Lysande förhoppningar/Kapitel 28
| ← Kapitel 27 |
|
Kapitel 29 → |
XXVIII.
»Min käre gosse och ni, Pips kamrat! Mitt liv kan inte berättas som en dikt eller en sagobok. Kort och klart och med få ord har det varit in i fängelse och ut ur fängelse. Där har ni'et. De ä' mitt liv, från början till slut, ända tills jag deporterades, efter sen Pip blev min vän.
Jag har varit ute för nästan allting utom å bli hängd förstås. Jag har varit lika inlåst som en silvertekittel. Jag har forslats med fångskjuts hit och med fångskjuts dit, från den ena sta'n till den andra, satts i stocken, piskats, slagits och hetsats. Jag vet inte mer var jag är född än ni — kanske inte ens så mycket. Det första jag minns om mig själv var, att jag stal rovor nere i Essex för att inte svälta ihjäl. Någon hade sprungit ifrån mig och lämnat mig ensam — en karl — en kittelflikare — och han hade tagit elden med sig och lämnat mig åt kölden och mörkret.
Jag visste att mitt namn var Magwitch och förnamnet Abel. Hur jag kunde veta det? Jo på samma sätt som jag visste att fåglarna i träden hette bofink, sparv, trast.
Så långt jag minns tebaks, fanns det inte en själ, som kunde se unge Abel Magwitch, lika naken innan som utanpå, utan att bli rädd för honom och antingen köra iväg'en eller ta fast'en. Dom tog fast och tog fast, jämt och samt, så jag kan säja jag var fast i hela min ungdom.
Och på det viset kom det sig, att redan när jag var en stackare, som kunde behövt lika mycke medlidande som någon annan, fick jag namn om mig att vara hård och styvsint. »Det där är en ovanligt styvsint rackare», sade de till fängelsebesökarne och pekade på mig. »Kommer nog att tillbringa sitt liv i fängelse, den där pojken.» Och så tittade de på mig och jag tittade på dom å en del av dom tog mått av mitt huve — det hade vart bättre om dom tagit mått av min mage — och andra gav mig traktater, som jag inte kunde läsa och höll föreläsningar för mig, som jag inte begrep. Och alltid handlade de om djävulen. Men vad fan skulle jag göra! Jag måste ju ha något i magen, eller hur?
Jag märker att jag börjar bli simpel, och jag vet att det inte är rätt, så jag ska rätta mig. Min käre gosse och ni, Pips kamrat, var inte rädda för att jag ska bli simpel.
Jag strök efter landsvägarna, tiggde, stal och arbetade ibland, när jag kunde — fast det var inte så ofta, som ni kanske tror. Jag undrar om ni själva skulle varit så ivriga att ge mig arbete — ömsom tjuvskytt, arbetare, forkusk, slåtterkarl, gårdfarihandlare, lite av varje, som man inte tjänar något på men lär sig ont av — sådan växte jag upp. En deserterad soldat i ett luffargömsle, som låg dolt under ett lager av potäter, lärde mig läsa. Och en kringvandrande jätte, som skrev sitt namn åt folk för tio öre åt gången, lärde mig skriva. Jag blev inte så ofta fast nu som förr, men jag slet ut en god del järnskrot.
För över tjugu år sen, det var vid Epsom vid kapplöpningarna, blev jag bekant med en karl, som jag skulle krossa som en hummerklo med den här eldgaffeln om han låg där på spiselhällen. Hans namn var Compeyson, och det var han, du såg mig slåss med i diket, min gosse. Han ville gälla för en fin karl, Compeyson, för han hade gått i skola och var bildad. Han kunde tala så fint och vackert och var en huggare att känna till hur fint folk uppförde sig. Han såg bra ut också. Natten före den stora kapplöpningen fann jag honom vid kaminen i ett skjul, som jag väl kände till. Han och några andra satt inne mellan borden, när jag klev in, och värden som kände mig och var en sportfåne, tog honom avsides och sade: »Jag tror detta är en karl, som skulle passa er» — han menade mig.
Compeyson tittade noga på mig och jag på honom.
»Vad duger ni till?» sade han.
»Äta och dricka», sade jag, »om ni kan skaffa mig något.»
Han skrattade, gav mig fem kronor och stämde möte med mig nästa kväll. Och så blev jag Compeysons man och kompanjon. Och wilket var Compeysons yrke? Bedrägeri, namnförfalskning, omsättning av falska sedlar och sånt. Allt sattyg, som Compeyson kunde hitta på och dra sig själv ur och få förtjänsten på och lura nå'n annan i fällan med, var Compeysons jobb. Han hade inte mera hjärta än en järnfil, han var kall och hård som is, och han hade ett satans huve på sin kropp.
