←  Fjärde kapitlet
Midlothians hjärta
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Femte kapitlet
Sjätte kapitlet  →


[ 63 ]

FEMTE KAPITLET.

Sig reste hela Edinburgh,
tretusen män sig reste då.
Johnnie Armstrongs God Natt.

Då Butler lämnat mr Saddletrees bod, gick han för att uppsöka en vän, som var lagkarl, för att av honom få närmare reda på förhållandet med den i föregående kapitlet omnämnda unga kvinnan, i vars öde han, efter vad läsaren säkert redan gissat, deltog av vida viktigare skäl än de, som förestavades av blott mänsklighet. Då han ankom till sin väns boning, träffade han honom ej hemma, och samma otur hade han vid ett par andra besök, som han gjorde hos bekanta, vilkas deltagande för hennes olycksöde han hoppades väcka. Men alla människor voro för ögonblicket liksom stormgalna i anledning av händelsen med Porteous och uteslutande upptagna av att klandra eller försvara styrelsens förfarande att uppskjuta verkställigheten av hans dom, och tvistens hetta hade väckt en så allmän törst, att hälften av de unga juristerna och notarierna jämte sina skrivare — vilken senare klass Butlers besök gällt — hade stämt möte på en favoritkällare för att fortsätta striden. En skicklig räknekarl hade uträknat, att så mycket öl druckits under frågans utredning, att det skulle kunnat hålla ett linjeskepp av första rangen flott.

Butler vankade omkring, tills det blev skumt, i avsikt att då passa på tillfället och obemärkt besöka den olyckliga unga kvinnan, ty han hade sina skäl att undvika att bliva bemärkt av mrs Saddletree, vars boddörr låg litet längre uppåt gatan, snett emot fängelseporten. Han gick därför genom den smala valvgränd, som från nordvästra ändan av parlamentstorget förde till the Tolbooth.

[ 64 ]Han stod nu framför den götiska ingångsporten till det uråldriga fängelset, vilket, som hela världen vet, höjer sin fasad mitt på High-street och liksom utgör ändpunkten för en väldig husmassa, som kallas Luckenbooths, vilken våra förfäder av något oförklarligt skäl hopträngt mittpå den förnämsta gatan i staden, så att man på norra sidan blott kan komma fram genom en trång gata och på den södra, där ingången till fängelset är belägen, genom en smal, krokig gränd, som slingrar sig fram mellan Tolbooths höga och dystra murar samt de invid densamma belägna husen och den gamla domkyrkans stödjepelare och utbyggnader. För att giva denna mörka, under namn av the Krames välkända genomgång ett något gladare utseende, äro en mängd små bodar, liknande skoflickarestånd, så till sägandes fastsmetade vid de götiska utbyggnaderna, så att det ser ut, som om krämarna, liksom tornsvalan i Mackbeths slott, fullsatt varje stödjepelare och utsprång med bon, ty i ungefär samma förhållande stodo de till byggnaden. Numera hava dessa bodar urartat till blotta leksaksstånd, där de små dagdrivare, som mest äro intresserade av dylika varor, frestas att kvardröja, förtjusta av den rika samlingen av käpphästar, dockor och holländska leksaker, som äro uppradade i sinnrik och lysande oordning, men tillika halvt skrämda av det vresiga utseendet hos den skrumpna pickelhäring eller glasögonbeklädda käring, som har uppsikten över dessa frestande förråd. Men vid tiden för vår berättelse funnos i denna smala gränd strumpvävare, handskmakare, hattmakare, nipperhandlare och alla sådana, som handlade med de mångfaldiga slags varor, som nu kallas kramgods.

Men för att återvända till vår berättelse, fann Butler portvakten, en mager, reslig gubbe med långt silverhår, sysselsatt med att tillstänga den yttre fängelseporten. Han vände sig till honom och bad att bli insläppt till den för barnamord häktade Effie Deans. Fångvaktaren betraktade honom uppmärksamt, och i det han av vördnad för Butlers svarta rock och prästerliga utseende hövligt av[ 65 ]tog sin hatt svarade han, att omöjligt någon för närvarande kunde insläppas.

— Ni stänger i dag tidigare än vanligt, förmodligen i anledning av affären med kapten Porteous? sade Butler.

