Kommentar till strafflagen Kap.20./Historisk öfversigt

←  Förord

Kommentar till strafflagen Kap.20. av Johan C. W. Thyrén

20 Kap. (enligt Lag den 20 Juni 1890).  →

Historisk öfversigt.

I. Rätten före 1734 års Lag.

Genomgående för alla forngermanska rättsregler om tjufnad är den stora strängheten i straffet. Äfven tjufnadens reqvisit är emellertid ganska konstant i de forngermanska rättskällorna. Gemenligen skulle handlingen vid tjufnad rikta sig emot lös sak samt innefatta såväl besittnings- som eganderättskränkning (om det ock stundom förekommer, att en handling uppfattades såsom tjufnad, äfven då blott ettdera af dessa moment förelåg). Konsummationspunkten var vid »handhaft» tjufnad ofta tidigare än i det motsatta fallet, då eganderättskränkningen stundom icke ansågs begången genom blotta bortförandet, utan först genom någon yttre omständighet, som objektiverade tillegnelseuppsåtet (att en tillgripen häst ännu på tredje dagen icke kommit egaren tillhanda, att en tillgripen båt bortförts utom fjorden, der den tillgripits o. s. v.). Ett oundgängligt moment i tjufnadshandlingen var det hemliga utförandet. – Med hänsyn till objektet var skillnaden mellan kulturprodukt och naturprodukt i det hela genomförd, så att endast kulturprodukter voro föremål för tjufnad. Äfven förekom icke sällan ett visst minimivärde såsom reqvisitmoment vid tjufnadsobjektet. – Den forngermanska rättens hufvudsakliga afvikelse från modern rätt, rörande tjufnadsreqvisitet, är sålunda handlingens egenskap af hemlig.

Beträffande tjufnadens struktur använde redan den forngermanska rätten helt allmänt värdet såsom indelningsgrund (ofta kombinerad med tjufnadens egenskap af handhaft eller icke). Qvalificerad var i regeln kreatursstöld och inbrottsstöld; ofta äfven nattlig stöld. Allmän var straffskärpningen vid iteration (till den del icke redan första resan var belagd med dödsstraff). Iterationsbestämmelsen uppstod emellertid stundom så, att det ursprungliga stränga tjufnadsstraffet förbehölls andra resan, och vid första resan ersattes med t. ex. ett mindre kroppsstraff. - Äfven deliktets struktur visar sålunda i de stora dragen en afgjord öfverensstämmelse med modern rätt.

Sådant den Svenska medeltida rättens tjufnadsinstitut. framstår i Lands- och Stadslagarna, företer det i det väsentliga samma bild som i den forngermanska rätten i öfrigt, med undantag af iterationen [jfr. deremot Gotl. I. 38 »Stiel hann siþan en hann merctr ir þau et minna sej þa scal hann hengia» – der antagligen, liksom i flere bestämmelser uti Norsk och Dansk rätt, en äldre ståndpunkt framträder]. Särskildt gäller detta handlingens egenskap af hemlig (jfr. L. L. Edz. 40 ff. med ib. Þi.), och objektets egenskap af kulturprodukt (jfr. ib. B. B. 16 ff.; 25 etc.); äfven den odlade jorden betraktades emellertid såsom tjufnadsobjekt (ib. 27: 2). Qvalificerad är framförallt »gortjufnaden» (kreaturstjufnad) – deremot icke (i L. L. eller St. L.) inbrottsstöld, ej heller nattlig stöld – och i öfrigt förekomma flere straffbarhetsgrader allt efter värdet: den lägsta graden (½ öre eller mindre) afskiljes, derest brottslingen »warder ey faangen widher», såsom snatteri.

Under 1600-talet uppenbarade två lagförslag (1643 och 1665) en stark tendens att recipiera det romerska furtum, genom en väsentlig utvidgning af handling och objekt. Denna åskådning trängde emellertid icke igenom. Fastmera visade rättstillståndet under tiden närmast före 1734 års lag i det hela en utbildning på den gamla grundvalen. Tjufnaden skilde sig sålunda skarpt från åverkan, genom objektets egenskap af kulturprodukt. Tjufnadens karakter af eganderättskränkning fasthölls. Furtum possessionis, som omtalas i L. L. B. 10: 7, hölls fortfarande skildt från tjufnad (jfr. Abrahamsson ad Kp. 10, a och ad Tj. 38, a). Furtum usus, som ursprungligen icke synes hafva skarpt skiljts från tjufnad (jfr. L. L. B. 53; 38, hvilken dock troligen är en presumptionsbestämmelse), tyckes senare hafva mera afsöndrat sig och förts till B. B. 42 (olofligt mjölkande); jfr. Sjöl. 12/6 1667, c. 19. Djur (äfven foglar) i djurgårdar betraktades såsom ockuperade, och sådan oloflig jagt följaktligen såsom tjufnad, K. St. 29/8 1664, § 8. Mera sväfvande var frågan om besittningskränkning. Gränsen mellan förskingring och tjufnad, som ursprungligen lemnats obestämd, (hvilket antagligen sammanhängde dermed, att hufvudvigten i tjufnadsreqvisitet lagts på det med förskingringen gemensamma momentet af hemligt tillegnande) förefaller dock i det hela hafva skärpts (jfr. t. ex. St. L. Kp. 2: 2 med Abrahamsson ad Kp. 9, a). Angående förskingring af embetsmän gåfvos under Carl XI flerfaldiga stränga bestämmelser; likväl hölls äfven detta fall mestadels i sär från tjufnad (jfr. S. Hofr. Res. 16/10 1729, Flintberg V, 643; äfvenså Abrahamsson ad Kg. V, i. f.; deremot visserligen KyrkoL. 1686, 28: 2, som emellertid icke stadgar straffet för kyrkostöld – dödsstraff – enligt Str. O. 1653, § 3). I fråga om hittegods betraktades såsom tjufnad de fall, att upphittaren från början kännt egaren eller, vid tillfrågan, nekat till innehafvet; deremot icke den blotta underlåtenheten att lysa (Abrahamsson ad Tj. 33, b). Enligt K. Pl. 6/12 1697 straffades emellertid tillgrepp af skepp och gods, som sjöfolket öfvergifvit, eller som kommit utan folk i land, såsom tjufnad. Beträffande bodrägt i ordets nuvarande betydelse (i L. L:s språk betyder bodræt att draga egendom ur någons bo genom att locka hans folk till hustjufnad, jfr. Schlyter Gloss. h. l.), gjordes skillnad mellan att make undandrog gemensam egendom, hvilket icke ansågs straffbart; och att make undandrog den andres enskilda egendom, hvilket ansågs såsom tjufnad (Abrahamsson ad Tj. 30). – Beträffande tjufnadshandlingen frånvek man väl icke uttryckligen den gamla fordran, att tjufnad skulle ske lönligen. Men å andra. sidan började uppfattningen af rånet alltmera inskränkas till medelst våld föröfvadt tillgrepp; hvadan osäkerhet rådde för det – visserligen praktiskt vida mindre freqventa – fall, att tillgreppet skett öppet, men utan våld. Antagligen berodde denna förändring på inverkan från utländsk rätt: redan C. C. C. (126, 159) hade uppställt våldet såsom kännetecken på rån och jemte den hemliga stölden erkänt en öppen – högre bestraffad – stöld.

