Kristin Lavransdotter/Korset/Fränder emellan/Kapitel 4

←  Kapitel III

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel IV

Kapitel V  →

IV.

Något senare på hösten hade Simon Andresson ett ärende hos sin bror på Dyfrin. Medan han var där, fick han en friare till sin dotter Arngjerd.

Saken blev ej avgjord, och Simon var något orolig och ängslig till sinnes, medan han red norrut. Kanske han borde ha slagit till, så hade flickan nu varit välbärgad och han själv kvitt all oro för hennes framtid. Kanske Gyrd och Helga hade rätt — det var vettlöst av honom att han icke grep tag med båda händer, när han fick ett sådant anbud för denna dottern —. Eiken var en större gård än Formo, och Åsmund var själv ägare till mera än tredjedelen; han skulle aldrig ha tänkt på att fria för sin son till en mö med sådan börd som Arngjerd, lågättad och frändelös på morssidan, om det icke varit för att Simon ägde tre markabol i gården såsom pant. De hade måst låna pengar både hos nunnorna och på Dyfrin, när Grunde Åsmundsson fick gälda mansbot för andra gången. Grunde blev vild, när han var drucken — men annars var han en rättsinnig och välment man, sade Gyrd, och säkert skulle han låta leda sig av en så förståndig och snäll kvinna som Arngjerd.

Men det var nu detta att Grunde icke var så många år yngre än han själv. Och Arngjerd var ung. Och folket på Eiken ville ha bröllopet redan till våren —.

Det satt i Simon som ett ont minne — han tänkte ej därpå, när han kunde slippa. Men nu sedan Arngjerds giftermål kommit på tal, dök det ständigt upp. En oglad man hade han varit första morgonen då han vaknade vid Ramborgs sida. Han hade väl icke varit mer yr och hänsynslös, då han gick i säng, än en brudgum borde vara — fast det gjort honom underlig och vild i hågen att se Kristin bland brudens följeskvinnor — och Erlend, hans nya släkting, var bland de män som följde honom upp på brudloftet. Och när han vaknade nästa morgon och låg och såg på bruden, som ännu sov, hade han känt liksom en smärtsam och svår skam djupt inne i hjärtat — det var som om han skulle ha förgripit sig på ett barn —.

— Ehuru han visste att han kunde sparat sig det bekymret.

Hon hade skrattat, när hon slog upp sina stora ögon.

»Nu är du min, Simon» — hon rörde med händerna vid hans bröst. »Min far är din far, och min syster din syster» — och han hade blivit svettig av ångest, ty han undrade om hon känt hur hjärtat spratt till i barmen på honom vid dessa hennes ord.

Eljest var han ju mycket nöjd med sitt giftermål, det höll han fast vid. Hans hustru var rik, av ypperlig ätt, ung och frisk, vacker och snäll. Hon hade fött honom en dotter och en son — det uppskattar en man, då han prövat på att sitta i rikedom och icke få barn, som kunna hålla boet samman efter föräldrarna. Två barn — och deras välstånd tryggat — och ändå var han så rik att han därtill kunde skaffa Arngjerd ett gott gifte.

En son till ville han nog gärna haft — ja, han skulle ej sörja, om det kom både ett och två barn till på Formo. Men Ramborg var nog glad, så länge hon slapp. Så det var ju gott för något, det också, ty han kunde ej förneka att det bidrog mycket till trevnaden i huset, om Ramborg var vid gott lynne. Han kunde nog önskat att hon haft ett lugnare sinnelag. Han visste ej alltid hur han hade det med sin hustru. Och det kunde gärna varit större reda i skötseln inomhus också, hemma hos honom. Men ingen man får vänta sig alla skålar iskänkta, som det heter —. Det sade Simon sig själv gång på gång, medan han red hemåt —.

Nu skulle Ramborg till Kruke veckan före Klemensmässan — det livade alltid upp henne att komma hemifrån någon tid —.

Fast Gud månde veta hur det skulle gå därborta den här gången. Det var åttonde barnet Sigrid gick med nu. Och han hade blivit skrämd, när han tittade in hos systern nu på återvägen — hon såg ej ut att orka stort mera.

Han hade offrat fyra tjocka vaxljus till den gamla bilden av Jungfru Maria i Eyabu, som skulle vara särskilt undergörande, och lovat rika gåvor, om Sigrid kom igenom med liv och hälsa. För hur det skulle gå med Geirmund och alla barnen, om modern dog ifrån dem — nej, det kunde han ej tänka sig —.

