Min vän Poliveau
| ← Det latinska landet |
|
En syrpris och ytterligare en syrpris → |
V.
Min vän Poliveau. Palais Royal. Hvad jag erhöll i stället för de utlofvade historiska anekdoterna.
När jag kom till Paris, voro föreläsningarne ännu icke började, och de började ej förrän i samma vecka då jag första gången lemnade Frankrikes hufvudstad; men detta hindrade mig icke att göra täta promenader i Quartier Latin, ströfva omkring det gamla Sorbonne och spatsera i Luxembourgs-trädgården samt då och då förfriska mig på något student-kafé eller läsa tidningarne i ett çabinet de lecture. Härigenom träffade jag ofta studenter, med hvilka jag kom i samspråk, och med ett par blef jag innan kort närmare bekant. Den, hvars bekantskap i alla hänseenden blef angenämast för mig, var en medicine studiosus, som i andra person tilltalades med ett höfligt monsieur Poliveau, men i tredje person af sina vänner vanligen benämndes le gros Poliveau eller ce diable de Poliveau.
Det var en stor groft byggd ung man, född i södra Frankrike, men som från sina tidigaste år vistats i Paris. De glödande ögonen, de lifliga gesterna, det tätkrusiga svarta håret och en knappast märkbar egenhet i accenten förrådde dock ännu hans sydländska ursprung. Mans egendomliga ansigte uttryckte den underligaste blandning af snille och sinnlighet, fast vilja och lättsinnig likgiltighet, slughet och godmodighet. Skarp och bitande, sade han mig minst tio gånger om dagen saker, som jag ej skulle kunnat förlåta, om de ej varit så qvicka och glada i all sin oförskämdhet och om jag ej vetat att han snarare ville roa än såra. Hans förråd på historier angående de sista stats-omhvälfningarne, styrelserna i alla former, den närvarande isynnerhet, var outtömligt. Dessemellan gaf han mig en mängd goda anvisningar för de studier jag här ärnade företaga. — Jag skulle vara en förträfflig mentor för andra, yttrade han ibland, men för mig sjelf är jag oduglig. Men när jag blir trött vid hela det här virrvarret, återstår mig att uppsöka en kast, som jag mycket älskar, nemligen Italiens lazaroner. Sedan jag skrattat ut i Frankrike, skall jag lägga mig på en solig trappa inom den heliga staden och hvila ut, medan jag orörligt betraktar ruinerna efter den högsta menskliga storhet.
Jag fick aldrig något slags egentlig reda på hans enskilta förhållanden, förmögenhets-vilkor eller sysselsättningar, i ty, hvad medicinen beträffade, han åt den egnade blott »lediga stunder». Men jag tror att han var anställd i någon tidningsbyrå, emedan det ett par gånger hände mig att i ett blad läsa omdömen, hvilka han fällt dagen förut i redogörelser för teatrarne och nyheter inom de sköna konsternas verld. Jag hade fått hans adress och sökte honom några gånger, fyra trappor upp i ett hus vid Rue S:t André des Arts. Men två gånger bultade jag förgäfves på dörren, tredje gången öppnades den af ett ungt, särdeles friskt och täckt fruntimmer, som utan alltför mycken förtviflan förklarade att han ej legat hemma på tre nätter, och fjerde gången underrättade mig portvaktaren om att han flyttat.
Sjelf kom han aldrig hem till mig, utan träffades vi vanligen i Palais-Royal, dit jag ofta nog styrde mina steg, emedan det låg helt nära det hus, der jag bodde, eller på något kafé eller promenad. Och vanan vid hans samtal hade redan på den korta tiden blifvit mig så dyrbar att jag just kände en lättnad, då jag, ett par timmar efter det jag möttes af underrättelsen om hans flyttning, åter fann honom sjelf på det kafé, der vi båda bäst trifdes. Vid detta tillfälle lofvade han mig intressanta och fullkomligt äkta anekdoter om Palais-Royals öden, och vi satte möte till två dagar senare på en viss plats inom denna verld för sig. Under mellantiden träffades vi ett par gånger.
Palais-Royal är icke mera hvad det fordom var. Det är mest främlingar eller provinsbor som promenera i dess galerier, och den stora borggården upplifvas hufvudsakligen af lekande barn. Men glädja sig kan det åt sina rika minnen. Det har ombytt namn lika många gånger som någon grånad skälm. Grundlagdt af kardinal Richelieu, benämdes det först Palais-Cardinal; men då kardinalen dog, testamenterade han det åt Ludvig XIII och man nämde det för första gången Palais-Royal. År 1692 afstod Ludvig XIV det åt sin ende bror, hertigen af Orleans, och under namn af Palais de la Régenu var det scenen för många af regentens utsväfvande fester. Under den första republikens tid bar det namnet Palais-Egalité och Palais de Tribunal. Restaurationen återgaf det sitt fordna namn Palais-Royal. Revolutionen år 1848 förändrade det till Palais-National, och sednast har 1851 års statskupp återställt den mest kända af dessa benämningar.
