Markens gröda/Kap 14

←  Kapitel 13

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 14

Kapitel 15  →

XIV.

Och tiden gick.

Jo, naturligtvis kom Eleseus till staden, Inger drev igenom det. Han var där först ett års tid, så blev han konfirmerad, sedan satt han på ingenjörens kontor och blev duktigare och duktigare till att skriva. Tänk, sådana brev han skickade hem, än med svart och än med rött bläck, riktigt granna att se på. Och det var ett språk i dem, en stil! Då och då bad han om pengar, bad om litet hjälp hemifrån, han måste ha till klocka och kedja, så att han inte försov sig om mornarna och kom för sent på kontoret. Han måste ha till pipa och tobak som andra unga kontorister i staden; till något som han kallade fickpengar; till något han kallade aftonskola, där han lärde sig teckning och gymnastik och annat som behövdes i hans stånd och ställning. Eleseus var allt som allt ingalunda billig att ha på kontor i staden.

Fickpengar, frågade Isak, är det pengar att ha i fickan? — Måtte väl vara det, menade Inger, det är väl för att inte vara alldeles utan. Och det är nu inte heller så mycket, en daler då och då. — Just det ja, en daler då och en daler då, svarade Isak arg. Men han var arg för att han saknade Eleseus och ville ha honom hemma. — Det blir många daler, sade han. Jag har inte råd.

Du får skriva, att han inte kan få mera. — Jaså, jaha, sade Inger förnärmad. — Han Sivert, vad får han i fickpengar? frågade Isak. — Inger svarade: Du har inte varit i en stad och förstår det inte. Han Sivert behöver inga fickpengar. Men förresten så blir det inte synd om honom, när morbror Sivert dör. — Det vet du inte. — Jo, det vet jag.

Och det var på sätt och vis riktigt, morbror Sivert hade yttrat, att lille Sivert skulle få ärva honom. Morbror Sivert hade blivit förargad, när han hört hur präktigt Eleseus hade det i staden, och han hade nickat och sagt, att den pojken, som hette efter honom — efter morbror Sivert — inte skulle ha det för knalt! Men vad ägde egentligen morbror Sivert! Ägde han utom sin vanskötta gård och sitt fiskeri även den stora förmögenhet folk i allmänhet trodde, att han ägde? Ingen visste det. Och därtill kom, att morbror Sivert var en egensinnig man, han ville, att lille Sivert skulle komma och vara hos honom. Det var en hederssak för morbror Sivert: Han ville ta till sig lille Sivert, liksom ingenjören hade tagit till sig Eleseus. Men hur skulle lille Sivert kunna komma hemifrån? Det var omöjligt. Han var faderns enda hjälp. Dessutom hade inte gossen någon större lust att vara hos morbrodern, hos den mycket omtalade häradsskrivaren. Han hade prövat på det en gång, men hade vänt hem igen. Han blev konfirmerad, sköt upp i höjden och växte, fick fint dun på kinderna och grova händer med valkar i. Han arbetade som en hel karl.

Isak kunde väl aldrig ha fått upp den nya logen utan Siverts hjälp, men nu stod den där med körbro och luftgluggar och allt, stor som själva prästgårdslogen. Naturligtvis var det bara ett korsvirkeshus med brädbeklädnad, men särskilt stadigt byggt med järnbeslag i knutarna och klätt med entumsbräder, sågade på eget sågverk. Här hade lille Sivert drivit in mer än en spik och lyft på de tunga stockarna i byggnadsstommen, så att han nästan kunnat segna ned. Sivert trivdes tillsammans med fadern och arbetade oförtrutet vid hans sida; han hade samma gry i sig som sin far. Och ännu hade han inte blivit finare och mera bortskämd än att han gick upp i liden och gned sig med litet renfana, när han skulle ha god lukt på sig till kyrkan. Då började verkligen lilla Leopoldine få större behov, såsom var att vänta, efter hon var flicka och enda dottern. Nu i sommar hade hon inte kunnat äta kvällsgröten utan med sirap på, nej, hon kunde inte med den. Och hon var heller inte något vidare till att arbeta.

Inger hade inte uppgivit tanken på en piga. Var vår hade hon talat om det, och var vår var Isak omedgörlig. Hur mycket mer skulle hon inte ha hunnit klippa till och sy och väva och brodera, om hon bara hade haft tid! Och Isak var i själva verket inte så omedgörlig längre som förr, men han knorrade i alla fall. Första gången hade han hasplat ur sig en bra lång ramsa, inte av rätt och billighet, inte heller av högfärd, men tyvärr av svaghet, av raseri. Men nu var det som om han gav litet med sig och skämdes.

— Skall jag ha hjälp i mitt hus, så är det nu, sade Inger. För sedan blir Leopoldine större och kan göra ett och annat. — Hjälp? frågade Isak. Vad skall du ha hjälp till? — Vad jag skall ha hjälp till? Har du inte själv hjälp? Än han Sivert då?

Vad skulle Isak svara till ett sådant oförstånd? Därför svarade han: Ja, ja, när du får piga, kommer väl ni två att plöja och slå och bärga in säden, så kan Sivert och jag fara vår väg.

Inte vet jag, hur det blir med det, svarade Inger, men nu kunde jag få Barbro, hon har skrivit hem om det. — Vad för en Barbro? frågade Isak. Han Bredes Barbro? — Ja. Hon är i Bergen. — Jag vill inte se han Bredes Barbro här, sade han. Vem du nu annars kan få, tillade han.

Han förkastade alltså inte envar annan.

Se, Barbro på Breidablik hade inte Isaks förtroende. Hon var ostadig och ytlig som fadern — kanske också som modern — var flyktig och utan uthållighet. Hon hade inte stannat länge hos länsmans. Bara ett år. När hon gått och läst, kom hon till handelsmannens och var också där ett år. Här blev hon väckt och religiös, och när det kom frälsningsarmé till byn, gick hon in i den och fick rött på ärmen och gitarr i händerna. I denna mundering reste hon till Bergen med handelsmannens skuta, det var i fjol. Nu hade hon just skickat hem sitt fotografi till Breidablik, Isak hade sett det: en främmande ung dam med krusat hår och lång klockkedja ned över bröstet. Föräldrarna voro stolta över lilla Barbro och visade porträttet för alla som kommo förbi Breidablik, det var väldigt vad hon kommit sig för, och hon hade inte rött på ärmen och gitarr i händerna längre.

— Jag tog det med och visade det för länsmansfrun, hon kände inte igen henne, sade Brede. — Skall hon stanna i Bergen? frågade Isak misstänksamt. — Hon stannar i Bergen, så länge hon kan tugga bröd, svarade Brede. Såvida hon inte hellre reser till Kristiania, sade han. Vad skall hon här hemma att göra? Hon har nu fått ny plats och hushållar för två fina kontorister, ungkarlar. Och kolossalt mycket har hon i lön. — Hur mycket? frågade Isak. — Det säger hon inte precis i brevet. Men att det är kolossalt mycket mot här i trakten, det förstår jag på att hon får julklappar och en hel mängd presenter, utan att det dras ifrån. — Jaså, sade Isak. — Ja, du behöver henne väl inte till piga? frågade Brede. — Jag? sade Isak överraskad. — Nej, hä, hä, jag frågade nu bara på skämt, hon Barbro skall stanna där hon är. Vad var det jag skulle säga: du såg väl inte något fel på telegrafen här ovanför? — Telegrafen? Nää. — Ånej, det är inte mycket att anmärka på telegrafen, sedan jag fick hand om den. Och så har jag ju min egen maskin på väggen, som underrättar mig, om det är någonting sönder. Jag får väl ge mig uppåt linjen en dag och titta till den. Jag har alltför mycket att styra med, en person kan inte hinna med det. Men efter jag är tillsyningsman och har det här offentliga uppdraget, får jag lov att sköta det så länge det räcker. — Isak frågade: Du tänker väl inte avsäga dig det? — Jag vet inte, svarade Brede, jag har inte bestämt mig. De ligger över mig, att jag skall flytta ned till byn igen. — Vilka ligger över dig? frågade Isak. — Allesamman. Länsman vill ha mig till fjärdingsman igen, och doktorn vill ha mig till att skjutsa honom, och prostinnan hade mer än en gång velat ha mig till hjälp, om inte vägen varit så lång. Hur var det, Isak, fick du så stora pengar som de sa’ för fjället ditt? — Ja, det är ingen lögn, svarade Isak. — Men vad skulle han Geissler med det? Det ligger där. Det är ju besynnerligt. Och nu har det gått år efter år. — Isak hade ofta funderat på denna gåta själv, han hade talat med länsmannen om det, hade frågat efter Geisslers adress för att skriva till honom. Visst var det hela besynnerligt. — Jag vet ingenting, sade Isak.

