Kalevala/Sång 46
< Kalevala
| ← Sång 45. |
|
Sång 47. → |
FYRTIOSJÄTTE SÅNGEN.
Kom till Pohjola en sägen,
Till den kulna byn en tidning,
Om att Väinölä sig hämtat,
Kalevala undansluppit
Alla dit utsända plågor,
De förut ej kända krämpor.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Vredgas svårliga häröver,
10. Yttrar dessa ord och säger:
»Jag ett annat medel känner,
Vet ännu en annan utväg:
Björnen jagar jag från sandmon,
Hetsar ödemarkens kroktass
Uppå Väinö-hemmets boskap,
Hjordarna i Kalevala!»
Björnen drev hon upp från sandmon,
Upp från ofruktbara marker
In på Väinö-hemmets sveder,
20. Kalevalas betesplatser.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Hamra nu åt mig ett jaktspjut,
Smid en udd med trenne kanter,
Gör därtill ett skaft av koppar!
Ty en björn här måste fångas,
Fällas bör lurvhårig Otso,
Så att icke mina hästar,
30. Mina ston han överfaller,
Mina boskapshjordar dödar,
Mina kor kring fältet skingrar.»
Smeden smidde nu ett jaktspjut,
Icke kort, och långt ej heller,
Medelmåttigt gjordes spjutet:
Uppå kanten av dess järnspets
Stod en varg, en björn vid udden,
Och en älg vid bettets fogning,
Uppå skaftet sprang en fåle,
40. Och en ren lopp fram vid knoppen.
Snö sig sänkte nu till jorden,
Föll i lätta, fina flingor,
Lik en tackas ull om hösten,
Lik en hares hår om vintern;
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
Björnjägarens
sång.
v. 47—144.
»Nu mig göres lust i hågen,
Lust att Metsola besöka,
Träda in hos skogens döttrar,
50. I de blåa jungfrurs gårdar.
»Nu jag går ur männers skara
Ut till yttre värv i skogen:
Tag mig till din man, du vildmark,
Tapio, välj mig till din hjälte,
Hjälp mig nu att lyckan finna
Och att skogens sköna fälla!
»Mielikki, du skogsvärdinna,
Tellervo, du Tapios hustru!
Lägg nu band på dina hundar,
60. Håll tillbaka dina valpar
I det tryomvuxna skjulet,
I den lilla ekträdskojan!
»Vackre Otso, skogens äpple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas,
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött,
Att de aldrig mig beröra,
70. Ej av hast ens vid mig snudda.
»Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tuvan,
Lägg dig på den sköna klippan,
Där omkring dig furor buga,
Granar kring ditt huvud susa;
Så du där må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet järpen rör sig,
80. Gåsen liggande sig vänder!»
Nu den gamle Väinämöinen
Hörde hunden börja skälla,
Hörde ren sin spårhund gläfsa
På plirögats egna gårdar,
Vid den tvära nosens koja,
Yttrade ett ord och sade:
»Göken ren jag trodde gala,
Trodde kärleksfågeln sjunga,
Men det var dock icke göken,
90. Icke sjöng en kärleksfågel:
Ty det är min goda jakthund,
Är det ypperliga djuret,
Som vid björnens stugdörr stannat,
Vid den sköne mannens hemgård.»
Gamle trygge Väinämöinen
Stötte nu på själva björnen,
Undanvräkte sidenbädden,
Slog omkull det gyllne lägret,
Höjde nu sin röst och sade,
100. Yttrade de ord som följa:
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Lovar, skapare, dig ensam,
Att åt mig du björnen givit,
Skänkt mig skogens guld till byte!»
Och han såg uppå sin älskling,
Yttrade ett ord och sade:
»Du min Otso, du min ende,
O du honungstass, du sköne,
Bli ej ens på skämt förtörnad!
110. Jag var icke den dig fällde:
Själv du halkade från grenen,
Snavade mot barrträdskvistar,
Sönderslet din benbeklädnad,
Rev din gråa rock av granris;
Halt det ute är om hösten,
Skum är dagen, himlen mulen!
»O du gyllne gök i skogen,
Med det lurvigt sköna håret!
Lämna nu ditt hem åt kölden,
120. Låt din bostad öde ligga,
Övergiv din björkriskoja,
Ditt av kvistar byggda ide;
Giv dig ut, du vittberömde,
Börja färden, skogens stolthet,
Vandra framåt, lätt på foten,
Skynda bort i blåa strumpor,
Bort från dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala stigar,
Till en skara utav kämpar,
130. Till ett samkväm utav karlar!
Illa ej man där blir fägnad,
Ömkligt icke där man lever:
Ty med honung man bespisas,
Nybryggt mjöd där bjuds att dricka
Åt de främmande som komma,
Gäster, som besöka stället!
»Vandra, såsom ock du vandrar,
Bort från detta trånga näste,
Träd inunder frejdad takås,
140. Under takets sköna fogning!
Skrid på snön med samma lätthet
Som ett näckrosblad på vågen;
Sväva över skogens ruskor
Lätt som ekorrn uppå grenen!
