Midlothians hjärta/Kapitel 31
← Trettionde kapitlet |
|
Trettioandra kapitlet → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
— — En lurk, till vrede snar,
polisuppsyningsman det året var.
Crabbe.
Medan mr Staunton, ty detta var denne värdige andliges namn, avlade sin prästkappa i sakristian, kom det till en öppen brytning mellan Jeanie och Greta.
— Vi måste genast vända om till Mummers lada, sade Greta. Vi ha redan dröjt för länge och min mor blir ond.
— Jag ärnar ej vända om med er, Greta, sade Jeanie, i det hon framtog en guiné och erbjöd henne den. Jag är er mycken tack skyldig, men jag måste nu gå min egen väg.
— Och jag, som gått hela denna långa väg för att göra er till viljes, ni otacksamma stycke! svarade Greta. Och mor, som slår ihjäl mig, då jag kommer hem, och det allt för er skull! — Men jag skall minsann sätta ben under dig!
— För Guds skull, sade Jeanie till en karl, som stod bredvid henne, skydda mig! — Hon är galen.
— Ja, ja, svarade bonden, det vet jag mycket väl och jag tror du är av samma ull. — Men i alla fall, Greta, råder jag dig att låta bli henne; eljest kommer jag med i spelet.
Flera av den lägre klassens församlingsbor skockade sig nu omkring främlingarna, och pojkarna började skrika, att det höll på att bli slagsmål mellan Greta Murdockson och ett annat dårhushjon. Men medan alla trängdes i den människoälskande förhoppningen att få se så mycket som möjligt av det lustiga uppträdet, visade sig sockenfogdens galonerade hatt bland mängden, som genast gav rum för denna högviktiga personlighet. Han vände sig först till Greta.
— Vad har fört dig tillbaka igen, din förryckta landstrykerska, för att ligga socknen till last? Har du tagit med dig några flera oäktingar att lägga utanför hederligt folks dörrar? Eller tänker du skaffa oss den där gåsen på halsen, som är lika vriden som du själv, liksom vi inte hade nog fattigskatter ändå? Packa dig av till tjuvkonan, mor din, som nu sitter säkert nog i stocken i Barkston. — Bort med dig ur socknen, eljest skall jag låta dig smaka piskan!
Greta kvarstod en minut under trotsig tystnad, men hon hade alltför ofta genom omilda medel fått lära sig lydnad för sockenfogdens myndighet för att känna någon synnerlig lust att motsätta sig honom.
— Och min mor — min stackars gamla mor är i stocken i Barkston! — Det är alltsammans er skull, miss Jeanie Deans, men jag skall nog betala er därför, så sant jag heter Greta Löpeld — jag menar Murdockson. — Gud nåde mig, jag glömde till och med mitt namn i den här villervallan!
Med dessa ord vände hon sig om och sprang sin väg, åtföljd av alla tjuvpojkar i byn, i det somliga skreko: — Greta, vet du ännu vad du heter? andra ryckte henne i klänningen och alla uppbjödo hela sin förmåga för att genom något nytt påhitt reta henne till raseri.
Jeanie gladde sig oändligt, då hon såg henne avlägsna sig, ehuru hon skulle önskat, att hon på ett eller annat sätt kunnat vedergälla den tjänst Greta gjort henne. Emellertid vände hon sig till sockenfogden för att få veta, huruvida det fanns något hus i byn, där hon kunde bli härbärgerad mot betalning, och om hon kunde få lov att tala med prästen.
— Ja, ja, vi skola nog ta tillbörlig vård om dig, svarade den höge funktionären, och såvida du inte dess bättre kan göra reda för dig hos pastorn, så skola vi bespara dig dina pengar och skaffa dig husrum på socknens bekostnad, unga kvinna.
— Vart skall jag ta vägen då? sade Jeanie litet uppskrämd.
— Jo, först och främst skall jag föra dig till hans högvördighet för att låta dig avlägga räkenskap för honom och se till, att du inte kommer att ligga socknen till last.
— Jag vill inte ligga någon till last, svarade Jeanie. Jag har tillräckligt för mina egna behov och önskar blott att i fred få fortsätta min resa.
— Nå, det är en annan sak, svarade fogden, om det är sant — och jag tycker också, att du inte ser så fånig ut som din lekkamrat där. — Du skulle vara en hygglig flicka nog, om du vore litet bättre kammad och snyggad. — Men kom nu med! Pastorn är en god man.