Brede gjorde ingen hemlighet av att han intresserade sig för denna handel med fjäll: de påstå det finns fler fjäll än ditt uppe i allmänningen, sade han. Det kan finnas mycket i dem, vi bara gå här som oskäliga djur och se det inte. Jag har nu bestämt mig för att gå uppöver en dag och undersöka det. — Jaså, förstår du dig på berg och stenarter? frågade Isak. — Ja, det är inte alldeles fritt, och så har jag frågat mig för litet. Och vad heller som är, måste jag hitta på något, jag kan inte leva av gården här med alla de mina. Det är stört omöjligt. Det var skillnad med dig, som fick all skogen och all den goda jorden. Här är inte annat än myr. — Myr är god jord, sade Isak kort. Jag har själv myr. — Det är så omöjligt att få den torr, svarade Brede…

Men det var inte omöjligt att få myren torr. Efterhand som Isak kom nedåt vägen i dag, stötte han på nya röjningar, två av dem lågo nedanför, ned mot bygden, men en var högt uppe mellan Breidablik och Sellanrå — det började arbetas i vildmarken nu, under Isaks första tid låg den öde. Och dessa tre nybyggare voro utsocknes ifrån, det tycktes vara folk med förstånd, det första de företogo sig var inte att låna pengar och bygga stuga: de kommo ett år och dikade och försvunno igen, precis som om de varit döda. Det var det rätta sättet: dika, plöja, så. Axel Ström var nu Isaks närmaste granne, en duktig karl, ogift, helgelänning till börden. Han hade lånat Isaks nya harv att luckra upp sin myr med, och först det andra året hade han satt upp lada och torvkoja åt sig och ett par husdjur. Hans ställe hette Måneland, för att månen lyste så vackert på det. Han hade inte själv något kvinnfolk och hade svårt att få sommarhjälp till sitt avlägsna ställe, men hans tillvägagångssätt var just det rätta. Eller skulle han liksom Brede först ha byggt hus och sedan kommit med familj och många barn ut i ödemarken, utan att ha jord eller husdjur att leva av? Vad förstod Brede Olsen av att torrlägga myr och bryta mark!

Han förstod bara att fjanta bort tiden med dagdriveri, Brede Olsen. For han inte förbi Sellanrå en dag och skulle uppåt fjället enkom för att leta efter dyrbara metaller! På kvällen kom han tillbaka och hade inte funnit något bestämt, sade han. Bara några tecken, sade han och nickade. Han skulle snart göra om den där turen igen, tänkte också undersöka fjällen åt svenska sidan till.

Och mycket riktigt, Brede kom igen. Han hade väl fått smak för det, han skyllde på telegrafen, att han måste ge sig av uppåt fjällen. Under tiden ställde hustrun och barnen med jorden därhemma eller läto allt ligga nere. Isak blev utled på hans besök och gick ut ur stugan, när han kom, men Inger och Brede pratade förtroligt med varandra. Vad kunde de ha att prata om? Brede var ofta nere i byn och visste alltid något nytt om storfolket där, Inger å sin sida hade sin beryktade resa till Trondhjem och sin vistelse där att berätta om. Hon hade blivit så pratsam de åren hon varit borta, hon gav sig i språk med vem som helst. Nej, hon var inte samma enkla och rättframma Inger som förr.

Det fortfor att komma hustrur och flickor till Sellanrå för att få kläder tillklippta eller en lång maskinsöm sydd i en handvändning, och Inger underhöll dem förträffligt. Oline kom också igen, hon kunde väl inte bärga sig, utan kom både vår och höst, slät, oljig och falsk. — Jag skulle bara se, hur ni lever och strävar, sade hon var gång. Och jag längtar så efter småpojkarna, sade hon, jag fick sådant tycke för dem, och de va’ ju också riktiga Guds änglar. Ja, ja, de ä ju stora karlarna nu, men det är så underligt med det, jag glömmer inte, när de var små och jag hade dem i min vård. Och ni bygger och bygger, så här blir en hel by! Ska ni ha klocka också att ringa med på det nya ladtaket, alldeles som i prästgården?

En gång när Oline kom, var en annan kvinna med henne, och dessa båda och Inger hade nu en trevlig dag tillsammans. Ju fler Inger hade sittande omkring sig, dess bättre klippte och sydde hon och gjorde sig till och svängde med saxen eller pressjärnet. Det påminde henne om tiden på anstalten, där de voro så många. Inger stack inte under stolen med varifrån hon hade sin konst och sitt vetande, det var från Trondhjem. Det var, som om hon inte varit i fängelse på vanligt sätt, utan i lära, skräddarlära, vävskola, färgarelära, skrivlära, allt hade hon från Trondhjem. Hon talade om anstalten med riktig hemkänsla. Det var så mycket folk där. Där funnos direktörer och uppsyningsmän och vaktare. När hon kom hem, hade det blivit så tomt, det hade rent av kostat på henne att draga sig helt tillbaka från sällskapslivet, som hon blivit van vid. Hon gick till och med och låtsade vara förkyld, för hon var ovan vid att vara ute i rå luft, ja, flera år sedan hon kom hem stod hon inte ut med att vara ute i väder och vind. Det var utearbetet hon egentligen borde haft en piga till. Ja, min tid och dag, sade Oline, skulle inte du ha piga, som har råd och som har din lärdom och har ditt stora hushåll!

Det var mycket behagligt att bli förstådd, och Inger motsade henne inte. Hon sydde, så att det dånade om det, och ringen på hennes hand blänkte.

Nu ser du, sade Oline till den andra kvinnan, är det inte sant som jag sa’, att hon Inger har fått guldring? — Vill ni se den? frågade Inger och tog av den. Oline grep den, hon tycktes inte vara riktigt säker; hon undersökte ringen som en apa undersöker en nöt, såg på stämpeln: Ja, det är som jag säger, att hon Inger, hon ä rik och förmögen, hon! — Den andra kvinnan tog ringen helt vördnadsfullt och log ödmjukt. — Du kan få ha den en stund, sade Inger, sätt bara på den, den går inte sönder!

Och Inger var snäll och godhjärtad. Hon berättade om domkyrkan i Trondhjem och började: Ni ha väl inte sett domkyrkan i Trondhjem? Nej, ni ha inte varit där! Det var som hennes egen domkyrka. Hon försvarade den, skröt med den, uppgav höjd och längd, det var något otroligt. Sju präster stodo samtidigt och predikade i den och kunde ändå inte höra varandra. Då ha ni väl inte heller sett Sankt Olavs brunn? Den ligger inne i domkyrkan på den ena sidan, och den brunnen han är bottenlös. När som vi gick dit, så hade vi med oss en liten sten var och släppte ned, men den kom aldrig till botten. — Den kom aldrig till botten! viskade kvinnorna och vaggade på huvudena. — Men dessutom så finns det tusen andra saker i domkyrkan! utbrast Inger hänryckt. Där är till exempel silverskrinet. Det är Sankt Olav den heliges skrin, som han hade. Men marmorkyrkan, som var en liten kyrka av idel marmor, den tog danskarna ifrån oss under ofreden…

Kvinnorna skulle gå. Oline tog Inger avsides, fick henne med sig in i visthusboden, där hon visste att alla ostarna lågo, och stängde dörren. — Vad vill du mig? frågade Inger. — Oline viskade. Han Os-Anders törs inte komma hit mer. Jag har sagt det till honom. — Jaså, sade Inger. — Jag har sagt, att han skulle bara våga, efter det han gjorde dig! — Ja, ja, sade Inger. Men han har varit här flera gånger sedan, och förresten kan han gärna komma, jag är inte rädd för honom! — Nej, sade Oline, men jag vet vad jag vet, och är det så att du vill, så skall jag anmäla honom. — Jaså, sade Inger. Nej, det skall du inte bry dig om!

Men det var henne inte emot, att Oline stod på hennes sida. Det kostade en liten getost, men Oline tackade, så det var inte måttligt, för den: Det är som jag säger och alltid har sagt: hon Inger är inte snål av sig; när hon ger, då brukar hon bägge händerna! Nej, du är inte rädd för Os-Anders, men jag har nu förbjudit honom att komma inför dina ögon. Det var det minsta jag kunde tjäna dig med. — Då sade Inger: Vad kan det göra, om han kommer? Han kan inte skada mig längre. — Oline spetsade öronen: Jaså, har du lärt dig råd för det också? — Jag får inte fler barn, sade Inger.

