Kalevala/Sång 18
< Kalevala
| ← Sång 17. |
|
Sång 19. → |
ADERTONDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Har för avsikt nu att fara
Ut att fria till en jungfru,
Till en mö med rika lockar,
Uti Pohjola, det mörka,
I det skumma Sariola,
Pohjas vittberömda dotter,
Bruden uti Pohja-gården.
Båten klädde han med vadmal,
10. Röd dess ena hälft han klädde,
Smyckade med guld dess förstäv
Överhöljde den med silver;
Slutligen, det var en morgon,
Bittida vid dagens gryning,
Sköt han ut på sjön sin farkost,
Den av hundra bräder byggda,
Från sin båthamns glatta rullar,
Från dess hala furustockar.
Masten reser han i skeppet,
20. Hissar segel uti masten,
Hissar upp ett högrött segel
Och ett annat, blått till färgen,
Stiger själv ombord på skeppet,
Träder i sin nya farkost;
Styr nu ut på havets vågor,
Plöjer fjärdens blåa böljor.
Höjer här sin röst och säger,
Tar till orda själv och talar:
»Stig nu, Jumala, i skeppet,
30. Kom, du nådige, i båten,
Att mig svage hjälte bistå,
Att en ringa man beskydda,
Här på dessa vida vatten,
Uppå havets breda böljor!
»Vagga nu, o vind, min farkost,
Jaga skeppet framåt, bölja,
Utan att jag åror nyttjar,
Att med dem jag vattnet upprör,
Uppå havets vida sträckor,
40. På dess breda öppna yta!»
Annikki, med vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
Som, förrn dagen grytt, är verksam,
Som var morgon tidigt vaknar,
Klappade som bäst sitt byke,
Höll just på att kläder vrida
Vid den röda spångens ända,
Ute på den breda bryggan,
Vid den dimbetäckta udden,
50. På den töckenhöljda holmen.
Vände sig och såg omkring sig
Överallt i vida rymden,
Upp emot den höga himlen,
Långsmed stranden utåt havet:
Solen strålade däruppe,
Nertill glänste vattnets vågor.
Blicken sände hon mot fjärden,
Vände huvudet mot solen:
Invid Suomi-älvens mynning,
60. Invid Väinö-strömmens utlopp
Hon en strimma såg på havet,
Såg en mörkblå punkt på vågen.
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Svarta strimma, du, på vågen,
Mörkblå punkt, vad kan du vara?
Om du är en skara vildgäss,
Eller ock en kull av änder,
Må du lyfta dina vingar
70. Och mot himlen upp dig höja!
»Om du är ett laxrikt havsgrund,
Eller ock en svärm av fiskar,
Må du genast plaska undan,
Ned i vågorna dig sänka!
»Men om du ett klippgrund vore,
Eller ock en vattenruska,
Skulle vågor mot dig svalla,
Vattnet snart dig överhölja.»
Båten nu alltmer sig närmar;
80. Fram det nya skeppet skjuter,
Långs den dimbetäckta udden,
Långs den töckenhöljda holmen.
Anni, med det vackra namnet,
Ser nu att ett skepp sig närmar,
Ett av hundra plankor timrat,
Tar till orda då och säger:
»Om du är min egen broders,
Eller ock min faders farkost,
Vänd din framstam då mot hemmet,
90. Fören emot egna stränder,
Hit, mot dessa landningsplatser,
Aktern emot andra hamnar!
Om du är en okänd farkost,
Må du åter utåt simma,
Bort mot andra landningsställen,
Och din bakstam hitåt vända!»
Icke var det någon hembåt,
Icke någon okänd farkost,
Väinämöinens farkost var det,
100. Den evärdelige sångarns,
Och den nalkades till stranden,
Närmade sig, för ett samtal,
Tog ett ord, bar fram ett annat,
Lät i ro ett tredje talas.
Annikki, med vackra namnet,
Nattens dotter, skymningstärnan,
Frågar genast nu av skeppet:
»Vartåt styr du, Väinämöinen,
Vattnets vän, vart gäller färden,
110. Landets prydnad, säg vart far du?»
Det var gamle Väinämöinen,
Han från skeppet svarar henne:
»Ut jag ämnat mig på laxfångst,
Reser ut att fånga lekfisk
I den svarta Tuoni-älven,
Vid dess starrbevuxna stränder.»
Anni, med det vackra namnet,
Yttrar dessa ord och säger:
»Tala icke tomma lögner!
120. Fiskens lektid nog jag känner;
Annorlunda gick min fader,
Annorlunda for den gamle
Förr i tiden ut på laxfångst,
Fordomdags att fånga taimen:
Nät han hade uti båten,
Skeppet fullt av fiskebragder,
Här en not, och där en långrev,
Pulsningsstänger här, vid sidan,
Ljusterjärn inunder toften,
130. Långa bärlingar i aktern;
Vartåt far du, Väinämöinen,
Säg varthän, Uvantolainen?»
Gamle Väinämöinen svarar:
»Ut jag rest att jaga vildgäss,
Bort till skimmervingars lekplats,
För att dregelnäbbar fånga,
Uti sund, där köpmän segla,
Uppå havets öppna yta.»
Annikki, med vackra namnet,
140. Yttrade ett ord och sade:
»Väl jag vet, vem sanning talar,
Lätt en lögnare jag känner!
Annorlunda gick min fader,
Annorlunda for den gamle
Fordomdags att vildgäss jaga,
Att de röda näbbar fånga:
Spänd var då hans stora båge,
Draget var hans sköna armborst,
Kopplad var hans svarta jakthund,
150. Kopplet uti båten fästat,
Långsmed strandens väg lopp stövarn,
Valpar sprungo bland dess stenar;
Tala sanning, Väinämöinen,
Säg mig, vart du styr din kosa?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Vad, om nu jag mig begåve
Ut i stora, vilda strider,
»Där jämngoda hjältar kämpa,
Och där blodet går till vaden,
160. Ända upp till knäna stiger?»
Annikki, hon säger åter,
Tennbriskprydda tärnan talar:
»Krigståg alltförväl jag känner!
Fordom, då min fader reste
Ut till stora, vilda strider,
Där jämngoda hjältar kämpa,
Hundra roddare han hade,
Tusen andra män därjämte;
Bågar lågo då i fören,
170. Vassa svärd på båtens bänkar;
Säg då engång verklig sanning,
Svara icke mer med lögner:
Vartåt styr du, Väinämöinen,
Säg varthän, Uvantolainen?»
Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Kom, o flicka, i min farkost,
Stig, o jungfru, ned i båten,
Och jag vill dig sanning säga,
180. Tala verklig, sveklös sanning!»
Anni svarar honom ständigt,
Tennbriskprydda tärnan talar:
»Stormen i din båt må stiga,
Vårens vind uti din farkost!
Upp och ned din båt jag vänder,
Ner jag trycka vill dess framstam,
Om jag ej bestämt får veta,
Vart du ämnat dig begiva,
Och får höra verklig sanning,
190. Dina lögner sedermera!»
Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Sanning vill då nu jag tala,
Om på skämt jag hittills ljugit:
Ut på friarfärd jag farit,
Att den fagra mön begära
Uti Pohjola, det mörka,
I det skumma Sariola,
I den by, där männer dräpas,
200. Hjältar uti havet dränkas.»
Anni, med det vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig sveklös sanning,
Hann ej längre dukar klappa,
Lämnade sitt byke osköljt,
Ute på den breda bryggan,
Vid den röda spångens ända,
Upp hon lyfte sina fällar,
210. Bar dem upp med bägge händer,
Och åstad hon nu begav sig,
Började att skyndsamt springa,
Framkom så till smedens boning,
Trädde själv uti hans smedja.
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Han en bänk av järn sig smidde,
Prydde den jämväl med silver;
Alnshögt sot hans huvud täckte,
220. Kol hans skuldror höljde famnshögt.
Anni genom dörren stiger,
Yttrar dessa ord och säger:
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig!
Smid mig nu en vacker spole,
Smid mig även granna ringar,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för min gördel,
Och jag säger sanna saker,
230. Yppar för dig verklig sanning!»
Sade smeden Ilmarinen:
»Om du något gott förtäljer,
Vill jag smida dig en spole,
Gör dig även granna ringar,
Smider dig ett vackert bröstkors,
Lagar dina huvudsmycken,
Men om något ont du framför,
Sönderbryter jag de gamla,
Rycker dem ifrån ditt huvud,
240. Vräker dem uti min ässja.»
Anni, med det vackra namnet,
Hon till orda tog och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Skall då någonsin du äkta
Den du gett din tro och loven,
Den du utsett har till maka?
»Utan uppehåll du hamrar,
Dag på dag du står och smider;
Skor din fåle hela sommarn,
250. Smider hästskor hela vintern,
Nattetid du bygger slädar,
Åkdon gör du under dagen,
För att fara ut att fria,
För att bort till Pohja färdas,
Och nu far, mer flink och driftig,
Hinner före dig en annan,
Som tar bort din egen fästmö,
Som skall föra hem din älskling,
Den i två års tid du sett på,
260. Den du friat till i tre år;
Redan reser Väinämöinen
Över havets blåa fjärdar,
Uti båtens gyllne bakstam,
Lutad mot dess kopparroder,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.»
Oro påkom Ilmarinen,
Svår var denna stund för smeden,
Tången nedföll ur hans näve,
270. Hammarn halkade ur handen.
Sade smeden Ilmarinen:
»Annikki, min egen syster!
Jag skall smida dig en spole,
Granna ringar likaledes,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för din gördel;
Men ett bad du måste reda,
Elda upp den goda bastun:
Elda den med tunna klabbar,
280. Med småkluvna, korta spjälkor,
Skaffa sedan lut en smula,
Frambär även litet såpa,
Att jag får mitt huvud tvätta,
Att jag från min kropp får avtvå
Sotet sedan sista hösten,
Slagget, samlat hela vintern!»
Anni, med det sköna namnet,
Värmer nu i tysthet bastun
Med av vinden fällda stammar,
290. Träd som slagits ned av åskan,
Samlar upp från forsen stenar,
Hettar dem, tillreds för badet;
Vatten bär hon upp ur källan,
Ur dess lättupprörda vågor,
Bryter sig en kvast i skogen,
Liten kärlekskvast i lunden;
Honingskvasten upp hon mjukar
Uppå honingstenens ända;
Gör sig sedan lut av surmjölk,
300. Såpa hon av märg bereder,
Såpa som sig hastigt löddrar,
Hastigt löddrar sig och fradgar,
För att tvätta friarns huvud,
Att hans lemmar engång rentvå.
Själve smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Smider snart vad jungfrun önskat,
Gör åt henne huvudsmycken,
Under det att bastun värmes,
310. Medan badet ombesörjes,
Bringar dem i hennes händer;
Systern yttrar då och säger:
»Bastun har jag redan eldat,
Gjort ditt varma imbad färdigt,
Alla kvastar upp jag mjukat,
Kärlekskvastarna jag uppblött:
Bada, broder, överskölj dig
Huru mycket du behagar,
Tvätta håret rent, som linet,
320. Skölj ditt anlet’ vitt, som drivan!
Därpå smeden Ilmarinen
Själv begiver sig till bastun,
Här han badar nu tillräckligt,
Tvättar sig, och ren sig sköljer;
Smedens ögon glänsa åter
Och hans tinningar, de blomstra,
Halsen bliver vit som hönsägg,
Hela kroppen ren och tvagen;
In från bastun nu han kommer,
330. Stiger okännbar i stugan,
Härligt strålar nu hans anlet’,
Rodnad blomstrar på hans kinder.
Därpå tager han till orda:
»Annikki, min egen syster!
Hämta nu min linneskjorta,
Giv mig mina bästa kläder,
Att i dem jag mig får kläda,
Till min friarfärd mig smycka!»
Annikki, med vackra namnet,
340. Frambar genast linneskjortan
För hans kropp, från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hämtade hans smala byxor,
Dem hans egen moder sömmat,
För hans sotavtvagna höfter,
Vilkas kotor icke märktes;
Frambar se’n hans mjuka strumpor,
Dem som ung hans moder stickat,
För hans fläckfritt rena smalben,
350. För hans muskelfulla vador;
Hämtade hans goda skoplagg,
Gav hans bästa, köpta stövlar
Att uppå hans strumpor dragas,
Dem hans mor som jungfru stickat;
Gav därpå den blåa rocken,
Som var nertill leverfärgad,
Att på linneskjortan klädas,
Som av bästa lärft var sömmad;
Sedan hans kaftan av vadmal,
360. Med fyrdubbelt bräm av kläde,
Ovanpå den blåa rocken,
Som var nyast bland de nya;
Se’n hans päls, med tusen knappar,
Smyckad skönt med flere hundra,
Över hans kaftan av vadmal,
Med dess kanter utav kläde;
Därtill gördeln för hans höfter,
Det med guld beprydda bältet,
Som hans mor som jungfru stickat,
370. Som hon virkat ren som flicka;
Och hans brokigt sydda handskar,
Kantade med gyllne kanter,
Gjorda utav Lapplands söner
För hans egna sköna händer;
Slutligen den höga hjälmen,
På hans sköna gyllne lockar,
Den engång hans fader köpt sig,
Fordom skaffat sig som fästman.
