Jul-Kalender 1889/Åländskt fiskarelif

Åländskt fiskarelif.

[ 41 ]

Åländskt fiskarelif.

Af
Jan Hinderson.

Det torde på Finlands fastland vara en mycket vanlig föreställning, att den åländska ögruppen är ett enda stort fiskläge och knapt något vidare. Därför hör man ock ofta nog personer, som första gången besökt Åland, uttrycka sin förvåning öfver att där hafva funnit flere mil långa landsvägar, vidsträckta, frodiga sädesfält och djupa, högväxta skogar. Hvem skulle ha trott det om denna prick midt i hafvet på Finlands karta?

Och dock finnas här hundratal bönder, för hvilka jordbruket nästan uteslutande utgör hufvudnäringen och som icke idka något [ 42 ]slag af fiske, ej heller, åtminstone inom eget område, ha minsta tillfälle därtill.

Detta gäller särskildt de inre delarne af det s. k. „Fasta Åland“, men till och med i „skärgårdstrakterna“ är, åtminstone numera, jordbruket i allmänhet en minst sagdt lika viktig näring som fisket. Undantag härifrån gör endast det långt i sydost belägna Kökar kapell.

Efter dessa allmänna antydningar öfvergår jag nu till en kort beskrifning om fiskeriet i Ålands östligaste skärsocknar Kumlinge och Brändö, där jag sjelf under en följd af år deltagit i detsamma. I hufvudsak kan dock det nedanstående tillämpas på det åländska fiskeriet i allmänhet.

De fiskslag som i denna hafstrakt förekomma äro icke många. Såsom mera viktiga sådana förtjena att nämnas endast: strömming, abborre, gädda och sik, såsom mindre viktiga: id, flundra, simpa, torsk, mört och girs samt såsom sällsynta undantag: nors, lake och lax. De fångas alla nä[ 43 ]stan uteslutande i haf, fjärdar, sund och vikar. Något insjö- eller rännilfiske finnes knapt att tala om på dessa små öar.

Fiskredskapen äro äfven af ytterst få slag. Nät, not och ryssja, se där allt. Till nät hänföra vi då äfven „skötarna“; vidare förstå vi under benämningen ryssja äfven den s. k. mjärden. Krokfiske idkas endast undantagsvis och då mest af barn; ty man fiskar här icke för nöjets utan för nyttans skull.

Strömmingsfisket, som numera nästan uteslutande bedrifves med skötar, är och förblir fortfarande det viktigaste. Tidigare bedrefs det i vissa byar äfven med not om sommaren, men på senare tider har detta notfiske nästan totalt upphört. Några få lägenhetsinnehafvare å orten deltaga ännu af gammal vana i notfiske som bedrifves inom vestligare belägna åländska socknar, men äfven detta sätt att „ligga borta vid ålandsnoten“ håller på att upphöra allt hvad det hinner. Par byar hafva ända till se[ 44 ]naste tid idkat strömmingsfiske med „vinternot“ och göra det måhända ännu. På dessa undantag när får man här ― märkeligt nog, kunde man tycka ― knapt se färsk fisk från isläggningstiden ända till dess öppet vatten åter inträder.

Strömmingsfiske med storryssja har ännu alls icke försökts.

Skötfisket består af tvänne betydligt olika slag: vår- och höstfiske. Det förstnämnda bedrifves i de inre fjärdarne med så kallade krokskötar, hvilka medels väldiga „stenhallar“ sänkas till bottnen på 4―8 famnars vatten. De utläggas i krokform, påminnande något om en sexa; däraf namnet. Dessa krokskötar infördes i början af 1840-talet från Österbotten och voro förut fullkomligt okända här. De hafva undanträngt strömmingsnoten, och krokskötfiske idkas numera från midten af maj till slutet af juni nästan af hvarje hushåll. Många sakna emellertid lägenhet därtill i hemorten och begifva sig därför till andra orter för dess bedrifvande, [ 45 ]den ena västerut ända till Eckerö, den andra österut ända till Hangöudd.

Detta vårfiske är så väl till följd af tiden som ställena der det bedrifves ett vida fredligare och drägligare för att icke säga nöjsammare arbete än höstfisket. I allmänhet är allt skötfiske mer eller mindre prosaiskt, dock kan äfven det stundom ha sina små idylliska behag.