Och de levde i stor sämja, Sigrid och Geirmund. Aldrig hade hon fått höra ett omilt ord av mannen, sade hon, aldrig hade han lämnat en sak ogjord som han tänkte kunde glädja henne. När han förstod att Sigrid tärdes av längtan efter det barn hon fått i sin ungdom med Gjavvald Arnesson, hade han förmått Simon att hämta gossen, så att modern skulle få ha honom hos sig en tid. Sigrid fick nu bara sorg och missräkning av återseendet med den bortskämda stormansättlingen. Sedan hade Sigrid Andresdotter slutit sig än fastare till sin make och de barn hon hade med honom, så som en fattig, sjuk syndare hänger sig fast vid präst och skriftermål.

Nu tycktes hon på sitt sätt fullt tillfreds. Och Simon förstod det nog — få män var det så gott att vara tillsammans med som Geirmund. Han hade ett så vackert målföre att om han så icke talade om annat än den där hästen med hovtrång, som de narrat på honom, så var det mest som att lyssna till harpolåt.

Ful och underlig i ansiktet hade Geirmund Hersteinsson då alltid varit, men förr var han stark och vacker till gestalt och lemmar, den yppersta bågskytt och jägare och framför de flesta i all idrott. Men för tre år sedan blev han krympling — sedan han kommit krypande till bygden från en jaktfärd, på händerna och ena knät, med det andra benet släpande krossat efter sig. Nu kunde han ej gå över sitt stugugolv utan stav och icke komma upp på en häst eller kravla sig omkring på sina stuplänta ägor utan hjälp. Missöden drabbade honom ständigt; enstöring och en underlig kurre var mannen, föga duglig till att sköta sin gård och sin egen välfärd, narra honom i handel och vandel kunde varje människa som hade hjärta till det. Men han var konstfärdig med sina händer, skicklig både i att smida och att snida, klok och god i sitt tal. Och när denne man tog harpan i sin famn, då måste folk skratta eller gråta, alltefter som Geirmund sjöng och lekte på strängarna. Ja, det var mest som att höra den riddaren som Geirmund kvad om, som »lekte lövet av lindeträ och hornet av levande fä».

De äldsta barnen togo upp omkvädet och sjöngo med fadern — det var fagrare att lyssna till än när alla klockor spelade i Biskopshamar. Det näst yngsta barnet, Inga, kunde gå, när hon höll sig i bänken, tala hade hon ännu inte lärt sig, men hon gnolade och sjöng dagen lång, och hennes späda röst var så ren och klar som en liten silverbjällra —.

De bodde hoppackade i en liten svart arenstuga, husbondfolk, barn och tjänare. Loftet, som Geirmund alla dessa år talat om att bygga, fick han väl aldrig uppfört — det var nog nätt och jämnt han förmått bygga ny loge i stället för den som brann förlidet år. Men föräldrarna nändes ej skilja sig från något av de många barnen. Simon hade erbjudit sig att ta till sig några av dem och uppfostra dem, var gång han varit på Kruke — Geirmund och Sigrid tackade men sade nej.

Kanske var hon i alla fall den bland syskonen som fått det bäst, tänkte Simon ibland. Ja, Gyrd sade att Astrid var väl förnöjd med sin nya man — de bodde långt söderut i Ryfylke, och Simon hade ej sett dem sedan deras bröllop. Men Torgrimssönerna trätte mycket med styvfadern, berättade Gyrd.

Och Gudmund var mäkta glad och tillfreds —. Men skulle det vara en mans lycka, så tyckte Simon han kunde utan synd tacka Gud, för att icke deras far levde och såg den. Så fort det anständigtvis kunde ske efter Andres Darres död, hade Gudmund druckit bröllop med den där änkan, som fadern icke velat höra talas om att han skulle äkta. Dyfrinsriddaren menade, att hade han sökt ut åt de båda äldsta sönerna unga, rika och fagra mör av ypperlig ätt och ofläckat rykte, och det hade ej blivit mer än måttlig lycka därav för Gyrd och Simon, så måste det väl bli rena eländet för Gudmund, om fadern lät honom fara fram efter egen vettlös vilja. Tordis Bergsdotter var mycket äldre än Gudmund, hjälpligt välbärgad och utan barn i första äktenskapet. Men sedan dess hade hon fått en dotter med en av prästerna vid Mariakyrkan i Oslo, och för övrigt sade folk att hon varit alltför tillmötesgående mot andra män också — mot Gudmund Darre med, så snart hon blivit bekant med honom. Ful som ett troll var hon och ohövisk och grov i munnen för att vara en kvinna, tyckte Simon — men hon var livlig och kvick, förståndig och godmodig — han själv skulle tyckt bra om Tordis, det visste han — om hon bara ej blivit ingift i deras ätt. Men Gudmund frodades, så det var otäckt att se; nu var han snart lika fet och tung som Simon själv — och detta var icke Gudmunds natur; i ungdomen hade han varit smärt och fager. Han hade blivit så loj och lat, så Simon kände lust att ge brodern en sittopp, var gång han såg honom. Ett förbannat nöt hade Gudmund varit i alla sina dagar, det var ju sant — och att hans barn togo vett efter modern och utseende efter honom, var ändå en lycka i olyckan — Men Gudmund mådde gott —.

Så Simon behövde ej gräma sig, så mycket som han gjorde, för den broderns skull. Och på sätt och vis var det väl också onödigt att han kved så över Gyrd —. Men var gång han kom hem till sin fädernegård och såg hur där nu stod till, grep det honom så att han hade riktig hjärtevånda, när han for därifrån —.

Välståndet ökades — broderns svåger, Ulv Sakseson, åtnjöt ju kungens fulla nåd och ynnest numera, och han drog Gyrd Andresson med sig in bland de män som hade mest makt och förmåner i riket. Men Simon tyckte ej om karlen — förstod att det gjorde visst ej Gyrd heller. Motvillig och föga glad gick Gyrd av Dyfrin den väg hans hustru och hennes bror ville — för att få litet husfred.

Helga Saksesdotter var ett troll —. Men det var nog mest de två sönerna som vållade att Gyrd såg så förgrämd ut nu. Sakse, den äldste, var väl en sexton vintrar gammal — Nästan var endaste kväll måste hans skosven lirka honom i säng — dödfull. Han hade visst redan druckit sig från vett och hälsa — han söp nog ihjäl sig, innan han nådde vuxen mans ålder. Och stor förlust skulle det knappast bli — Sakse hade fått dåligt namn om sig i bygden för råhet och övermod. Det var moderns älskling; Gyrd höll mest av den yngste, Jon. Han hade också vida mer av ett sådant sinnelag att han kunde blivit till heder för ätten, hade han blott ej varit — ja, han var litet förvuxen, högaxlad och sned i ryggen. Och så hade han något inre men i magen — tålde ej annan kost än välling och tunnbröd.

I samhörigheten med sin släkt hade Simon Andresson alltid haft som en hemlig fristad, när hans eget liv tycktes honom — ja, svårt att tas med, eller hur man skulle säga. Det syntes honom betyda mycket mindre, att något gick honom emot, om han hade sina syskons framgång och lycka att tänka på. Hade det bara varit på Dyfrin som på faderns tid — då där var ro, tillfredsställelse och välgång vid gården — så tyckte Simon att det skulle mycket bidragit till att lindra hans egen hemliga oro. Det var som om hans livsrötter vore sammantvinnade med syskonens någonstädes djupt nere i mull och mörker. Varje hugg, som drabbade den ene, det onda som tärde på märgen hos någon av dem, det kände alla av —.

Gyrd åtminstone och han själv hade haft det så — förr åtminstone. Nu visste han ej så säkert om Gyrd kände det så längre —

Den äldsta brodern — och Sigrid — hade han hållit mest av. Han mindes — i uppväxtåren: han hade kunnat sitta och se sig så kär i den yngsta systern att han måste göra något för att visa det. Så muckade han gräl med henne, gnabbades och retades, luggade henne i flätorna, nöp henne i armarna, ty det var som om han inte kunde visa sin ömhet för henne på annat sätt utan att bli skamsen. Gnabbet dem emellan måste pågå, för att han utan förlägenhet skulle kunna ge henne alla godsaker han sparade, ta den lilla tösen med i sina lekar, när han byggde kvarn i bäcken eller byggde gårdar åt henne och skar visselpipor av sälg åt flickungarna om våren.

Som ett inbränt märke satt i hans sinne minnet av den dag då han fick veta hela hennes olycka. Vintern igenom hade han gått där och sett att Sigrid höll på att sörja ihjäl sig för sin döda fästmans skull — men mera förstod han icke. Så var det en söndag fram mot våren — han stod i svalgången på Manvik och förargade sig över kvinnorna, som ej kommo — ute på tunet stodo hästarna med kyrksadlar, och svennerna hade väntat länge. Till sist blev han ond och gick in i frustugan. Sigrid låg ännu — förundrad frågade han om hon var sjuk. Hans hustru satt på sängkanten — det gick en skälvning över det blida, vissnade ansiktet, när hon såg upp: »Sjuk är hon nog, det arma barnet — men ännu mer tror jag hon är rädd — för dig — för eder, sina fränder — hur I skolen taga detta —»

Systern skrek högt, kastade sig huvudstupa över Halfrids knä och klängde sig intill henne, slingrade de smala, nakna armarna om svägerskans liv — Skriket skar i Simon, så han tyckte hans hjärta isades och blev blodlöst därvid. Hennes smärta, hennes skam trängde in i honom, så att han icke visste till sig — och så kom en ångest, som drev fram svetten: deras far — vad skulle han göra med Sigrid nu?