— Är det predikanten, som predikade? sade Jeanie.
— Predikanten? Bevara mig väl, flicka! Vad för slags presbyterian är du? — Vet, att det var pastorn — pastorn själv, och det finns inte maken till honom varken i detta eller de fyra närmaste grevskapen. Se så — kom nu med! — Vi få inte söla här längre.
— Det skall fägna mig mycket att få tala med predikanten, sade Jeanie, ty ehuru han uppläste sitt tal och bar prästkappa, som de kalla det här, så är jag säker på, att han måtte vara en mycket värdig Guds man för att kunna predika så grundligt som han gjorde.
Den i sin förväntan på ett muntrande uppträde svikna hopen hade emellertid skingrats, och Jeanie följde med sitt vanliga tålamod sin sträve och myndige, men likväl ej råe ledsagare till prästgården.
Denna prästerliga boning var stor och bekväm, ty pastoratet var betydande, och patronatsrätten tillhörde en rik familj i grannskapet, som vanligen uppfostrat en son eller brorson för kyrkan för att, när tillfälle erbjöd sig, kunna bekläda honom med denna indräktiga befattning. På detta sätt hade Willinghams pastorsboställe alltid ansetts såsom omedelbart lydande under Willingham-Hall, och som den rike baroneten, vilken ägde sistnämnda gods, vanligen genom blodsfrändskapens band var förenad med innehavaren av pastoratet, hade man på allt sätt dragit försorg om att göra bostället ej blott bekvämt och behagligt, utan även ståtligt och vördnadsbjudande.
Huset låg ungefär sexhundra alnar ifrån byn, på en långsluttande höjd, som var betäckt av flera med häckar inhägnade små åkerfält, vilka voro så oregelbundet utlagda, att de i häckform planterade gamla ekarna och almarna bildade perspektiv och blandades tillsammans i intagande oregelbundenhet. Då sockenfogden och Jeanie närmade sig huset, insläpptes de genom en vacker gallerport på en visserligen liten, men i god ordning hållen gårdsplan, som var planterad med stora bokar och kastanjeträd. Husets framsida var oregelbunden. En del därav tycktes vara mycket gammal och hade verkligen också varit en bostad åt kyrkoherden redan under den katolska tiden. Senare innehavare hade gjort betydliga tillbyggnader och förändringar, var och en i sitt tidevarvs smak och utan något synnerligt avseende på symmetri. Dessa arkitektoniska oegentligheter voro likväl så avpassade och så smakfullt sammanblandade, att ögat, långt ifrån att såras av denna förening av olika stilar, endast såg det intagande i den omväxlande och invecklade byggnad de bildade. De emot södra muren uppdragna fruktträden, de till de många portarna ledande trappuppgångarna, den sällsamma blandningen av tak och skorstenar från olika tidevarv förenade sig till att göra framsidan, ej egentligen vacker eller storartad, men invecklad och förvirrad eller, för att begagna Prices här tillämpliga uttryck, pittoresk. Den betydligaste tillbyggnaden var likväl vorden gjord av den nuvarande pastorn. Som denne nämligen var ”en boklärd man”, såsom sockenfogden fann för gott att förklara för Jeanie, sannolikt i avsikt att öka hennes vördnad för den person, inför vilken hon nu skulle framträda, så hade han byggt ett vackert bibliotek samt dessutom en salong och ej mindre än två ytterligare gästrum.
— Mången skulle dragit i betänkande att göra en sådan utgift, sade fogden, då man besinnar, att sir Edmund kan ge pastoratet åt vem han vill, men hans högvördighet rår själv om en vacker liten egendom och behöver ej se så noga på styvern.
Jeanie kunde ej avhålla sig ifrån att jämföra den oregelbundna, men likväl vidsträckta och bekväma byggnadsmassa, som låg framför henne, med sitt eget lands prästbol, där en mängd snikna arvtagare, som bedyra sig vara färdiga att uppoffra liv och ägodelar för den presbyterianska kyrkoförfattningen, anstränga sin uppfinningsförmåga för att upptäcka, vad som kan avknappas och inbesparas på en byggnad, som även för den samtida innehavaren utgör en tämligen klen bostad, och som, trots stenhusens större företräde, inom femtio års förlopp åter måste betunga deras avkomlingar med kostnader, vilka, om de med ens rundligen nedlagts på egendomen, åtminstone på ett århundrade ej behövt förnyas.