Därpå smeden Ilmarinen
380. Kläder på sig, gör sig färdig,
Pryder sig uppå det bästa,
Till sin träl han sedan säger:
»Spänn min goda häst i redet,
För den brokigt prydda släden,
Att jag ut mig kan begiva
På min färd till Pohja-gården!»
Trälen svarade och sade:
»Hingstar sex i gården finnas,
Fålar, fodrade med havre;
390. Vilken vill du jag skall välja?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Välj den allra bästa hingsten,
Spänn i redet unga fålen,
Bruna springaren för släden,
Sätt jämväl sex gyllne gökar,
Sätt sju vackra blåa fåglar
Att uppå min loka sjunga,
Att vid okets dragrem gala,
Så att flickorna må se det,
400. Gårdens mör däråt sig fägna;
Lägg i släden ock en björnfäll,
Att jag uppå den må sitta,
Tag en valrosshud därjämte,
Att den granna släden täcka!»
Livstidsträlen uti gården,
Den för pengar lejde tjänarn,
Spände nu den unga fålen,
Bruna springaren för släden,
Satte även sex små gökar,
410. Satte sju små blåa fåglar
Att på lokans böjning sjunga,
Att vid okets dragrem gala;
Hämtade därpå en björnfäll,
Att hans värd på den må sitta,
Tog en valrosshud därjämte
Att den granna släden täcka.
Själva smeden lIlmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Upp en bön till Ukko sänder,
420. Beder så till dundrets herre:
»Sänd, o Ukko, nu ett snöfall,
Låt ånyo snö sig sänka,
Att med lätthet släden glider,
Snabbt framåt på vägen skrinner!»
Ukko sände nu ett snöfall,
Lät ånyo snö sig sänka,
Täckte ljungen uppå heden,
Överhöljde markens bärskaft.
Därpå smeden Ilmarinen
430. Satte sig i stålsmidd släde,
Höjde här sin röst och sade,
Yttrade de ord, som följa:
»Lycka, stig på mina tömmar,
Jumala, kom ner i släden!
Lyckotömmar brista icke,
Slädar åker Gud ej sönder.»
Tömmarna han tog i handen,
Tog i andra handen piskan,
Gav sin häst ett slag med snärten,
440. Själv han yttrade och sade:
»Skynda, bläs, med snabbhet hädan,
Spring nu, du med vita manen!»
Fram i hastig fart han åker
Långsmed havets strand, på sanden,
Utmed Sima-sundens kanter,
Utmed albevuxna höjder;
Stenarna på stranden rassla,
Sanden gnisslar under släden,
Gruset flyger mot hans anlet,
450. Vattnet stänker upp mot bröstet.
En dag åker han, och tvenne,
Åker inpå tredje dagen,
Men uppå den tredje dagen
Upp han hinner Väinämöinen,
Höjer då sin röst och talar,
Yttrar dessa ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen!
Låt oss fredligt nu förlikas,
Fast som friare vi tävla,
460. Samma jungfru eftersträva:
Ej med våld hon bort må föras,
Fritt hon välja må sin make!»
Sade gamle Väinämöinen:
»Fredligt vill jag visst förlikas;
Ej med våld får jungfrun tagas,
Fritt hon välja må sin make.
Och åt den må jungfrun givas.
Som hon själv vill föredraga;
Groll må därför ej vi hysa,
470. Agg ej nära mot varandra.»
Längre fram på väg de färdas,
Styra framåt bäggedera,
Skeppet glider, stranden brusar,
Hingsten springer, marken dånar.
När en liten tid förlidit,
När en ringa tid förflutit,
Börjar gårdens hund att skälla,
Börjar slottets vakthund gläfsa
Uti Pohjola, det mörka,
480. I det starka Sariola;
Morrar sakta till en början,
Gläfser först med längre avbrott,
Sittande på åkerrenen,
Svängande sin svans mot marken.
Sade värden uti Pohja:
»Gå, min dotter, ut att skåda
Varför gråa hunden skäller,
Varför gårdvarn högljutt gläfser!»
Dottern svarade och sade:
490. »Jag har icke tid, min fader!
Ty den stora ladugården
Med dess hjord jag måste sköta;
Vrida måste jag min handkvarn
Och det fina mjölet sikta:
Tung är kvarnen, fint är mjölet,
Svag är den som mjölet malar!»
Sakta skällde slottets vakthund,
Morrade med jämna avbrott;
Sade värden uti Pohja:
500. »Gå, min hustru, ut att skåda
Varför gråa hunden skäller,
Varför slottets vakthund gläfser!»
Hustrun svarade och sade:
»Tid jag saknar, hinner icke:
Frukost måste här jag reda,
Laga mat för hela huset;
Tjockt ett bröd jag måste baka,
Degen än jag måste klappa:
Tjockt blir brödet, fint är mjölet,
510. Svag är den som brödet bakar!»
Sade värden uti Pohja:
»Alltid hava kvinnor brådska,
Flickor ständigt att bestyra,
Fast de steka sig vid ugnen,
Fast de vräka sig på bädden;
Gå då du att se, min gosse!»
Gossen svarade och sade:
»Jag har icke tid, min fader;
Slipa måste jag min yxa,
520. Måste klyva här ett träblock,
Och en vidsträckt vedrad hugga,
Rada upp dess tunna klabbar:
Lång är traven, fin är veden,
Svag är den som veden hugger!»
Slottets vakthund skäller ständigt,
Gårdvarn gläfser oupphörligt,
Jämt det fula djuret tjuter,
Holmens ullsvans klagar högljutt
Sittande på åkerrenen,
530. Med den vida svansen uppböjd.
Sade värden uti Pohja:
»Utan skäl vår hund ej skäller,
Gläfser icke utan orsak,
Ej mot träden blott han morrar.»