Han var så rädd, medan han knogade framåt på färden hem till Raumarike i det dåliga väglaget, att till sist började svennen, som var med honom och som inte begrep mycket, skämta över att han måste av hästen ett ärende, rätt som det var. Fullvuxen och gift karl var han ju själv för länge sedan, men han var så rädd, när han tänkte på mötet med fadern, att han fick bukrev —.

Och så hade fadern knappast sagt ett ord. Han hade fallit samman — som rothuggen. Ännu kunde det hända Simon att när han skulle till att somna, såg han det för sig och blev klarvaken på ögonblicket: fadern, som satt och vaggade och vaggade, med huvudet sänkt mot barmen, Gyrd stående bredvid med handen på högsätets armstöd, litet blekare än vanligt, med fällda ögon —.

»Gud vare lov att hon icke var här, när det kom i dagen —! Det är ändå väl att hon är hos dig och Halfrid —», hade Gyrd sagt, när de två blivit ensamma.

Det var enda gången Simon hört Gyrd säga ett ord som kunde tydas därhän att han icke satte sin hustru framför alla andra kvinnor —.

Men sett det hade han, hur Gyrd liksom vissnade och föll av, alltsedan han blivit gift med Helga Saksesdotter.

Den tiden har var trolovad med henne — sagt mycket hade Gyrd aldrig, men var gång han sett sin fästmö, gick Gyrd och var så strålande vacker, så Simon blev rent underlig till mods, när han såg på brodern. Han hade sett Helga förr, sade Gyrd till Simon, men aldrig talat med henne och aldrig kunnat tänka sig att hennes fränder kunde vilja giva så rik och fager brud åt honom —.

Gyrd Darres förunderliga skönhet i ungdomen hade Simon nästan känt som en heder för egen del. Han var vacker på ett särskilt vinnande sätt — det var som om alla måste märka att i denna fina och stillsamma unga man bodde godhet, högsinthet, ett modigt och adeligt hjärta. Så blev han gift med Helga Saksesdotter — och så var det som om det icke blev mer av honom —.

Fåmält hade han alltid varit — men de två bröderna voro ständigt tillsamman, och Simon redde sig gott med att tala för två. Simon var munvig, gällde för att ha gott huvud, var vänsäll — i dryckjom och skämt, på jakt och kappritt och allt slags ungdomsförlustelse hade Simon vänner hoptals, alla lika kära och lika nära. Den äldsta brodern följde med — sade föga, men log sitt vackra, allvarliga leende, och de få ord han talade, gjorde liksom så mycket av sig —.

Nu teg Gyrd Andresson som en låst kista.

Den sommar då Simon kom hem och sade till sin far att Kristin Lavransdotter och han voro eniga om detta, att båda önskade avtalet angående dem ryggat — då visste Simon att Gyrd hade förstått de mesta av vad som låg bakom. Att Simon höll av sin fästmö, att han hade ett eller annat skäl att avstå från sin rätt och att detta skäl var sådant att Simon inom sig var liksom skållad av smärta och harm. Gyrd hade mycket stillsamt tillrått fadern att låta saken förfalla. Men inför Simon hade han aldrig med ett ord häntytt på att han förstod. Och Simon tyckte, att kunde han fattat större kärlek till sin bror än han hyst i alla sina livsdagar, så skulle det ha varit nu — för hans tystnads skull.

Simon ville vara glad och frisk till mods, medan han red norrut, mot sitt hem. Utmed vägen gjorde han sig ärenden in till sina vänner uppefter dalen, hälsade på hos dem, drack sig munter — och vännerna sadlade sina hästar och följde honom till nästa gård, där deras stallbröder bodde. Det var så lätt och trevligt att rida nu i barfrosttiden —.

Det sista vägstycket red han i skymningen. Ölglädjen hade dunstat av honom. Hans svenner voro uppsluppna och högljudda — men för husbonden tycktes skratt och skämtord ha sinat, han var visst trött.

Så var han hemma. Andres tultade efter, var fadern gick och stod. Ulvhild kretsade kring sadelpåsen — månntro han hade några gåvor med sig hem till henne? Arngjerd bar fram öl och mat, husfrun satte sig bredvid, medan han åt, pratade och frågade efter nyheter. När barnen lagt sig, tog Simon Ramborg på sitt knä, medan han framförde hälsningar och berättade om fränder och bekanta.

Det tycktes honom vara en skam och en omanlighet om inte han skulle kunna vara tillfreds, så bra som han hade det —.

Dagen efteråt, då Simon satt borta i Sämundstugan kom Arngjerd in till honom med mat. Han tänkte det var så gott att tala med henne om friaren, medan de voro själv andre, och så nämnde han för dottern sitt samtal med männen från Eiken.