Med afseende på tjufnadsdeliktets struktur hade L. L:s bestämmelser förändrats genom Str. O. 1653 och åtskilliga senare författningar. Snatteriet afskildes fortfarande från stöld (hvilket sistnämnda ord enligt den tidens språkbruk=tjufnad), nu utan afseende på om brottet var »uppenbart». Gränsen var 8 d. smt. (K. Res. 30/5 1698); men iteration inverkade nu, så att andra resan snatteri räknades för stöld (förtärande på stället af frukt i trädgård ansågs jemlikt 5 Mos. 23:24–25,icke straffbart). Äfven stölden indelades fortfarande efter värde, nu blott i två grader (gränsen 60 d. smt.; vid hustjufnad 30 d. smt., K. Pl. 15/2 1720). Den högre graden var belagd med dödsstraff; detsamma gälde om den lägre graden vid tredje resan. Jemte mindre qvalifikationer (t. ex. hustjufnad j. o.; viss tjufnad af hoffolk inom konungens borg, (Hof. Art. 16/12 1687, 59, 70; tillgrepp af vissa publika dokumenter K. Förb. 27/4 1695) funnos några fall, hvilka, oansedt värdet, redan vid första resan voro belagda med dödsstraff: kyrkostöld (Str. O. 1653, § 3); tjufnad från konungen (Hof. Arf. 16/12 1687, 59; jfr. K. B. 4/2 1698), stöld från strandadt båtsfolk (K. Pl. 6/12 1697), vid vådeld (K. Br. 15/11 1698), vid fiendenöd (K. Råds F. 5/4 1714). Inbrott och nattlig stöld (om än ur hus) voro deremot fortfarande icke qvalificerade. – vid samtidig lagföring af tillgrepp på särskilda ställen och tider skulle värdet sammanräknas: K. Br. 9/6 och 27/10 1699. Vid komplott skulle hvarje deltagare svara för tillgreppets hela värde; men vid annan subjektspluralitet, vare sig medgerningsmannaskap eller delaktighet, förfors »efter omständigheternes åtskilnad», K. Br. 29/7 1698, 29/3 1700 (jfr. St. L. Tj. 2 pr., äfven beträffande tjufgömmeri).

II. Förarbetena till 1734 års Lag.

Förarbetena till 1734 års Lag fasthålla i det hela det gamla tjufnadsreqvisitet, utan nämnvärda koncessioner åt den romerskrättsliga uppfattningen. Gränsen mot åverkan är oförändrad. Visserligen förekommer i alla Fsl. bland tjufnadsobjekterna »ollon och nötter», men i alla Fsl. Tj. B. säges uttryckligen, att det är fråga om tillgrepp ur trädgård (t. ex. ännu Fsl. B. 1723, 4: 2 »eller i örtegård, ållon eller nötter»), och i de sista Fsl., hvilkas formulering icke är lika otvetydig, är meningen helt säkert densamma (jfr. ned.). Furtum possessionis förklarades i Fsl. B. B. 1692, 15: 4, antagligen under inflytande af en romerskrättslig åskådning, för stöld eller rån, men redan Fsl. B. B. 1694, 14: 4, öfvergaf denna ståndpunkt och uppställda fallet såsom ett del. sui gen.; sistnämnda uppfattning qvarstår sedan: Fsl. B. B. 1713, 1723 och 1728, 14: 4; 1731, 9: 4. Furtum usus fasthölls ända från början såsom ett del. sui gen. (Fsl. Tj. B. 1696, 4: 5 etc.); äfvenså. hittegodsdeliktet (ib. 8: 6), dervid emellertid den ofvannämnda bestämmelsen (K. Pl. 6/12 1697) om skeppsstöld infördes fr. o. m. Fsl. Tj. B. 1706 (3: 5). Förskingring uppfattades i de första förslagen såsom tjufnad: så ännu i Fsl. Tj. B. 1723, 8: 5, ehuru en motsatt princip redan omfattats af Fsl. H. B. 1718, 10: 10; 13: 4; 14: 6 etc. Den villrådighet, som uppenbarligen rådde i denna fråga, slutade dock med att sistnämnda ståndpunkt i hufvudsak segrade i de sista förslagen (jfr. ned.). Bodrägt undantogs redan i Fsl. Tj. B. 1696, 2: 4, och omfattade lönligt undandragande af makar inbördes samt af barn från föräldrar; i Fsl. M. B. 1731 (41) utvidgas brottssubjektet till bolagsmän. Inbrottet uppställdes från och med Fsl.Tj. B. 1706 (1: 4) såsom ett del. sui gen. (jfr likväl förut Fsl. Högm. Eds. 1696, 27: 7; 31: 9); men inbrottsstölden var ingen qvalifikation (lika litet som i 1734 års M. B.), utan måste behandlas genom kumulation af straffet för inbrottet och straffet för tillgreppet.

I afseende på deliktets struktur anslöto sig de första förslagen ganska nära till då gällande rätt. Snatteri nämndes icke i Fsl. Tj. 1696, men sedan K. Res. 30/5, 1698 mellankommit, afskildes det i alla följande förslag från stöld. Gränsen sattes först, såsom i nämnda K. Res. till 8 d. smt.; från och med Fsl. Tj. B. 1717 höjdes den till 10 d. smt.; i motsats till då gällande rätt, skulle icke andra, utan först tredje resan snatteri öfvergå till stöld. Stölden indelas i de första Fsl., lika med då gällande Str. O. 1653, i två grader efter en värdegräns af sextio (från och med Fsl. Tj. B. 1717: ett hundra) d. smt.; den högre graden var belagd med ovillkorligt dödsstraff, och detsamma gälde om tredje resans stöld oansedt värdet. Men från och med Fsl. M. B. 1729 mildras bestämmelserna så, att denna värdegräns fick betydelse först vid tredje resan: endast stöld, som på en gång utgjorde tredje resan och i värde gick öfver 100 d. smt., belades med dödsstraff. Af qvalifikationer innehölls flertalet af dem, som sedan upptogos i Lagen (äfvensom några derutöfver) redan i Fsl. Tj. B. 1706, hvilket för öfrigt utmärkte sig för stränghet. Denna mildrades emellertid småningom, och sådana qvalifikationsbestämmelserna fixerades i Fsl. M. B. 1729, öfverensstämde de i det närmaste med 1734 års Lag.