Därpå framgår Väinämöinen,
Den ovanskelige sångarn,
Spelande igenom lunder,
Under högljudd klang på moar,
Vandrar med den ädle gästen,
150. Kommer med den hårbeklädde;
Spelet höres in i stugan,
Klangen ända under taket.
Folket yttrade i stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Hören detta ljud där ute,
Dessa toners klang ur skogen,
Detta läte av en korsnäbb,
Av en Tapio-tärnas pipa!»
Gamle trygge Väinämöinen
160. Hann omsider själv till gården.
Folket störtade ur stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Är vårt guld på vandring redan,
Har vårt silver anträtt färden,
Nalkas nu den dyra skatten,
Är på väg vår ädla penning?
Gav vår skog oss honingätarn,
Gav sitt lodjur skogens herre,
Då med sång I återvänden,
170. Jublande på skidor kommen?»
Gamle Väinämöinen svarar:
»Uttern har oss blivit given,
Jumala sitt vildbråd skänkt oss
Till ett sång- och samtalsämne;
Därför nu med sång vi nalkas,
Komma jublande på skidor.
»Dock, en utter är det icke,
Ej en utter, ej ett lodjur:
Den berömde själv sig närmar,
180. Skogens stolthet är på vandring,
Gamle mannen framåt tågar,
Nalkas nu i klädesrocken;
Om vår gäst är efterlängtad,
Så må alla dörrar uppslås,
Men är gästen ovälkommen,
Må man dem med omsorg stänga!»
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
»Hell dig Otso, du som kommit,
190. Hell dig honungstass, som vandrat
Hit till dessa rena gårdar,
Dessa sköna boningsplatser!
»Längtat har jag all min livstid,
Hoppats all min blomningsålder
Att få höra Tapio-hornet,
Höra skogens pipa ljuda,
Och att skogens guld må komma,
Ödemarkens silver nalkas
Hit till dessa trånga gårdar,
200. Dessa ganska smala vägar.
Likt ett bördigt år jag väntat,
Motsett det likt sommarskörden,
Liksom skidan väntar nysnö,
Eller hoppas uppå halka,
Liksom mön sin fästman väntar,
Tärnan, rodnande, en make.
»Varje kväll jag satt vid fönstret,
Alla mornar uppå trappan,
Hela veckor invid grinden,
210. Månader vid boskapsvägen,
Långa vintrar under skjulen;
Kvar jag stod tills snön var hårdnad,
Tills den hårda snön blev uppsmält,
Marken bar och gruset synligt,
Gruset överhöljt av mylla,
Myllan gräsbetäckt omsider.
Varje morgon så jag tänkte,
Dagligen mig själv jag sporde:
»Var har björnen nu fördröjt sig,
220. Skogens älskling sig försinkat?
Månne han till Estland vandrat,
Lunkat bort från Suomi-landet?»
Därpå gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Vart skall jag den komne föra,
Vart den gyllne gästen leda?
Skall han bringas in i ladan,
I det halmuppfyllda skjulet?»
Folket svarade och sade:
230. Så den sköna skaran talte:
»Dit må nu den komne föras,
Gyllne gästen beledsagas:
Under vida frejdad takås,
Under sparrens sköna resning;
Där är maten i beredskap,
Och på dryckesvaror tillgång,
Stugans golv är skurat redan,
Sopad är varenda tilja,
Alla kvinnor äro klädda
240. Uti rena helgdagsdräkter,
Bära sköna huvudsmycken,
Dukar av den största vithet.»
Därpå gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Otso, du min lilla fågel,
Du min honungstass, mitt knyte,
Alltjämt måste du här vandra,
Över mark och moar tåga!
»Börja nu, mitt guld, din vandring,
250. Giv dig ut på väg, min älskling,
Tåga stolt i svarta strumpor,
Skrid, du klädesbyxa, framåt,
Närma dig på mesens vägar,
Träd på sparvens vandringsstigar
Under fem släthuggna sparrar,
Under bjälkar sex i stugan!
»Sen nu till, I arma kvinnor,
Att ej fänaden förskräckes,
Ej den klena hjorden rädes,
260. Ej värdinnans boskap skadas,
När i stugan Otso kommer,
Sticker in den ludna nosen.
»Gossar, given rum i farstun,
Flickor, stån ej framför dörren,
När i stugan hjälten träder,
När den stolte hit sig närmar.
»Du min Otso, skogens äpple,
Skogens skönhet, o du trinde!
Var ej skygg för våra flickor,
270. Räds ej för de lockomhöljda,
Bry dig ej om våra kvinnor,
Frukta ej de strumpbeklädda!
Allt vad kvinna är i stugan
Skall sig draga längst i ugnsvrån,
När i stugan mannen träder,
När den raske gossen kommer.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Frid, o Gud, jämväl här inne
Under vida frejdad takås,
280. Under sparrens sköna resning!
Var skall nu min skatt jag lämna,
Var skall nu den ludne läggas?»