Åhnej, vacker var hon just inte, tänkte fadern — han såg upp på den unga flickan, där hon stod framför honom. Kort och satt, med kort, grovt och blekt ansikte; det grågula håret var ojämnt i färgen; nedåt ryggen hängde det i två tjocka flätor, men fram i pannen föllo striporna ned i ögonen på henne, och så hade hon den vanan att oupphörligt stryka upp det —.

»Det får bli som I vill, far», sade hon lugnt, när han talat slut.

»Ja, jag vet, du är ett gott barn; men vad menar du själv om detta?»

»Nej, jag menar ingenting, jag. I får råda i detta, kära far.»

»Det är så, Arngjerd — jag skulle unna dig att få gå fri ännu några år — från barnsbörd och omsorger och ansvar — allt slikt som faller på kvinnornas lott, när de väl äro gifta. Men jag tänker på att — kanske längtar du efter att få ditt eget och bli självständig husmor —?»

»Det brådskar icke för min skull», sade flickan och log litet.

»Du vet att, om du blev gift till Eiken, så hade du dina rika fränder i närheten — bar är broderlös bak —», han såg den lilla glimten i Arngjerds ögon och det skälmaktiga leendet: »Jag menar Gyrd, din farbror», sade han hastigt, litet brydd.

»Ja, jag förstår nog att I icke menaden min fränka, Helga —», så skrattade de båda.

Det kändes varmt i Simons sinne — av tack till Gud och Maria mö och till Halfrid, som hade fått honom att kännas vid denna sin dotter. När de fingo tillfälle att skratta så där tillsammans, han och Arngjerd, så behövde han ej annat bevis för sitt faderskap.

Han reste sig, borstade av henne litet mjöl, som hon fått på ärmen: »än giljaren då — hur likar dig mannen?» frågade han.

»Jo, han likar mig väl, det lilla jag sett av honom — och en skall väl icke lyssna till allt som säges — Men I får råda i detta, far —»

»Då får det bli som jag sagt. Åsmund och Grunde kunna vänta en tid; om de ännu ha samma hug, när du blir litet äldre så —. Annars vet du, dotter min, att du får besluta själv om ditt giftermål, såvitt som du äger vett att döma om ditt eget bästa. Och ditt vett är fullgott det, Arngjerd —»

Han lade armen om henne. Hon rodnade, då fadern kysste henne — Simon kom ihåg att det var nu visst år och dag sedan han sist gjort det. Eljest hörde han ej till de män som äro rädda för att ta i sin hustru vid dager eller skämta med sina barn. Men det var alltid som på skämt — och Arngjerd — Simon fick med ens klart för sig att denna unga dotter var visst den enda människa här på Formo som han en och annan gång talade allvar med —.

Han gick bort och drog tappen ur hålet i sydväggen. Genom den lilla gluggen såg han ut över dalen. Det var sunnandrag i luften, och stora grå moln vällde fram därnere där fjällen möttes och stängde utsikten. När en solstrimma bröt igenom, lyste alla färger så mättat kraftiga. Tövädret hade slickat av den grådaskiga rimfrosten — gärdena voro bruna, granskogen blåsvart — och överst utmed fjällens panna strök ljuset med guldgul glans, där det kala fjället tog vid med lav och mossa —.

Simon kände det som om där var en förunderlig kraft att hämta ur höstvinden därute och den oroliga glansen över bygden. Kom det nu en riklig Allhelgona-blöta, så blev det väl kvarnvatten i bäckarna, i alla fall tills fram emot jul. Och han kunde sända män till fjälls för att lägga upp mossa. Det hade varit en sådan torr höst — Lågen rann hopsinad och liten mellan sina strandvallar av gult grus och bleka stenar.

Här norrut i bygden var det endast Jörundgård utom prästboet som hade kvarn i älven. Han hade föga lust att be om att få mala på deras kvarn — och hela bygden skulle väl också dit med sin säd. Ty Sira Eirik tog kvarnhyra. Och så tyckte folk han fick alltför bra reda på hur mycket säd de hade — han var så glupsk när det gällde att utkräva tionde. Men Lavrans hade alltid låtit folk få mala vederlagsfritt på hans kvarn, och så ville Kristin att det skulle gå till på samma sätt nu också —.

Bara hans tanke snuddade vid henne, började det skälva kring hans hjärta i sjuk spänning —.

Det var dagen före Simons och Juda mässodag; då hade han alltid brukat gå till skrift. Det var för att rannsaka sig själv, fasta och bedja, som han satt här i Sämundstugan i dag, medan huskarlarna tröskade på logen —.

Snart nog var det gjort att påminna sig sina synder — han hade svurit, han hade skarvat litet, när folk frågade om saker som icke angingo dem; så var det den där renen han hade skjutit på, en god stund sedan han sett på solen att lördagshelgen ingått, och nedlagt om söndagsmorgonen, medan folket i bygden hörde mässan —.

