Jorden rundt på åttio dagar/22

Tjuguandra kapitlet.

Passepartout inser klart, att till och med bland antipoderne är det nyttigt att ha lite pengar i fickan.

Ångaren Cartanic, som lemnade Hongkong den 7 november kl. half 7 på aftonen, styrde med full fart mot Japans land. Han medförde full last af styckegods och passagerare. Två hytter akterut voro ej upptagna — de begge nemligen, som beställts för Phileas Foggs räkning.

Följande morgon fick folket för-ut se, ej utan en viss öfverraskning, en passagerare med slö blick, vacklande gång och dinglande hufvud komma ut ur en af andra klassens hytter och linkande gå att sätta sig på en spirända.

Denne passagerare var Passepartout i egen person. Se här hvad som hade händt honom.

Några ögonblick efter det Fix hade lemnat rökstugan hade två af uppassarne lyftat upp den djupt insomnade Passepartout och burit honom till en af de för rökarne afsedda sängarna. Men tre timmar derefter hade Passepartout, som äfven i sina drömmar förföljdes af en bestämd tanke, vaknat och han kämpade mot det narkotiska medlets bedöfvande verkningar. Tanken att han icke hade uppfyllt sin pligt ryckte upp [ 156 ]honom ur dvalan. Han lemnade de rusigas bädd, raglande och stödjande sig mot väggarna; han ramlade framstupa då och då, men kom åter på fötter igen, oupphörligt och oemotståndligt drifven af ett slags instinkt, och så kom han ut ur rökstugan, vrålande liksom i en dröm: Carnatic! Carnatic!

Paketångaren låg der med ångan uppe, färdig att afgå. Passepartout hade bara några steg qvar. Han tumlade fram på landgången och föll sanslös ned på däck, i det ögonblick Carnatics förtöjningsändar halades in.

Några af matroserna, som ej voro ovana vid dylika slags scener, kånkade in den stackars karlen i en andra klassens hytt, och Passepartout vaknade icke förr än följande morgon på 150 mils afstånd från Kinas kust.

Det var af den anledningen som Passepartout på morgonqvisten befann sig på Carnatics fördäck, der han i fulla drag insöp den friska hafsbrisen. Denna rena luft gjorde honom nykter igen. Han började samla sina tankar, ehuru det var mycket svårt. Slutligen erinrade han sig hvad som tilldragit sig den föregående aftonen, Fix’ förtroenden och rökstugan.

— Det är klart, sade han för sig sjelf, att jag har varit afskyvärdt öfverlastad! Hvad skall nu mr Fogg säga? Men i alla händelser har jag icke låtit ångbåten gå ifrån mig, och det är hufvudsaken. Sedan tänkte han på Fix. Åh ja, från honom äro vi väl nu befriade, hoppas jag, och inte har han kunnat våga, efter allt hvad han föreslog mig, att följa med oss på Carnatic. En polisagent, en detektiv i hälarna på min husbonde, anklagad för stölden som begicks i engelska banken! [ 157 ]Dumheter! Mr Fogg är inte mera tjuf han, än jag är mördare!

Men borde han väl tala om allt detta för sin husbonde? Vore det väl passande, att han underrättade honom om den roll, Fix spelat i denna affär? Vore det icke bättre att vänta dermed tills man vore tillbaka i London och då upplysa honom om, att en af hufvudstadspolisens agenter hade följt efter honom jorden rundt? Jo, utan tvifvel! I alla händelser måste han noga öfverväga detta. Det angelägnaste vore nu att få träffa mr Fogg och bedja honom om ursäkt för sitt oförsvarliga beteende.

Passepartout steg upp. Hafvet var upprördt och paketbåten rullade starkt. Den hederliga karlen var ännu osäker på sina ben, men hur det gick kom han dock slutligen till akterdäck. Der syntes ingen menniska till, som på något sätt liknade hans husbonde eller mrs Aouda.

— Åh, mrs Aouda ligger ännu så här tidigt, tänkte han, och mr Fogg har väl fått tag i någon whistspelare och efter gammal vana...

Passepartout gick ned i salongen. Der fanns ingen mr Fogg. Passepartout hade då ingenting annat att göra än att fråga förste styrmannen hvilken hytt mr Fogg innehade. Men styrmannen förklarade, att han icke kände någon passagerare ombord med det namnet.

— Jo, sade Passepartout, det är en storväxt, mycket torr och fåordig man, beledsagad af en ung dame!

— Det finns ingen enda ung dame ombord, svarade styrmannen. För resten, så se här passagerarelistan. Ni kan se efter i den.

[ 158 ]Passepartout läste genom listan... der fanns icke hans husbondes namn upptaget!