Det var en annan i kompani med Compeyson och han kallades Arthur. Det var inte hans efternamn utan förnamnet. Han var alldeles förfallen och såg ut som en skugga. Han och Compeyson hade haft något styggt djävulstyg för sig med en rik dam några år dessförinnan, och de hade tjänat mycket pengar på den saken. Men Compeyson både höll vad och spelade och det fanns inget kvar. Men Arthur var nära döden, och en död i elände, ånger och kval, och Compeysons hustru, som Compeyson slog, när han kom åt, var den enda, som visade honom medlidande, när hon kunde. Compeyson kände själv aldrig medlidande med någon.
Jag borde ha låtit varna mig av Arthurs öde, men jag gjorde det inte. Utan jag gav mig i lag med Compeyson och var en leksak i hans händer. Arthur bodde högst uppe i Compeysons hus och Compeyson höll noga räkning på hyran och maten, i fall han skulle bli bättre och kunna arbeta av det. Men Arthur besvärade honom ej länge. Den andra eller tredje gången jag hade tillfälle se honom, kom han gråtande ner i Compeysons rum mitt i natten, endast iklädd en flanellrock, med håret vått av svett, och sade till Compeysons hustru:
»Sally, hon är däruppe hos mig nu igen, och jag kan inte bli av med henne. Hon är alldeles vitklädd och spritt tokig och har en svepning på armen och säger, att hon ska kasta den över mig precis klockan fem på morgonen.»
Då sa Compeyson:
»Idiot, hon är ju av kött och blod som vi. Hur skulle hon kunna ha kommit ditupp, utan att någon sett henne, hon måste ju gå genom dörren eller genom fönstret eller uppför trapporna.»
»Ja, det vet jag inte», svarade Arthur darrande, »men hon står i alla fall vid fotändan av sängen i hörnet och är tokig. Och det dryper blod från hennes krossade hjärta — det var du som krossade det!»
Compeyson höll sig lugn och kall, men han var i alla fall en feg kruka.
»Följ den där fnoskiga karlen upp», sade han till sin hustru, »och du, Magwitch, följ med, är du snäll.»
Men själv rörde han sig inte ur stället.
Vi förde Arthur till sängs igen. Han yrade förskräckligt.
»Se, se på henne», skrek han. »Nu skakar hon svepningen. Titta på hennes ögon. Hon är alldeles galen.»
Om ett ögonblick skrek han igen.
»Hon vill kasta den över huvudet på mig, och då är jag förlorad! Tag den ifrån henne, tag bort den!»
Han fick ett lugnande medel och höll sig jämförelsevis stilla till ungefär fem minuter i fem. Då sprang han upp med ett skrik:
»Nu är hon där igen! Hon har fått tag i svepningen igen. Hon vecklar ut den. Hon kommer hit! Stanna här, bägge två, låt henne inte röra mig. Ha — hon kastade fel den gången. Låt henne inte kasta den över mina axlar. Låt henne inte lyfta mig och dra den över mig. Nu lyfter hon upp mig ändå. Håll mig!»
Han vred sig i våldsam kramp och var död.
Compeyson tog saken lätt. Han och jag arbetade tillsammans, och först svor han att aldrig förråda mig, svor på den där svarta lilla boken, som jag lät din kamrat svära på. Vad allt Compeyson hittade på och jag utförde, skulle ta en vecka att berätta. Jag vill bara tala om, att den karlen snärjde mig i sina garn så fast, att jag blev hans slav till liv och lem. Jag stod alltid i skuld hos honom, alltid under hans piska; jag fick göra allt arbetet och utsätta mig för alla faror. Han var yngre än jag, men han hade ett förslaget huvud och bildning och knorvade mig gång på gång utan förbarmande. Min hustru den där gången, då jag var så illa — stopp, hon har inte här att skaffa!»
Han såg sig förlägen och förvirrad omkring.
»Det tjänar inget till att gå in på det ämnet», sade han. »Den tid jag var tillsammans med Compeyson, var den svåraste delen av mitt liv. Därmed är allt sagt.
»Har jag talt om, när jag blev rannsakad ensam för en sak, som Compeyson och jag hade ihop? Inte? Jag blev dömd.
Två eller tre gånger under de fyra eller fem år saken pågick togs den upp på misstankar, men lades ned på grund av bristande bevisning. Slutligen häktades både jag och Compeyson för urbota brott — anklagade för att ha satt falska sedlar i omlopp — och för en del andra saker. Compeyson sade till mig:
»Olika advokater, ingen kommunikation oss emellan!»