Det som hände nu sist, när gossen låg sjuk, det fick och tordes han ej nämna. Men det var första gången i sitt liv han nu, ehuru motvilligt, teg med en synd för sin sockenpräst —.

Han hade tänkt mycket på det och känt sveda för det i sitt hjärta. En kardinalsynd måste det väl vara — antingen han varit medskyldig i trolldom eller rent ut lockat en annan människa till att företaga sig slikt —.

Ångra det förmådde han emellertid icke — när han tänkte på att utan detta hade väl hans son legat i jorden nu. Men han gick och var rädd och nedtryckt — spejade efter om barnet skulle ha blivit annorlunda sedan dess. Han tyckte inte han kunde märka något sådant —.

Han visste att det hände med många slags fåglar och vilda djur att — hade människohänder vidrört deras ägg eller dunungar, så ville föräldrarna ej veta av dem vidare utan övergåvo sin avkomma. En människa, som av Gud fått förnuftets ljus, kunde icke göra på det sättet — för honom hade det också snarare blivit så att när han nu tog i sin son, tyckte han nästan han ej såg sig god att släppa barnet ur sina händer igen, så rädd hade han blivit om Andres. Men på samma gång kunde han förstå varför de hedniska, oskäliga djuren fingo sådan avsky för sina ungar genom detta, att de blivit vidrörda. Också han kände det som om hans barn på något vis blivit nedsmittat —.

Men han ångrade sig icke, önskade ej att det varit ogjort. Fast han önskade att det varit någon annan än Kristin. — Det var trassligt nog för honom i alla fall att de bodde här i bygden, hon och hennes —.

Arngjerd kom in — frågade efter en nyckel. Ramborg trodde inte hon fått igen den, sedan mannen sist begagnat den.

Här blev mindre och mindre reda med husets skötsel vid den här gården —. Simon kom ihåg att han givit tillbaka nyckeln åt sin hustru; det var till och med innan han reste söderut. »Ja, jag finner den väl då», sade Arngjerd.

Hon hade ett så gott leende — och kloka ögon — hon var inte så ful i alla fall, tänkte fadern. Och hennes hår var vackert, när hon slog ut det till helg och fest, ljust och rikt.

Erlends frillodotter hade varit fager nog — det kom då ej annat än olycka av det —.

Men Erlend hade fått den dottern med en fager och ättestor kvinna. Erlend hade väl aldrig gittat kasta sina ögon på en sådan som Arngjerds mor. Han hade vårdslöst gått sin övermodiga väg genom världen — och sköna och stolta fruar och mör hade helt enkelt stått i rad och bjudit honom älskog och äventyr —.

Simons egen enda synd i den vägen — sina pojkstreck då han var i kungsgården räknade han inte — ja, det kunde gärna varit litet mera glans över den synden, om han nu äntligen skulle gå och kränka sin goda och värdiga hustru —. Sett något vidare på Jorunn hade han då ej heller — mindes inte ens hur det kunnat bära till att han först kommit tärnan för när. Han hade festat om mycket ute bland vänner och bekanta den vintern, och när han kom hem till sin hustrus gård, satt flickan där och skulle vakta honom, så han kom i säng utan att vålla olycka med elden —.

Förnämligare äventyr hade inte det varit.

— Och desto mindre hade han förtjänt att det barnet skulle arta sig så väl och bli honom till sådan hugnad —. Och slika tankar borde han för resten icke hysa nu, då han skulle tänka på sin skriftegång.

När Simon i mörkningen gick hem från Romundgård, duggregnade det. Han sneddade över åkern. I det sista bleka skimret av dagsljus sken stubben blek och fuktig. Borta vid den gamla badstuväggen låg något smått vitt och blänkte nere vid marken. Simon gick dit och såg efter vad det kunde vara. Det var bitarna av den franska skålen, som blivit sönderslagen här i våras — barnen hade dukat bord på ett bräde, som låg över två stenar. Simon stötte till med yxan och välte ned alltihop.

Han förargade sig över sig själv med detsamma. Men han kunde ej fördra påminnelsen om den kvällen.

För att något försona att han teg med en synd, hade han talat med Sira Eirik om de där drömmarna. Ja, och så för att han kände behov att lätta sitt hjärta åtminstone för det. Han stod färdig att gå — då kom det över honom med ens — han måste tala om det. Och denne gamle halvblinde präst hade varit hans andlige fader i mer än tolv år.

Så gick han tillbaka och knäböjde åter framför Sira Eirik.