Så voro de ju jämnspelta och hade lika goda trumfar: Oline stod ju och visste, att lappen Os-Anders dog i förrgår…

Varför skulle inte Inger få fler barn? Hon var inte osams med sin man, de levde inte som hund och katt, långt därifrån. De hade var sina egenheter, men de tvistade sällan, och grollet varade aldrig länge, och sedan var allt gott igen. Mången gång kunde Inger också plötsligt bli som förr i världen och hugga i med arbetet i lagården eller på åkern, det var som om hon blev sig själv igen. Isak såg då med tacksamma ögon på sin hustru, och hade han hört till dem, som genast uttala sig, skulle han ha sagt som så: Vad? Hm. Är det verkligen ditt allvar? Eller något annat erkännande. Men han teg för länge och kom för sent med sitt beröm. Därför var det väl ingenting roligt med det för Inger, och hon brydde sig inte om att vara duktig för jämnan.

Hon kunde ha varit över femtio år och fått barn, men som hon gick och stod var hon kanske inte ens fyrtio. Allt hade hon lärt på anstalten — hade hon också lärt några konster med sig själv? Hon kom så utstuderad och välundervisad hem från umgänget med de andra mörderskorna. Hon hade kanske också hört ett och annat av herrarna, av vakten, läkarna. Hon berättade en gång för Isak, vad en ung medicinare hade sagt om hela hennes ogärning: Varför skall det vara straff på att döda barn, till och med friska barn, till och med välskapade barn? De voro inte annat än köttklumpar. — Isak frågade: Han var väl ett riktigt odjur då? — Han! utropade Inger och berättade, hur snäll han hade varit mot henne, mot Inger själv, och att det just var han, som fått en annan doktor att operera hennes mun och göra henne till människa. Nu hade hon bara ett ärr.

Nu hade hon bara ett ärr, ja, och var en riktigt vacker kvinna, lång och smärt, mörk, rikhårig, om sommaren för det mesta barfotad och högt uppskörtad, med mycket käcka ben. Isak såg dem, vem såg dem inte! De grälade inte, nej, Isak hade inte fallenhet för det, och hustrun hade blivit så mycket flinkare att svara. Ett gott och grundligt gräl tog tid för denne trögmåns, han vred och vände på vad hon sade och fick inte stort sagt, förresten hade han också hjärta för henne, var starkt fäst vid henne. Det var heller inte så ofta han behövde svara för sig, Inger angrep honom inte, han var en utmärkt man på många sätt, och hon lät honom vara. Vad hade hon att klaga över? Sannerligen, Isak var inte att förakta, hon kunde ha fått den som värre var. Utsliten? Ja, visst hade han visat tecken till trötthet, men inte så att det gjorde något. Han var så att säga full av gammal sundhet och kraft liksom hon, och i eftersommarens samliv skötte han sin del av ömheten minst lika varmt som hon.

Men någon större skönhet och elegans fanns det ju inte hos honom! Nej. Och häruti var hon honom överlägsen. Inger kom väl också ibland att tänka på att hon sett det som var finare, män med fina kläder och promenadkäpp, herrar med näsdukar och stärkkrage, å, de stadsherrarna! Hon behandlade därför Isak bara som den han var, så att säga bara efter hans förtjänst, inte mer: han var en nybyggare i skogen; hade hennes mun varit riktig hela tiden, skulle hon aldrig hava tagit honom, det visste hon nu. Nej, då kunde hon ha tagit en annan. Det hem hon hade fått, hela den ensliga tillvaro, Isak berett henne, var i grund och botten något ganska medelmåttigt, hon kunde i alla händelser ha blivit gift nere i sin hembygd och haft sällskap och umgänge och inte blivit en huldra i vildmarken. Här passade hon inte längre, hon hade fått en annan syn på livet.

Var det inte märkvärdigt vad synen kunde förändras! Inger förmådde inte längre glädja sig över en riktigt fin kalv eller slå ihop händerna av förvåning, när Isak kom hem med en stor börda fisk från fjällsjön. Nej, hon hade varit sex år i större förhållanden. Ja, det hade också småningom blivit slut med de dagar, då hon var vänlig och ljuv mot honom, när hon kallade honom till måltiderna. Skall du inte in och få dig mat! sade hon nu. Var det ett sätt! I förstone förundrade han sig litet över denna förändring, över ett så fördömt kort och oartigt sätt, och svarade: Jag visste inte, om maten var färdig. — Men då hon påstod, att så pass måtte han väl veta av solen, slutade han att invända något och byta ord om saken.