III. Tjufnadsinstitutet i 1734 års Lag.

A. Det allmänna tjufnadsreqvisitet.

Tjufnadens objekt är kulturprodukt, i motsats till åverkan å naturprodukter (jfr. B. B. K. 10 etc.). »Ollon och nötter»; som nämnas M. B. 40: 5 bland tjufnadsobjekterna, åsyftas här troligen blott såvida de förekomma. i trädgårdar etc.; detta framgår dels af stadgandets historiska tillkomst (jfr ofv.), dels af det i M. B. gjorda tillägget: »är thet mindre; tå bötes, som om snatteri sägs» (af annan mening Flintberg h. l. och öfverhufvud den senare uppfattningen i praxis, jfr Tablå s. 209). I motsatta riktningen inneburos undantag (ͻ: tillgrepp af kulturprodukter, som behandlades såsom åverkan) i M. B. 43: 5 jfr. B. B. 9: 6 (insläppande af fä i åker eller äng), B. B. 8: 1 (tillgrepp från grannes åker eller ängsteg i visst fall, men jfr. K. B. »/l 1766, Flintberg V, 565): tvifvelsutan betraktades äfven tillgrepp af planterade prydnadsträd o. d. icke såsom tjufnad, utan såsom åverkan (jfr K. F. 1/8 1805, 64 m. 1) o. s. v. Tillgrepp af bi å annans egor behandlades såsom hittegodsdelikt (M. B. 48: 4). Furtum possessionis utgjorde icke stöld (B. B. 9: 4); icke heller furtum usus (M. B. 43: 3 jfr. B. B. 28: 9; H. B. 10: 12: 4; 13: 3): fordran på eganderättskränkning ingick sålunda i reqvisitet. Jagt i djurgårdar betraktades emellertid fortfarande som tjufnad (Flintberg V, 571). Förskingring skildes i de flesta fall från tjufnad (Ä. B. 9: 7; H. B. 10: 7: 11: 4; 12: 4, 12 etc.), hvilket senare brott förutsatte besittningskränkning; undantag voro, jemlikt M. B. 42, hustjufnad (jfr Ä. B. 9: 7 i. f.); tillgrepp af skeppare, forman eller deras folk, af gästgifvare eller krögare och deras hjon (B. B. 28: 12); i viss mån äfven svikligt fråntagande från barn eller afvita; »depositum clausum» (H. B. 12: 3 i. f.); »depositum miserabile» (H. B. 12: 10). I fråga om objekter utom besittning gälde bestämmelserna om hittegods (M. B. 48, hvilka visserligen inneburo strängare straff för olofligt tillegnande af hittegods än för snatteri, Flintberg V, 667); men det förstnämnda fallet, tillgrepp af »thet skiep, eller gods, som utan folk til lands kommit» (ib. 42: 5) icke blott behölls såsom tjufnad, utan qvalificerades. Bodrägt afskildes i M. B. 51 och ställdes under arbiträr bestraffning (om reqvisitet jfr. ofv.); bodrägt synes hafva antagits, äfven der tillgreppet föröfvats genom inbrott, K. B. 1795 17/7 (Norell 122). Inbrott uppställdes såsom del. sui gen. (»hvar som bryter sig in t något rum, eller hus, til at stiäla, ändoch han alstntet finner eller tager», M. B. 40: 6) och försågs med särskild iterationsverkan. [Inbrottsstöld åter behandlades med kumulation: »hafver han ock tå något stulit; plichte therföre särskilt, som förr sagdt är, ib.]. Tjufgömmeri straffades som tjufnad (»then som vetandes giömdt eller nött med tiufvan ... eller viste vara stulit, och halp thet at dölja», M. B. 41: 3; »kiöper någor, eller tager i pant, thet han vet stulit vara», ib. 49: 1); likaså negativ delaktighet (»then som haft förut kunskap, at tiufnaden ske skulle, och thet ej uppenbaradt, ib. 41: 3). – Beträffande handlingen, uppställer M. B. 20: 9 fullt våld såsom kännetecken på rånet, utan att det dock är fullt klart, huruvida härmed gränslinien mot tjufnad skall vara angifven (jfr. Schmidt, J. A. 23, 37; 46).

B. Institutets struktur.

Om snatteri gälde bestämmelsen i M. B. 47: 1 »Tager eller snattar någor tijo dalers värde, eller mindre, thet må ej stöld heta; utan gifve han thet åter, och böte hälften af värdet ... Giör han thet andra gången, gälde åter, och böte fulla värdet. Sker thet tredie gången; stånde tiufsrätt. Gränsen var i några fall annorlunda bestämd. t. ex. full mansbörda eller lass (40: 5). Om qvalifikationsfallen (jfr. ned.) gälde i allmänhet, att äfven tillgrepp af ett värde inom snatterigränsen bedömdes såsom stöld: detta inskärptes genom K. B 17/1 1741; K. B. 1/5 1745 etc. Undantag gjorde hustjufnad; om den senare kriminaliserade inbrottsstölden jfr. ned.

Om den enkla stöldens iterationsgrader innehöll M. B. 40 följande bestämmelser. § 1: »Hvar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfver tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne värdt är» ... § 3: »Varder tiuf för stöld andra gången lagförd; böte fyradubbelt tiufnadens värde... Kommer han tridie gången åter, och stiger tiufnaden til hundrade daler; varde hängd, ehvad thet är man, eller qvinna ... Stiäl han fierde gången; varde hängd».

