Kameliadamen/Kapitel 04

←  Kapitel 3

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 4

Kapitel 5  →

4.

Två dagar senare var auktionen avslutad. Den hade inbragt hundrafemtio tusen francs.

Fordringsägarna hade delat två tredjedelar därav emellan sig, och släktingarna, som endast utgjordes av en syster, ärvde återstoden.

Systern hade gjort stora ögon, då lagkarlen skrev och underrättade henne, att hon ärvt femtio tusen francs.

Det var sex eller sju år sedan denna unga flicka sett sin syster, som försvunnit en dag, utan att man varken av henne eller andra hört minsta enskildheter om hennes liv allt ifrån det ögonblicket.

Hon hade alltså brådskande skyndat till Paris, och Marguerites bekanta blevo mycket förvånade, när de fingo se, att hennes enda arvinge var en grann, duktig lantflicka, som aldrig förr lämnat sin by.

Hennes lycka var gjord i ett enda tag, utan att hon ens visste, från vilken källa denna oväntade rikedom förskrev sig.

Jag har sedan hört, att hon återvände till sin hembygd, djupt bedrövad över systerns död, men dock i någon mån tröstad av den fördelaktiga kapitalplacering hon genom arvet gjort.

Alla dessa omständigheter, som talats om i Paris, denna skandalernas moderstad, började sjunka i glömska, och jag hade nästan själv glömt min andel i saken, då en ny händelse inträffade, som gjorde mig bekant med Marguerites liv och upplyste mig om så rörande detaljer, att jag fick lust att skriva ner denna historia och även skrev den.

Den tomma våningen, blottad på alla sina sålda möbler, hade stått att hyra i tre eller fyra dagar, då det en morgon ringde på min dörr.

Min betjänt eller snarare min portvakt, som tjänstgjorde som betjänt, gick och öppnade och kom in med ett kort, sägande, att den som lämnat det, bad att få tala med mig.

Jag kastade en blick på kortet och läste de båda orden:

Armand Duval.

Jag letade i minnet efter, var jag förr sett detta namn, och påminde mig första sidan i ”Manon Lescaut”.

Vad kunde väl han, som gett denna bok åt Marguerite, vilja mig? Jag sade till, att han genast skulle släppas in.

Jag varseblev då en lång, blek, ljushårig ung man, klädd i resdräkt, som han icke tycktes lagt av på några dagar och icke ens gjort sig besvär att borsta vid ankomsten till Paris, ty han var alldeles dammig.

Herr Duval var starkt upprörd och gjorde ingen ansträngning att dölja sin rörelse, utan det var med tårar i ögonen och en darrning i rösten som han sade:

— Jag ber om ursäkt, min herre, att jag besvärar er och i denna dräkt; men oberäknat att man icke så mycket generar sig jämnåriga och karlar emellan, längtade jag så att få träffa er i dag, att jag icke ens gav mig tid att taga in på hotellet, dit jag skickat mina kappsäckar, utan genast skyndade hit, rädd att icke träffa er, fastän det är så tidigt.

Jag bad herr Duval slå sig ner bredvid brasan, vilket han gjorde, i det han drog en näsduk ur fickan och ett ögonblick dolde sitt ansikte däri.

— Ni undrar väl, återtog han sorgset suckande, vad er okände gäst kan vilja er vid en sådan tid, i en sådan dräkt och gråtande, som han gör? — Jag kommer helt enkelt för att be er om en stor tjänst.

— Tala, herr Duval, jag står helt och hållet till ert förfogande.

— Ni var ju närvarande vid auktionen efter Marguerite Gautier?

Vid detta namn blev sinnesrörelsen, som den unge mannen ett ögonblick bekämpat, honom övermäktig, och han var tvungen att sätta händerna för ögonen.

— Jag måste förefalla er bra löjlig, tillade han, jag ber er ännu en gång om ursäkt, och var försäkrad, att jag aldrig skall glömma det tålamod, varmed ni värdigats lyssna till mig.