Det hvimlade för ögonen på honom. Plötsligt flög en tanke genom hans hjerna:

— Är det verkligen ombord på Carnatic jag befinner mig?

— Jo, det är säkert, svarade styrmannen.

— Och jag är på väg till Yokohama?

— Alldeles riktigt.

Passepartout hade ett ögonblick fruktat för att han tagit vilse på fartyg. På Carnatic befann han sig verkligen, men det var också säkert, att hans husbonde icke befann sig ombord.

Passepartout föll ned på en stol. Det var ett åskslag för honom. Hastigt gick ett ljus upp. Han kom ihåg, att Carnatics afgångstid blifvit framflyttad, att han icke underrättat sin husbonde derom, och att det var hans fel att icke mr Fogg och mrs Aouda kunnat medfölja.

Hans fel var det, men ännu mer den uslingens, som, för att skilja honom från husbonden, för att qvarhålla denne i Hongkong, hade druckit honom redlös! Ty nu ändtligen begrep han polisagentens beteende. Och mr Fogg då! Säkert var han nu ruinerad, han hade förlorat vadet, han var uppehållen i sin resa, arresterad kanske... Vid denna tanke slet Passepartout af sig en näfve hår. Ah! finge han bara tag i den der Fix, så skulle han minsann klämma åt honom på skarpen!

Emellertid återvann Passepartout sitt lugn och satte sig in i situationen. Den var verkligen föga afundsvärd. Han befann sig på väg till Japan. Han var säker på att komma fram dit, men hur skulle han komma derifrån igen? Icke en shilling, icke en penny [ 159 ]hade han i fickan! Dock vore resan och maten ombord på förhand betalda. Han hade fem eller sex dagar framför sig för att reflektera och fatta sitt beslut. Hur han åt och drack under resan, det kan ej beskrifvas! Han åt för sin husbonde, för mrs Aouda och för sig sjelf. Han åt liksom om Japan, dit han skulle komma, varit en ödemark, totalt utan några födoämnen.

Den 13 vid dagens inbrott löpte Carnatic in i Yokohamas hamn.

Yokohama är en vigtig anhaltsstation vid Stilla Oceanen och dit inlöpa alla ångare som användas i post- och passagerare-befordringen mellan Nord-Amerika, Kina, Japan och Malajiska öarna. Yokohama är beläget i Yeddo-bugten, på obetydligt afstånd från den ofantliga staden Yeddo, japanesiska rikets andra stad, sätet för Taikun, den verldslige kejsaren, och täflande med Meako, den stora stad i hvilken bor Mikado, den andlige kejsaren, härstammande från gudarne.

Carnatic lade till vid Yokohamas kaj, nära hamnarmarna och tullhusen, midt ibland en mängd fartyg från alla länder i verlden.

Passepartout beträdde med föga glada känslor detta underliga land, som tillhör Solens barn. Han hade ingenting annat att göra än att taga slumpen till ledsagare och spatsera på måfå på stadens gator.

Han befann sig först i en fullkomligt europeisk stad med låga hus, prydda med verandor, som uppburos af eleganta kolonnader, och liggande vid gator, torg, docks och upplagsplatser ända ned till floden. Der hvimlade liksom i Hongkong och Calcutta om hvarandra amerikanare, engelsmän, kineser, holländare, köpmän som köpte och sålde allt möjligt — bland [ 160 ]hvilka alla fransmannen var så främmande som om han blifvit hufvudstupa inkastad i hottentotternas land.

Passepartout hade dock en utväg: det var att anlita de franska och engelska konsulaterna i Yokohama; men han ville ej berätta sin historia, som stod så nära i samband med hans husbondes, och innan han kom så långt skulle han ha uppbjudit allt för att kunna reda sig.

Efter att ha spatserat genom den europeiska delen af staden, utan att slumpen på minsta sätt varit honom gynnsam, gick han in i den japanesiska delen, fast besluten att om det gällde bege sig af ända till Yeddo.

Benten kallas i Yokohama den stadsdel, som bebos af infödingarne, och Benten är namnet på en hafsgudinna, som tillbedes på de angränsande öarne. Der i Benten sågos beundransvärdt vackra cederträdsalléer, portaler af en besynnerlig arkitektur, broar kastade ut midt ibland bamburör och högstammiga växter, tempel öfverskuggade af sekelgamla cedrar, vegeterande buddah-prester och anhängare af Confucius, obeskrifliga gator, der svärmar af barn med röda kinder lekte bland små hundar med korta ben och gula kattor utan svans, ofantligt lata och smeksamma.