Det är t. ex. en lugn juniafton. Vi hafva just „kastat våra nät till dräkt“ och den nedgående solens strålar gjuta sig öfver den spegellugna fjärdens yta, förgyllande med sitt guldgula skimmer bärgtopparna i öster. Måsen börjar redan kika efter fisk på de utlagda näten, tärnan dyker efter löjor i den grunda viken, där vi landa för att taga vårt nattkvarter, och en ejderhona simmar i spetsen för en rad småttingar där strax utanför udden. Vi hamna vid en liten, näpen holme, som i den fridfulla aftonstämningen välkomnar oss med sommargrönska, fågelsång och blomsterdofter, hvilka harmoniskt samman[ 46 ]smälta med den omgifvande uppfriskande hafsluften. Vi stiga upp på närmaste bärgklint och njuta af den fria utsigten. Vi se ingenting ovanligt; endast en evig rad af holmar här, en strandlös fjärd där, en vacker aftonrodnad vid vestra himlaranden, en vedjakt som far till Åbo, ett välmående får på närmaste hafsklippa och en grissla, som smyger sig upp till sitt bo under klippblocken vid bärgets fot. Men vi känna likväl våra sinnen mäktigt tilltalade af naturens tysta, underbara stämma, för hvilken vi nu äro så mycket mer mottagliga som vi nyss slutat dagens äflan och endast ha att motse den stundande nattens stärkande hvila.

Så stiga vi ned från bärget och vandra genom den nedanför liggande lilla dalen för att se huru mycket gräset och löfvet växt, plocka blommor åt barnen och samla en knippa häggblomster att därmed pryda och upp gamla stugan där hemma.

Men solen har gått ned, fåglarna ha tystnat, daggen har börjat falla och blommorna [ 47 ]ha slutit sina kalkar. Vi gå i sakta skridt ned till båten, som står så trygg bakom den lugna alstranden, vi slå i hast upp vårt tält, äta med afundsvärd aptit vår af stekt strömming och surmjölk bestående aftonvard och somna sedan ljuft, för att när morgonen gryr åter uppstiga med solen.

Höstskötfisket, som börjar i början af augusti och fortfar till slutet af september, är som sagdt, vida oroligare, mödosammare ruskigare och farligare. Hafvet och de större fjärdarna, stormarna, rägnet, kölden och mörkret vålla denna skilnad. Höjden af orolighet har detta fiske uppnått genom det på senare tider mycket anlitade sättet att fiska „på drift", d. v. s. att fästa hela skötförrådet i en rad efter båten och sedan låta denna under natten drifva omkring i hafvet hvart hälst väder och ström behaga föra densamma. Det säger sig själft, att man icke kan sofva sin natt alltför trygt i en sådan kringdrifvande fiskarebåt.

[ 48 ]Mindre äfventyrligt, ehuru mödosamt och besvärligt nog, är då det gamla, ännu sannolikt af flertalet följda sättet att lägga skötarna i 4 à 5 skilda rader, stundom på ända till 30 famnars vatten. Härvid, likasom äfven vid „drifvandet“ sänker man vanligen skötarna, beroende af fiskens djupgående, från 1 till 10 famnar under vattenytan. För att skötarna ej skola sjunka djupare begagnas med 1—10 famnars „band“ försedda träflöten med omkring 20 famnars mellanrum, hvarjämte, för samma ändamål, sänkena eller „hallarna“ ej få vara tyngre än hvad som erfordras för att hålla „garnet“ utspändt i vattnet.

Dessa äro nu de vanligaste slagen af höstskötfisket, som af nyss angifna skäl äfven kallas „flott“- eller „uppvattensfiske“. Dock idka äfven några, som ha lägenhet därtill, äfven om hösten så kalladt bottenfiske på „grynnor“, hvarvid fångsten uteslutande utgöres af lekströmming och blir vanligen [ 49 ]rätt god eller också alls ingen; flottfisket är i allmänhet jämnare.