Folket svarade och sade:
»Hell dig, hell dig, du som kommit!
Dit må du din fågel föra,
Dit den gyllne beledsaga:
Fram till furuplankans ända,
Upp till hörnet av vår järnbänk,
Att hans päls kan undersökas,
290. Att vi få hans hår beskåda!
»Bry dig ej därom, min Otso,
Tag det icke alltför illa,
Att din päls man undersöker,
Att ditt hår man vill beskåda;
Icke skall din päls fördärvas,
Ej ditt ludna skinn skall tagas
Till en dräkt för usla männer,
Till eländigt folks beklädnad.»
Därpå gamle Väinämöinen
300. Drager pälsen av från björnen,
Hänger den på visthusskullen,
Lägger köttet ner i kitteln,
Det förgyllda kopparkärlet,
Grytan med dess kopparbotten.
Grytorna på elden stodo,
Kopparkärlen över lågan,
Packade och överfulla
Av det rikeliga köttet;
Salt var även strött däröver,
310. Som från fjärran hämtat blivit;
Saltet hämtat var från Tyskland,
Bortom vattnen ovan Dvina,
Rott igenom Suolasalmi,
Lossat slutligen ur skeppet.
Sedan köttet kokat blivit,
Kittlarna från elden tagits,
Bragtes nu det sköna bytet,
Fördes skogens vackra korsnäbb
Till det långa bordets ända,
320. Lades upp i gyllne koppar,
För att här på mjödet smutta,
På det goda ölet smaka.
Stugans bord var gjort av furu,
Alla fat av koppar gjutna,
Alla skedar utav silver,
Alla knivskaft guldbeslagna;
Råga täckte alla käril,
Fatens bräddar höjda blivit
För att rymma skogens gåva,
330. Ödemarkens gyllne byte.
Därpå gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Kullens gubbe, du med guldbröst,
Värd i Tapiolas gårdar!
Metsolas honungsrika moder,
Skogens vänliga värdinna!
Son av Tapio, du rene,
Snygge man i röda mössan!
Tellervo, du Tapios tärna,
340. Och du Tapios hela skara:
Kommen till er oxes bröllop,
Till den ludnes högtidsmåltid!
Nog här finnes till att äta,
Till att äta, till att dricka,
Att för egen del sig pläga
Och att ut i byn fördela!»
Folket svarar då och säger,
Så den sköna skaran talar:
»Var är Otso född och boren,
350. I sin dyra päls uppvuxen?
Månne han på halmen föddes,
Växte upp på bastugolvet?»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
Björnens
ursprung.
v. 355—458.
»Otso föddes ej på halmen,
Ej på agnar i en ria;
Där är Otso född och boren,
Där är honungstassen fostrad:
Nära månen, invid solen,
360. Uppå Karlavagnens skuldror,
Uti luftens jungfrurs närhet,
Hos naturens sköna döttrar.
»Gick vid luftens rand en jungfru,
Vandrade vid himlens navle,
Utmed kanten av en molnsky,
Långsmed himlafästets gränser,
Klädd i himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,
Bar en korg med ull i handen,
370. Höll en hårask under armen.
Ullen fällde hon i vattnet,
Släppte håret ner i vågen;
Detta skvalpades av vinden,
Gungades av vädrets fläktar,
Vaggades av vattnets ångor,
Drevs av vågor upp mot stranden
Av den saftuppfyllda skogen,
Av den honungsrika udden.
»Mielikki, den väna skogsfrun,
380. Tapiolas trägna kvinna,
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg av lönnträd,
I en prydlig, vacker vagga,
Lyfte sedan lindebanden,
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största kvist av trädet,
390. Vid den lummigaste grenen.
»Nu hon vaggade den käre,
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona,
Under tallens vida grenar:
Där hon fostrade sin Otso,
Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.
»Otso frodades och växte,
400. Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna,
Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med naglar.
Mielikki, den väna skogsfrun,
Tog till orda själv och sade:
»»Klor jag ville honom giva,
410. Skulle honom tänder skaffa,
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedreve.»
»Otso nu med ed försäkrar,
Uppå skogsfruns knän han svärjer,
Inför Gud, den uppenbare,
Under allbehärskarns anlet’,
Att ej någon skada göra,
Att ej onda dåd föröva.
»Mielikki, den goda skogsfrun,
420. Tapiolas trägna kvinna,
Vandrade att tänder hämta,
Gick att söka klor åt björnen,
Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar,
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor av dem hon erhöll,
Fann ej heller några tänder.
»Växte uppå mon en fura,
430. Reste sig en gran på kullen,
Fanns en silverkvist i furan,
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor därav åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.
»Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
440. För att skogar genomströva,
Tåga fram vid svedjebranter,
Irra kring de öde moar;
Vackert bjöd hon björnen vandra,
Sedigt sig på färden skicka,
Och förnöta fröjdetiden,
Glädjens dagar genomleva
Uppå kärr och uppå höjder,
Fjärran hedars tummelplatser,
Utan skor om sommarn vandra,
450. Utan strumpor under hösten,
Men den sämre tiden vistas,
Under vinterkylan dväljas
I en stuga, byggd av häggar,
Vid en rand av skogens barrslott,
Vid den sköna granens fötter,
Uti enrissnårets gömma,
Under täcken fem av ylle,
Under åtta mjuka mantlar: —
Det är där jag fått mitt byte,
460. Där jag detta vildbråd hämtat.»
Så det unga folket sade,
Så det gamla folket talte:
»Hur var skogen nu så givmild,
Skogen givmild, öknen gynnsam,
Hur bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio,
Att han gav sin egen älskling,
Att sin honung skatt han avstod;
Fälldes Otso medsett jaktspjut,
470. Eller blev med pil han träffad?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Mycket givmild var oss skogen,
Givmild skogen, gynnsam öknen,
Lätt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.
»Mielikki, den väna skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,
480. Skogens lilla tjänsteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan,
Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pälsöns stränder.
»När till slut jag hunnit stället,
490. När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blev ej träffad utav skottet:
Själv han halkade från grenen,
Snavade mot barrträdskvistar;
Bröstet revs av granrisruskor,
Buken blev av kvistar uppfläkt.»
Detta talte han därjämte,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, du min älskling,
500. Du min fågel, du min kärlek!
Giv oss nu din huvudbonad,
Låt nu dina betar fara,
Lämna dina glesa tänder,
Giv oss dina breda käftar!
Bliv ej heller alltför ledsen
Om du kanske nu får höra
Benen i ditt huvud braka,
Dina tänder häftigt skallra!
»Näsan tar jag nu av björnen
510. Till min förra näsas fromma,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Örat tager jag av björnen
Till mitt förra öras båtnad,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.
»Ögat tager jag av björnen
Till mitt förra ögas bistånd,
Tar det icke helt och hållet,
520. Icke heller till mitt enda.
»Pannan tager jag av björnen
Till min förra pannas tillhjälp,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Munnen tager jag av björnen
Till min förra muns förstärkning,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Tungan tager jag av björnen
530. Till min förra tungas fyllnad,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjälte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin järnhand!»
Icke kom där någon annan,
540. Icke fanns en sådan hjälte:
Själv han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin järnhand.
Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, skogens äpple,
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,
550. Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning,
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist,
Till en rymligare bostad.
»Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja färden,
Gå förbi vår svinhjords vägar,
Över gårdens grisars stigar,
Till den skogbevuxna kullen,
560. Upp emot det höga berget,
Till en tall med yvig krona,
Till en fura, hundragrenig!
Gott det är dig där att vara,
Ljuvligt att din tid förnöta:
Boskapshjordens klockor klinga,
Skällor ljuda i din närhet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Återvände nu till hemmet,
Och det unga folket sade,
570. Så den sköna skaran talte:
»Säg oss, vart du bragt ditt byte,
Vart du förde villebrådet:
Har du det på isen lämnat,
Har du dränkt det uti stöpet,
Kastat det i kärrets gyttja,
Eller grävt det ner i sandmon?»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar dessa ord och säger:
»Ej jag det på isen lämnat,
580. Icke dränkt det uti stöpet:
Hundar hade då det bortfört,
Luftens fåglar det besudlat;
Ej jag kastat det i kärret,
Eller grävt det ner i sandmon:
Maskar hade där förstört det,
Svarta myror ätit upp det.
»Dit jag bragte villebrådet,
Dit jag fört mitt ringa byte:
På den gyllne kullens hympel,
590. Upp på kopparåsens skuldror,
I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig,
På den största bland dess kvistar,
På den yvigaste grenen,
Till en fröjd för alla mänskor,
Till förnöjelse för vandrarn.
»Tänderna jag vänt mot öster,
Riktat ögonen mot väster,
Men ej alltför högt i toppen —
600. Vore de för nära toppen,
Kunde de av stormen skadas,
Genom vårens vind fördärvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken,
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,
610. Till ett glättigt slut på dagen.
Sade gamle Väinämöinen,
Fällde själv ett ord och talte:
»Håll nu eld, du pärtblossklyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.»
Därpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje kvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt kväde,
620. Yttrade till sist i sången:
»Giv, o Gud, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna,
Att på samma vis man fröjdas
Och på lika sätt sig skickar
Vid den starke gossens bröllop,
Vid den ludnes glada högtid!
»Giv, o Jumala, beständigt,
Sanne skapare, förunna,
Att i skogen vägar stakas,
630. Att i träden märken huggas
För värt goda jägarfölje,
För vår stora mannaskara!
»Giv, o Jumala, beständigt,
Sanne skapare, förunna,
Att här Tapios horn må ljuda,
Skogens pipa må förnimmas
Uppå dessa ringa gårdar,
Dessa trånga boningsplatser!
»Dagen om man så må sjunga,
640. Kvällarna igenom jubla
Här på detta stora fastland,
Här i Suomis vida bygder,
Bland den skara som nu växer,
Bland den ungdom som nu uppgår!»