Själv han vandrar ut att skåda,
Skrider över själva gården,
Till den mest avlägsna åkern,
Till det längst belägna fältet;
Såg vart hunden vänt sitt huvud
540. Följde riktningen av nosen,
Blickade långs stormens kulle,
Långs den albevuxna åsen,
Fann nu klart och tydligt skälet,
Varför gråa hunden skällde,
Varför landets prydnad tjutit,
Varför gårdens ullsvans gläfsat:
Såg det röda skeppet segla
Över sjön vid Lempi-viken,
Såg den granna släden nalkas
550. Över land, vid Sima-holmen.
Värden själv i Pohja-gården
Skyndar genast in i stugan,
Träder under takets fogning,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gäster nu till gården nalkas
Över havets blåa fjärdar!
Fram en brokig skrinda åker
Ute, bortom Sima-holmen,
Och en väldig farkost seglar
560. Hitom Lempi-vikens vatten.»
Sade Pohjolas värdinna:
»Hur skall nu ett tecken vinnas
Om de främmande, som komma?
Du min lilla tjänsteflicka,
Lägg nu rönnved uppå elden,
Stycken av det helga trädet!
Om ur veden blod ses sippra,
Skola säkert krig vi hava,
Men om vatten fram ses flyta,
570. Skola uti frid vi leva.»
Det var Pohjas tjänsteflicka,
Tärnan, van att ödmjukt lyda,
Rönnved lade hon i elden,
Stycken av det helga trädet;
Blod ej sipprar fram ur veden,
Icke blod och icke vatten,
Honing utur veden flyter,
Ljuvlig saft ur trädet tränger.
Suovakko i stug’vrån säger,
580. Gumman under täcket talar:
»När ur veden honing flyter,
Ljuvlig saft ur trädet tränger,
Äro gästerna, som nalkas,
Någon talrik friarskara!»
Därpå Pohjolas värdinna,
Pohjas gumma, Pohjas dotter,
Genast ut ur stugan skynda,
Hasta bägge ut på gården,
Kasta blicken utåt fjärden,
590. Vända huvudet mot solen;
Här de se en farkost nalkas,
Se det nya skeppet segla,
Det av hundra plankor byggda,
Fram på sjön, längs Lempi-viken;
Skeppet glänste som av vadmal,
Lyste rött till ena hälften,
Kraftfull stod en man vid styret,
Stödd emot sitt kopparroder;
Där de se en fåle nalkas,
600. Se en skrinda röd sig närma,
Se en brokig släde ila
Över land, vid Sima-holmen:
Sex små gyllne gökar sitta
Galande på lokans böjning,
Sju små blåa fåglar sjunga
Invid själva okets remtyg;
Ståtlig satt en man i släden,
Stolt vid tömmarna en hjälte.
Sade Pohjolas värdinna,
610. Yttrade och tog till orda:
»Vilkendera vill du välja,
Då de komma att begära
Dig till livstidsvän för evigt,
Till en duva, ömt omfamnad?
»Den, som där i skeppet nalkas,
Som i röda båten seglar
Fram på sjön längs Lempi-viken,
Är den gamle Väinämöinen:
Gods och håvor uti båten,
620. Skatter i sitt skepp han medför.
»Den som åker fram i släde,
Som i brokig skrinda nalkas
Över land, vid Sima-holmen,
Det är smeden Ilmarinen:
Tomma skenet blott han medför,
Har sin släde full av trollord.
»När de träda in i stugan,
Bör du mjöd i stopet hämta,
I ett kärl med tvenne handtag;
630. Giv då stopet i dens händer,
"Som du vill som maka följa,
Giv det åt den gamle Väinö,
Som har gods och guld i skeppet,
Som i båten skatter medför!»
Det var Pohjas sköna dotter,
Sinnrikt svarar hon och säger:
»O min moder, som mig burit,
Du min egen fostrarinna!
Gods jag icke efterfikar,
640. Bryr mig ej om mannavishet,
Föredrager mannafägring,
Aktar mer gestaltens skönhet.
Också ha väl aldrig hittills
Jungfrur här försålts för pengar;
Utan gods och håvor vill jag
Följa smeden Ilmarinen,
Honom, som har smidit Sampo,
Som det granna locket hamrat.»
Sade Pohjolas värdinna:
650. »O du insiktslösa toka!
Smeden Ilmari du väljer,
Tar en man med svettig panna;
Jämt du får hans skjorta skölja,
Ständigt smedens huvud tvätta!»
Dottern svarade och sade,
Yttrade och tog till orda:
»Väinö vill jag icke hava,
Vill en åldrig man ej vårda;
Blott besvär en gubbe giver,
660. Endast tråk en åldrig make.»
Nu den gamle Väinämöinen
Först till Pohja-gården hinner,
Skjuter då det röda skeppet,
Sin med vadmal klädda farkost,
Upp på stålbesmidda rullar,
Strandens kopparklädda stockar;
Stiger sedan in i stugan,
Träder under takets fogning,
Tar till orda där, på golvet,
670. Invid dörren, under sparren,
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och frågar:
»Jungfru, vill du med mig följa,
Som min egen vän för evigt;
Vill du bli min livstidsmaka,
Bli en duva vid min sida?»
Det var Pohjas sköna tärna,
Själv hon skyndar sig att svara:
»Har då nu du båten timrat,
680. Byggt det stora svkeppet fördigt,
Utav bitar ur min slända,
Utav stycken ur mitt skäktträd?»
Sade gamle Väinämöinen,
Yttrade och gav till gensvar:
»Jag ett präktigt skepp har timrat,
Byggt en farkost stark och väldig,
Som är säker uti stormar,
Som i motvind, fast och stadig,
Skjuter fram igenom vågen,
690. Höjer sig på vattnets ryggar,
Stiger lätt, liksom en bubbla,
Glider fram, liksom ett näckblad
Över fjärdarna i Pohja,
Över skumbetäckta böljor.»
Men den sköna Pohja-dottern
Tog till orda då och sade:
»Sjömän vill jag icke prisa,
Hjältar, som på vågen styra;
Havets stormar rubba sinnet,
700. Vårens vindar skada hjärnan.
Icke torde dig jag följa,
Och jag följer icke heller,
Som din egen vän för evigt,
Som en duva vid din sida,
Att ditt viloläger reda,
Att din huvudkudde ordna.»