Likasom fallet var med vårfisket idkas äfven höstfisket blott af en del fiskare „hemma“; de öfriga måste för ändamålet slå ned sina bopålar på någon klippa i „Norrhafvet“ på 2 à 4 mils afstånd från hemmet, De bilda där riktiga fiskarekolonier, där det muntraste samlif är rådande, syssla uteslutande med fiske, sofva i små kojor, som kallas bodar och besöka hemmet endast omkring par gånger i månaden.

De som fiska „hemma“ ha ställvis tillfälle att sofva sin natt i hemmet, men vanligen äro äfven deras fiskplatser så aflägsna att de måste „ligga borta“ d. v. s. landa vid någon klippa och sofva i båten. De syssla äfven under pågående fiske med jordbruk så mycket tiden medger och hafva då årets mödosammaste tid samt få ofta lof att springa ur logen i skötbåten utan att ordentligt hinna äta sin middag, än mindre tvätta „ridammet“ af sig. Det är ett äflande, ett [ 50 ]springande och ett slamrande vid stranden, där en 10 à 15 båtar försöka att hinna ut det fortaste de kunna. Om en stund är allt så tyst, så tomt och öde där nyss en så liflig värksamhet, muntert prat och glada skratt egde rum; „skötgistorna“ stå nakna, „båtveckarna“ tomma och på sin höjd ser man invid en af sjöbodarna en gråhårig åldring tillsammans med sin unge sonson ända till sena kvällen syssla med fiskrensning, som icke medhanns på morgonen.

Med en viss känsla af vemod lämna äfven vi denna öfvergifna strand, hasta efter de flydda och upphinna dem, medan de ännu såsom en mängd svarta prickar äro utbredda öfver Lappvesis rymliga vattenyta, deras vanliga „skötlagn“. Septemberkvällens bleka sol närmar sig redan horisonten och snart se vi den ena båten efter den andra efter fullbordadt värf der ute sätta upp seglen och bege sig till en närbelägen liten och ödslig holme för att där tillbringa natten. Innan kort se vi åter en hel rad af båtar „upp[ 51 ]grynda“ på stranden af holmens lä-sida; ty någon hamn, som skulle skydda mot hvarje vind finnes icke. Man slår upp de hvita tjällen och bäddar i största hast. Men det börjar redan bli något kulet och man tycker att natten här ute blir lång nog trots att man stiger upp så fort en liten ljusning i öster bebådar den annalkande dagen. Det gemytliga laget vandrar därför upp på holmen, hvars torftiga växtvärld nästan uteslutande utgöres af ljung och enbuskar. Man samlar häraf i största hast en väldig hop och innan kort sträcker sig hela skaran makligt omkring en flammande brasa. Snart är ett lifligt samspråk i gång. Det rör sig af naturliga skäl i främsta rummet om det pågående fisket, om aftonens väderleks- och strömförhållanden o. s, v.

När man sålunda värmt sig och pratat ungefär en timmes tid letar man sig försigtigt ned till båten och kryper oafklädd „till kojs“ för att genast vid morgongryningen fara ut och draga upp skötarna, skynda hem [ 52 ]och „reda upp“ dem, äta sin frukost och springa till logen.

Notfisket idkas för det mesta på senhösten, sedan skötfisket upphört; det sönderfaller i stötnot, nattnot, stornot och isnot. På försommaren drages dessutom någon gång strandnot och idnot.

Stötnoten har sitt namn af det „pulsande och stötande", som vid dess användande är det vigtigaste. Denna not är mycket kort, men ganska djup och kan „dragas“ hvar som helst: i en grund vik eller vid en brant hålstensstrand utan all „hållning“. Egentligen drages den icke heller, utan man kastar ut den i en båge från tvänne små båtar, med hvilka man sedan ror till stranden, där båtarna hopfästas med förstäfvarne, hvarefter tvänne personer börja „hala“ på de korta linorna, medan tvänne andra medels stötande söka drifva fisken in i det djupa „garnet“. Båtarna halas på detta sätt ett tu tre ut mot noten, som sålunda drages upp direkte i båtarna tämligen på samma plats, [ 53 ]där den blifvit utlagd samt så hastigt att den i det djupa garnet insvepta fisken ej skall hinna leta sig ut. Ett sådant „varp“ drages på 5 à 10 minuter och när man får en gädda i varpet räknar man icke fångsten alldeles dålig. Intressant är det att se när stundom närmare ett halft tjog gäddor på en dång blänka i notbukten. Men ett mödosamt dagsvärke är det att sålunda på en dag „sila vattnet" genom hela „dretten“ (= området för hvars och ens fiskerirättigheter).