Bakom byggningen sluttade marken ner till en liten ström, som, utan att äga de nordliga strömmarnas romantiska livlighet och snabbhet, likväl var en ganska behaglig prydnad för landskapet, där den emellanåt skymtade fram mellan de rader av vide och poppel, som kransade dess stränder. — Här är det bästa forellfiske i hela Lincolnshire, sade sockenfogden, som genom Jeanies tålighet och synnerligen genom hennes försäkran, att hon ej skulle komma att ligga socknen till last, var vorden tämligen språksam, ty när man kommer längre ned, så duger det inte längre att meta med fluga.
Efter att hava gått förbi huvudingången, förde han Jeanie till ett slags portal, som ledde till en del av byggnaden, vilken huvudsakligen var bebodd av betjäningen, och sedan han bultat på porten, öppnades den av en tjänare i ett mörkt purpurrött livré, sådant det anstod en rik och ansedd andlig.
— Hur står det till, Thomas? sade fogden, och hur mår unga master Staunton?
— Å, bara klent — bara klent, master Stubbs. — Önskar ni tala med hans högvördighet?
— Ja, ja, Thomas, var god och säg, att jag haft hit den unga kvinnan, som kom till gudstjänsten i dag tillsammans med Greta Murdockson. Hon tycks vara ett ganska anständigt människobarn, men jag har inte gjort henne en enda fråga. Det enda jag kan meddela om henne är, att hon tycks vara en skotska och en enfaldig och beskedlig varelse.
Thomas spärrade ögonen i Jeanie Deans på detta oförskämda sätt, varmed bortskämda tjänare hos rikt folk, vare sig av världsligt eller andligt stånd, vanligen anse sig berättigade att bemöta de fattiga, och bad sedan mr Stubbs och hans följeslagerska att stiga in, medan han underrättade sin husbonde om deras ankomst.
Rummet, vari han infört, dem, var ett slags betjäntkammare, på vars snygga väggar hängde ett par grevskapskartor och tre eller fyra kopparstick, porträtt av utmärkta personer, som tillhört grevskapet, såsom sir William Monson, James York, klensmeden i Lincoln och den namnkunnige lord Willoughby i full rustning och i den ställning, då han med legendens ord, som voro graverade nedanför porträttet, sade:
”Piknerare, stån på er!
Må ingen faran sky!
Och skjuten skarpt, I skyttar,
så tvingas de att fly!
Om ryttare och fotfolk mig
blott följa utan svek,
jag vill gå främst på farans stig,”
lord Willoughby nu skrek.
Då de inträtt i detta rum, bjöd naturligtvis Thomas mr Stubbs på frukost, och denne antog naturligtvis också bjudningen. Måltiden bestod av en ansenlig kvarleva av en skinka och ett krus försvarligt dubbelöl. Herr sockenfogden tog genast på allvar ihop med dessa födoämnen, dock — rättvisan fordrar att vi erkänna detta — ej utan en föregående inbjudning till Jeanie, vari Thomas instämde, att följa hans exempel. Men ehuru hon torde behövt denna förfriskning, då hon på hela dagen ej smakat någon bit mat, så avhölls hon dock från att antaga bjudningen genom sin oro, sina återhållsamma vanor och en skygg motvilja att äta i de båda främlingarnas sällskap. Hon satte sig därför avsides i en stol, medan mr Stubbs och mr Thomas — den senare hade i anseende därtill att middagen uppskjutits till aftonsångens slut, beslutit sig för att hålla sin vän sällskap — åto en stadig frukost, som räckte en halv timme och torde räckt ännu längre, om ej ringningen av hans högvördighets klocka föranlåtit Thomas att inställa sig hos sin husbonde. Nu först underrättade han sin herre om mr Stubbs ankomst med den andra galna flickan — så behagade han nämligen kalla Jeanie — såsom något, vilket nyss inträffat. Han återvände med befallning, att mr Stubbs och den unga kvinnan genast skulle föras upp i biblioteket.
Sockenfogden nedsväljde i hast sin sista tugga fet skinka och nedsköljde den med de sista dropparna i ölkruset, varefter han genast förde Jeanie genom ett par slingrande gångar, vilka från byggnadens äldre partier ledde till den nyare byggnaden. Sedan de framkommit dit, inträdde de i en liten vacker förstuga eller ett förmak, som stötte intill biblioteket och varifrån en glasdörr ledde till gårdsplanen.
— Vänta här, sade Stubbs, tills jag anmält för hans högvördighet att ni är här.
Med dessa ord öppnade han dörren och inträdde i biblioteket.
Under förhandenvarande omständigheter kunde Jeanie ej undgå att ofrivilligt åhöra deras samtal, ty då Stubbs stod vid dörren och hans högvördighet var vid övre ändan av ett stort rum, måste deras samtal nödvändigt höras ut i yttre rummet.
— Så att ni kommit hit med den unga kvinnan till slut, mr Stubbs! Jag har redan väntat på er en stund. Ni vet, att jag inte vill, att sådana personer hållas i förvar ett ögonblick, utan att man förfrågar sig om deras omständigheter.
— Mycket sant, ers högvördighet, svarade sockenfogden, men den unga kvinnan hade inte ätit någonting i dag, och så satte master Thomas fram en bit mat och dryck.
— Det gjorde Thomas rätt i, mr Stubbs, och vad blev av den andra olyckliga varelsen?
— Jo, svarade mr Stubbs, jag trodde att åsynen av henne blott skulle vara plågsam för ers högvördighet, varför jag lät henne gå tillbaka till mor sin, som är i klämma i nästa socken.
— I klämma? — Ni menar fängelse, gissar jag? sade mr Staunton.
— Jo, jo män, någonting ditåt, med ers högvördighets förlov.
— Olyckliga, oförbätterliga kvinna! sade prästmannen. Men vad för slags person är den här andra flickan?
— Jo, anständig nog, ers högvördighet, sade Stubbs. För så vitt jag kan finna, är det intet ont i henne, och hon säger sig ha mynt nog att komma utom grevskapet.
— Mynt? Det tänker ni alltid på, Stubbs. — Men har hon förstånd? — Har hon sina sinnen i behåll? — Är hon i stånd att taga vara på sig själv?
— Ja, ers högvördighet, jag vet inte, vad jag skall säga, svarade Stubbs, men nog kan jag svära på, att hon inte var med, när krutet fanns upp, ty far Giles gav akt på henne under hela gudstjänsten, och han påstår, att hon inte kunde slå upp ett enda evangelium, som en annan kristen, och det fast hon hade Greta Murdockson som hjälpte sig. — Men vad det beträffar att ta vara på sig själv, så är hon ju ett stycke skotska, ers högvördighet, och det påstås ju, att det värsta fån bland det folket kan se sig själv till godo — och hon är anständigt nog klädd och inte tillpyntad som den andra.
— Skicka in henne då, och vänta ni där nere, mr Stubbs!
Detta samtal hade så uteslutande upptagit Jeanies uppmärksamhet, att hon först sedan det slutat märkte, att glasdörren, vilken som vi nämnt ledde från förmaket till trädgården, öppnades, och en ung man av ett blekt, sjukligt utseende inträdde eller snarare inbars av två tjänare, vilka satte honom på närmaste soffa, liksom för att låta honom hämta sig från en ovanlig ansträngning. Just som de höllo på därmed, kom Stubbs ut ur biblioteket och tillsade Jeanie att gå in. Hon lydde denna befallning, ehuru ej utan bävan, ty oavsett den ovanliga, från det avsöndrade liv hon dittills fört så avvikande belägenhet vari hon nu befann sig, anade hon även, att den lyckliga fortsättningen av hennes resa berodde på det intryck hon komme att göra på mr Staunton.
Visserligen var det svårt att förstå, under vad förevändning en person, som reste i sina egna angelägenheter och på sin egen bekostnad, kunde varda uppehållen på sin väg, men det övervåld, varför hon redan varit blottställd, bevisade tillräckligt, att det fanns personer i närheten, som hade både lust och djärvhet nog att med våld hindra henne att fortsätta sin resa, och hon insåg nödvändigheten av att försäkra sig om något beskydd, åtminstone tills hon hunnit så långt, att de ej mera kunde komma åt henne. Medan dessa tankar, snabbare än bläck och penna kunna skildra, flögo genom hennes själ, befann Jeanie sig i ett vackert bibliotek och inför kyrkoherden i Willingham. De väl försedda hyllor och skåp, som omgåvo det stora vackra rummet, innehöllo flera böcker än Jeanie trott finnas i hela världen — hon, som varit van att anse de två, tre fot långa hyllor, som innehöllo hennes fars bokskatt, vilken han ibland skrytsamt brukade kalla musten och märgen av den nya teologien, såsom en ovanligt stor boksamling. Ett planetarium, glober, ett teleskop och några andra vetenskapliga instrument väckte hos Jeanie en häpen beundran, som ej var fri från fruktan, ty i sin okunnighet ansåg hon dem snarare ämnade till något magiskt bruk än till något annat ändamål. Ett par uppstoppade djur — ty mr Staunton var en varm beundrare av naturalhistorien — ökade rummets vördnadsbjudande karaktär.