Prästen satt orörlig, tills Simon talat ut. Så gav han sitt utslag — den mäktiga rösten kom nu åldrad och beslöjad ur den eviga skymningen: Synd var det icke. Varje lem av den stridande kyrkan måste prövas i skärmytsling med fienden; därför tillät Gud att djävulen hemsöker en man med mångahanda frestelser. Så länge han icke kastar sina vapen — så länge han ej sviker Drottens märke, vaken och medveten samtycker till de synder som den orene anden vill snärja honom med — så länge äro de syndiga hugskotten icke synd —.

»Nej!» — Simon greps av blygsel, då han hörde sin egen röst.

Samtyckt hade han aldrig. Han pinades, pinades, pinades av det. När han vaknade och hade drömt dessa syndiga drömmar, kände han det som om han själv blivit våldförd, medan han sov.

Två främmande hästar stodo bundna vid gärdslet, när han kom in på tunet. Det var Erlend Nikulaussons Svarten och Kristins ridhäst. Han ropade på stalldrängen — varför hade ej hästarna förts in? För att de främmande hade sagt att det inte behövdes, svarade drängen buttert.

Det var en ung pojke, som hade tagit plats hos Simon nu, då han var hemma — förut hade han tjänat på Dyfrin. Där skulle nu allting gå liksom efter riddareskick, det hade Helga åstadkommit. Men trodde den dumbommen Sigurd, för att han själv hellre talte muntert och skämtsamt till sitt folk och gärna tålde ett munvigt svar av en tjänare, att någon fick mucka mot sin husbonde härpå Formo, så skulle då djävulen — Simon stod i begrepp att grundligt skälla ut karlen — men så hejdade han sig: han kom ju raka vägen från skriftermålet. Jon Dolk fick ta sig an denne nykomling och lära honom att god bondesed var lika fast som hovmansskicket på Dyfrin —.

Så frågade han endast lindrigt milt om Sigurd kommit ut ur berget i år och bad honom sätta in hästarna. Men han var uppbragt —.

Det första som mötte hans ögon, när han steg in i stugan, var Erlends leende ansikte — skenet från ljuset på bordet föll rätt över honom, där han satt på bänken och värjde sig mot Ulvhild, som stod på knä vid hans sida och försökte klösas, eller vad det nu var — hon kavade med armarna upp mot mannens ansikte, medan hon skrattade, så hon kiknade —.

Erlend for upp, ville skjuta undan barnet, men hon hakade sig fast i hans tröjärm och blev hängande vid hans arm, då han kom över golvet, slank och spänstig, och hälsade på sin svåger. Det var något hon kältade om; Erlend och Simon kunde knappt få ljud för sig.

Fadern befallde, ganska barskt, att hon skulle gå ut i eldhuset med tärnorna — de hade just blivit färdiga med att sätta fram på bordet. Då flickan sade emot, tog han henne hårt i armen och ryckte henne från Erlend.

»Där —!» Mostermannen tog en kålklump ur sin mun och stack den i barnets. »Tag den då, Ulvhild Blomsterkind! — Den dottern din, svåger», sade han leende och såg efter mön, »blir visst icke så foglig som Arngjerd!»

Simon hade ej kunnat låta bli att tala om för sin hustru hur snällt Arngjerd tagit giftermålssaken. Men inte hade det varit hans mening att hon skulle säga det till Jörundgårdsfolket. Det var olikt Ramborg också — han visste att hon var föga förtjust i Erlend. Han tyckte inte om detta — inte om att hon talat om denna sak och inte att Ramborg var så oberäknelig och inte att Ulvhild, så liten unge hon var, tycktes vara så betagen i Erlend — hon som nästan allt kvinnkön —.

Han gick bort och hälsade på Kristin; hon satt i hörnet intill ugnsväggen och hade Andres i knät. Pojken hade blivit mycket förtjust i sin moster under den tid hon vårdade honom, medan han låg och höll på att tillfriskna efter sin sjukdom tidigare på hösten.

Simon förstod att de måtte ha något ärende till honom, eftersom Erlend kom så där. Han nötte icke trösklarna på Formo. Simon kunde ej neka till att Erlend redde sig väl med sin vanskliga ställning — när det nu en gång blivit så mellan svågrarna som det var. Erlend höll sig undan från honom, så mycket han kunde, men de träffades så ofta det behövdes, för att det ej skulle bli bygdeskvaller som ovänskap mellan fränderna, och då möttes de som de bästa vänner; Erlend var stilla och höll sig litet tillbakadragen, när de voro tillsamman, men hade i alla fall ett fritt och otvunget väsen.

När maten burits ut från bordet och öl framsatts, sade Erlend:

»Jag tänker du blir förundrad över mitt ärende, Simon — vi äro här för att bjuda dig och Ramborg på bröllop hos oss —»

»Nu tror jag du skämtar! Jag vet icke av att du har folk i giftomålsålder på din gård.»