Har för avsikt nu att fara
Ut att fria till en jungfru,
Till en mö med rika lockar,
Uti Pohjola, det mörka,
I det skumma Sariola,
Pohjas vittberömda dotter,
Bruden uti Pohja-gården.
Båten klädde han med vadmal,
10. Röd dess ena hälft han klädde,
Smyckade med guld dess förstäv
Överhöljde den med silver;
Slutligen, det var en morgon,
Bittida vid dagens gryning,
Sköt han ut på sjön sin farkost,
Den av hundra bräder byggda,
Från sin båthamns glatta rullar,
Från dess hala furustockar.
Masten reser han i skeppet,
20. Hissar segel uti masten,
Hissar upp ett högrött segel
Och ett annat, blått till färgen,
Stiger själv ombord på skeppet,
Träder i sin nya farkost;
Styr nu ut på havets vågor,
Plöjer fjärdens blåa böljor.
Höjer här sin röst och säger,
Tar till orda själv och talar:
»Stig nu, Jumala, i skeppet,
30. Kom, du nådige, i båten,
Att mig svage hjälte bistå,
Att en ringa man beskydda,
Här på dessa vida vatten,
Uppå havets breda böljor!
»Vagga nu, o vind, min farkost,
Jaga skeppet framåt, bölja,
Utan att jag åror nyttjar,
Att med dem jag vattnet upprör,
Uppå havets vida sträckor,
40. På dess breda öppna yta!»
Annikki, med vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
Som, förrn dagen grytt, är verksam,
Som var morgon tidigt vaknar,
Klappade som bäst sitt byke,
Höll just på att kläder vrida
Vid den röda spångens ända,
Ute på den breda bryggan,
Vid den dimbetäckta udden,
50. På den töckenhöljda holmen.
Vände sig och såg omkring sig
Överallt i vida rymden,
Upp emot den höga himlen,
Långsmed stranden utåt havet:
Solen strålade däruppe,
Nertill glänste vattnets vågor.
Blicken sände hon mot fjärden,
Vände huvudet mot solen:
Invid Suomi-älvens mynning,
60. Invid Väinö-strömmens utlopp
Hon en strimma såg på havet,
Såg en mörkblå punkt på vågen.
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
»Svarta strimma, du, på vågen,
Mörkblå punkt, vad kan du vara?
Om du är en skara vildgäss,
Eller ock en kull av änder,
Må du lyfta dina vingar
70. Och mot himlen upp dig höja!
»Om du är ett laxrikt havsgrund,
Eller ock en svärm av fiskar,
Må du genast plaska undan,
Ned i vågorna dig sänka!
»Men om du ett klippgrund vore,
Eller ock en vattenruska,
Skulle vågor mot dig svalla,
Vattnet snart dig överhölja.»
Båten nu alltmer sig närmar;
80. Fram det nya skeppet skjuter,
Långs den dimbetäckta udden,
Långs den töckenhöljda holmen.
Anni, med det vackra namnet,
Ser nu att ett skepp sig närmar,
Ett av hundra plankor timrat,
Tar till orda då och säger:
»Om du är min egen broders,
Eller ock min faders farkost,
Vänd din framstam då mot hemmet,
90. Fören emot egna stränder,
Hit, mot dessa landningsplatser,
Aktern emot andra hamnar!
Om du är en okänd farkost,
Må du åter utåt simma,
Bort mot andra landningsställen,
Och din bakstam hitåt vända!»
Icke var det någon hembåt,
Icke någon okänd farkost,
Väinämöinens farkost var det,
100. Den evärdelige sångarns,
Och den nalkades till stranden,
Närmade sig, för ett samtal,
Tog ett ord, bar fram ett annat,
Lät i ro ett tredje talas.
Annikki, med vackra namnet,
Nattens dotter, skymningstärnan,
Frågar genast nu av skeppet:
»Vartåt styr du, Väinämöinen,
Vattnets vän, vart gäller färden,
110. Landets prydnad, säg vart far du?»
Det var gamle Väinämöinen,
Han från skeppet svarar henne:
»Ut jag ämnat mig på laxfångst,
Reser ut att fånga lekfisk
I den svarta Tuoni-älven,
Vid dess starrbevuxna stränder.»
Anni, med det vackra namnet,
Yttrar dessa ord och säger:
»Tala icke tomma lögner!
120. Fiskens lektid nog jag känner;
Annorlunda gick min fader,
Annorlunda for den gamle
Förr i tiden ut på laxfångst,
Fordomdags att fånga taimen:
Nät han hade uti båten,
Skeppet fullt av fiskebragder,
Här en not, och där en långrev,
Pulsningsstänger här, vid sidan,
Ljusterjärn inunder toften,
130. Långa bärlingar i aktern;
Vartåt far du, Väinämöinen,
Säg varthän, Uvantolainen?»
Gamle Väinämöinen svarar:
»Ut jag rest att jaga vildgäss,
Bort till skimmervingars lekplats,
För att dregelnäbbar fånga,
Uti sund, där köpmän segla,
Uppå havets öppna yta.»
Annikki, med vackra namnet,
140. Yttrade ett ord och sade:
»Väl jag vet, vem sanning talar,
Lätt en lögnare jag känner!
Annorlunda gick min fader,
Annorlunda for den gamle
Fordomdags att vildgäss jaga,
Att de röda näbbar fånga:
Spänd var då hans stora båge,
Draget var hans sköna armborst,
Kopplad var hans svarta jakthund,
150. Kopplet uti båten fästat,
Långsmed strandens väg lopp stövarn,
Valpar sprungo bland dess stenar;
Tala sanning, Väinämöinen,
Säg mig, vart du styr din kosa?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Vad, om nu jag mig begåve
Ut i stora, vilda strider,
»Där jämngoda hjältar kämpa,
Och där blodet går till vaden,
160. Ända upp till knäna stiger?»
Annikki, hon säger åter,
Tennbriskprydda tärnan talar:
»Krigståg alltförväl jag känner!
Fordom, då min fader reste
Ut till stora, vilda strider,
Där jämngoda hjältar kämpa,
Hundra roddare han hade,
Tusen andra män därjämte;
Bågar lågo då i fören,
170. Vassa svärd på båtens bänkar;
Säg då engång verklig sanning,
Svara icke mer med lögner:
Vartåt styr du, Väinämöinen,
Säg varthän, Uvantolainen?»
Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Kom, o flicka, i min farkost,
Stig, o jungfru, ned i båten,
Och jag vill dig sanning säga,
180. Tala verklig, sveklös sanning!»
Anni svarar honom ständigt,
Tennbriskprydda tärnan talar:
»Stormen i din båt må stiga,
Vårens vind uti din farkost!
Upp och ned din båt jag vänder,
Ner jag trycka vill dess framstam,
Om jag ej bestämt får veta,
Vart du ämnat dig begiva,
Och får höra verklig sanning,
190. Dina lögner sedermera!»
Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Sanning vill då nu jag tala,
Om på skämt jag hittills ljugit:
Ut på friarfärd jag farit,
Att den fagra mön begära
Uti Pohjola, det mörka,
I det skumma Sariola,
I den by, där männer dräpas,
200. Hjältar uti havet dränkas.»
Anni, med det vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig sveklös sanning,
Hann ej längre dukar klappa,
Lämnade sitt byke osköljt,
Ute på den breda bryggan,
Vid den röda spångens ända,
Upp hon lyfte sina fällar,
210. Bar dem upp med bägge händer,
Och åstad hon nu begav sig,
Började att skyndsamt springa,
Framkom så till smedens boning,
Trädde själv uti hans smedja.
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Han en bänk av järn sig smidde,
Prydde den jämväl med silver;
Alnshögt sot hans huvud täckte,
220. Kol hans skuldror höljde famnshögt.
Anni genom dörren stiger,
Yttrar dessa ord och säger:
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig!
Smid mig nu en vacker spole,
Smid mig även granna ringar,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för min gördel,
Och jag säger sanna saker,
230. Yppar för dig verklig sanning!»
Sade smeden Ilmarinen:
»Om du något gott förtäljer,
Vill jag smida dig en spole,
Gör dig även granna ringar,
Smider dig ett vackert bröstkors,
Lagar dina huvudsmycken,
Men om något ont du framför,
Sönderbryter jag de gamla,
Rycker dem ifrån ditt huvud,
240. Vräker dem uti min ässja.»
Anni, med det vackra namnet,
Hon till orda tog och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Skall då någonsin du äkta
Den du gett din tro och loven,
Den du utsett har till maka?
»Utan uppehåll du hamrar,
Dag på dag du står och smider;
Skor din fåle hela sommarn,
250. Smider hästskor hela vintern,
Nattetid du bygger slädar,
Åkdon gör du under dagen,
För att fara ut att fria,
För att bort till Pohja färdas,
Och nu far, mer flink och driftig,
Hinner före dig en annan,
Som tar bort din egen fästmö,
Som skall föra hem din älskling,
Den i två års tid du sett på,
260. Den du friat till i tre år;
Redan reser Väinämöinen
Över havets blåa fjärdar,
Uti båtens gyllne bakstam,
Lutad mot dess kopparroder,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.»
Oro påkom Ilmarinen,
Svår var denna stund för smeden,
Tången nedföll ur hans näve,
270. Hammarn halkade ur handen.
Sade smeden Ilmarinen:
»Annikki, min egen syster!
Jag skall smida dig en spole,
Granna ringar likaledes,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för din gördel;
Men ett bad du måste reda,
Elda upp den goda bastun:
Elda den med tunna klabbar,
280. Med småkluvna, korta spjälkor,
Skaffa sedan lut en smula,
Frambär även litet såpa,
Att jag får mitt huvud tvätta,
Att jag från min kropp får avtvå
Sotet sedan sista hösten,
Slagget, samlat hela vintern!»
Anni, med det sköna namnet,
Värmer nu i tysthet bastun
Med av vinden fällda stammar,
290. Träd som slagits ned av åskan,
Samlar upp från forsen stenar,
Hettar dem, tillreds för badet;
Vatten bär hon upp ur källan,
Ur dess lättupprörda vågor,
Bryter sig en kvast i skogen,
Liten kärlekskvast i lunden;
Honingskvasten upp hon mjukar
Uppå honingstenens ända;
Gör sig sedan lut av surmjölk,
300. Såpa hon av märg bereder,
Såpa som sig hastigt löddrar,
Hastigt löddrar sig och fradgar,
För att tvätta friarns huvud,
Att hans lemmar engång rentvå.
Själve smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Smider snart vad jungfrun önskat,
Gör åt henne huvudsmycken,
Under det att bastun värmes,
310. Medan badet ombesörjes,
Bringar dem i hennes händer;
Systern yttrar då och säger:
»Bastun har jag redan eldat,
Gjort ditt varma imbad färdigt,
Alla kvastar upp jag mjukat,
Kärlekskvastarna jag uppblött:
Bada, broder, överskölj dig
Huru mycket du behagar,
Tvätta håret rent, som linet,
320. Skölj ditt anlet’ vitt, som drivan!
Därpå smeden Ilmarinen
Själv begiver sig till bastun,
Här han badar nu tillräckligt,
Tvättar sig, och ren sig sköljer;
Smedens ögon glänsa åter
Och hans tinningar, de blomstra,
Halsen bliver vit som hönsägg,
Hela kroppen ren och tvagen;
In från bastun nu han kommer,
330. Stiger okännbar i stugan,
Härligt strålar nu hans anlet’,
Rodnad blomstrar på hans kinder.
Därpå tager han till orda:
»Annikki, min egen syster!
Hämta nu min linneskjorta,
Giv mig mina bästa kläder,
Att i dem jag mig får kläda,
Till min friarfärd mig smycka!»
Annikki, med vackra namnet,
340. Frambar genast linneskjortan
För hans kropp, från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hämtade hans smala byxor,
Dem hans egen moder sömmat,
För hans sotavtvagna höfter,
Vilkas kotor icke märktes;
Frambar se’n hans mjuka strumpor,
Dem som ung hans moder stickat,
För hans fläckfritt rena smalben,
350. För hans muskelfulla vador;
Hämtade hans goda skoplagg,
Gav hans bästa, köpta stövlar
Att uppå hans strumpor dragas,
Dem hans mor som jungfru stickat;
Gav därpå den blåa rocken,
Som var nertill leverfärgad,
Att på linneskjortan klädas,
Som av bästa lärft var sömmad;
Sedan hans kaftan av vadmal,
360. Med fyrdubbelt bräm av kläde,
Ovanpå den blåa rocken,
Som var nyast bland de nya;
Se’n hans päls, med tusen knappar,
Smyckad skönt med flere hundra,
Över hans kaftan av vadmal,
Med dess kanter utav kläde;
Därtill gördeln för hans höfter,
Det med guld beprydda bältet,
Som hans mor som jungfru stickat,
370. Som hon virkat ren som flicka;
Och hans brokigt sydda handskar,
Kantade med gyllne kanter,
Gjorda utav Lapplands söner
För hans egna sköna händer;
Slutligen den höga hjälmen,
På hans sköna gyllne lockar,
Den engång hans fader köpt sig,
Fordom skaffat sig som fästman.