Fångvaktaren nickade två gånger ned en äkta hemlighetsfull tjänstemannamin, tog en tung, nära två fot lång nyckel ur låset och nedtryckte en tjock järnplåt, som lade sig över nyckelhålet och fasthölls medelst en stålsprint och en hake. Butler stod instinktlikt stilla, medan porten stängdes, och såg sedan på sin klocka, varefter han raskt gick framåt gatan, i det han, nästan omedvetet, halvhögt för sig själv uppläste dessa verser:

Porta adversa, ingens, solidoque adamante columnæ;
vis ut nulla virûm, non ipsi exscindere ferro
Cœlicole valeant — stat ferrea turris ad auras —[1]

Sedan han ytterligare bortslösat en halv timme på ett nytt fruktlöst försök att råka sin lagkloke vän och rådgivare, ansåg han det vara tid på att lämna staden och återvända till sin bostad i en liten by, ungefär två och en halv mil söder om Edinburgh. Huvudstaden var på den tiden omgiven av en mur, som på vissa avstånd var försedd med tinnar och utskjutande försvarsverk, och man kom ditin genom portar, som ordentligt tillstängdes varje afton. Man kunde visserligen när som helst slippa in och ut genom en gångport, som för detta ändamål var anbragt i stora porten, men det var av vikt för en man med så knappa tillgångar som Butler att undvika även denna lilla penningutgift, och som han befarade, att timmen för portarnas stängande snart var inne, gick han rakt till den närmaste, ehuru han därigenom något förlängde sin hemväg. Ginaste vägen för honom låg genom Bristoporten, men Västerport, som för ut ifrån Grass-market, var den bland stadsportarna, som var närmast den punkt, där han nu befann sig, och dit riktade han [ 66 ]följaktligen sin kosa. Han uppnådde den i tillräcklig tid för att från den yttre muren framkomma till förstaden Portsburgh, som huvudsakligast beboddes av den lägre borgare- och hantverksklassen. Här möttes han av ett oförmodat hinder.

Han hade ej hunnit långt ifrån porten, innan han hörde ljudet av en trumma och till sin stora förvåning mötte en folkhop, som, tillräckligt talrik för att intaga hela gatans bredd och bilda en betydlig massa bakom, med en larmtrumma i spetsen tågade mot den stadsport, genom vilken han utgått. Medan han eftersinnade, huru han skulle kunna undvika en hop, som man kunde antaga ej vara samlad i någon lovlig avsikt, gingo de honom rakt på livet och anhöllo honom.

— Är ni en prästman? frågade en av dem.

Butler svarade, att han väl vore präst, men ej hade någon prästerlig tjänstebefattning.

— Det är mr Butler från Libberton, sade en röst ur hopen, han kan förrätta tjänsten lika bra som någon annan.

— Ni måste vända om med oss, sir, sade den första talaren i en hövlig, men befallande ton.

— Varför då, mina herrar? sade Butler. Jag bor ett stycke utom staden — gatorna äro osäkra om natten — ni skulle verkligen tillfoga mig en allvarsam skada, om ni uppehölle mig.

— Ni skall välbehållen komma hem till er — ingen skall kröka ett hår på ert huvud — men ni skall och måste följa med oss.

— Men i vad avsikt eller till vad ändamål, mina herrar? sade Butler. Jag hoppas, ni vill vara så artiga och förklara det.

— Ni skall få veta det i sinom tid. Kom nu med — ty komma måste ni, antingen med godo eller ondo, och kom väl ihåg, att ni varken får se er om till höger eller vänster, eller ge akt på någons ansikte, utan måste anse allt, som tilldrar sig omkring er, som en dröm.