»Det blir som man tar det, svåger. Det är Ulv Haldorsson —»

Simon slog sig på låren:

»Nu förväntar jag att mina plogoxar kalva till julen!»

»Du får då icke kalla Ulv en plogoxe», sade Erlend skrattande. »Det är nog olyckan det, att mannen varit alltför lustelig —»

Simon visslade. Erlend skrattade åter och sade:

»Ja, du må veta, jag trodde icke mina egna öron, när de kommo till gårds i dag, Herbrandssönerna från Medalheim, och krävde att Ulv skulle äkta deras syster.»

»Herbrand Rembas —? Men de äro ju unga svenner de — deras syster kan då icke vara så gammal att Ulv —?»

»Hon är tjugu vintrar gammal. Och Ulv närmare femtio, ja.» Erlend hade blivit allvarsam. »Du förstår, Simon — de måste hålla detta för ett måttligt gott gifte åt Jartrud; men det är det drägligaste av tu onda ting, att hon blir gift med honom. Ehuruväl Ulv är en riddares son och en välbärgad man — som icke tarvar söka sitt bröd i annan mans gård. Men han följde oss hit, för det han hellre ville leva samman med oss, sina fränder, än sitta på sin egen gård i Skaun — efter det som hände —»

Erlend teg litet. Hans ansikte blev vekt och vackert. Så började han igen:

»Nu ärna vi, Kristin och jag, göra detta bröllop åt honom, som om han varit vår bror. Det är meningen att Ulv och jag skola rida söderut till Musudal och fria på Medalheim instundande vecka. För syns skull, förstår du. Men nu hade jag tänkt frambära en bön till dig, svåger — Jag har väl i minne, Simon, att jag redan är dig tack skyldig för mycket. Men Ulv är illa liden här i bygden. Och du är så högt hedrad, att få män äro dina jämlikar — och jag själv —», han ryckte på axlarna och skrattade till. »Vill du göra så stor välgärning, Simon, att du rider med oss och blir taleman för Ulv? — Han och jag ha följts åt, sedan vi voro småpiltar», sade Erlend bedjande.

»Det vill jag, svåger!» Simon hade rodnat — han kände sig underligt brydd och bevekt vid Erlends öppenhjärtiga tal. »Allt vad jag kan göra för att hedra Ulv Haldorsson, det gör jag gärna.»

Kristin hade suttit borta i vrån med Andres — pojken ville nödvändigt att hans moster skulle kläda av honom. Nu kom hon fram i ljuset — barnet satt halvnaket på hennes arm och höll henne om halsen.

»Detta är välvilligt av dig, Simon!» sade hon sakta och räckte fram handen. »För detta tacka vi dig alla —»

Simon tog löst om hennes hand ett ögonblick:

»Ånej, Kristin —. Ulv har alltid likat mig väl — du må veta att jag gärna gör detta —», han sträckte armarna efter sonen, men Andres gjorde sig rar, sparkade efter fadern med sina små nakna fötter, skrattade och klängde sig fast vid mostern.

Simon lyssnade på de två, medan han satt och talade med Erlend om Ulvs penningförhållanden. Pojken skrattade överljutt hela tiden — hon kunde så många lekar och barnramsor, och så skrattade hon med, kuttrande mjukt och blitt, djupt nere i strupen. En gång då han såg dit bort, hade hon gjort ett slags vindeltrappa av sina fingrar, och Andres’ fingrar voro människor som gingo uppför den. Till sist fick hon ned honom i vaggan och satte sig hos Ramborg. Systrarna småpratade med varandra i viskande ton —.

Det var sant nog, tänkte han, sedan han lagt sig om kvällen — han hade alltid tyckt om Ulv Haldorsson. Och sedan den vintern i Oslo, då de tillsamman kämpat för att hjälpa Kristin, hade han känt sig bunden vid mannen med ett slags vänskapsband. Han tänkte aldrig på annat än att Ulv var hans like, en storhövdings son. Och han rättslösa ställning i farsätten, eftersom han avlats i hor, vållade endast att Simon blev ännu mera varsam i sitt umgänge med Ulv — någonstädes i djupet av hans eget hjärta levde alltid en bön för Arngjerds välfärd. Men eljest var ju detta icke någon vacker sak att bli inblandad i — den halvgamla karlen och ett ungt barn som hon! — Nå, om Jartrud Herbrandsdotter farit fram i fläng, när hon var vid tinget i somras, så angick det inte honom — han var icke befryndad med det folket, och Ulv var en nära frände till hans svåger.

Ramborg hade ospord erbjudit sig att hjälpa Kristin som värdinna och göra tjänst vid bröllopsbordet. Det tyckte han var vackert av henne. När det gällde något, så visade då Ramborg alltid från vad slags folk hon härstammade. Jo, visst var Ramborg snäll —.