Bland qvalifikationerna förekommer den strängaste i M. B. 42: 2 »Stiäl man litet eller mycket, tå vådeld, vatunöd, skiepsbrott, våldsverkan, eller fiende åkommer och tränger, eller ock något andan sådan fahra och nöd bärgadt är; varde hängd». Än vidare ib. 46: 1 «Stiäl man något i Kyrkio, ehvad thet Kyrkian tillhörer, eller är af andra ther i förvar satt, och är thet hundrade daler eller mera värdt; varde hängd». I tveböte (vid första resan = sex gånger det stulnas värde) lågo flere fall: ib. 42: 1 »Stiäl, snattar, eller upsåteliga förfar, eller undandöljer tienstehion, eller annar betient, något af thes husbondas egendom»; 43: 1 »Stiäl man å åker, eller äng; säd skuren, eller oskuren, hö eller halm stackad, eller ostackad, eller annars mans häst eller boskap, som går i bet ute å marken, inom, eller utom hägnad»; ib. § 2 »Samma lag vare, ther någor stiäl bistock, eller fisk utur annars mans dammar, sumpar, nät, miärdar, katsor, eller andra fisketyg; foglar och diur ur jagtredskap, eller sielfva redskapen, och annat thylikt»; 46: 2 [»Stiäl man något i Kyrkio ehvad thet Kyrkian tillhörer, eller är af andra ther i förvar satt] mindre än hundrade dalers värde»; ib. § 3 »Hvar som stiäl något af annan under Gudstiensten, antingen inne i Kyrkian, och annorstädes, ther uppenbar Gudstienst hålles, eller stiäl ute å Kyrkiovall, häst, eller hvad thet är»; ib. § 4. »Samma lag vare om then, som stiäl i något likhus, eller gräfver up död kropp, och tager svepning, kista eller klädnad, eller stiäl i fattigstufvu, eller i Kyrkians vapnhus, eller ur fattigbösso, som utom Kyrkio är». Slutligen förekommo några fall, där första resans straff bestod i böter till tjufnadens fyradubbla värde (= det vanliga straffet för andra resans tjufnad): 42: 3 »Stiäl skieppare. forman, eller theras folk, thet them gifvit är at föra eller förvara; gälde thet åter, och böte fyradubbelt tiufnadens värde. I thy fall vare samma lag, ther gästgifvare, eller krögare, från gästen stiäl. § 4. Tager någor svikeliga af barn, som yngre är, än tolf åhr, eller af then, som afvita är, kläder, smide, eller annat, hvad helst the d sig bara: eller stiäl någor i badstufvu; eller af then, i svår siukdom ligger; eller af någon död menniskia; eller af sofvande å marken; eller ther almän farsot i hus är: vare ock lag samma. § 5. Stiäl någor af thet skiep, eller gods, som är strandadt, eller utan folk til lands kommit; straffas som nu sagdt är».

Rörande allmänstraffrättsliga frågor, som inom tjufnadsinstitutet fingo en särskild lösning, innehåller M. B., utom de nämnda iterationsreglerna, i K. 41 bestämmelser om subjektspluralitet. Om två eller flere »sälla sig samman», skulle hvar och en straffas »efter hela tjufnadens värde» (41: 1). En bestämmelse om qvalificerad anstiftan, (dels missbruk af auktoritet, dels, öfverhufvud, anstiftan af »öfvermaga»), vida strängare än gerningsmannaansvar, innehålles i 41: 2. Hvarje annan »egentlig delaktighet» (»nu hafver någor eljest hulpit tiufven med råd, eller dåd») skulle, enligt 41: 3, få gerningsmannastraff (»stånde samma rätt, som tiufven sielf»). Den som gjort sig skyldig till negativ delaktighet eller tjufgömmeri skulle »stånda tiufsrätt», med hvilket uttryck domaren fritogs från nödvändigheten att pålägga inkulpaten ett eventuellt gerningsmannen drabbande qvalifikationsstraff.

IV. Rättsutveckling under M. B:s giltighetstid.

Under den tid M. B. var i förevarande punkt gällande, undergick tjufnadsinstitutet flere icke oväsentliga förändringar. »Ollon och nötter» synas genom tolkning i rättspraxis af M. B. hafva utan inskränkning öfverflyttats till tjufnadsobjekterna (jfr ofv.); deremot fördes genom K. F. 13/4 1808 jagt i djurgårdar till åverkan. I Hall Ordn. 2/4 1770, 7: 5 bestämdes, att fabriksarbetare, som säljer, förpantar eller förfar »idkarens rudimaterier, redskaper eller färdiga varor» skulle straffas efter M. B. 42 (såsom för hustjufnad). Inbrottshandlingen skulle anses omfatta äfven det öfvervinnande af stängsel, som skett, icke med våldsamhet, utan med »list och behändighet» (K. B. 29/1 1741); inbrottsobjektet utvidgades äfven till förvaringspersedel (»skåp, kista, skrin eller mera dylikt», K. F. 20/12 1745), närmare bestämdes reqvisitet, på denna grundval, genom K. Förkl. 1807 art. 17 (att med våld öppna sig ingång i annan mans med lås försedda och igenlästa eller eljest igenstangda rum eller hus, bebodt eller icke; att betjena sig af dyrk eller falsk nyckel eller annan list för att inkomma i sådant hus eller rum; att genom våld eller list sönderbryta eller öppna skåp, kista, skrin eller annat dylikt, som med lås försedt och igenläst är). Fortfarande behandlade emellertid lagstiftningen i det hela inbrottsstölden såsom realkonkurrens af inbrott och tjufnad (hvadan medelst inbrott begånget tillgrepp under snatterigränsen bedömdes såsom snatteri), äfven om sammanträffandet i vissa fall föranledde ytterligare ökning af straffet. Brefstölden infördes såsom qvalifikation genom K. F. 5/5 1746 och omfattade hvarje tillgrepp af »penningevärde» ur annans bref, vare sig i postens förvar eller icke. Fickstölden qvalificerades genom K. F. 2/2 1766, som i ingressen anförde såsom skäl, att »löse personer» begagnat sig af folkträngsel för att ur fickor stjäla penningar och andra persedlar. Nämnda K. F. innehåller emellertid icke denna inskränkning i sjelfva reqvisitet, men den synes stundom hafva tillämpats i praxis, jfr S. Hofr. Utsl. 5/11 1801 (Flintberg V, 542); den bortföll emellertid genom K. Förkl. 23/3 1807, art. 18. Vid fickstöld skulle brottslingen »för blotta tillbudet» undergå samma straff som för det fullbordade brottet. Genom K. F. 3/8 1748 (jfr K. Förkl. 23/3 1807 art. 19) utbröts ur den förutvarande qvalikationen i M. B. 43: 1, såsom en strängare qvalifikation, tillgrepp af kreatur å bete. Det ofvannämnda fallet, mjölkning af främmande kreatur, som på sin tid synes hafva uppfattats såsom typ för furtum usus, skärptes väsentligt genom K. F. 21/1 1773, men, såsom tydligt angifves i K. B. 26/10 1790, gälde denna skärpning endast olofligt mjölkande af djur ute å bete. Tillgrepp å fyrbåkar m. fl. »säkerhetsanstalter» för sjöfarten skulle, jemlikt K. F. 16/5 1827, § 41, straffas enligt M. B. 21: 2, 9 (motsvarande Str. L. 19: 10, 15). Angående innehaf och förfärdigande af dyrk m. m. infördes en politibestämmelse (ͻ: utan afseende på handlingens natur af förberedelse till stöld) genom K. F. 9/12 1756.