Nattnoten, som äfven afser gäddfångst, drages efter mörkrets inbrott eller före daggryningen i grunda vikar, där den „lukas“ d. v. s, drages upp på land på något slätt och jämt ställe. Vid flödvatten händer det stundom att man får draga denna not öfver områden, där man tidigare på sommaren gått torrskodd och slagit hö eller där får och kor gått i bet. Det var ett egendomligt, halft mystiskt göra att i det tysta nattmörkret springa med nattnotrepet i handen längs de branta och slippriga bärgklackarna, hvar[ 54 ]vid man tillika för hvarje ögonblick måste iakttaga stor försigtighet för att ej halka i sjön.

Ryssjfisket har på senare tider betydligt inskränkt bruket af både stöt- och nattnoten, likasom krokskötarne den förut vanliga strömmingsnoten.

Stornoten drages ofta nog blott en enda dag i året långt in på senhösten med allt notförråd som fins i gården samt kastas med långa linor utåt fjärdarna, hvarifrån den sedan „vindas“ i land med vindspel. Dess ändamål är att skaffa familjen nödigt abborförråd till vintern. När det vill lyckas kan man få en eller par tunnor i ett enda varp. Men förtretligt är det när, såsom ofta händer, noten fastnar bakom någon sten, till följd hvaraf den ofta måste sönderrifvas och hela den möjliga fångsten äfventyras.

Att draga isnot (för fjällfiskfångst) är ett ganska trefligt göra så länge isen är helt tunn och snölös samt kölden måttlig. Detta slags fiske idkas stundom i nyss tillfrusna [ 55 ]vikar, medan de utanför liggande fjärdarna gå öppna, enär fisken vid sådant förhållande gärna söker sig under isen. Själfva „dragningen“ förmedlas genom en i notlinans ända fästad stång, hvilken medels en grenig tingest eller s. k. tjuga föres framåt från den ena till den andra af de små öppningar eller hål, som för detta ändamål längs hela varpets omkrets måste upphuggas. Långsamt går det, och frysa får man stundom, så att det kniper i fingerspetsarna, ty betänk hvad det vill säga att i flere graders köld med nakna händer handskas med de våta linorna och den slaskiga noten. Därför ser man ock fiskarene isynnerhet vid dylika tillfällen mycket ofta „slå varmhandsk,“ hvilket går så till att man, under det armarna korsa hvarandra öfver bröstet, med vildaste fart dunkar händerna mot skuldrorna några gånger å rad, hvarigenom en tillfällig känsla af värme uppstår.

Under pågående höskörd har man ingen färsk strömming och den salta vill bli en[ 56 ]formig i längden. Men måttligt salta och stundom ännu därtill soltorkade abborar äro vida „lättätnare“ som „angörsfisk“. Man går därför gärna kort före „antiden“ en eller par gånger till strand- eller lillnot. Och får man en fjärding abborar samt ett tjog gäddor i gången så är man någorlunda nöjd.

Men har man en lagom stor, grund vik med smalt utlopp, så smyger man sig en het sommardag dit på tå och tittar efter om där finnes id (badfisk) i viken. Och ser man då de välbekanta kårarna af ett idstim, så skyndar man sig genast ut till idnot. Då är det rädligast att först stänga öfver inloppet med ett nät. Sedan är det rätt roligt att plaska i den grunda viken för att hindra de vid den anade faran mycket näsvisa och listiga „idbelingarna“ från att på något sätt gå förbi eller krypa under noten. Man får se dem och slås med dem allt som oftast. Ibland gå de därvid på så grundt vatten att ryggen stiger upp genom vattenytan. Stundom händer det ock att de, trots all för[ 57 ]sigtighet, undkomma. Men inloppet är stängdt, man drar andra gången och kan då få vida mer än den första.

Ett kok färska idhufvuden anses som en raritet. Man hör ock pojkarne stundom, bland andra likartade kvistiga frågor, till hvar andra framställa denna: hvilket tar du hällre: ett idhufvud eller ett ådägg?