— Jag önskar, det vore en dröm, som jag kunde upp[ 67 ]vakna ur, sade Butler för sig själv, men som han ej hade någon utväg att motstå det våld, varmed han hotades, nödgades han vända om och tåga i spetsen för hopen emellan två karlar, som dels ledde, dels fasthöllo honom. Medan denna underhandling pågick; hade de upproriska bemäktigat sig Västerport genom att kasta sig över väktarna och bemäktiga sig nycklarna. De tillåste och tillbommade de stora portarna och befallde den, som vanligen hade detta åliggande, att stänga gångporten, vilken de ej rätt förstodo sig på att låsa. Karlen, som var förfärad över en så alldeles oförmodad tilldragelse, var ur stånd att fullgöra sitt vanliga åliggande och avstod från saken efter flera fruktlösa försök. De upproriska, som tycktes vara förberedda på allt som kunde inträffa, ropade på facklor, vid vilkas sken de tillspikade gångporten med stora spikar, varmed de tycktes hava försett sig enkom för detta ändamål.

Medan detta försiggick, kunde Butler även med bästa vilja i världen ej undvika att giva akt på de personer, som tycktes anföra denna besynnerliga pöbelflock. Fackelskenet, som föll på dem, medan det lämnade honom i skuggan, satte honom i tillfälle att, obemärkt av dem, göra detta. Flera av dem, som ivrigast lade hand vid verket, voro klädda i matroströjor, vidbyxor och sjömanshattar, andra i stora vida kavajer och slokiga hattar, och det fanns även några, som, att döma av deras dräkt, bort kallas kvinnor, men vilkas basröster, ovanliga längd och karlavulna skick och gång bevisade, att de omöjligt kunde tillhöra det svagare könet. Alla handlade som efter en väl avtalad plan. De hade överenskomna signaler och binamn, då de tillropade varandra. Butler lade märke till, att namnet Löpeld begagnades bland dem, och att en grovlemmad amason tycktes vidkännas det.

De upproriska lämnade en liten trupp att bevaka Västerport och anbefallde väktarna att, så framt livet var dem kärt, hålla sig inom sin boning och ej göra något försök att den natten återtaga porten. De gingo därefter skyndsamt framåt, längs den lågt liggande gata, som kallas [ 68 ]Cowgate, varvid pöbeln överallt kom i rörelse vid ljudet av deras trumma och slöt sig till dem. Då folkskarorna anlände till Cowgateporten, bemäktigade de sig den med lika litet motstånd som den förra och lämnade en liten trupp till dess bevakning, sedan de först tillstängt den. Såsom ett märkligt bevis på en med ovanlig djärvhet parad klokhet och försiktighet anmärktes det sedermera, att de avdelningar, som kvarlämnades vid dessa portar, ej förblevo stillastående på sina poster, utan flyttade sig av och an, så att ingen kunde få tillfälle att närmare giva akt på dem, ehuru de likväl alltid höllo sig så nära portarna, att de kunde varsebliva, om något försök gjordes att öppna dem. Pöbelhopen, som i början blott utgjorde omkring hundra man, besteg sig nu till flera tusen och ökades med varje ögonblick. De delade sig nu för att skyndsammare komma fram genom de särskilda gränder, som leda från Cowgate till High-street, och under ständigt trummande och ropande på alla trogna skottar att sluta sig till dem, uppfyllde de nu stadens förnämsta gata.

Netherbowporten kan kallas Edinburghs Templebar, emedan den, såsom avskärande High-street vid dess slut, skiljer det egentliga Edinburgh från förstaden Canongate, liksom Templebar skiljer London från Westminster. Det var av högsta vikt för de upproriska att bemäktiga sig detta pass, emedan ett infanteriregemente under överste Moyles befäl för tillfället låg i Canongate, och detta helt och hållet skulle kunnat tillintetgöra deras avsikt, om det inryckt genom nämnda port och besatt staden. Anförarna skyndade därför till Netherbowporten, vilken de bemäktigade sig på samma sätt och med lika litet besvär som de övriga portarna, varefter de besatte den med en styrka, som motsvarade denna posts vikt.

Dessa dristiga insurgenters nästa syftemål vart nu att på samma gång avväpna stadsvakten och skaffa sig själva vapen, ty de, vilka de nu hade, bestodo nästan uteslutande av stakar och knölpåkar. Kasernen var en lång, låg, ful byggning, som kunnat ingiva en livlig föreställning om en stor, svart orm, som krälat fram mittpå High-street [ 69 ]och vanställt dess vackra, fria sträckning. Denna fruktansvärda uppresning hade varit så oförmodad, att det ej fanns mer än den vanliga underofficersvakten i tjänstgöring, och som även dessa soldater voro utan ammunition och tämligen väl insågo, vad som uppväckt det hotande ovädret, så kunde man knappt antaga, att de skulle vara särdeles hågade att genom ett tappert försvar blottställa sig för en så talrik och ursinnig pöbelhops hämnd, särdeles som de vid närvarande tillfälle voro densamma förhatligare än vanligt.