Härtill kommo vidare allmänstraffrättsliga bestämmelser. Den gamla principen om sammanräkning af värde vid särskilda tillgrepp (två K. B. 1699, jfr ofv.) upprepades i K. B. 25/11 1762. Beträffande iteration föreskref K. B. 16/2 1738, att snatteri, begånget efter stöld, skulle betraktas såsom stöld. Om stöld efter rån, se Schmidt J. A. 17, 383. Straff för tredje eller högre resa förutsatte, jemlikt K. Res. 7/11 1797, att inkulpaten förut undergått ett straff, som uttryckligen ålagts för närmast lägre resa.

Hvad angår straffen, inträdde i några fall för redan uppställda qvalifikationer ytterligare skärpning; t. ex. vid inbrott, genom K. B. 1/4 1773; vid brefstöld, genom K. B. 23/4 1752; om tillgrepp af kreatur å bete (hvilket blef urbota genom K. F. 3/8 1748) jfr. ofv. Under Gustaf III upphäfdes genom K. F. 20/1 1779 m. fl. stadganden dödsstraffet vid de flesta fall af tjufnad. Längst qvarstod dödsstraffet (redan för första resan och utan afseende på det tillgripnas qvantunm vid brefstöld (till K. F. 2l/3 1835) och vid stöld enligt M. B. 42: 2 under vådeld, vattunöd etc. (till K. F. 4/5 1855).

V. Lagkomiténs och Lagberedningens förslag.

Det allmänna tjufnadsreqvisitet sammanfattades af lagförslagen i en formlig definition: »tager man olofligen i besittning [L. B. »tillgiper man olofligen»] lös egendom, den man vet höra annan till, i uppsåt att den sig [L. B. »eller annan»] tillegna». Det närmare utförandet häraf öfverensstämmer i hufvuddragen med det nyss skildrade resultatet af rättsutvecklingen på basis af 1734 års Lag; några mindre afvikelser förekomma emellertid. Beträffande gränsen mot åverkan öfverflyttades planterade prydnadsträd etc. i hvarje fall otvetydigt genom L. B. 23: 4 m. 1 från åverkan till tjufnad; hvaremot ollon och nötter, som enligt rådande lagtolkning fördes till tjufnadsobjekterna, af förslagen flyttades öfver till åverkan, såvidt de förekomma i »skog eller mark» (L. K. 27: 3; L. B. ib.). Gränsen mot förskingring rubbades såtillvida, som det troligen var förslagens mening, att depositum clausum och d. miserabile skulle öfverföras till förskingring (L. K. 24: 2 m. 12; L. B. 25: 2 m. 11; jfr. L. K. 22: 3 m. 10; L. B. 23: 4 m. 11); se äfv. Tablå s. 195. L. K. 1832 hade äfven öfverfört tillgrepp af »formän, skeppare och deras folk» till förskingring, men detta ändrades redan i L. K. 1839 (22: 3 m. 5; jfr. L. B. 23: 3; 4 m. 4). Gränsen mot hittegodsdeliktet blef oförändrad (ehuru detta delikt fick en ny struktur). Till bodrägt öfverfördes ett visst område af tjufnad, derigenom att brottssubjektet vid förstnämnda institut utvidgades (till fosterbarn; äfvensom till personer i samfäldt bo, icke blott bolag: i rättspraxis hade fosterbarns tillgrepp från fosterföräldrar straffats såsom hustjufnad, se en K. Dom. 18/2 1762, Flintberg, V, 684). – Såsom handlingens konsummationspunkt uppställdes apprehensionen (L. K. förklarade brottet fullbordadt, när gerningsmannen till sig tagit eller af stället flyttat det tillgripna; L. B. borttog det senare alternativet). – Det förtjenar påpekas, beträffande det subjektiva reqvisitet, att förslagens definition uttryckligen fordrar, att inkulpaten vet saken höra annan till (hvadan en error iuris i denna punkt måste exkulpera; jfr. ned. ad Str. L. 20: 1, II, A, 1).

Beträffande institutets struktur, förete lagförslagen större afvikelser från då gällande lag. I fråga om snatteri, göres värdegränsen mot stöld fullt enhetlig: L. K. (22: 2) fem riksdaler, L. B. (23: 2) tre riksdaler. I öfrigt uppställde förslagen, inom den vanliga stöld- eller snatteriskalan resp., en mängd »särskildt försvårande omständigheter», hvaribland flere af M. B:s qvalifikationer; och derutöfver två verkliga qvalifikationsgrader, vid hvilka skillnaden mellan stöld och snatteri bortföll.

a) Särskildt försvårande omständigheter L. K. 22: 3;

L. B. 23; 4). Hit hörde:

området för den i M. B. 43: 1–2 uppställda

qvalifikationen, dervid en exakt uppräkning sattes i stället för M. B:s exempel. Till dessa lade L. K. »åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark»; »saker, som till blekning, torkning eller för annan sådan orsak utlagde eller utställde äro»; L. B. tillade ytterligare »uteliggande malm vid grufva, eller redskap, som till grufvedrift hörer och ej instängd är». I sammanhang härmed upptogs äfven det i M. B. 40: 5 nämnda (och der oqvalificerade) fallet: frukt ur trädgård etc. L. K. tillade fruktträd och L. B. ytterligare prydnadsträd o.). Huggen ved etc. fördes hit, såvida den befann sig »i skog, å flottled eller eljest ute å mark»;

fallet M. B. 42: 1 (hustjufnad). Till »tjenstefolk» lade L. K.: »köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan ... från

sitt husbondefolk» (L. B: »eller annan sådan enskild tjenare»); beträffande handlingen vid hustjufnad borttog L. K. Lagens ord (M. B. l. c.) »förfar eller undandöljer» men L. B. (23: 3) insatte åter ordet »undandöljer». Jemnsides med tillgrepp af enskild tjenare ställdes tillgrepp (icke blott, såsom i då gällande Hall Ordn. 1770, af fabriksarbetare, jfr. ofv., utan öfverhufvud) »af hantverkare eller annan arbetare från den. hos hvilken han, i eller för sitt arbete, tillträde eger; handlingen var dock inskränktare än enligt nyssnämnda stadgande från 1770, jfr. ofv.;

fallet B. B. 28: 12 (jfr. M. B. 42: 3), der

brottssubjektet: »gästgifvare [krögare] och hans hjon» utvidgades med »annan, som herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus»; hvarjämte härmed likställdes, »om tillgrepp från honom sker af den resande eller gästen»;

fallet M. B. 42: 4 (»tager någor svikeliga af barn etc.»),

hvars reqvisit i det väsentliga. bibehölls;