— Herr Duval, svarade jag, om den tjänst, jag tycks kunna göra er, är ägnad att lugna den sorg, ni lider, så ber jag er skyndsamt säga mig, vari den består, och jag skall med glädje göra allt, vad jag kan.

Den unge mannens smärta väckte mitt deltagande, och jag ville gärna visa honom vänlighet.

Han sade då:

— Ni köpte ju något på Marguerites auktion?

— Ja, en bok.

— Manon Lescaut?

— Alldeles riktigt.

— Har ni boken kvar ännu?

— Den är i min sängkammare.

Vid denna underrättelse tycktes en sten falla från Armand Duvals hjärta, och han tackade mig, som om jag redan gjort honom en tjänst genom att behålla boken.

Jag steg upp, gick in i sängkammaren efter boken och lämnade honom den.

— Det är den, utbrast han, seende på tillägnan på titelbladet och bläddrande igenom boken, det är den.

Och två stora tårar föllo ned på bladen.

— Nå väl, min herre, sade han och lyfte upp huvudet emot mig, utan att ens längre söka dölja, att han gråtit och var färdig att gråta igen, håller ni mycket på den här boken?

— Varför frågar ni det?

— Därför att jag kommer för att be er avstå den åt mig.

— Förlåt min nyfikenhet, sade jag då; men det är således ni, som gett den åt Marguerite Gautier?

— Jag själv.

— Boken tillhör er, herr Duval, tag igen den — det gläder mig att kunna återställa den till er.

— Men, återtog han förlägen, det är väl det minsta, att jag betalar er, vad den kostat.

— Tillåt mig erbjuda er den. Kostnaden för en enda bok på en sådan auktion är en bagatell, och jag kommer icke längre ihåg, hur mycket jag betalade för denna.

— Ni betalade hundra francs.

— Det är sant, sade jag, i min tur förlägen, hur vet ni det?

— Det är mycket enkelt. Jag hoppades anlända till Paris i tid för Marguerites auktion, och jag kom först i morse. Jag ville ovillkorligen ha en sak, som tillhört henne, och jag skyndade till auktionskommissarien och bad honom visa mig listan på de sålda sakerna och köparnas namn. Jag såg, att den där boken blivit köpt av er, jag beslöt att be er avstå den åt mig, fastän det pris, ni betalat för den, lät mig frukta, att ni själv fäst någon hågkomst vid ägandet av denna bok.

Då Armand yttrade detta, var det synbarligen med en farhåga för, att jag känt Marguerite på samma sätt, som han känt henne.

Jag skyndade mig att lugna honom.

— Jag kände endast fröken Gautier till utseendet, sade jag. Hennes död gjorde på mig det intryck, som en vacker kvinnas död alltid gör på en ung man, vilken tyckte om att möta henne. Jag ville köpa något på auktionen efter henne, och jag envisades att bjuda över på den där boken, varför vet jag icke själv, för nöjet att förarga en herre, som hårdnackat höll i sig och tycktes trotsa mig att komma i besittning av den. Jag upprepar alltså, herr Duval, att boken är till ert förfogande, och jag ber er än en gång taga emot den, så att ni icke må ha fått den av mig på samma villkor, som jag fått den av en auktionskommissarie, och på det att den för oss må bli inseglet på en längre bekantskap och förtroligare förbindelser.

— Gott, min herre, sade Armand, i det han tryckte min hand, jag tar emot, och jag skall vara er tacksam hela mitt liv.

Jag hade stor lust att fråga Armand om Marguerite, ty bokens tillägnan, den unge mannens resa, hans iver att komma i besittning av ”Manon Lescaut” retade min nyfikenhet. Men jag var rädd, att om jag gjorde några frågor, skulle det se ut, som om jag sagt nej till hans pengar bara för att ha rättighet att blanda mig i hans angelägenheter.