Det fanns en skiltvakt på sin post, som, på det åtminstone en av stadsvakten på denna händelserika afton skulle göra sin plikt, fällde sitt gevär och uppmanade de främsta av de upproriska att draga sig tillbaka. Den unga amasonen, som Butler märkt vara en bland de verksammaste, rusade på soldaten, fattade tag i hans musköt och lyckades efter en kort brottning rycka den ifrån honom och kasta honom till marken. En eller två soldater, som skyndade ut till sin kamrats bistånd, grepos och avväpnades på samma sätt, varefter hopen utan svårighet bemäktigade sig kasernen och avväpnade resten av vakten samt körde den på porten. Det anmärktes, att, oaktat stadssoldaterna varit verktygen vid det blodbad, som detta upplopp var ämnat att hämnas, ingen misshandling eller skymf tillfogades dem. Det tycktes, som om folkets hämnd försmått att nedlåta sig till någon ringare person än den, vilken det ansåg som källan och ursprunget till de oförrätter, som tillfogats det.

Sedan de upproriska överväldigat vakten, var deras första göromål att förstöra trummorna, vartill de föranleddes av den farhågan att medelst dem en larmsignal kunde meddelas garnisonen i slottet; i samma avsikt tystade de även sin egen, som slogs av en ung karl, son till trumslagaren i Portsburg, vilken de tvungit att åtaga sig denna tjänst. Deras nästa göromål var att bland de djärvaste utdela gevär, bajonetter, bardisaner, hillebarder och Lochaberyxor. Ända tills detta ögonblick hade upp- — rorets ledare iakttagit tystnad rörande det egentliga ända[ 70 ]målet med deras resning, såsom varande en sak, vilken alla kände till och som således icke behövde nämnas. Men sedan de nu vidtagit alla förberedande åtgärder, höjde de det fruktansvärda ropet: ”Porteous! Porteous! Till Tolbooth! Till Tolbooth!”

De gingo till väga med samma klokhet nu, då de voro så nära att vinna sitt syfte, som de dittills gjort, då framgången varit mera oviss. En talrik avdelning av de upproriska, som uppställdes mitt framför Luckenbooths, med ansiktena åt gatan, förhindrade allt tillträde från öster, och den av Luckenbooths bildade västra ändan av genomfarten besattes på samma sätt, så att fängelset var fullkomligt kringränt, och de, som åtogo sig göromålet att bryta upp det, voro fullkomligt säkra för att icke störas.

Ryktet om vad som föregick hade emellertid hunnit till stadens myndigheter, som församlats på en källare för att få ihop en tillräcklig styrka att därmed kväva upploppet. Åldermännen eller skrånas föreståndare tillfrågades, men förklarade att det vore föga sannolikt, att deras myndighet skulle respekteras av deras arbetare, då det var fråga om att rädda en så förhatlig person. Stadens parlamentsledamot, mr Lindsay, åtog sig det farliga uppdraget att framföra en muntlig hälsning från lordprovosten till befälhavaren för det i Canongate förlagda regementet, överste Moyle, med anhållan att han med våld måtte bana sig väg genom Netherbowporten och inrycka i staden för att undertrycka oväsendet. Men mr Lindsay vägrade att åtaga sig framförandet av någon skriftlig befallning, som kunnat kosta honom livet, om den ursinniga pöbeln funnit den på honom, och utgången av beskickningen vart, att överste Moyle, då han ej hade någon skriftlig uppmaning från myndigheterna, och Porteous' öde föresvävade honom såsom ett exempel på den stränga tydning, en jury givit förfarandet av en officer, som handlat på eget bevåg, vägrade att utsätta sig för den fara, vartill provostens muntliga hälsning inbjöd honom.