Men en gång hade han ett gott övertag över henne och använde det: det var, när hon ville stjäla pengar av honom. Inte för att han var så sniken efter pengar, men för att de så absolut voro hans. Oj, oj, det kunde ha gått illa nog för henne. Och ändå var inte Inger därvidlag alldeles fördärvad och gudsförgäten, det var ju Eleseus som skulle ha pengarna, den välsignade Eleseus i staden, som bad om sina daler igen. Skulle han gå bland allt det fina folket och vara alldeles pank? Hade hon inte ett modershjärta? Det var därför hon bad fadern om pengarna och, när det inte hjälpte, själv sträckte ut handen efter dem. Hur det nu kom sig, om Isak misstänkte henne eller det var av en tillfällighet — det fula strecket blev i alla fall genast upptäckt, och i samma ögonblick kände Inger ett grepp om vardera av sina armar och kände, att hon först blev upplyft från golvet och sedan nedsatt igen. Det var något utomordentligt, ett slags skred. Isaks händer voro inte utslitna och trötta nu. Inger gav till ett stönande, hennes huvud sjönk ned mot bröstet, hon darrade och räckte dalern tillbaka.

Inte heller nu sade Isak något vidare, ehuru Inger inte hindrade honom från att komma till tals. Han närmast flåsade fram det han ville säga: Vet du inte hut, vad går åt dig?

Han var sig inte lik. Å, det var väl en lång tids groll han gav luft åt.

Det blev en bedrövlig dag och en lång natt och en dag igen. Isak gick bort och låg ute, fastän han hade hö, som skulle in; Sivert var med fadern. Inger hade lilla Leopoldine och kreaturen hos sig, men hon kände sig ensam, grät för det mesta hela tiden och skakade på huvudet åt sig själv: så stor sinnesrörelse hade hon bara en gång förr känt; nu kom hon att tänka på den gången, det var då hon låg och kvävde ett litet barn.

Var kunde Isak och sonen vara? De hade inte varit sysslolösa. De hade däremot stulit ett dygn eller mer från höskörden och byggt en båt uppe i fjällsjön, en grov och klumpig farkost, men tät och stark som allt vad de gjorde, och nu hade de båt och kunde fiska med nät.

De kommo hem igen, och höet låg lika torrt. De hade spelat himlen det sprattet att lita på den, och de hade förtjänat på det, de vunno på det. Då pekade Sivert och sade: Hon mor har tagit in höet! — Fadern såg nedåt ängarna och sade, Jaså. — Isak hade ju strax sett, att en hel del av höet var borta, nu var väl Inger hemma och höll merafton. Det var verkligen bra gjort av henne att bärga höet, fast han hade farit fram så hårdhänt med henne i går. Och det var tungt, stort hö, hon hade arbetat hårt och därtill haft alla getterna. och korna att mjölka. — Gå in och få dig mat, sade han till Sivert. — Än du? — Nej.

Då Sivert varit inne en liten stund, kom Inger ut och stod ödmjukt på trappstenen och sade: Kan du inte vara så pass emot dig själv, att du går in och får dig mat, du också? — Isak mumlade bara ett: Hm! Men Ingers ödmjukhet var något så sällsynt på senare tiden, att Isaks styvsinthet började ge med sig. — Om du ville sätta i ett par pinnar i räfsan min, så skulle jag ta in mer, sade hon. Hon vände sig till husbonden på gården, överhuvudet för allt, med en begäran, och hon var tacksam, då han inte gav henne hånfullt avslag: Du har räfsat och kört nog, sade han. — Nej, det är inte nog. — Jag har inte tid att laga räfsan din nu, du ser, att här blir regn.

Därmed gick Isak till arbetet.

Han ville väl skona henne. De minuter, det skulle tagit att laga räfsan, hade nog tiofaldigt uppvägts av att Inger kom med på ängen. Nu kom dessutom Inger efter med räfsan som den var och började bärga hö, så det stod härliga till. Sivert kom med häst och höskrinda, alla knogade, svetten rann, och höet kom under tak. Det var som ett under. Och Isak kom åter att tänka på den högre makt, som ledde alla våra steg, ända från att stjäla en daler till att bärga flera lass hö. Där låg nu dessutom båten. Efter en halv mansålders grubbel på saken låg nu en båt uppe på fjällsjön. Ack ja, Gud ske lov! sade Isak.