Det var, som om han gissat till min önskan, ty han sade:

— Ni har läst boken?

— Från början till slut.

— Vad var er tanke om de båda raderna, som jag skrivit?

— Jag förstod genast, att den stackars flickan, åt vilken ni gav denna bok, i edra ögon icke tillhörde den vanliga kategorien, ty jag ville icke i dessa rader endast se en banal komplimang.

— Och ni hade rätt. Hon var en ängel. Se här, sade han, läs det här brevet.

Och han räckte mig ett papper, som tycktes ha varit läst många gånger.

Jag vek upp det, och dess innehåll lydde som följer:

”Käre Armand, jag har fått ert brev, ni är alltjämt lika god, och jag tackar Gud därför. Ja, min vän, jag är sjuk och lider av en sjukdom, som är obeveklig; men det intresse, ni är nog vänlig att fortfarande visa mig, lindrar mycket mina plågor. Jag skall nog icke leva så länge, att jag får lyckan att trycka den hand, som skrivit det kära brev, jag nyss fått, och vars ord skulle bota mig, om något ännu kunde bota mig. Jag skall aldrig återse er, ty jag är helt nära döden, och hundratals mil skilja er från mig. Stackars vän! Er forna Marguerite är mycket förändrad, och det är kanske bättre, att ni icke får se henne, sådan hon nu är. Ni frågar, om jag förlåter er — ack, av allt mitt hjärta, vännen min, ty det onda ni velat göra mig, var endast ett bevis på den kärlek, ni hyste för mig. Det är nu en månad jag varit sängliggande, och jag håller så mycket på er aktning, att jag varje dag skriver en dagbok över mitt liv allt ifrån det ögonblick, då vi skildes åt, till det ögonblick då jag icke längre skall ha krafter att skriva.

Om det intresse, ni visar mig, är verkligt, Armand, så gå vid er återkomst upp till Julie Duprat. Hon skall lämna er denna dagbok. Ni skall där finna anledningen och ursäkten till allt, vad som tilldragit sig emellan oss. Julie är mycket snäll emot mig; vi prata ofta om er. Hon var här, när ert brev kom — vi gräto tillsammans, när vi läste det.

I händelse ni icke hade låtit höra av er, hade hon i uppdrag att lämna er dessa papper vid er återkomst till Frankrike. Ni är mig ingen tack skyldig därför. Detta återvändande dag för dag till de enda lyckliga ögonblicken i mitt liv har glort mig ofantligt gott, och om ni i denna läsning kan finna en ursäkt för det förflutna, så finner jag för min del en ständig tröst däri.

Jag skulle vilja ge er något, som alltid påminde er om mig, men allt, vad jag har, har lagts beslag på, och jag äger ingenting längre.

Förstår ni, min vän? Jag är döende, och från min sängkammare hör jag ute i salongen stegen av vaktmästaren, som mina fordringsägare placerat där för att ingenting skall bli borttaget, och för att jag icke skall ha någonting kvar, i händelse jag icke skulle dö. Låt oss hoppas, att de avvakta slutet, innan de göra auktion.

Å, vad människorna äro obarmhärtiga! Eller snarare, jag bedrar mig, det är Gud, som är rättvis och obeveklig.

Nå väl, älskade, ni skall komma på auktionen efter mig och köpa något, ty om jag lägger av det minsta föremål åt er, och man finge veta det, skulle man vara i stånd att anklaga er för undansnillande av beslagtagna saker.

Vilket sorgligt liv är det icke jag lämnar!

Vad Gud vore god, om han läte mig få återse er, innan jag dör! Men enligt alla sannolikheter, farväl, min vän; förlåt mig, att jag icke skriver längre, men de som påstå, att de skola bota mig, matta ut mig med åderlåtningar, och min hand vägrar att längre hålla i pennan.

Marguerite Gautier.”

De sista orden voro i själva verket knappast läsliga.