Flera budbärare skickades på olika vägar till slottet för att uppmana den befälhavande officern att rycka ut [ 71 ]med sina trupper och skjuta några kanonskott eller till och med kasta en bomb bland folkhopen för att rensa gatorna, men de patruller, som de upproriska utställt på olika punkter av gatan, voro så vaksamma, att ingen av magistratens utskickade nådde slottsporten. De skickades likväl tillbaka, utan att man tillfogade dem någon skymf eller skada, och utan någon vidare hotelse, än som var nödig för att avskräcka dem från att ånyo våga försöka att uträtta sitt uppdrag.

Samma vaksamhet användes att hindra några av de högre och, i ett fall som det förevarande, misstänktare samhällsklasserna från att visa sig på gatorna och giva akt på de upproriskas rörelser eller igenkänna deras personer. Var och en, som var klädd som en herreman, anhölls av små avdelningar, bestående av två eller tre av pöbeln, vilka dels bådo, dels befallde dem att återvända dit, varifrån de kommit. Månget quadrille[2]-parti måste inställas denna minnesvärda afton, ty även de förnämaste damers portschäser vägrade man att släppa fram, trots galonerade betjänter och flammande facklor. Därvid gick man dock alltid till väga med en artighet och en skonsamhet mot de förskräckta damernas känslor, som knappt kunnat väntas av en så ursinnig pöbelhops utposter. De, som anhöllo bärstolen, föreburo vanligen den ursäkten, att det var mycket oroligt på gatorna, och att det för damens säkerhet var oundgängligt nödvändigt, att hon skulle vända om. De erbjödo sig själva att beledsaga de bärstolar, för vilka de sålunda spärrat vägen, sannolikt av fruktan att några av dem, som tillfälligtvis sällat sig till upploppet, kunde vanhedra deras så väl uppgjorda och utförda hämndplan genom något utbrott av det vid dylika tillfällen vanliga självsvåldet och tygellösheten.

Ännu leva personer, som erinra sig hava hört fruntimmer, vilka på nyss beskrivna sätt hindrades i sin färd, berätta, att de beledsagades till sitt hem av samma unga män, som anhållit dem, och även hjälptes ur sina bärstolar med en artighet, som var vida över vad man kunnat vänta [ 72 ]sig av deras dräkt, vilken, efter allt vad man kunde se, var en vanlig hantverkares. Det tycktes, som om de sammansvurna, i likhet med dem, som fordom mördade kardinal Beatoun, hyste den åsikten, att deras förehavande var en Guds dom, vilken, fastän ej bekräftad av de vanliga myndigheterna, borde verkställas med ordning och högtidlighet.

Medan deras utposter voro så vaksamma och varken av fruktan eller nyfikenhet läto avhålla sig från fullgörandet av den plikt, som ålagts dem, och medan huvudposteringarna i öster och väster tryggade dem från att avbrytas, dundrade en vald trupp av de upproriska på fängelseporten och fordrade att bliva insläppt. Ingen svarade, ty portvaktaren vid den yttre porten hade vid upploppets början försiktigt flytt undan med nycklarna och var ingenstädes till finnandes. Porten angreps genast med på förhand för detta ändamål anskaffade släggor, järnstörar och plogristar, varmed de en stund stötte, slogo och höggo utan någon synnerlig verkan, ty porten, som var förfärdigad av dubbla ekplankor, vilka både längs efter och tvärsöver voro nitade med grova järnnaglar, var så stark, att den ej utan mycken tidsutdräkt kunde sprängas. De upproriska tycktes likväl hava föresatt sig att med våld bana sig väg. Den ena hopen avlöste den andra i detta arbete, varmed naturligtvis blott några få i sänder kunde vara sysselsatta, men hop efter hop drog sig undan, utmattad av den våldsamma ansträngningen, utan att därigenom hava kommit mycket närmare sitt mål. Butler hade blivit framförd till denna huvudskådeplats, och det så nära, att han nästan dövades av de tunga släggornas oupphörliga dån mot de järnbeslagna fängelseportarna. Han började hoppas, att folkmassan, då dess bemödanden ej kröntes med någon framgång, antingen i förtvivlan skulle övergiva hela företaget, eller någon hjälp under tiden hinna anlända och förskingra den, och det var ett ögonblick, som det senare syntes sannolikt.