På gatorna krälade det af folk, som oupphörligt kom och gick: prester i procession, hvilka slogo på entonigt ljudande trummor; jakuniner, tull- eller polisbetjenter med spetsiga lackerade hattar och med två sablar i gördeln; Taikuns soldater klädda i blårandigt bomullstyg och beväpnade med flintlåsgevär; Mikados lifvakt i vida sidenjackor, harnesk och kjolar; andra militärer uniformerade på helt annat vis, ty i Japan är krigaryrket lika mycket aktadt som det i Kina är föraktadt. Vidare kommo allmosesamlare, pilgrimer i långa rockar, simpla civilpersoner med glänsande [ 161 ]ebenholtzsvart chevelyr, med stora hufvuden och långa i lifvet, med smala ben och ansigtsfärgen varierande från kopparröd till bländhvit, men aldrig gul sådan som hos kineserne, från hvilka japaneserna väsendtligt särskilja sig. Slutligen åkdon, palankiner, hästar, bärare, bärstolar täckta med segelduk, bärsängar af bamburör, allt det der bars med korta steg på ben med små fötter, klädda i tygskor, halmsandaler eller trätofflor; qvinnor, föga vackra, med hopklämdt bröst, svärtade tänder, enligt gällande mode, och bärande den nationella drägten »Kirimon», ett slags nattrock ombunden med ett sidenskärp, hvars långa ändar äro knutna bak på ryggen i en extravagant rosett — ett mode, som parisiskorna tyckas ha lånat af japanesiskorna.

Passepartout promenerade några timmar i denna brokiga hop, han begapade de besynnerliga, rikligt försedda butikerna; bazarerna, i hvilkas fönster de japanska guldsmedernas arbeten voro framlagda; restaurationerna, ornerade med vimplar och flaggor, i hvilka han ej fick inträda; och dessa théhus, i hvilka man dricker en full kopp varmt, välluktande vatten, samt »saki», en dryck beredd af risgryn; röksalonger, i hvilka man röker fin tobak men icke opium, hvars begagnande är nästan okändt i Japan.

Den hederlige Passepartout befann sig snart ute på landsbygden, midt ute på de ofantliga risfälten, prunkande med blommor som just utvecklade sina sista blommor och utsände sina sista parfymer — yppiga kamelior, som växte bland bambu-, körsbärs-, plommon- och äppleträd, hvilka japaneserna odla mera för blommornas än för frukternas skull, och som af flaxande åkerspöken skyddas för att bli bortpickade af sparfvar, dufvor, korpar och andra glupska foglar. [ 162 ]Majestätiska cedrar tjenade till tillflyktsort för örnar; tårpilar, som med sin bladskrud dolde hägrar, hvilka melankoliskt sutto och hvilade på ena benet; slutligen öfverallt kråkor, änder, fiskörnar, vildgäss och en ofantlig mängd tranor, som japaneserna dyrka som gudomligheter och som för dem symbolisera lång lefnad och lycka.

Medan Passepartout vankade omkring så der, upptäckte han i gräset några tingestar som liknade fikon.

— Godt, der har jag min souper! sade han.

Men när han för säkerhetens skull förde dem till näsan, fann han att de hade en mycket tvetydig lukt.

— Inte ett tecken till tur! tänkte han.

Den hyggliga karlen hade visserligen, förutseende som han var, ätit så kopiöst till frukost som han orkat, innan han lemnade Carnatic, men efter en hel dags spatserande kände han att magen var alldeles tom. Han hade lagt märke till, att både får och svin alldeles fattades på de infödda slagtarnes bord och som han visste att det var ett helgerån att döda oxar, som uteslutande voro afsedda för jordbruket, hade han deraf dragit den slutsatsen, att kött var sällsynt i Japan. Han misstog sig ej häri, men i brist på oxkött kunde hans mage känna sig tillfredsställd af vildsvins- och råddjurstek, rapphöns och vaktlar, höns och fisk, som japaneserna nästan uteslutande begagna till föda jemte ris i åtskilliga former. Men Passepartout måste vara nöjd som det nu var och han uppsköt till morgondagen omsorgen om sina behof.

Natten kom och Passepartout vände åter tillbaka till infödingarnes stadsdel, han dref omkring på gatorna bland de mångfärgade lyktorna, betraktande hur grupper af konstmakare utförde sina »utomordentliga exercitier» och hur astrologer i fria luften samlade [ 163 ]massor af menniskor kring sina tuber. Sedan kom han ned till redden, här och der belyst af fiskare-blossen, som narrade fisken att gå fram mot det glimande skenet.

Slutligen blefvo gatorna folktomma och ronden af yakuniner gingo och kommo. Dessa polistjenstemän i sina präktiga uniformer och följda af sin svit liknade ambassadörer och Passepartout upprepade helt muntert hvarje gång han mötte en sådan grannt utstyrd patrull:

— Skönt! Der ha vi åter en japanesisk ambassad, som reser till Europa!