M. B. 46: 3 och delvis 46: 4 (tillgrepp under

gudstjensten etc.; ur likhus eller graf);

fickstöld; men med upphäfvande af då gällande rätts

(jfr. ofv.) likställande af försök med fullbordadt brott;

tillgrepp genom öppnande, med våld eller list, af

tillsluten förvaringspersedel (i det förslagen upphäfde denna handlings karakter, inom då gällande rätt, af inbrott, jfr. ned.);

tillgrepp »i konungens slott» (L. B. i stället härför:

»af egendom, som veterligen tillhörer konungen») eller af sådant, »som tillhör staten eller milda stiftelser eller inrättningar till fattigas försörjning eller sjukas vård». Detta innefattade en utvidgning dels af hvarjehanda specialstraffrättsliga bestämmelser (jfr. ofv.) dels af M. B. 46: 4; samt

tvänne nya fall (m. 5, 10 r. 5, 9), som saknade

motsvarighet bland då gällande lags qvalifikationer: tillgrepp »å marknad, eller å allmän väg, gata eller farled, af resandes tillhörigheter, eller af varor, som under forslande äro»; och tillgrepp, som »skett nattetid, i hus som bebodt är, och gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit» (L. B. tillade: »eller der sig undangömt»).

b) Den första qvalifikationsgraden omfattade i

förslagen följande fall: det förut (jfr. ofv.) ur M. B. 43: 1 utbrutna

tillgreppet af kreatur i bete ute å mark;

tillgrepp af »gods utaf skepp, som strandadt är eller utan folk till lands kommit»; jfr. M. B. 42: 5; i motsats till detta lagrum omtalade förslagen icke tillgrepp af sjelfva skeppet (se Sk. Hofr. anm., Tablå 182). Deremot gjorde L. B. en utvidgning: »som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver eller till lands kommit»; och tillfogade såsom ett likställdt fall: »om man under bergning tillgriper något, som till sådant fartyg hörer eller derå fördt var»;

fallet M. B. 42: 2 (tillgrepp vid vådeld etc.): det enda

efter 1835 qvarstående fall af tjufnad, vid hvilket dödsstraff (och dertill ovillkorligt och vid första resan) förekom. Förslagen nämnde särskildt »allmän farsot» och angåfvo uttryckligen uppräkningen såsom icke limitativ (»annan sådan nöd och fara»);

kyrkstöld enligt M. B. 46: 1, 2; L. B. inskränkte

reqvisitet genom att utbyta uttrycket »af annan i förvar satt är» mot: »för allmän inrättning eller annat allmänt ändamål i förvar satt är»;

inbrottsstöld, som nu uppställdes med sjelfständigt

reqvisit (uppbrytande af sluten förvaringspersedel affördes från inbrottsbegreppet, jfr. ofv. sub a). Inbrottsobjektet utvidgades från hus och rum till gård i L. K. och vidare till fartyg i L. B. Handlingen bestämdes alternativt, såsom antingen inbrytande med våld å mur, plank (L. B. äfven: staket), vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel, eller förskaffande af ingång medelst [listigt: L. K.] inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan, ej till ingång ämnad öppning. Inbrott utan tillgrepp straffas enligt förslagen lika med enkel stöld;

tvänne i då gällande rätt oqvalificerade fall:

»om gerningsmannen för tillgreppets föröfvande sig med

vapen inställt»; L. B. tillade: »eller om han, för att egendomen åtkomma, användt skräckmedel eller ringare hot, än i 24 Kap. 1 § [rån] sägs»; samt

om gerningsmannen, »genom ansigtets färgning eller

betäckning, eller genom förklädning, sökt göra sig okännbar».

Såsom allmän bestämmelse vid denna grupp af qvalifikationer stadgades, dock först i L. B., en straffskärpning för den händelse »två eller flera af de fall, som här sagda äro, sammanträffa»

c) Den andra qvalifikationsgraden innefattade i

förslagen endast ett fall: poststöld (ehvad den sker i posthus eller under postföringen), hvilken sålunda, enligt förslagen, var den strängast bedömda art af tjufnad. Bestämmelsen omfattade allt af värde (sålunda icke endast bref), »som åt allmänna posten förtrodt är». Hvad deremot angår tillgrepp ur bref, som icke anförtrotts åt posten, var det förslagets mening, att detta skulle betraktas såsom »tillgrepp ur tillsluten förvaringspersedel», alltså = tjufnad »under särskildt försvårande omständigheter» (L. K. 1832 Mot. s. 73), jfr. ofv. sub a.

Beträffande de allmänstraffrättsliga bestämmelserna stadgade L. K. (i motsats till då gällande lag) för snatterier å särskilda ställen och tider, blott snatteristraff, ändå att sammanlagda värdet öfversteg snatterigränsen. Först tredje resans snatteri ansågs af L. K. (lika med då gällande lag) såsom stöld; för konseqvensens skull uppställdes (i motsats till då gällande lag) först för tredje resans stöld en förhöjd skala. I alla dessa punkter ändrades L. K. af L. B., som lät snatterierna öfvergå till stöld, då sammanlagda värdet gick öfver stöldgränsen, och tillade att stölder (incl. inbrott) å särskilda ställen och tider, skulle anses såsom fortsatt förbrytelse; straffade redan andra resans snatteri såsom stöld och skärpte (dock endast för den enkla stölden) skalan redan vid andra resan. Båda förslagen bestämde de högre iterationsstraffen i förhållande till den straffart, som eljest å gerningen följa bort, och förklarade det uttryckligen i detta afseende likgiltigt, till hvilken art af stöld de föregående brotten hört. Med stöld likställdes, i afseende på iterationsverkan, inbrott och rån (rånförsök betraktades enligt förslagen lika med fullbordadt rån); dock nämndes ej uttryckligen det fall, att snatteri föregåtts af rån. – Försök till tjufnad straffades enligt såväl L. K. (K. 3) som L. B. (23: 12) undantagslöst. – I afseende på subjektspluralitet behölls, i något allmännare formulering, den gamla regeln, att det tillgripnas hela värde skulle afses för hvar och en af de inkulpater, som straffades såsom gerningsmän. Mindre väsentlig delaktighet i tjufnad (L. B. tillade: i inbrott) skulle straffas såsom gerningsmannaskap, derest inkulpaten haft vinning af brottet (M. B. 41: 3 hade icke uppställt sistnämnda förbehåll, jfr. ofv.) – Tjufgömmeri upptogs, men reqvisitet begränsades genom animus lucri (jfr. Tablå 187); förslagen bestämde uttryckligen, att straffet skulle rätta sig efter värdet af det, hvarmed inkulpaten tagit befattning. Den särskilda bestämmelsen om negativ delaktighet (jfr. ofv.) utgick deremot; äfvenså den om qvalificerad anstiftan (M. B. 41: 2). - Politibestämmelser, något afvikande från de gällande, rörande innehaf och vanvård (icke förfärdigande) af dyrk etc. upptogos i förslagen; men derjemte infördes i dessa, hvad den gällande rätten saknade, ett särskildt stadgande om förberedelse till stöld, i form af förfärdigande eller förskaffande, i bevisligt tjufnadsuppsåt, af dyrk eller falsk nyckel.