Sedan rådmännen hopsamlat flera av sina tjänstemän [ 73 ]och åtskilliga stadsbor, som voro hågade att vedervåga sina personer för det allmänna lugnet, tågade de ut från den källare, där de hållit sin överläggning, och nalkades nu farans skådeplats. Framför dem gingo underlydande, bärande facklor och bloss, samt en härold, för att, om behovet så påkallade, uppläsa upprorslagen. De undandrevo med lätthet de upproriskas skiltvakter och utposter, men då de nalkades den postering, som pöbeln, eller kanske rättare de sammansvurna, utställt mittöver gatan, framför Luckenbooths, mottogos de med en oavbruten stenkastning, och då de dock gingo närmare, sträcktes de av folkhopen tillgripna pikarna, bajonetterna och Lochaberyxorna emot dem. En av deras underlydande tjänstemän, en stark, beslutsam karl, gick fram emot de upproriska, grep en av dem i kragen och fråntog honom hans musköt, men då han ej understöddes, kullkastades han på gatan och avväpnades i sin ordning samt var glad att få stiga upp och springa sin väg utan någon vidare misshandling, vilket var ett nytt, märkvärdigt bevis på den hovsamhet mot alla andra, som hos dessa människor var blandad med det oblidkeligaste hat mot föremålet för deras hämnd. Sedan stadens styresmän förgäves äskat ljud, och då de ej ägde några medel att tilltvinga sig åtlydnad för sina befallningar, nödgades de lämna fältet åt de upproriska och skyndsamt draga sig undan de skurar av kastvapen, som susade omkring deras öron.

Tolboothsportens passiva motstånd tycktes lova att uträtta mer för tillintetgörandet av pöbelns avsikter än magistratspersonernas verksamma mellankomst. De tunga släggorna fortforo utan uppehåll att dundra emot den med ett larm, som genljöd från de omgivande höga husen och tycktes tillräckligt starkt att göra alarm bland besättningen på slottet. Det spred sig bland de upproriska ett rykte, att trupperna skulle marschera ned för att skingra dem, såvida de ej skyndsamt kunde verkställa sitt uppsåt, eller att garnisonen, utan att behöva lämna fästningen, kunde vinna samma ändamål genom att kasta ett par bomber på gatorna.

[ 74 ]Eggade av dessa anledningar till farhågor, avlöste de varandra ivrigt i arbetet att slå in fängelseporten, men den var så stark, att den ännu trotsade alla deras ansträngningar. Slutligen hördes en röst uttala orden: ”Försök om den är eldfast!” Ett allmänt rop på brännmaterialier uppstod nu, och som de ögonblickligen tycktes förses med allt, vad de önskade, voro de snart i besittning av ett par tomma tjärtunnor. En väldig lusteld uppblossade nu i röda flammor tätt invid fängelseporten och uppsände en väldig pelare av rök och lågor mot dess uråldriga torn och starkt förgallrade fönster, i det den tillika upplyste både de kringstående rebellernas grymma drag och vilda åtbörder och de bleka, ängsliga ansikten, som från de angränsande fönstren åskådade förloppet av detta oroande uppträde. Pöbeln underhöll elden med allt för ändamålet passande, som den kunde komma över. Lågorna dånade och knastrade bland de högar av bränsle, som hopades på elden, och ett förfärligt rop förkunnade snart, att porten fattat eld och höll på att förstöras. Elden tilläts att sakta sig, men långt innan den var fullkomligt slocknad, rusade de främsta av de upproriska i sin otålighet en och en i sänder över de ännu rykande lämningarna, och tjocka skurar av gnistor jagades högt upp i luften, då man efter man hoppade över de glödande bränderna. Det var nu ögonskenligt både för Butler och alla andra närvarande, att de sammansvurna snart skulle vara i besittning av sitt offer och kunna förfara med det efter godtycke.


  1. Främst är en högrest port, på pelare stödd av demanter;
    trotsande mänskligt våld och trotsande himmelska krafter.
    Grundfast över dess valv ett järntorn stiger mot molnen —
    Virgilii Æneas, bok vi.
  2. Ett slags kortspel.