Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Jörundgård/Kapitel 4
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV
Fru Åshild blev kvar på Jörundgård större delen av sommaren. Detta hade till följd att folk kom dit och sporde henne till råds. Kristin hörde Sira Eirik säga glåpord härom, och hon fick klart för sig att föräldrarna icke sågo det gärna. Men hon sköt bort från sig alla tankar på slika ting, tänkte ej heller efter vad hon själv tyckte om fru Åshild; men hon var ständigt hos henne och blev aldrig trött på att höra och se på henne.
Ulvhild låg alltjämt rakt utsträckt på rygg i den stora sängen. Hennes lilla anlete var vitt ända ut på läpparna, och hon hade fått svarta ringar under ögonen. Det vackra gula håret luktade fränt av svett, för att det icke blivit tvaget på så länge, och det hade blivit mörkt, utan glans eller vågor, så att det liknade gammalt frostbränt hö. Hon såg trött och förpint och tålig ut, och hon smålog svagt och rörande, när Kristin satte sig uppe på sängkanten hos henne och pratade och visade henne alla de vackra gåvor hon fått av föräldrarna och av alla deras fränder och vänner vida omkring. Det var dockor och fåglar och fyrfotadjur, ett litet tavelspel, smycken, hättor av flöjel och brokiga band. Kristin hade det i ett skrin åt henne alltsamman — och Ulvhild såg på allt med sina allvarliga ögon och släppte suckande härligheterna ur sina trötta händer.
Men när fru Åshild kom bort till henne, då lyste Ulvhilds ansikte upp i glädje. Begärligt drack hon de läskande och sömngivande drycker fru Åshild bryggde åt henne, jämrade sig icke när hon skötte om henne och såg lyckligt lyssnande, när hon lekte på Lavrans’ harpa och sjöng — hon kunde så många visor, som folk inte kände till här i dalen.
Ofta sjöng hon för Kristin, när Ulvhild somnat. Och då berättade hon ibland om sin ungdom, när hon bodde söderut i landet och färdades med kung Magnus och kung Erik och deras drottningar.
En gång då de sutto så och fru Åshild berättade, undslapp det Kristin vad hon så ofta tänkt:
»Underligt tycks det mig att I alltid kunnen vara så glad, I som varit van vid —» hon avbröt sig och rodnade.
Fru Åshild såg småleende ned på barnet:
»Menar du, för det jag nu är skild från allt detta?» Hon log stilla, så sade hon: »Jag har haft min önsketid jag, Kristin, och jag är inte så dum att jag klagar, om jag nu måste hålla tillgodo med kärnmjölk och sur mjölk, för det jag druckit upp vinet och ölet. Goda dagar kunna räcka länge, om man ställer med sig och sitt med omhugsan och försiktighet; det vet allt vettigt folk, och det är därför, tänker jag, som vettigt folk måste nöja sig med goda dagar — ty de bästa dagarna, de äro dyra! Nu kalla de den en dåre som ödslar bort farsarvet sitt för att göra sig gamman i unga år. Därom må envar döma efter sin håg. Men då kallar jag en man först rätt för en dåre och en stackare, om han blir ångerköpt efteråt, och tvefalt dåre och narrarnas narr är han, om han väntar sig att vidare se till ölvännerna sina, när arvet är förspillt —
— Är det något med Ulvhild?» sporde hon blitt och vände sig till Ragnfrid, som hade gjort en häftig rörelse, där hon satt vid barnets säng.
»Nej, hon sover gott), sade modern och kom fram till Åshild och Kristin vid härden. Med handen om stången till ljurluckan stod hon och såg ned i fru Åshilds anlete.
»Detta förstår ej Kristin», sade hon.
»Nej», svarade fru Åshild. »Men hon lärde väl sina böner, innan hon förstod dem. Den stund man tarvar böner eller råd, har man sällan håg till att lära eller fatta.»
Ragnfrid drog tankfullt ihop de svarta brynen. Då liknade hennes ljusa, djupt liggande ögon sjöar under en svart skogsbrant, hade Kristin brukat tänka, när hon var liten — eller hon hade hört någon säga det. Fru Åshild såg på henne med sitt lilla halva leende. Ragnfrid satte sig på härdkanten, tog en kvist och stack in i glöden.
»Men den som ött bort sitt arv på de uslaste varor — och sedan ser en skatt han gärna ville ge livet för att äga — synes eder icke han må gräma sig över sin egen dårskap?»
»Där det handlas, där spilles det, Ragnfrid», sade fru Åshild. »Och den som vill ge sitt liv, han må våga det och se till vad han kan vinna —»
Ragnfrid ryckte ut den brinnande kvisten ur elden, blåste ut lågan och krökte sin hand om den glödande ändan, så att det lyste blodrött mellan fingrarna.
»Åh, det är ord och ord och ord allenast, fru Åshild!»
»Det är nu heller icke mycket som är värt att man köper det så dyrt, Ragnfrid», sade den andra »—som för sitt liv!»
»Jo», sade modern häftigt. »Husbonden min», viskade hon nästan ohörbart.
»Ragnfrid», sade fru Åshild dämpat, »så har mången mö tänkt när hon frestat att binda en man vid sig och givit sin jungfrudom för det. Men har du icke läst om män och jungfrur som gåvo allt vad de ägde åt Gud och gingo i kloster eller vandrade ut i ödemarken blotta och bara — och så ångrade det efteråt? Ja, de kallas för dårar i de gudeliga böckerna, och det vore väl syndigt att tänka det Gud bedragit dem på deras vinst.»
Ragnfrid satt alldeles stilla en stund. Då sade fru Åshild:
»Nu får du komma, Kristin, nu är det tid för oss att gå ut och samla dagg till Ulvhilds morgontvagning.»
Där ute låg tunet vitt och svart i månsken. Ragnfrid följde med dem över gårdsplanen ned till grinden vid kålgården. Kristin såg henne stå och luta sig mot den, smal och svart, medan barnet tömde daggen från de stora iskalla kålbladen och ur daggkåpans veck ned i faderns silverbägare.
Fru Åshild gick tyst vid Kristins sida. Hon var endast med för att vaka över henne, ty det var icke gott att släppa ut ett barn allena en sådan natt. Men daggen fick mera kraft, om den samlades av en ren mö.
När de kommo tillbaka till grinden, var modern borta. Kristin skalv av köld, när hon lämnade den iskalla bägaren i fru Åshilds händer. Hon sprang i sina våta skor bort mot loftet, där hon nu låg med fadern. Hon hade satt foten på det första trappsteget; då trädde Ragnfrid ut ur skuggan under loftsvalen. I händerna bar hon en skål med en rykande dryck.
»Här har jag värmt litet öl åt dig, dotter», säger modern.
Kristin tackade och satte munnen till det. Då frågade Ragnfrid:
»Kristin, de bönerna och det andra fru Åshild lär dig — det är väl icke synd eller gudlöshet i det?»
»Det kan jag aldrig tro», svarade barnet. »Det är Jesu namn och Jungfru Marias och helgonens namn i dem alla —»
»Vad är det hon lärt dig?» frågade modern igen.
»Åh, om örter — och att stämma blod och läsa mot vårtor och sura ögon — och mot mal i kläder och möss i fatburen. Och vilka örter man skall plocka i sol, och vilka som ha kraft i regn. Men bönerna får jag icke säga till någon, ty då mista de sin kraft», sade hon hastigt.