Det var allt.
Och jag var så fattig, att jag måste sälja alla mina kläder, med undantag av det nödvändigaste, innan jag kunde skaffa mr Jaggers att försvara mig.
När vi fördes inför skranket, var det första, som slog mig hur fin Compeyson såg ut med sitt lockiga hår, sina svarta kläder och sin fina vita näsduk, och hur sluskig jag såg ut. När rättegången började och vittnesmålen avlades märkte jag hur ogynnsamt allt ställde sig för mig och hur gynnsamt för honom. Alltid var det jag som var syndabocken; det var alltid jag som hade tagit emot pengarna och begått brottet och fått hela förtjänsten, När det kom till försvaret blev saken ännu tydligare. Compeysons advokat utbrast:
»Herr domare och ni, mina herrar! Här stå framför eder sida vid sida två personer, vilkas olikhet är iögonenfallande. Den ene, den yngre en väluppfostrad man, som bör bemötas därefter, den andre, den äldre, en dålig person. Den yngre mycket litet om ens någonsin inblandad i dessa transaktioner och endast föremål för misstankar; den andre mycket intrasslad i saken — en notorisk brottsling, vars skuld ligger i öppen dag. Om blott en av dem är den skyldige, tveken I väl om vem denne är. Och om båda äro inblandade i saken, kan skymten av ett tvivelsmål råda om vem som har den största skulden?»
Och så vidare. När det sedan kom till det personliga försvaret så var det Compeyson som kunde tala så vackert och torka sig i ögonen allt emellanåt med sin vita näsduk — jo då och med verser här och var — och jag kunde bara säga: »Den där karl'n bredvid mig är en ovanligt utsökt lymmel.» När juryn meddelade sitt utslag så var det Compeyson som rekommenderades till en mild dom på grund av god karaktär och dåligt sällskap och därför att han talat om allt han visste om mig, men jag fick kort och gott veta att jag var skyldig. Och när jag sade till Compeyson: »Kommer vi en gång ut härifrån så skall jag slå in ansiktet på dej», så var det Compeyson, som bad domstolen om beskydd och fick två fångvaktare för att hålla mej från honom. Och han fick sju år, och jag fjorton, och domaren sa', att det var ledsamt att han skulle ha kommit i så dåligt sällskap och att jag var en gammal ohygglig missdådare som förr eller senare komme att bli hängd.»
Han hade hetsat upp sig så att han måste torka sig i ansiktet och nacken och om händerna, innan han kunde fortsätta.
»Jag hade sagt till Compeyson att jag skulle slå in ansiktet på honom, och jag tog Gud till vittne, att jag skulle göra det. Vi fördes till samma fångskepp, men jag kunde inte komma åt honom på länge, hur jag än försökte. Slutligen lyckades jag smyga mig bakom honom och ge honom en örfil för att få honom att vända sig om så att jag skulle bli i tillfälle att slå in skallen på honom, men dom fick tag i mej och hindrade mej. Jag fick mörk arrest men den var inte sträng nog för en som var så van vid föngelse som jag. Jag kunde simma och dyka och jag kom lös och lyckades uppnå kusten, där jag gömde mej mellan gravarna på kyrkogården, där jag första gången träffade min gosse.»
Han betraktade mig med en öm blick, som kom mig att återigen rysa, fastän jag alldeles nyss känt stort medlidande med honom. Så fortsatte han:
»Jag fick av min gosse reda på att Compeyson också var därute på heden. Jag tror min själ att han flytt dit av fruktan för mig. Jag satte efter honom. Jag slog honom fördärvad och jag sade honom att jag skulle föra honom tillbaka till fångskeppet för jag kunde inte göra honom någonting värre. Och jag skulle dragit honom dit vid håret om inte soldaterna hade kommit. Naturligtvis var det han som vann på den saken — han var ju en så'n god människa. Han hade ju flytt av rädsla för mig och mina mordiska instinkter och han fick ett milt straff. Jag slogs i järn och blev ännu en gång dömd, nu till deportation för livstiden. Men hur det är, så är jag här nu.»
»Är han död?» frågade jag efter en stunds tystnad.
»Vem, min käre gosse?»
»Compeyson.»
Med en hätsk blick svarade han:
»Han hoppas, att jag är det, om han är i livet. De' ä' en sak som är säker. Jag har aldrig hört något av honom sedermera.»
Herbert hade skrivit någonting med blyerts på ett bokomslag. Han skuffade sakta över boken till mig, när Provis stod och rökte och tittade in i elden, och jag läste: