Ingmar. Men hemma hos oss tycker vi, att det är bättre att lita på sitt eget arbete an på sparda pengar.

Mrs Gordon svarade ingenting, och Ingmar förstod, att han gjorde bäst i att inte tala mer om detta.

Om en stund öppnade mrs Gordon samtalet på nytt.

— Säkert är detta inte er enda anmärkning, Ingmar, sade hon. Det finns nog andra saker också, som misshagar er.

Nu krusade Ingmar mycket länge, och mrs Gordon fick tigga en god stund, innan hon förmådde honom att säga sin mening.

— Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er, utlät han sig till sist.

— Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det? frågade mrs Gordon.

— Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er, kommer sig därav, att ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig. Till Ingmars förvåning tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne att söka förtjäna pengar.

— Ni är inte den första, som har sagt mig detta, sade hon. Men om ni frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent och ostraffligt liv.

— Ja, det är sant, det är så, sade Ingmar.

— Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något härvidlag, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet.

Mrs Gordon kom fram till kolonien i god tid på morgonen. Klockan kunde inte vara mer än nio. Den sista halvtimmen hade hon känt sig orolig, hon hade undrat vad som skulle möta henne, då hon kom fram. När hon återsåg det stora huset och märkte, att allt var lugnt däromkring, drog hon en suck av lättnad. Det var, som om hon hade väntat, att någon av de starka andar, som det talas så mycket om i österlandets sagor, skulle ha tagit hela kolonien på ryggen och flugit bort med den.

När de kommo nära huset, hörde de psalmsång.

— Här tycks allt stå väl till än så länge, sade mrs Gordon, när vagnen stannade utanför porten. Jag hör, att de håller på med morgonbönen.

Hon hade egen nyckel till en av ingångarna och öppnade med denna för att inte störa. Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blivit stelt på honom. Mrs Gordon lade armen om hans liv och hjälpte honom in på den kringbyggda gården. Ingmar satte sig genast ner på en bänk.

— Ni ska nu gå och ta reda på hur det står till här i kolonien, mrs Gordon, sade han.

— Först av allt ska jag lägga ett omslag på ert knä, sade hon. Det är god tid. Ni hör ju, att de håller på med morgonbönen.

— Nej, sade Ingmar, denna gången ska ni låta min vilja råda. Ni ska nu genast gå och ta reda på om här har hänt något.

Ingmar satt nu och såg efter mrs Gordon, medan hon gick uppför trappan och över den öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då hon öppnade dörren, hörde han, att någon talade med hög röst där inne, men talet avstannade hastigt. Så stängdes dörren, och allt blev tyst.

Ingmar hade inte suttit och väntat i mer än fem minuter, förrän dörren till församlingssalen kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra karlar, som buro en femte mellan sig. De gingo tysta utför trappan och över gården och kommo tätt förbi Ingmar. Han lutade sig fram och såg den, som blev buren, in i ansiktet. Det var Godokin.

— Vart ska ni bära honom? frågade han.

Karlarna stannade.

— Vi ska bära honom ner i vår likstuga. Han är död.

Ingmar reste sig förskräckt.

— Hur har han dött? sade han.

— Ingen människohand har kommit vid honom, sade Ljung Björn.

— Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt.

— Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. ”Hur har ni kommit hit?” sa han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: ”Gud har hjälpt mig.” — ”Jag ser det”, sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck. ”Jag ser vem som ledsagar er.” — ”Jag ser också vem som ledsagar dig”, sa då mrs Gordon. ”Det är Satan.”

Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att se på henne, utan han vek omigen baklänges med armen för ansiktet. Och mrs Gordon följde efter honom och sträckte ut handen mot honom, men hon kom honom inte nära med ett finger. ”Jag ser, att Satan står bakom dig”, upprepade hon, och nu var hennes röst stark och förfärlig.

Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: ”Satan! Satan!”

Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän ingen av oss rörde sig, jämrade han sig högt, som om vi sköt på honom eller slog efter honom. Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville öppna den, ropade vi alla än en gång: ”Satan! Satan!” Och då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han liggande. Och när vi gick fram och rörde vid honom, var han död.

— Han var en förrädare, sade Ingmar, han var värd sitt straff.

— Ja, sade de andra, han var värd sitt straff.

— Men vad hade han i sinnet att göra mot oss? sade en.

— Det vet nu ingen, sade en annan.

— Han ville väl förgöra oss.

— Ja, men på vad sätt?

— Ingen vet det.

— Nej, ingen får väl någonsin veta det.

— Det är gott, att han är död, sade Ingmar.

— Ja, det är gott, att han är död.

Hela den dagen voro kolonisterna mycket upprörda. Ingen visste vad Godokin hade velat göra dem, eller om faran var avvärjd därmed, att han var död. Timme efter timme tillbragte de under bön och sång i församlingsrummet. De voro liksom bortförda från denna världen i känslan av att Gud hade kämpat för dem.

Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring kolonien och stodo och betraktade huset. De trodde då, att Godokin hade planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva dem från deras hem. Men alla ryssarna försvunno åter, och dagen förgick utan händelser.

På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med knäet ombundet. Hon tackade honom varmt för hans hjälp och visade sig mycket vänligt sinnad mot honom.

Ingmar frågade henne om hon hade fått veta vad det var för ett ont anslag, som Godokin och konsuln hade lagt emot kolonien.

— Vi har nu börjat få reda på vad de tillämnade, sade mrs Gordon. De ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän, som har varit med här i kolonien alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har kunnat förlika sig med att hon har slutit sig till oss, och han har nu i dagarna kommit hit för att göra ett sista försök att förmå henne att överge oss. Han har varit här och talat med henne, men när hon nekade att följa honom, har han ämnat föra bort henne med list. Han hade bett vår konsul om hjälp, och han hade mutat Godokin, så att denne hade åtagit sig att locka mrs Hunt ut ur kolonien till något ställe, där de kunde kasta sig över henne och föra bort henne. De hade väl ämnat säga, att hon var vansinnig eller något sådant, för att ingen skulle förvåna sig över att de höll henne fängslad. Dessutom trodde hennes bror, att om han endast kunde få henne skild från mig, så skulle hon snart lyssna till hans böner och följa honom godvilligt.

Ingmar svarade, att det där lät troligt, men han kunde inte förstå vad konsuln hade menat med att säga, att han nu hoppades att bli av med dem alla, då det endast hade varit fråga om att föra bort en enda.

— Han visste nog vad han sa, svarade mrs Gordon. Mrs Hunt är den enda av oss, som äger någon stor rikedom. På sista tiden har hennes bror hållit inne hennes pengar, och vi andra har måst gripa till det lilla vi äger. Vi har sparat så mycket som möjligt, men vi vet, att det snart är slut med våra tillgångar. Nu kunde inte mrs Hunts bankir längre neka henne vad som är hennes, utan han har sänt henne pengar, och vi trodde, att faran var över. Då kommer de och försöker att föra bort henne, för att vi skulle bli alldeles blottställda. Det hade nog gått så, som de önskade, vi hade måst upplösa kolonien, om inte Gud hade sänt er till vår räddning, Ingmar.

— Den där Godokin var sannerligen en förrädare, sade Ingmar.

— Vi har varit i stor fara, sade mrs Gordon allvarligt. Det var hans plan, att om han inte hade kunnat föra bort mrs Hunt med godo, skulle han ha uppeggat sina landsmän, de ryska pilgrimerna, mot oss, sagt dem, att vi gömde en kvinna här mot hennes vilja, och förmått dem att storma mot kolonien för att befria henne. Några av Godokins vänner har varit här och frågat efter honom, och vi har fört dem till honom och talat om för dem hur han dog. Och de har förstått, att han har lidit sitt straff, därför att han ville förråda sina vänner. De kommer inte att göra oss någon skada.

Ingmar lyckönskade mrs Gordon.

— Jag tror visserligen, att Gud vill ha den här kolonien kvar i Jerusalem, sade han.

— Ingmar Ingmarsson, sade då mrs Gordon, jag vill blott säga er, att om jag kan göra er en återtjänst, skulle det vara mig en stor glädje. Vill ni inte säga mig vad ni vill vinna här i Jerusalem, så att jag kan bistå er?

Mrs Gordon visste väl vad Ingmar önskade, och ingen annan dag skulle hon ha velat hjälpa honom med en dylik sak, men nu låg ingenting henne så om hjärtat som att hjälpa den, som hade gjort dem en så stor tjänst.

Då mrs Gordon gjorde anbudet, skyndade Ingmar att fälla ner ögonlocken. Han tog sig en rundlig betänketid.

— Nu får ni då lova mig att inte ta illa opp det, som jag ber om, sade han.

Mrs Gordon svarade, att hon skulle ha tålamod med honom.

— Det är så, sade Ingmar, att det ärendet, som jag är här för, ser ut att ta lång tid, och det blir tråkigt för mig att inte ha sådant arbete, som jag är van vid.

Det kunde mrs Gordon väl förstå.

— Om ni därför ville göra mig en tjänst, mrs Gordon, fortfor Ingmar, så skulle det vara en stor sak, ifall ni ville ställa om, att jag finge överta Baram paschas kvarn. Ni vet, att jag inte har avsvurit att förtjäna pengar som ni andra, och jag finge då sådant arbete, som jag tycker om.

Mrs Gordon såg skarpt på Ingmar, men denne satt med ögonen nästan slutna, hela ansiktet var utan minsta uttryck. Hon var förvånad, att han inte hade bett om något annat, men hon var på samma gång väl nöjd härmed.

— Jag vet inte varför jag inte skulle hjälpa er med detta, sade hon. I den saken kan inte ligga något orätt. Det är också bra för oss att villfara Baram paschas önskan.

— Ja, det väntade jag mig av er, att ni skulle hjälpa mig, sade Ingmar. Han tackade henne, och de voro mycket nöjda med varandra, när de skildes.