Modern tog den tömda skålen och ställde den på trappan. Och plötsligt slog hon armarna om dottern, tryckte henne hårt intill sig och kysste henne. Kristin kände att moderns kinder voro våta och heta:
»Gud och Vår Fru beskärme och bevare dig mot allt ont — vi äga icke annat än dig nu, din far och jag, vid vilket ej det onda er rört. Kära, kära — glöm aldrig att du är din fars käraste fröjd —»
Ragnfrid gick tillbaka till vinterstugan, klädde av sig och kröp upp i sängen till Ulvhild. Hon krökte armen om barnet och lade sitt ansikte nära intill den lillas, så att hon kände värmen av Ulvhilds kropp och den skarpa svettlukten från det fuktiga barnahåret. Ulvhild sov djupt och lugnt som alltid efter fru Åshilds aftondryck. Det doftade bedövande av Jungfru Mariæ sänghalm, som det var bäddat med under lakanet. Likafullt låg Ragnfrid länge sömnlös och stirrade upp mot den lilla ljusfläck i taket där månen sken genom ljurens hornruta.
Borta i den andra sängen låg fru Åshild, men Ragnfrid visste aldrig om hon sov eller var vaken. Aldrig låtsade den andra om den bekantskap som varit mellan dem båda i forna dagar — detta skrämde Ragnfrid så. Och aldrig tyckte hon sig ha varit så bittert ängslad och hjärtekvald som nu — ehuru hon nu visste att Lavrans återfick sin fulla hälsa och Ulvhild skulle få leva.
Det syntes som om fru Åshild fann nöje i att tala med Kristin, och för var dag som gick, blev den lilla mön allt bättre vän med henne.
En dag, då de gått ut för att plocka örter, sutto de tillsammans på åsens sluttning, på en liten grön plats upp under uren. De kunde se ned på tunet vid Formo och urskilja Arne Gyrdsons röda tröja; han hade ridit bort med dem och skulle passa på deras hästar, medan de voro uppe i liden efter örterna.
Medan de sutto så, omtalade Kristin för fru Åshild sitt möte med dvärgmön. Hon hade ej tänkt på det alls under många år, men nu kom det för henne. Och medan hon talade, fick hon som en förnimmelse av att det fanns någon likhet mellan fru Åshild och dvärgfrun — ehuru hon ju hela tiden väl visste att de icke liknade varandra.
Men när hon talat ut, satt fru Åshild tyst en stund och såg ned över dalen; till sist sade hon:
»Det var klokt att du flydde, efter du var bara barnet den gången. Men har du aldrig hört talas om folk som tagit emot det guld dvärgarna bjödo dem och bundit trollet i sten efteråt?»
»Jag har hört slika sägner», sade Kristin, »men aldrig tordes jag göra så. Och det tyckes mig icke vackert heller.»
»Det är gott, när man icke törs göra vad som icke synes en vackert», sade fru Åshild och log litet. »Men det är icke så bra, när man tycker en sak icke är vacker, för det man icke törs göra den. — Du har vuxit mycket i sommar», yttrade hon med ens. »Vet du själv månntro att du artar dig fagert?»
»Ja», sade Kristin. »Det sägs, att jag liknar min far.»
Fru Åshild log stilla.
»Ja, det skulle nu också vara bäst för dig, om du bråddes på Lavrans både i sinnet och i skinnet. Men det vore synd om de gifte bort dig häruppe i dalen. Bondesed och byalag skall man icke ringakta, men de tycka själva att de äro så förnämliga, dessa storbönder häruppe, att deras make icke finnes i Norges land. De förundra sig nog storligen över att jag kan leva och må väl, fast de stänga sina dörrar för mig. Men de äro tröga och högfärdiga och vilja icke lära sig ny sed — och så skylla de på den gamla ovänskapen med kungaväldet i Sverres dagar. Lögn är det — din ättefar förlikte sig med kung Sverre och tog emot gåvor av honom, men skulle din morbror följa vår kung åt och stå inför honom, då måste han pryda sig både utvärtes och invärtes, och det gitter icke denne Trond. Men du, Kristin, du skulle äkta en man som ägde riddarskick och courtoisie —»
Kristin satt och såg ned på Formotunet och Arnes röda rygg. Hon hade icke fäst sig vid det själv, men när fru Åshild talade om den värld hon förr hade vistats i, så tänkte sig Kristin alltid riddarna och grevarna i Arnes liknelse. Förr, när hon var liten, hade hon alltid sett dem i faderns skepnad.
»Systersonen min, Erlend Nikulausson på Husaby, det kunde varit en brudgum som anstått dig — han har vuxit sig fager, pilten. Min syster Magnhild var och hälsade på mig i fjol, hon for genom dalen och hade honom med sig. Ja, honom kan du väl icke få, men jag skulle gärna brett täcket över eder två i brudsäng — han är så svart i håret, som du är ljus, och har väna ögon. — Men känner jag min svåger rätt, så har han väl allaredan sett sig om efter ett bättre gifte åt Erlend än du är.»
»Är icke jag ett gott gifte då?» frågade Kristin förundrad. Hon kom sig aldrig för att bli kränkt av något fru Åshild sade, men ödmjuk och beklämd kände hon att fru Åshild var på något sätt förmer än hennes fränder.
»Jo, du är ett gott gifte», sade den andra. »Men likvisst kunde du näppeligen vänta dig att komma in i min släkt. Din ättefader här i landet var en fredlös, utländsk man, och Gjeslingarna hava setat och möglat på gårdarna sina, så länge att snart ingen minns dem utanför dalen här. Men jag och min syster, vi fingo drottning Margret Skulesdotters systersöner, vi.»
Kristin kom sig icke en gång för att invända att det icke var hennes ättefar, utan hans bror, som kommit fredlös in i landet. Hon satt och såg tvärsöver mot de mörka fjällsidorna på andra sidan dalen, och hon mindes den dagen, för många år sedan, då hon varit uppe på vidden och sett hur många fjäll det fanns mellan hennes bygd och världen. Då sade fru Åshild att de måste hem nu och bjöd henne ropa på Arne. Så satte Kristin händerna för munnen, hojtade och vinkade med sitt halskläde, tills hon såg den röda fläcken på tunet därnere röra sig och vifta tillbaka.
Någon tid därefter reste fru Åshild hem, men hela hösten igenom och första delen av vintern kom hon ofta till Jörundgård och stannade några dar hos Ulvhild. Barnet togs nu upp om dagarna, och de försökte få henne att stödja på benen, men de veko sig under henne, när hon skulle stå på dem. Hon var full av jämmer, vit och trött, och den stödjande snörda klädnad, som fru Åshild hade gjort henne av hästhud och fina vidjor, plågade henne mycket, så att hon helst ville ligga stilla i moderns famn. Ragnfrid hade den sjuka dottern ständigt i sina armar, så att Tordis nu fick stå för hela hushållet, och på moderns tillsägelse gick Kristin med henne för att lära och hjälpa till.
Kristin längtade efter fru Åshild från den ena gången till den andra, och vid några tillfällen samtalade fru Åshild mycket med henne, men andra gånger väntade barnet förgäves på ett ord förutom den andras hälsning, när hon kom och när hon for. Åshild satt endast hos de vuxna och talade med dem. Så var det alltid när hon hade mannen med sig, ty det hände nu att också Björn Gunnarson följde med till Jörundgård. Lavrans hade ridit till Haugen en dag på hösten för att lämna fru Åshild hennes läkelön — det var den bästa silverkannan med disk till, som de hade i huset. Då hade han sovit där om natten och rosade sedan gården mycket; den var vacker och välskött och ej så liten som folk sade, omtalade han. Och inne i husen tydde allt på välstånd, och husskicket var höviskt efter storfolks sedvänja söderut i landet. Vad Lavrans tyckte om Björn, sade han icke, men han tog alltid älskvärt emot honom, när han följde sin hustru till Jörundgård. Däremot behagade fru Åshild Lavrans övermåttan väl, och han sade att han trodde det mesta som berättats om henne var lögn. Han sade också att för tjugu år sedan torde hon näppeligen hava tarvat trollkonster för att binda en man vid sig — då hon nu var nära de sextio och likvisst såg ung ut och hade det vänaste och behagfullaste väsen.
Kristin förstod att modern var föga tillfreds med allt detta. Om fru Åshild sade Ragnfrid visserligen aldrig något, men en gång liknade hon Björn vid det gula, nedtryckta gräs man kan finna framvuxet under stora stenar, och Kristin tyckte detta stämde väl. Björn såg så underligt vissen ut, han var tämligen fet, blek och slapp och något skallig, ehuru han ej var stort äldre än Lavrans. Dock syntes det på honom att han en gång varit en mäkta fager man. Kristin kom aldrig till att byta ord med honom — han talade föga men blev helst sittande, där han en gång kommit att sitta, från det han trädde in i stugan och tills han skulle i säng. Han drack omåttligt, fast det syntes föga på honom, förtärde nästan ingen mat och stirrade alltemellanåt stelt och frånvarande på en eller annan i rummet med sina underliga blacknade ögon.
Fränderna på Sundbu hade de icke sett till, sedan olyckan timade, men Lavrans hade varit över i Våge några gånger. Däremot kom Sira Eirik till Jörundgård som förut; han träffade då ofta samman med fru Åshild, och de voro goda vänner. Detta räknade folk som ett vackert drag av prästen, som ju själv var en mycket duktig läkare. Det var väl också ett av skälen till att folket på storgårdarna icke sökt fru Åshilds råd, i varje fall icke uppenbart, att de höllo prästen för duktig nog, och det var ej lätt för dem att veta hur de skulle bete sig mot två människor, som på sätt och vis voro utstötta ur sitt eget lag. Sira Eirik sade då själv att de kryssade icke undan för varandra, och vad hennes trolldomskonster angick så — icke var han hennes sockenpräst; det torde väl hända att denna fru visste mera än vad tjänligt var för hennes själs välfärd, dock finge man icke glömma att de fåkunniga gärna snackade om trolldom så snart en kvinna var klokare än folk i gemen. Fru Åshild å sin sida rosade mycket prästen och besökte flitigt kyrkan, såframt hon råkade vara på Jörundgård en helgdag.
Julen blev dyster det året; Ulvhild kunde ännu icke stå på sina ben. Och Sundbufolket varken sågo eller hörde de av. Kristin märkte att det skvallrades om dem i bygden och att fadern lade det på sinnet. Men modern var likgiltig, och Kristin tyckte detta var fult av henne.
Men en kväll mot slutet av helgen kom Sira Sigurd, Trond Gjeslings huspräst, åkande i storsläda, och hans främsta ärende var att bjuda dem alla till gästabud på Sundbu.
Sira Sigurd var illa liden i bygderna däromkring, ty han var den som egentligen styrde för Trond med hans egendomar — eller han fick åtminstone skulden, när Trond for fram med hårdhet och orätt, och det var icke fritt för att Trond i viss mån plågade sina landbönder. Prästen var mäkta flink i att skriva och räkna, därtill lagkunnig och duktig i läkekonst — om än icke så duktig som han själv trodde. Men att döma av hans uppträdande skulle ingen trott honom vara någon särdeles klok man: han sade ofta enfaldiga ting. Ragnfrid och Lavrans hade aldrig tyckt om honom, men Sundbufolket satte, som rimligt var, stort värde på sin präst, och både de och han voro övermåttan förbittrade, för det han icke blivit kallad till Ulvhild.
Och nu skulle det falla sig så olyckligt, att när Sira Sigurd kom till Jörundgård, voro fru Åshild och herr Björn redan där, dessutom Sira Eirik, Gyrd och Inga från Finsbrekken, Arnes föräldrar, gamle Jon från Loptsgård och en predikarebroder från Hamar, broder Åsgaut.
Medan Ragnfrid lät duka borden på nytt med gästabudskost och Lavrans läste den handskrivelse, prästen haft med sig, ville denne se Ulvhild. Hon var allaredan lagd till ro för natten och sov, men Sira Sigurd väckte henne, kände på hennes rygg och lemmar och utfrågade henne, nog så vänligt till en början, men sedan otåligt, då hon blev rädd. — Sigurd var en kortväxt man, nästan en dvärg, men med ett stort, rödbrusigt ansikte. När han ville lyfta ned henne på golvet, för att pröva hur det var med hennes fötter, tog hon till att skrika. Fru Åshild reste sig då, gick bort till sängen och täckte fällen över Ulvhild, medan hon sade att barnet var så sömnigt, så det icke kunde stått på golvet, om också fötterna haft stadga.