VI. K. F. 4/5 1855 och 1864 års Strafflag.

K. F. 4/5 1855, som utgör den närmaste grundvalen för Kap. 20 af 1864 års Str. L., anslöt sig, för hvad angår det allmänna tjufnadsreqvisitet, såvidt den uppdrog gränslinier mot andra brottsreqvisiter, i allt väsentligt (jfr. ned.) till lagförslagen, dock utan att försöka någon definition på tjufnadsbegreppet. Uti inbrottsbegreppet qvarstod, mot förslagen men lika med då gällande rätt, öppnande af sluten förvaringspersedel (jfr. härom Lagutsk. Bet. 1847–8, s. 52); bortförande af sådan med derpå följande öppnande bedömdes lika med inbrott. – I fråga om tjufnadens struktur förekommo större afvikelser. Den enkla tjufnaden, uppdelad i snatteri och stöld medelst en värdegräns af tio daler, försågs med en öfverbyggnad af icke mindre än fem qvalifikationsgrader. Af de ofvan sub V, a anmärkta »särskildt försvårande omständigheter» upptogs tillgrepp å marknad etc. icke såsom qvalifikation; de öfriga fallen sub a fördelades på första, andra och tredje graden (jfr. ned. Str. L. 1864); i fråga om tillgrepp af arbetare utbyttes, på Lagutskottets förslag, orden »hos hvilken han, i eller för sitt arbete, tillträde eger» mot »hos hvilken han arbetar»; till andra graden fördes äfven oloflig mjölkning och tagelstöld ur man och svans på häst, under det kreaturet gick i bet ute å mark (§ 7). De sub b nämnda fallen fördelades på tredje, fjerde (tillgrepp från strandadt fartyg etc.; tillgrepp vid allmän farsot etc.) och femte graden (kyrkostöld; poststöld); det fall, att gerningsmannen inställt sig med vapen, blef (genom Lagutskottets 1853-4 Utl. n. 48 s. 12 införande af ordet eljest framför användt) qvalifikationsgrund endast om vapnen verkat såsom skräckmedel; »ansiktets betäckning,» som i förslagen nämnts jemte dess färgning, borttogs, på Lagutskottets initiativ, från qvalifikationsmomenterna. Andra graden hade samma maximum som den första, men utan skillnad mellan snatteri och stöld; det sista. gälde äfven om de högre graderna. Till allt detta kom såsom en allmän skärpningsgrund (som för hvarje fall ökade maximum med två års straffarbete) den omständighet, att värdet af det tillgripna öfversteg två tusen daler. Den ofvannämnda af L. B. för en af qvalifikationsgraderna uppställda asperationsprincipen vid sammanträffande af olika qvalifikationer (i samma tillgrepp) utvidgades nu till alla qvalifikationsgrader. – I de allmänstraffrättsliga bestämmelserna afvek K. F. 1855 i några punkter från L. B. Rånförsöket, som nu skildes (§ 22) från det fullbordade rånet, förklarades i iterationsafseende dermed likställdt; snatteri, begånget efter rån eller rånförsök, förklarades uttryckligen lika med stöld (liksom snatteri efter stöld eller inbrott). Regeln, att realkonkurrens af stölder skulle betraktas såsom fortsatt förbrytelse bibehölls visserligen, men för straffet uppställdes äfven i detta fall icke absorptionsprincip utan skärpningsprincip (asperation). Den i förslagen generellt stadgade straffbarheten för försök bortföll. M. B:s stränghet i fråga om qvalificerad anstiftan behölls och skärptes ytterligare. Mindre väsentlig delaktighet straffades såsom gerningsmannaskap, utan afseende på vinning (= M. B.), och från tjufgömmerireqvisitet borttogs animus lucri. – Den ofvannämnda förberedelse§ och politibestämmelserna upptogos icke i K. F. 1855.

Jemfördt med K. F. 1855 innehöll Str. L. 1864, beträffande tjufnadsreqvisitet, jemte mindre afvikelser i fråga om gränsen mot åverkan (ollon och nötter fördes nu till åverkan, lika med förslagen), uttryckliga bestämmelser om att depositum clausum och d. miserabile skulle (i likhet med M. B. och K. F. 7/9 1858 § 35 m. 1) anses såsom tjufnad; i detta afseende hade dock K. F. 1855 troligen icke (genom sin tystnad) åsyftat någon förändring af dittills gällande rätt. Hvad angår tjufnadens struktur, minskades antalet qvalifikationsgrader från fem till tre (i det de tre högsta graderna sammanslogos till en): det till tredje qvalifikationsgraden hörande fallet, att gerningsmannen »genom ansigtets färgning eller genom förklädning sökt göra sig okänbar», borttogs (derom jfr. Lagutsk. Bet. 1847-8, nr. 58, s. 521. Snatterigränsen bestämdes till femton riksdaler. Värdets öfverstigande af den ofvannämnda qvalifikationsgränsen (1000 riksdaler) upphörde att vara allmän skärpningsgrund, men förde tillgreppet quoad hoc under första qvalifikationsgraden. Itereradt snatteri öfvergick först vid tredje resan till stöld (jfr. Lagutsk. Bet. 1862–3, nr. 35, s. 32). Bestämmelsen om qvalificerad anstiftan bortföll; beträffande mindre väsentlig delaktighet upptogs ur förslagen reqvisitmomentet om vinning af brottet såsom villkor för gerningsmannastraff. Äfvenså upptogs ur förslagen förberedelse§ (men, jemlikt Lagutskottets förslag, icke politibestämmelserna).