Mr Staunton tilltalade henne med stor mildhet. Han yttrade, att ehuru hennes uppträdande i kyrkan varit ovanligt och ägt rum i ett besynnerligt och, han måste säga det, föga hedrande sällskap och på det hela varit ägnat att störa församlingens andakt, han likväl först önskade höra, vad hon hade att anföra till sitt försvar, innan han vidtoge något steg, som hans plikt kunde ålägga honom. Han vore nämligen, underrättade han henne, både präst och fredsdomare.
— Hans nåd — hon ville inte säga hans högvördighet — är alltför god, var allt vad den stackars Jeanie i första ögonblicket kunde framföra.
— Vem är ni, unga kvinna? sade den andlige i en mera befallande ton. Vad har ni att göra här i trakten och i ett sådant sällskap? Vi tåla inga landstrykerskor här.
— Jag är ingen landstrykerska, sir, sade Jeanie, litet uppbragt över denna förutsättning. Jag är en anständig skotsk flicka, som reser genom landet i mina egna angelägenheter och på min egen bekostnad. Jag har varit nog olycklig att råka ut för dåligt sällskap, som kvarhöll mig över natten, och den där stackars svagsinta flickan släppte ut mig i dag på morgonen.
— Dåligt sällskap! sade prästmannen. Ja, unga kvinna, jag är just rädd för, att ni ej nog bemödat er att undvika sådant.
— Jag har blivit uppfostrad att sky dåligt umgänge, sir, sade Jeanie, men dessa elaka människor voro rövare och kvarhöllo mig med våld.
— Rövare? sade mr Staunton. Ni anklagar dem väl då för rån, gissar jag?
— Nej, sir, de togo inte så mycket som en knappnål ifrån mig, svarade Jeanie, ej heller misshandlade de mig på annat sätt, än att de stängde in mig.
Prästmannen frågade henne om de närmare omständigheterna vid hennes äventyr, vilka hon berättade honom från punkt till pricka.
— Detta är en högst besynnerlig och föga sannolik historia, unga kvinna, återtog mr Staunton. Här har, efter er utsago, ett grovt våld blivit begånget utan någon förklarlig bevekelsegrund. Ni känner väl till detta lands lag — att ni, om ni framkommer med en sådan anklagelse, även är skyldig att lagföra detta band?
Jeanie förstod honom ej, varför han förklarade att den engelska lagen, då någon blivit plundrad och misshandlad, icke nöjer sig med det lilla obehag, som besagda person på sådant sätt varit utsatt för, utan ock har den godheten att ålägga honom de mödor och kostnader, som uppträdandet inför rätta såsom kärande erfordrar.
Jeanie svarade, att det vore ytterst angeläget för henne att så fort som möjligt komma till London, och att allt vad hon önskade vore, att någon herre av kristlig barmhärtighet ville beskydda henne, så att hon i säkerhet kunde framkomma till närmaste stad, där hon ville hyra en häst och en vägvisare. Slutligen förklarade hon, att hon trodde det skola strida mot hennes fars grundsatser, om hon uppträdde som vittne inför en engelsk domstol, då landet ej ägde någon egentlig evangelisk kyrkostyrelse.
Mr Staunton betraktade henne litet förvånad och frågade, om hennes far var en kväkare.
— Gud förbjude det, sir, sade Jeanie. Han är varken irrlärig eller sekterisk och har aldrig haft att skaffa med dylika styggelser, och det är han allmänt känd för.
— Och vad heter han, om jag får fråga? sade mr Staunton.
— David Deans, sir, ladugårdsdsarrendator vid S:t Leonards Crags, invid Edinburgh.
Ett djupt stönande från förmaket hindrade mr Staunton från att svara, och under utropet: ”Gode Gud! Den olycklige pojken!” lämnade han Jeanie ensam och skyndade ut i yttre rummet.
Buller av röster och brådskande steg hördes, men ingen inkom i biblioteket på nära en hel timme.