Prästen började tala häftigt: han vore också hållen för en duglig läkare! Men fru Åshild tog hans hand, ledde honom fram i högsätet och begynte tala om hur hon hade gjort med Ulvhild, medan hon i allt frågade honom om hans mening. Han blev då något blidare och åt och drack av Ragnfrids läckerheter.
Men allteftersom ölet och vinet började stiga Sira Sigurd åt huvudet, blev han åter vid dåligt lynne, trätgirig och hetsig — han visste alltför väl att där ingen fanns i stugan som gärna såg honom. Först vände han sig till Gyrd; han var Hamarbispens bryte i Våge och Sil, och det hade varit flera tvistemål mellan biskopssätet och Trond Ivarson. Gyrd sade ej stort, men Inga var en hetsig kvinna, och så blandade sig broder Åsgaut i samtalet och sade: »Du skulle icke glömma, Sira Sigurd, att vår högvördige fader Ingjald ock är din överherre — vi känna dig till fyllest i Hamar. Du vräker dig i allt vad läckert är på Sundbu, och tänker nog föga på att du är invigd till annan gärning än att vara Tronds ögontjänare, förhjälpa honom till att göra allt vad orätt är, så att han bringar sin själ i fara och avkortar kyrkans rätt. Har du aldrig sport huruledes det går med ohörsamma och otrogna präster, som lägga råd mot sina andliga fäder och föresatte? Har du icke hört om den gången då änglarna förde Sankt Tomas av Kanterborg till helvetets port och läto honom koxa in? Då förundrade han sig mycket över att han där icke såg till någon av de prästerna som hade satt sig upp emot honom, så som du emot bispen din. Han skulle just till att prisa Guds misskund, ty den helige mannen unnade alla syndare frälsning — då bad ängeln att fan skulle lyfta litet på stussen, och ut foro med ett väldigt brak och en ohygglig svavelstank alla de präster och lärda män som svikit kyrkans tarv. Så fick han se vart de kommit hän.»
»Nu ljuger du, munk», säger prästen. »Jag har hört den historien jag ock, men det var icke präster, utan det var tiggarmunkar som foro ut ur djävulens bak likt getingar ur ett getingabo.»
Gamle Jon skrattade högt, överröstande tjänstfolket, och skrek:
»Det var nog bäggedera, kan jag tänka —»
»Då måtte fan ha en mäkta bred stuss», sade Björn Gunnarson, och fru Åshild log och sade:
»Ja, har du icke hört sägas att allt ont drager efter sig en lång rumpa —»
»Tig stilla du, fru Åshild», ropade Sira Sigurd, »snacka icke du om den långa rumpan, som det onda drager med sig! Du sitter här som du vore husfrun och icke Ragnfrid. Men det är underligt att du icke kunnat bota barnet hennes — har du ej längre det starka vattnet du handlade med förr en gång? Det som kunde göra styckat får helt i sodkättilen och kvinna till mö i brudsängen? Jag har nog hört om det bröllopet här i bygden, då du redde till bad åt den förförda bruden —»
Sira Eirik sprang upp, grep den andra prästen i skuldra och länd och slängde honom tvärsöver bordet, så att kannor och krus välte och mat och dryck flöt på duk och golv, men Sira Sigurd blev liggande frampå golvet med riven klädnad. Eirik tog ett språng över bordet och ville slå honom på nytt, medan han röt över larmet:
»Håll skitkäften, din helvetespräst!»
Lavrans försökte skilja dem åt, men Ragnfrid stod vit som ett lik vid bordet och tryckte hop händerna. Då sprang fru Åshild fram, hjälpte Sira Sigurd på fötter och torkade blodet ur hans ansikte. Hon hällde i honom en bägare mjöd, medan hon sade.