Första ändringen i 20 Kap. af 1864 års Lag skedde genom K. F. 19/7 1872, då iterationsstraffen mildrades; den nästa genom K. F. 16/6 1875, då viss åverkan enligt 24: 3, af värde öfver snatterigränsen, öfverfördes till 20 Kap. såsom stöld; i öfverensstämmelse med denna värdegräns mellan tjufnad och åverkan gjordes ett tillägg i tjufgömmeri§. Slutligen erhöll Kap. sin nuvarande lydelse genom L. 20/6 1890, som, utan förändring i reqvisitet, alldeles borttog de två första qvalifikationsgraderna (men i stället väsentligt höjde straffmaximum för enkel stöld), och bibehöll blott den tredje graden såsom numera enda qvalifikationsgrad; det ofvannämnda eljest borttogs ur bestämmelsen i den nuvarande 20: 4 m. 6. Asperationsprincipen utvidgades till att omfatta icke blott sammanträffande af särskilda stölder (och inbrott), utan äfven af dylikt brott och snatteri (dervid rättspraxis dock redan förut antagit fortsatt förbrytelse i stallet för realkonkurrens); deremot ersattes för sammanträffande, vid ett tillgrepp, af särskilda qvalifikationsomständigheter, asperationen med den vanliga absorptionsprincipen. Genom sänkning af stöldskalans minimum vanns större kontinuitet emellan stöldens och snatteriets rättsverkningar (behöflig bl. a. med hänsyn till förhållandet, vid snatterier, mellan regeln om värdesammanräkning och om iteration, jfr. ned. ad § 9 n. 5). – Den redan genom L. 1890 vunna möjligheten att vid enkel stöld icke ådöma förlust af medborgerligt förtroende, ökades väsentligt genom L. 17/3 1905.

Här nedan införa vi den ursprungliga lydelsen af ifrågavarande Kap. i Str. L. 1864.

---

20 KAP.

Om stöld och snatteri.

1 §.

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt är.

2 §.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler, och är gerningen ej utmärkt med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses skall; då kallas den snatteri; och vare straffet derå böter, högst etthundra Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

3 §.

Begår någon stöld eller snatteri af säd, skuren eller oskuren, hö eller halm, stackadt eller ostackadt; ute å mark: vexande fruktträd; träd- eller jordfrukt ur trädgård eller på åker, eller annat, som der planteradt eller sådt är; huggen ved, timmer, gärdsel eller annat dylikt i skog eller eljest ute å mark eller å flottled, åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark; uteliggande malm vid grufva eller redskap, som till grufvedrift hörer och ej instängd är; utestående bistock, fisk ur dammar, sumpar, nät, mjärdar, katsor eller annat fisketyg, eller ock sjelfva fisketyget, som ute ligger; foglar eller andra djur ur jagtredskap eller sjelfva redskapen ute å marken; ankare eller tåg, hvarmed uteliggande fartyg förtöjdt är; eller ock saker, som till blekning eller torkning eller för annan sådan orsak utlagda eller utställda äro; eller mjölkar man annans ko, får eller get, i uppsåt att mjölken sig eller annan tillegna, eller tager man olofligen tagel ur mahn eller svans på häst, under det kreaturet går i bete ute å mark; det varde, vid straffets bestämmande. såsom försvårande omständighet ansedt; och må, i ty fall, vid stöld, tiden för straffarbetet till ett år höjas.

Går, vid stöld, värdet af det tillgripna öfver ett tusen Riksdaler; då må ock sådan förhöjning af tiden för straffarbetet ske, som nu sagd är.

4 §.

Begår någon stöld eller snatteri i Konungens slott eller af det, som veterligen tillhörer Staten eller mild stiftelse eller inrättning till fattigas försörjning eller sjukas vård; eller föröfvas stöld eller snatteri af tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare från sitt husbondefolk eller deras gäst, eller af handtverkare eller annan arbetare från den, hos hvilken han arbetar; vare lag, som i 3 § sägs.

Har tjenstehjon. köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare uppsåtligen förskingrat eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna, undandolt hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lemnadt är; varde ock derför, efter ty nu är sagdt, såsom för stöld eller snatteri, straffad. Lag samma vare, om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är.

5 §.

Till straffarbete i högst ett är dömes:

1. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som

herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, stjäl från resande eller gäst, eller om denne stjäl från vården;

2. om man stjäl från badande eller simmande, eller

från sofvande ute å marken, eller från den i svår sjukdom ligger, eller från död menniska;

3. om man stjäl något i likhus eller graf eller, under

gudstjenst, från annan inne i kyrka eller annorstädes. der gudstjenst hålles, eller ute å kyrkovall.

Såsom för stöld, efter ty i denna § sägs, skall ock dömas, om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt är att föra eller förvara, eller om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är; så ock om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita.

6 §.

Till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år dömes:

1. om man stjäl något i kyrka, ehvad det kyrkan

tillhörer eller af andra der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt

allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, sm ej åt allmänna

posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 9 § sägs, eller,

för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och

gerningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med

vapen inställt eller eljest användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest

förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot,

eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

7 §.

I de fall, som här ofvan i 5 och 6 §§ nämnda äro, skall, såsom för stöld. dömas efter ty der sägs, ändå att det tillgripnas värde ej går öfver 15 Riksdaler.

8 §.

Nu kunna, vid samma stöld, två eller flera af de i 3, 4, 5 och 6 §§ sagda fall sammanträffa; då må tiden för straffarbetet ökas med högst ett år utöfver det, hvartill den brottslige för det svåraste fallet pröfvas hafva gjort sig skyldig.

9 §.

Har någon i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port,

dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus. rum eller fartyg; eller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller

medelst inkrypande genom glugg, skorsten, eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller

annan förvaringspersedel. som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;

dömes, der tillgrepp ej sker för inbrott, till straffarbete

i högst sex månader.

10 §.

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade han första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott skall ock såsom stöld anses.

11 §.

Begår någon andra gången stöld; skall tiden för det straffarbete, hvartill han för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med minst två och högst sex år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

12 §.

Varder någon, under en lagföring. förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler. för stöld straffas.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, derför han på en gång lagföres; varde straffad efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må tiden för straffarbetet ökas med högst ett är. Sammanträffa dervid sådana fall. hvarom i 8 § sägs, gälle ock hvad der stadgadt är.

13 §.

Straffarbete, der det för stöld skall å viss tid sättas, må ej genom sådan förökning, som i 8, 11 eller 12 § sägs, i något fall öfverskrida tio år.

14 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

15 §.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsmän straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för hvar af dem afsedt.

16 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt. köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 eller 2 §; vare ock lag som i 10 eller 11 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

17 §.

Har man, i uppsåt att inbrott. som i 9 § sägs, föröfva, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

18 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 6 eller 11 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid förlustig, och den, som gjort sig förfallen till straff för stöld efter 1, 3, 4 eller 6 § eller till ansvar efter 9 §, varde till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid dömd.

---