Det egentliga nätfisket kan indelas i tre slag, i det man nämligen lägger: kroknät tidigt om våren efter sik, smånät om sommaren efter abborrar och flundror samt smånät om hösten på „grynnor“ efter sik. Äfven kroknäten hafva, i början af 1850-talet, blifvit införda från Österbotten. De äro vida djupare än de andra och utläggas tämligen i form af ett stort skrifvet P, dock med nedra svängen, den såkallade „armen“ alldeles rak. Aldrig kan jag glömma de många vårmorgnar jag i „ett bitande väder“ och „en isande köld“ stått på nakna bärguddar och plockat tång eller höter ur dessa kroknät, hvilka ställvis uppsamla sådant i stor [ 58 ]myckenhet. Det var, i följd af den nästan ständiga fingerknipan, hvilken på genuin åländska kallas „nagelsprecken“, ett förtvifladt pinsamt göra. Man blåste sig i händerna, man slog „varmhandsk“, men ingenting ville hjälpa; och sällan i lifvet känner sig en fiskare gladare, än när han vid ett sådant tillfälle fått det sista nätet utbredt till torkning, plockar fiskarna i korgen och vandrar hem.

Ett nöjsamt göra var det att om sommaren lägga abbornät i de grunda sunden och vikarna samt flundernät i de utanför liggande djupa fjärdarna. Alla ha i sommarbrådskan icke tid därmed, men den som har tillfälle därtill skaffar sig gärna på detta sätt färsk fisk för dagen, isynnerhet i strömmingslös tid. Man far t. ex. till en holme att kvista löf, lägger ut näten på vägen och „drar upp“ dem när man kommer hem.

Detta nu om fiskerisätten. Till sist ännu några ord i allmänhet.

[ 59 ]Strömmingen är den ojämförligt vigtigaste exportfisken; den afsättes hufvudsakligen i Åbo, Reval, Stockholm och Helsingfors. All åländsk strömming har rykte om sig att vara god, dock vore ett ännu bättre beredningssätt ingalunda ur vägen för att kunna uppehålla konkurrensen med Ekenäshvassbuken och isynnerhet den alltmera öfverhandtagande utländska sillen.

Årets hela gäddfångst säljes lefvande till Stockholm. Färsk gädda är en raritet, som man här under hela hösten, den egentliga gäddtiden, knapt smakar, utom julaftonen då den icke gärna får saknas. Något salt sik afyttras äfven, men för öfrigt användes nästan all fjällfisk i hushållet.

Laxen hör icke hit, men undantagsvis kan man få en sådan om ett eller par lispund i kroknäten, och då blir det jubel i byn, nära på som när tavastländingen nedlagt en björn.

Man „torskar“ nästan aldrig med krok, men för omkring 20 år tillbaka kunde man [ 60 ]hvarje „höstskötnatt“ få ett halft tjog torskar, hvilka, stadda på strömmingsjagt, bitit sig fast i skötgarnet. I en senare tid har denna fisksort varit mycket sällsynt.

Detsamma är förhållandet äfven med „den fula, men välsmakande simpan“, som Topelius uttrycker sig. För trettio år tillbaka var den genom sin myckenhet en liten „landsplåga“ här ute. Man fick näten fulla af dessa behornade fulingar, och isynnerhet vid kall väderlek var det ett ingalunda trefligt konststycke att ta dem därifrån. „Vore ingen nöd att lägga nät och få sig något tjog sikar till vintern, om icke de fördömda simporna funnes“ sade fiskaren då. Med nattnoten kunde man få ett par mansbördor i gången; men man stjälpte de flesta i sjön tillbaka. I en senare tid voro simporna nästan totalt försvunna. Efter många år kommo de igen, men vida måttligare.

Likasom en del fisksorter sålunda ha sina vissa tider, så ha andra sina delvis mycket skarpt begränsade platser. Så får [ 61 ]man ej på långt när flundror i alla fjärdar; utan i allmänhet endast i dem som gränsa ut mot den egentliga Östersjön; icke i dem, som ligga till Bottniska viken. Lake fås om vintern i en enda liten infjärd; vidare icke ett spår. Sammalunda fångar man girs blott i en enda by, och jag tror blott i en enda vik, där det fås tjogtals och hundratals i enkom för ändamålet tillvärkade girsnät.