»I fån icke vara så sträng, Sira Eirik, att I icke tålen skämt, när det är så långt lider med dryckeslaget. Sätten er nu ned, så skolen I få höra om det bröllopet. Det var nu icke här i dalen, och det var ej så väl för mig att det var jag, som kände till det där vattnet — hade jag kunnat brygga det, då skulle vi icke sitta på den lilla gården häruppe. Då kunde jag nu varit en rik kvinna och ägt jordagods någonstädes ute i storbygderna — nära stad och kloster och bisp och domkapitel», sade hon och smålog mot de tre andliga.
»Men det lär någon ha känt till konsten i forna dagar — ty detta var på kung Inges tid, tror jag, och brudgummen var Peter Lodinson till Bratteland, men vilken av hans tre hustrur som var bruden, må vara osagt, efter det finns avkomma i livet efter alla tre. Nå, denna bruden hade nog haft orsak att önska sig det vattnet och skaffat sig det också, och hon hade rett sig ett bad nere i skämman. Men innan hon hunnit löga sig, kom hon som skulle bli hennes svärmor ditin. Hon hade blivit trött och nedsmutsad av ritten till bröllopsgården; så kläder hon av sig och stiger i karet. Hon var en gammal kvinna, och nio barn hade hon haft med Lodin. Men de natten fingo nog både Lodin och Peter annan gamman än de väntat sig.»
Folket i stugan skrattade mycket, och både Gyrd och Jon ropad att fru Åshild skulle förtälja fler slika skämtsägner. Men hon sade nej: »Här sitta två präster och broder Asgaut och unga piltar och tjänstemör; nu vilja vi sluta, innan talet blir ohöviskt och grovt, minnas att det är helg.»
Männen ropade invändningar, men kvinnorna gåvo fru Åshild medhåll. Ingen lade märke till att Ragnfrid gått ut ur stugan. Men strax efteråt skulle Kristin, som suttit nederst på kvinnobänken mellan tjänstepigorna, gå och lägga sig. Hon sov i Tordis’ stuga, eftersom det var så många gäster vid gården.
Det var bitande kallt, och norrskenet blossade och fladdrade ovan fjällens hjässor nordanåt. Snön knarrade under Kristins fötter, där hon sprang över tunet huttrande, med armarna korslagda över bröstet. Då märkte hon att i skuggan under gammalloftet gick en människa häftigt fram och tillbaka på snön, slog ut med armarna, vred sina händer och kved högt. Kristin kände igen modern sprang förfärad bort till henne och frågade om hon var sjuk.
»Nej, nej», sade Ragnfrid häftigt. »Jag måste bara ut — gå och lägg dig, barn!»
Kristin vände om. Då kallade modern sakta på henne.
»Gå ned i stugan och lägg dig hos far och Ulvhild — tag henne i dina armar, så han icke av ovarsamhet råkar klämma henne; han sover så tungt, när han druckit. Jag går upp och lägger mig här på gammalloftet i natt.»
»Jesus, mor!» säger Kristin, »I frysen ihjäl, om I skolen ligga där, och ensam därtill. Och vad tron I far skall säga, när I icke kommen i säng i natt?»
»Han märker det icke», svarade modern, »han sov nästan då jag gick, och i morgon vaknar han sent. Gå och gör, som jag sagt.»
»Det blir så kallt för er», jämrade Kristin, men modern visade bort henne, något mildare, och låste in sig på loftet.
Där var lika kallt inne som ute och kolmörkt. Ragnfrid trevade sig fram till sängen, kastade av sig huvudplagget, löste upp sina skor och kröp in mellan fällarna. De isade henne, det var som att sjunka i en snödriva. Hon drog fällen över huvudet, drog upp benen under sig och stack in sina händer i barmen — så låg hon och grät, än helt sakta med strömmande tårar, än så att hon skrek och skar tänder därvid. Till sist hade hon dock värmt upp bädden omkring sig, så mycket att hon började sövas därav, och så grät hon sig i sömn.