Till den kulna byn en tidning,
Om att Väinölä sig hämtat,
Kalevala undansluppit
Alla dit utsända plågor,
De förut ej kända krämpor.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Vredgas svårliga häröver,
10. Yttrar dessa ord och säger:
»Jag ett annat medel känner,
Vet ännu en annan utväg:
Björnen jagar jag från sandmon,
Hetsar ödemarkens kroktass
Uppå Väinö-hemmets boskap,
Hjordarna i Kalevala!»
Björnen drev hon upp från sandmon,
Upp från ofruktbara marker
In på Väinö-hemmets sveder,
20. Kalevalas betesplatser.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Hamra nu åt mig ett jaktspjut,
Smid en udd med trenne kanter,
Gör därtill ett skaft av koppar!
Ty en björn här måste fångas,
Fällas bör lurvhårig Otso,
Så att icke mina hästar,
30. Mina ston han överfaller,
Mina boskapshjordar dödar,
Mina kor kring fältet skingrar.»
Smeden smidde nu ett jaktspjut,
Icke kort, och långt ej heller,
Medelmåttigt gjordes spjutet:
Uppå kanten av dess järnspets
Stod en varg, en björn vid udden,
Och en älg vid bettets fogning,
Uppå skaftet sprang en fåle,
40. Och en ren lopp fram vid knoppen.
Snö sig sänkte nu till jorden,
Föll i lätta, fina flingor,
Lik en tackas ull om hösten,
Lik en hares hår om vintern;
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
Björnjägarens
sång.
v. 47—144.
»Nu mig göres lust i hågen,
Lust att Metsola besöka,
Träda in hos skogens döttrar,
50. I de blåa jungfrurs gårdar.
»Nu jag går ur männers skara
Ut till yttre värv i skogen:
Tag mig till din man, du vildmark,
Tapio, välj mig till din hjälte,
Hjälp mig nu att lyckan finna
Och att skogens sköna fälla!
»Mielikki, du skogsvärdinna,
Tellervo, du Tapios hustru!
Lägg nu band på dina hundar,
60. Håll tillbaka dina valpar
I det tryomvuxna skjulet,
I den lilla ekträdskojan!
»Vackre Otso, skogens äpple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas,
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött,
Att de aldrig mig beröra,
70. Ej av hast ens vid mig snudda.
»Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tuvan,
Lägg dig på den sköna klippan,
Där omkring dig furor buga,
Granar kring ditt huvud susa;
Så du där må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet järpen rör sig,
80. Gåsen liggande sig vänder!»
Nu den gamle Väinämöinen
Hörde hunden börja skälla,
Hörde ren sin spårhund gläfsa
På plirögats egna gårdar,
Vid den tvära nosens koja,
Yttrade ett ord och sade:
»Göken ren jag trodde gala,
Trodde kärleksfågeln sjunga,
Men det var dock icke göken,
90. Icke sjöng en kärleksfågel:
Ty det är min goda jakthund,
Är det ypperliga djuret,
Som vid björnens stugdörr stannat,
Vid den sköne mannens hemgård.»
Gamle trygge Väinämöinen
Stötte nu på själva björnen,
Undanvräkte sidenbädden,
Slog omkull det gyllne lägret,
Höjde nu sin röst och sade,
100. Yttrade de ord som följa:
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Lovar, skapare, dig ensam,
Att åt mig du björnen givit,
Skänkt mig skogens guld till byte!»
Och han såg uppå sin älskling,
Yttrade ett ord och sade:
»Du min Otso, du min ende,
O du honungstass, du sköne,
Bli ej ens på skämt förtörnad!
110. Jag var icke den dig fällde:
Själv du halkade från grenen,
Snavade mot barrträdskvistar,
Sönderslet din benbeklädnad,
Rev din gråa rock av granris;
Halt det ute är om hösten,
Skum är dagen, himlen mulen!
»O du gyllne gök i skogen,
Med det lurvigt sköna håret!
Lämna nu ditt hem åt kölden,
120. Låt din bostad öde ligga,
Övergiv din björkriskoja,
Ditt av kvistar byggda ide;
Giv dig ut, du vittberömde,
Börja färden, skogens stolthet,
Vandra framåt, lätt på foten,
Skynda bort i blåa strumpor,
Bort från dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala stigar,
Till en skara utav kämpar,
130. Till ett samkväm utav karlar!
Illa ej man där blir fägnad,
Ömkligt icke där man lever:
Ty med honung man bespisas,
Nybryggt mjöd där bjuds att dricka
Åt de främmande som komma,
Gäster, som besöka stället!
»Vandra, såsom ock du vandrar,
Bort från detta trånga näste,
Träd inunder frejdad takås,
140. Under takets sköna fogning!
Skrid på snön med samma lätthet
Som ett näckrosblad på vågen;
Sväva över skogens ruskor
Lätt som ekorrn uppå grenen!
Därpå framgår Väinämöinen,
Den ovanskelige sångarn,
Spelande igenom lunder,
Under högljudd klang på moar,
Vandrar med den ädle gästen,
150. Kommer med den hårbeklädde;
Spelet höres in i stugan,
Klangen ända under taket.
Folket yttrade i stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Hören detta ljud där ute,
Dessa toners klang ur skogen,
Detta läte av en korsnäbb,
Av en Tapio-tärnas pipa!»
Gamle trygge Väinämöinen
160. Hann omsider själv till gården.
Folket störtade ur stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Är vårt guld på vandring redan,
Har vårt silver anträtt färden,
Nalkas nu den dyra skatten,
Är på väg vår ädla penning?
Gav vår skog oss honingätarn,
Gav sitt lodjur skogens herre,
Då med sång I återvänden,
170. Jublande på skidor kommen?»
Gamle Väinämöinen svarar:
»Uttern har oss blivit given,
Jumala sitt vildbråd skänkt oss
Till ett sång- och samtalsämne;
Därför nu med sång vi nalkas,
Komma jublande på skidor.
»Dock, en utter är det icke,
Ej en utter, ej ett lodjur:
Den berömde själv sig närmar,
180. Skogens stolthet är på vandring,
Gamle mannen framåt tågar,
Nalkas nu i klädesrocken;
Om vår gäst är efterlängtad,
Så må alla dörrar uppslås,
Men är gästen ovälkommen,
Må man dem med omsorg stänga!»
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
»Hell dig Otso, du som kommit,
190. Hell dig honungstass, som vandrat
Hit till dessa rena gårdar,
Dessa sköna boningsplatser!
»Längtat har jag all min livstid,
Hoppats all min blomningsålder
Att få höra Tapio-hornet,
Höra skogens pipa ljuda,
Och att skogens guld må komma,
Ödemarkens silver nalkas
Hit till dessa trånga gårdar,
200. Dessa ganska smala vägar.
Likt ett bördigt år jag väntat,
Motsett det likt sommarskörden,
Liksom skidan väntar nysnö,
Eller hoppas uppå halka,
Liksom mön sin fästman väntar,
Tärnan, rodnande, en make.
»Varje kväll jag satt vid fönstret,
Alla mornar uppå trappan,
Hela veckor invid grinden,
210. Månader vid boskapsvägen,
Långa vintrar under skjulen;
Kvar jag stod tills snön var hårdnad,
Tills den hårda snön blev uppsmält,
Marken bar och gruset synligt,
Gruset överhöljt av mylla,
Myllan gräsbetäckt omsider.
Varje morgon så jag tänkte,
Dagligen mig själv jag sporde:
»Var har björnen nu fördröjt sig,
220. Skogens älskling sig försinkat?
Månne han till Estland vandrat,
Lunkat bort från Suomi-landet?»
Därpå gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Vart skall jag den komne föra,
Vart den gyllne gästen leda?
Skall han bringas in i ladan,
I det halmuppfyllda skjulet?»
Folket svarade och sade:
230. Så den sköna skaran talte:
»Dit må nu den komne föras,
Gyllne gästen beledsagas:
Under vida frejdad takås,
Under sparrens sköna resning;
Där är maten i beredskap,
Och på dryckesvaror tillgång,
Stugans golv är skurat redan,
Sopad är varenda tilja,
Alla kvinnor äro klädda
240. Uti rena helgdagsdräkter,
Bära sköna huvudsmycken,
Dukar av den största vithet.»
Därpå gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Otso, du min lilla fågel,
Du min honungstass, mitt knyte,
Alltjämt måste du här vandra,
Över mark och moar tåga!
»Börja nu, mitt guld, din vandring,
250. Giv dig ut på väg, min älskling,
Tåga stolt i svarta strumpor,
Skrid, du klädesbyxa, framåt,
Närma dig på mesens vägar,
Träd på sparvens vandringsstigar
Under fem släthuggna sparrar,
Under bjälkar sex i stugan!
»Sen nu till, I arma kvinnor,
Att ej fänaden förskräckes,
Ej den klena hjorden rädes,
260. Ej värdinnans boskap skadas,
När i stugan Otso kommer,
Sticker in den ludna nosen.
»Gossar, given rum i farstun,
Flickor, stån ej framför dörren,
När i stugan hjälten träder,
När den stolte hit sig närmar.
»Du min Otso, skogens äpple,
Skogens skönhet, o du trinde!
Var ej skygg för våra flickor,
270. Räds ej för de lockomhöljda,
Bry dig ej om våra kvinnor,
Frukta ej de strumpbeklädda!
Allt vad kvinna är i stugan
Skall sig draga längst i ugnsvrån,
När i stugan mannen träder,
När den raske gossen kommer.»
Sade gamle Väinämöinen:
»Frid, o Gud, jämväl här inne
Under vida frejdad takås,
280. Under sparrens sköna resning!
Var skall nu min skatt jag lämna,
Var skall nu den ludne läggas?»
Folket svarade och sade:
»Hell dig, hell dig, du som kommit!
Dit må du din fågel föra,
Dit den gyllne beledsaga:
Fram till furuplankans ända,
Upp till hörnet av vår järnbänk,
Att hans päls kan undersökas,
290. Att vi få hans hår beskåda!
»Bry dig ej därom, min Otso,
Tag det icke alltför illa,
Att din päls man undersöker,
Att ditt hår man vill beskåda;
Icke skall din päls fördärvas,
Ej ditt ludna skinn skall tagas
Till en dräkt för usla männer,
Till eländigt folks beklädnad.»
Därpå gamle Väinämöinen
300. Drager pälsen av från björnen,
Hänger den på visthusskullen,
Lägger köttet ner i kitteln,
Det förgyllda kopparkärlet,
Grytan med dess kopparbotten.
Grytorna på elden stodo,
Kopparkärlen över lågan,
Packade och överfulla
Av det rikeliga köttet;
Salt var även strött däröver,
310. Som från fjärran hämtat blivit;
Saltet hämtat var från Tyskland,
Bortom vattnen ovan Dvina,
Rott igenom Suolasalmi,
Lossat slutligen ur skeppet.
Sedan köttet kokat blivit,
Kittlarna från elden tagits,
Bragtes nu det sköna bytet,
Fördes skogens vackra korsnäbb
Till det långa bordets ända,
320. Lades upp i gyllne koppar,
För att här på mjödet smutta,
På det goda ölet smaka.
Stugans bord var gjort av furu,
Alla fat av koppar gjutna,
Alla skedar utav silver,
Alla knivskaft guldbeslagna;
Råga täckte alla käril,
Fatens bräddar höjda blivit
För att rymma skogens gåva,
330. Ödemarkens gyllne byte.
Därpå gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Kullens gubbe, du med guldbröst,
Värd i Tapiolas gårdar!
Metsolas honungsrika moder,
Skogens vänliga värdinna!
Son av Tapio, du rene,
Snygge man i röda mössan!
Tellervo, du Tapios tärna,
340. Och du Tapios hela skara:
Kommen till er oxes bröllop,
Till den ludnes högtidsmåltid!
Nog här finnes till att äta,
Till att äta, till att dricka,
Att för egen del sig pläga
Och att ut i byn fördela!»
Folket svarar då och säger,
Så den sköna skaran talar:
»Var är Otso född och boren,
350. I sin dyra päls uppvuxen?
Månne han på halmen föddes,
Växte upp på bastugolvet?»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
Björnens
ursprung.
v. 355—458.
»Otso föddes ej på halmen,
Ej på agnar i en ria;
Där är Otso född och boren,
Där är honungstassen fostrad:
Nära månen, invid solen,
360. Uppå Karlavagnens skuldror,
Uti luftens jungfrurs närhet,
Hos naturens sköna döttrar.
»Gick vid luftens rand en jungfru,
Vandrade vid himlens navle,
Utmed kanten av en molnsky,
Långsmed himlafästets gränser,
Klädd i himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,
Bar en korg med ull i handen,
370. Höll en hårask under armen.
Ullen fällde hon i vattnet,
Släppte håret ner i vågen;
Detta skvalpades av vinden,
Gungades av vädrets fläktar,
Vaggades av vattnets ångor,
Drevs av vågor upp mot stranden
Av den saftuppfyllda skogen,
Av den honungsrika udden.
»Mielikki, den väna skogsfrun,
380. Tapiolas trägna kvinna,
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg av lönnträd,
I en prydlig, vacker vagga,
Lyfte sedan lindebanden,
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största kvist av trädet,
390. Vid den lummigaste grenen.
»Nu hon vaggade den käre,
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona,
Under tallens vida grenar:
Där hon fostrade sin Otso,
Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.
»Otso frodades och växte,
400. Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna,
Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med naglar.
Mielikki, den väna skogsfrun,
Tog till orda själv och sade:
»»Klor jag ville honom giva,
410. Skulle honom tänder skaffa,
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedreve.»
»Otso nu med ed försäkrar,
Uppå skogsfruns knän han svärjer,
Inför Gud, den uppenbare,
Under allbehärskarns anlet’,
Att ej någon skada göra,
Att ej onda dåd föröva.
»Mielikki, den goda skogsfrun,
420. Tapiolas trägna kvinna,
Vandrade att tänder hämta,
Gick att söka klor åt björnen,
Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar,
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor av dem hon erhöll,
Fann ej heller några tänder.
»Växte uppå mon en fura,
430. Reste sig en gran på kullen,
Fanns en silverkvist i furan,
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor därav åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.
»Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
440. För att skogar genomströva,
Tåga fram vid svedjebranter,
Irra kring de öde moar;
Vackert bjöd hon björnen vandra,
Sedigt sig på färden skicka,
Och förnöta fröjdetiden,
Glädjens dagar genomleva
Uppå kärr och uppå höjder,
Fjärran hedars tummelplatser,
Utan skor om sommarn vandra,
450. Utan strumpor under hösten,
Men den sämre tiden vistas,
Under vinterkylan dväljas
I en stuga, byggd av häggar,
Vid en rand av skogens barrslott,
Vid den sköna granens fötter,
Uti enrissnårets gömma,
Under täcken fem av ylle,
Under åtta mjuka mantlar: —
Det är där jag fått mitt byte,
460. Där jag detta vildbråd hämtat.»
Så det unga folket sade,
Så det gamla folket talte:
»Hur var skogen nu så givmild,
Skogen givmild, öknen gynnsam,
Hur bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio,
Att han gav sin egen älskling,
Att sin honung skatt han avstod;
Fälldes Otso medsett jaktspjut,
470. Eller blev med pil han träffad?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Mycket givmild var oss skogen,
Givmild skogen, gynnsam öknen,
Lätt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.
»Mielikki, den väna skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,
480. Skogens lilla tjänsteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan,
Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pälsöns stränder.
»När till slut jag hunnit stället,
490. När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blev ej träffad utav skottet:
Själv han halkade från grenen,
Snavade mot barrträdskvistar;
Bröstet revs av granrisruskor,
Buken blev av kvistar uppfläkt.»
Detta talte han därjämte,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, du min älskling,
500. Du min fågel, du min kärlek!
Giv oss nu din huvudbonad,
Låt nu dina betar fara,
Lämna dina glesa tänder,
Giv oss dina breda käftar!
Bliv ej heller alltför ledsen
Om du kanske nu får höra
Benen i ditt huvud braka,
Dina tänder häftigt skallra!
»Näsan tar jag nu av björnen
510. Till min förra näsas fromma,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Örat tager jag av björnen
Till mitt förra öras båtnad,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.
»Ögat tager jag av björnen
Till mitt förra ögas bistånd,
Tar det icke helt och hållet,
520. Icke heller till mitt enda.
»Pannan tager jag av björnen
Till min förra pannas tillhjälp,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Munnen tager jag av björnen
Till min förra muns förstärkning,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Tungan tager jag av björnen
530. Till min förra tungas fyllnad,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjälte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin järnhand!»
Icke kom där någon annan,
540. Icke fanns en sådan hjälte:
Själv han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin järnhand.
Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, skogens äpple,
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,
550. Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning,
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist,
Till en rymligare bostad.
»Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja färden,
Gå förbi vår svinhjords vägar,
Över gårdens grisars stigar,
Till den skogbevuxna kullen,
560. Upp emot det höga berget,
Till en tall med yvig krona,
Till en fura, hundragrenig!
Gott det är dig där att vara,
Ljuvligt att din tid förnöta:
Boskapshjordens klockor klinga,
Skällor ljuda i din närhet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Återvände nu till hemmet,
Och det unga folket sade,
570. Så den sköna skaran talte:
»Säg oss, vart du bragt ditt byte,
Vart du förde villebrådet:
Har du det på isen lämnat,
Har du dränkt det uti stöpet,
Kastat det i kärrets gyttja,
Eller grävt det ner i sandmon?»
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar dessa ord och säger:
»Ej jag det på isen lämnat,
580. Icke dränkt det uti stöpet:
Hundar hade då det bortfört,
Luftens fåglar det besudlat;
Ej jag kastat det i kärret,
Eller grävt det ner i sandmon:
Maskar hade där förstört det,
Svarta myror ätit upp det.
»Dit jag bragte villebrådet,
Dit jag fört mitt ringa byte:
På den gyllne kullens hympel,
590. Upp på kopparåsens skuldror,
I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig,
På den största bland dess kvistar,
På den yvigaste grenen,
Till en fröjd för alla mänskor,
Till förnöjelse för vandrarn.
»Tänderna jag vänt mot öster,
Riktat ögonen mot väster,
Men ej alltför högt i toppen —
600. Vore de för nära toppen,
Kunde de av stormen skadas,
Genom vårens vind fördärvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken,
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,
610. Till ett glättigt slut på dagen.
Sade gamle Väinämöinen,
Fällde själv ett ord och talte:
»Håll nu eld, du pärtblossklyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.»
Därpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje kvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt kväde,
620. Yttrade till sist i sången:
»Giv, o Gud, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna,
Att på samma vis man fröjdas
Och på lika sätt sig skickar
Vid den starke gossens bröllop,
Vid den ludnes glada högtid!
»Giv, o Jumala, beständigt,
Sanne skapare, förunna,
Att i skogen vägar stakas,
630. Att i träden märken huggas
För värt goda jägarfölje,
För vår stora mannaskara!
»Giv, o Jumala, beständigt,
Sanne skapare, förunna,
Att här Tapios horn må ljuda,
Skogens pipa må förnimmas
Uppå dessa ringa gårdar,
Dessa trånga boningsplatser!
»Dagen om man så må sjunga,
640. Kvällarna igenom jubla
Här på detta stora fastland,
Här i Suomis vida bygder,
Bland den skara som nu växer,
Bland den ungdom som nu uppgår!»
| ← Sång 45. | Upp till början av sidan. | Sång 47. → |