Jag lämnade brevet tillbaka till Armand, som tycktes ha läst igenom det i tankarna, liksom jag läst det på papperet, ty han sade, i det han tog det:

— Vem skulle tro, att en fallen kvinna skrivit detta! Och helt upprörd av sina minnen, betraktade han en stund stilen i brevet och förde det sedan till sina läppar.

— Och när jag tänker på, återtog han, att hon dött, utan att jag fått återse henne, och att jag aldrig skall se henne mer — när jag tänker på, att hon gjort för mig, vad icke en syster skulle gjort, kan jag icke förlåta mig själv, att jag låtit henne dö på det sättet… Död! Död! Med tanken på mig, nedskrivande och viskande mitt namn, min stackars kära Marguerite!

Och lämnande fritt lopp åt sina minnen och sina tårar räckte Armand mig handen och fortsatte:

— Man skulle finna mig mycket barnslig, om man såge mig sörja på detta vis över en sådan kvinna; men man vet icke, vilka lidanden jag förorsakat henne, hur grym jag varit, och hur god och undergiven hon. Jag trodde, det tillkom mig att förlåta henne, och i dag finner jag mig ovärdig den förlåtelse, hon skänker mig. Å, jag ville ge tio år av mitt liv för att en enda timme få gråta vid hennes fötter!

Det är alltid svårt att trösta en sorg, som man icke känner, och likväl hade jag fattat en så livlig sympati för den unge mannen, han gjorde mig med så mycken öppenhet till förtrogen i sin smärta, att jag trodde, mina ord icke skulle vara honom likgiltiga, utan sade:

— Har ni inga släktingar, inga vänner? Hoppas, uppsök dem, och de skola trösta er — jag kan icke göra annat än beklaga er.

— Det är sant, sade han, i det han steg upp och med stora steg började gå av och an i rummet, jag tråkar ut er. Ursäkta mig, jag tänkte icke på, att min sorg icke kan röra er, och att jag besvärar er med en sak, som varken kan eller bör på minsta sätt intressera er.

— Ni missuppfattar mina ord, jag står helt och hållet till er tjänst; jag beklagar endast min oförmåga att trösta er. Om mitt och mina vänners sällskap kan förströ er, om ni med ett ord på något sätt skulle behöva mig, så vill jag, ni skall veta, med vilket nöje jag ställer mig till ert förfogande.

— Förlåt, förlåt, sade han, smärtan gör oss överdrivet känsliga. Låt mig stanna ännu några minuter och hinna torka mina ögon, så att gatans flanörer icke skola nyfiket behöva begapa en stor lång karl, som gråter. Ni har gjort mig mycket lycklig genom att ge mig den här boken; jag vet icke, hur jag någonsin skall kunna infria min skuld.

— Genom att skänka mig en smula av er vän- skap, sade jag, och säga mig anledningen till er sorg. Det är alltid en tröst att berätta sina lidanden.

— Ni har rätt; men i dag har jag allt för stort behov av att gråta, och jag skulle icke kunna få fram annat än osammanhängande ord. En dag skall jag meddela er denna historia, och ni skall se, om jag har skäl att sörja den stackars flickan. Och nu, tillade han, i det han ännu en gång torkade sina ögon och såg sig i spegeln, säg mig nu, att ni icke finner mig allt för enfaldig, och tillåt mig få komma igen och besöka er.

Den unge mannens blick var så god och mild, att jag var nära att omfamna honom.

Vad honom beträffade, så började hans ögon åter bli fuktiga. Han såg, att jag märkte det, och vände bort blicken.

— Seså, mod, sade jag.

— Farväl, mumlade han då.

Och med en oerhörd ansträngning för att icke gråta rusade han snarare än gick ut ur rummet.

Jag lyfte upp gardinen för fönstret och såg honom stiga upp i droskan, som väntade utanför porten; men knappt hade han satt sig, förrän han brast i gråt och dolde ansiktet i näsduken.