Därpå smeden Ilmarinen
380. Kläder på sig, gör sig färdig,
Pryder sig uppå det bästa,
Till sin träl han sedan säger:
»Spänn min goda häst i redet,
För den brokigt prydda släden,
Att jag ut mig kan begiva
På min färd till Pohja-gården!»
Trälen svarade och sade:
»Hingstar sex i gården finnas,
Fålar, fodrade med havre;
390. Vilken vill du jag skall välja?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Välj den allra bästa hingsten,
Spänn i redet unga fålen,
Bruna springaren för släden,
Sätt jämväl sex gyllne gökar,
Sätt sju vackra blåa fåglar
Att uppå min loka sjunga,
Att vid okets dragrem gala,
Så att flickorna må se det,
400. Gårdens mör däråt sig fägna;
Lägg i släden ock en björnfäll,
Att jag uppå den må sitta,
Tag en valrosshud därjämte,
Att den granna släden täcka!»
Livstidsträlen uti gården,
Den för pengar lejde tjänarn,
Spände nu den unga fålen,
Bruna springaren för släden,
Satte även sex små gökar,
410. Satte sju små blåa fåglar
Att på lokans böjning sjunga,
Att vid okets dragrem gala;
Hämtade därpå en björnfäll,
Att hans värd på den må sitta,
Tog en valrosshud därjämte
Att den granna släden täcka.
Själva smeden lIlmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Upp en bön till Ukko sänder,
420. Beder så till dundrets herre:
»Sänd, o Ukko, nu ett snöfall,
Låt ånyo snö sig sänka,
Att med lätthet släden glider,
Snabbt framåt på vägen skrinner!»
Ukko sände nu ett snöfall,
Lät ånyo snö sig sänka,
Täckte ljungen uppå heden,
Överhöljde markens bärskaft.
Därpå smeden Ilmarinen
430. Satte sig i stålsmidd släde,
Höjde här sin röst och sade,
Yttrade de ord, som följa:
»Lycka, stig på mina tömmar,
Jumala, kom ner i släden!
Lyckotömmar brista icke,
Slädar åker Gud ej sönder.»
Tömmarna han tog i handen,
Tog i andra handen piskan,
Gav sin häst ett slag med snärten,
440. Själv han yttrade och sade:
»Skynda, bläs, med snabbhet hädan,
Spring nu, du med vita manen!»
Fram i hastig fart han åker
Långsmed havets strand, på sanden,
Utmed Sima-sundens kanter,
Utmed albevuxna höjder;
Stenarna på stranden rassla,
Sanden gnisslar under släden,
Gruset flyger mot hans anlet,
450. Vattnet stänker upp mot bröstet.
En dag åker han, och tvenne,
Åker inpå tredje dagen,
Men uppå den tredje dagen
Upp han hinner Väinämöinen,
Höjer då sin röst och talar,
Yttrar dessa ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen!
Låt oss fredligt nu förlikas,
Fast som friare vi tävla,
460. Samma jungfru eftersträva:
Ej med våld hon bort må föras,
Fritt hon välja må sin make!»
Sade gamle Väinämöinen:
»Fredligt vill jag visst förlikas;
Ej med våld får jungfrun tagas,
Fritt hon välja må sin make.
Och åt den må jungfrun givas.
Som hon själv vill föredraga;
Groll må därför ej vi hysa,
470. Agg ej nära mot varandra.»
Längre fram på väg de färdas,
Styra framåt bäggedera,
Skeppet glider, stranden brusar,
Hingsten springer, marken dånar.
När en liten tid förlidit,
När en ringa tid förflutit,
Börjar gårdens hund att skälla,
Börjar slottets vakthund gläfsa
Uti Pohjola, det mörka,
480. I det starka Sariola;
Morrar sakta till en början,
Gläfser först med längre avbrott,
Sittande på åkerrenen,
Svängande sin svans mot marken.
Sade värden uti Pohja:
»Gå, min dotter, ut att skåda
Varför gråa hunden skäller,
Varför gårdvarn högljutt gläfser!»
Dottern svarade och sade:
490. »Jag har icke tid, min fader!
Ty den stora ladugården
Med dess hjord jag måste sköta;
Vrida måste jag min handkvarn
Och det fina mjölet sikta:
Tung är kvarnen, fint är mjölet,
Svag är den som mjölet malar!»
Sakta skällde slottets vakthund,
Morrade med jämna avbrott;
Sade värden uti Pohja:
500. »Gå, min hustru, ut att skåda
Varför gråa hunden skäller,
Varför slottets vakthund gläfser!»
Hustrun svarade och sade:
»Tid jag saknar, hinner icke:
Frukost måste här jag reda,
Laga mat för hela huset;
Tjockt ett bröd jag måste baka,
Degen än jag måste klappa:
Tjockt blir brödet, fint är mjölet,
510. Svag är den som brödet bakar!»
Sade värden uti Pohja:
»Alltid hava kvinnor brådska,
Flickor ständigt att bestyra,
Fast de steka sig vid ugnen,
Fast de vräka sig på bädden;
Gå då du att se, min gosse!»
Gossen svarade och sade:
»Jag har icke tid, min fader;
Slipa måste jag min yxa,
520. Måste klyva här ett träblock,
Och en vidsträckt vedrad hugga,
Rada upp dess tunna klabbar:
Lång är traven, fin är veden,
Svag är den som veden hugger!»
Slottets vakthund skäller ständigt,
Gårdvarn gläfser oupphörligt,
Jämt det fula djuret tjuter,
Holmens ullsvans klagar högljutt
Sittande på åkerrenen,
530. Med den vida svansen uppböjd.
Sade värden uti Pohja:
»Utan skäl vår hund ej skäller,
Gläfser icke utan orsak,
Ej mot träden blott han morrar.»
Själv han vandrar ut att skåda,
Skrider över själva gården,
Till den mest avlägsna åkern,
Till det längst belägna fältet;
Såg vart hunden vänt sitt huvud
540. Följde riktningen av nosen,
Blickade långs stormens kulle,
Långs den albevuxna åsen,
Fann nu klart och tydligt skälet,
Varför gråa hunden skällde,
Varför landets prydnad tjutit,
Varför gårdens ullsvans gläfsat:
Såg det röda skeppet segla
Över sjön vid Lempi-viken,
Såg den granna släden nalkas
550. Över land, vid Sima-holmen.
Värden själv i Pohja-gården
Skyndar genast in i stugan,
Träder under takets fogning,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gäster nu till gården nalkas
Över havets blåa fjärdar!
Fram en brokig skrinda åker
Ute, bortom Sima-holmen,
Och en väldig farkost seglar
560. Hitom Lempi-vikens vatten.»
Sade Pohjolas värdinna:
»Hur skall nu ett tecken vinnas
Om de främmande, som komma?
Du min lilla tjänsteflicka,
Lägg nu rönnved uppå elden,
Stycken av det helga trädet!
Om ur veden blod ses sippra,
Skola säkert krig vi hava,
Men om vatten fram ses flyta,
570. Skola uti frid vi leva.»
Det var Pohjas tjänsteflicka,
Tärnan, van att ödmjukt lyda,
Rönnved lade hon i elden,
Stycken av det helga trädet;
Blod ej sipprar fram ur veden,
Icke blod och icke vatten,
Honing utur veden flyter,
Ljuvlig saft ur trädet tränger.
Suovakko i stug’vrån säger,
580. Gumman under täcket talar:
»När ur veden honing flyter,
Ljuvlig saft ur trädet tränger,
Äro gästerna, som nalkas,
Någon talrik friarskara!»
Därpå Pohjolas värdinna,
Pohjas gumma, Pohjas dotter,
Genast ut ur stugan skynda,
Hasta bägge ut på gården,
Kasta blicken utåt fjärden,
590. Vända huvudet mot solen;
Här de se en farkost nalkas,
Se det nya skeppet segla,
Det av hundra plankor byggda,
Fram på sjön, längs Lempi-viken;
Skeppet glänste som av vadmal,
Lyste rött till ena hälften,
Kraftfull stod en man vid styret,
Stödd emot sitt kopparroder;
Där de se en fåle nalkas,
600. Se en skrinda röd sig närma,
Se en brokig släde ila
Över land, vid Sima-holmen:
Sex små gyllne gökar sitta
Galande på lokans böjning,
Sju små blåa fåglar sjunga
Invid själva okets remtyg;
Ståtlig satt en man i släden,
Stolt vid tömmarna en hjälte.
Sade Pohjolas värdinna,
610. Yttrade och tog till orda:
»Vilkendera vill du välja,
Då de komma att begära
Dig till livstidsvän för evigt,
Till en duva, ömt omfamnad?
»Den, som där i skeppet nalkas,
Som i röda båten seglar
Fram på sjön längs Lempi-viken,
Är den gamle Väinämöinen:
Gods och håvor uti båten,
620. Skatter i sitt skepp han medför.
»Den som åker fram i släde,
Som i brokig skrinda nalkas
Över land, vid Sima-holmen,
Det är smeden Ilmarinen:
Tomma skenet blott han medför,
Har sin släde full av trollord.
»När de träda in i stugan,
Bör du mjöd i stopet hämta,
I ett kärl med tvenne handtag;
630. Giv då stopet i dens händer,
"Som du vill som maka följa,
Giv det åt den gamle Väinö,
Som har gods och guld i skeppet,
Som i båten skatter medför!»
Det var Pohjas sköna dotter,
Sinnrikt svarar hon och säger:
»O min moder, som mig burit,
Du min egen fostrarinna!
Gods jag icke efterfikar,
640. Bryr mig ej om mannavishet,
Föredrager mannafägring,
Aktar mer gestaltens skönhet.
Också ha väl aldrig hittills
Jungfrur här försålts för pengar;
Utan gods och håvor vill jag
Följa smeden Ilmarinen,
Honom, som har smidit Sampo,
Som det granna locket hamrat.»
Sade Pohjolas värdinna:
650. »O du insiktslösa toka!
Smeden Ilmari du väljer,
Tar en man med svettig panna;
Jämt du får hans skjorta skölja,
Ständigt smedens huvud tvätta!»
Dottern svarade och sade,
Yttrade och tog till orda:
»Väinö vill jag icke hava,
Vill en åldrig man ej vårda;
Blott besvär en gubbe giver,
660. Endast tråk en åldrig make.»
Nu den gamle Väinämöinen
Först till Pohja-gården hinner,
Skjuter då det röda skeppet,
Sin med vadmal klädda farkost,
Upp på stålbesmidda rullar,
Strandens kopparklädda stockar;
Stiger sedan in i stugan,
Träder under takets fogning,
Tar till orda där, på golvet,
670. Invid dörren, under sparren,
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och frågar:
»Jungfru, vill du med mig följa,
Som min egen vän för evigt;
Vill du bli min livstidsmaka,
Bli en duva vid min sida?»
Det var Pohjas sköna tärna,
Själv hon skyndar sig att svara:
»Har då nu du båten timrat,
680. Byggt det stora svkeppet fördigt,
Utav bitar ur min slända,
Utav stycken ur mitt skäktträd?»
Sade gamle Väinämöinen,
Yttrade och gav till gensvar:
»Jag ett präktigt skepp har timrat,
Byggt en farkost stark och väldig,
Som är säker uti stormar,
Som i motvind, fast och stadig,
Skjuter fram igenom vågen,
690. Höjer sig på vattnets ryggar,
Stiger lätt, liksom en bubbla,
Glider fram, liksom ett näckblad
Över fjärdarna i Pohja,
Över skumbetäckta böljor.»
Men den sköna Pohja-dottern
Tog till orda då och sade:
»Sjömän vill jag icke prisa,
Hjältar, som på vågen styra;
Havets stormar rubba sinnet,
700. Vårens vindar skada hjärnan.
Icke torde dig jag följa,
Och jag följer icke heller,
Som din egen vän för evigt,
Som en duva vid din sida,
Att ditt viloläger reda,
Att din huvudkudde ordna.»
| ← Sång 17. | Upp till början av sidan. | Sång 19. → |