Det fans en tid, då Palais-Royal uttryckte qvintessensen af alla njutningar, sammanträngda på en punkt. Det fans ej en böjelse, en nyck, en last, som man ej för guld kunde tillfredsställa inom dess murar. Dess butiker lyste då med det dyrbaraste, som den menskliga industrien kunde frambringa; de ryktbaraste restaurationer och kaféer erbjödo läckerheter från alla verldsdelar, fuktade af drycker, som kunde reta den mest blaserade gom; sång och musik genljödo i de festliga salarne; sköna synderskor kastade berusande blickar på de lyckliga spelarne, som med fickorna fullproppade af guld kommo ned från de gröna borden i den öfra våningen.
Numera är palatset rensadt från de lastens tillhåll, som förr frodades der. I lyx öfverträffas det af många ställen i Paris, men det är dock mycket qvar af dess fordna glans, och ingen försummar att någon gång ta sin demi-tasse i »Cafe foy» eller äta en utsökt middag hos »Trois fréres Provençeaux».
Palais-Royal, som har flera innevånare än de flesta af våra medelstora städer, består af många sammanhängande byggnader, hvilka innesluta flere borggårdar. Den ena af dessa, en ofantlig rektangel, begränsas på tre sidor, af 4-våningshus och på den fjerde af ett högt galleri med hvälft glastak. Såväl detta som de andra tre sidornas bottenvåningar bestå af breda gångar eller gallerier, hvilka löpa fram mellan de långa raderna af glänsande butiker, inom hvilkas spegelglas de parisiska fabrikaterna fresta den förbivandrandes blick. De öfre våningarne upptagas af en mängd restaurationer, der man för ett fabulöst godt pris erhåller fantastiska rätter med klingande namn, retande utseende, förförisk lukt, men mycket besynnerlig smak. Utåt gården, som är prydd med blomsterrabatter, marmorstatyer och en springbrunn, löpa arkader, hvilkas yttre sida blott är försedd med ett glest gallerverk och lemnar fritt tillträde åt luften. Den inre sidan är garnerad med butiker.
Efter att ha gått ett par slag genom arkaderna, köpte jag mig dagens »Presse» och satte mig att läsa den på en stenbänk, just mötesplatsen der jag skulle få se min vän Poliveau komma fullrustad med de utlofvade historiska bidragen. Men en god qvart öfver tiden — som var utsatt till klockan 4 — hade han ännu ej kommit.
Nu såg jag i stället till min obeskrifliga förvåning ett vackert, synbarligen upprördt ungt fruntimmer hastigt och med utseende af bekantskap komma emot mig.
— Hvad, ropade hon med den mest ogenerade enkelhet, jag tror ni icke känner igen mig — är det möjligt? Det försäkrar jag er, herr utländning, skulle aldrig händt en Frankrikes son.
— Också, mademoiselle, skyndade jag mig att svara, händer det icke ens en svensk att glömma ert ansigte, sedan man en gång haft den lyckan att se det. Och denna lyckan hade jag, då jag för några dagar sedan sökte min vän Poliveau.
— Det svaret skulle jag vid ett annat tillfälle gifvit er ett leende och en komplimang för, men jag har nu, för Gud vet huru lång tid, minst en månad, egnat mig åt sorgen. Ni ser väl på mig att mina känslor äro derangerade.
— Ack, jag gissar, Poliveau har sjuknat och ni har värdigats å hans vägnar komma att inställa vårt möte.
— Nog har jag kommit å den grymme barbarens vägnar . . . men sjuk är han ej . . .
— Han har då åter flyttat . . . och kanske utan er?
— Nej, min herre, det är icke så heller. Poliveau den otacksamme har låtit . . . enlevera sig.
— Detta är säkert ett hugskott af er uppskrämda fantasi . . . Jag träffade honom sednast i går.
— Vid hvad tid?
— Samma tid som nu.
— Och han sade?
— I morgon så dags — Palais-Royal.
— Allt det der vet jag. Men mellan 4 på eftermiddagen och 4 på morgonen kan mycket hända, som omstörtar högre intressen än ett möte mellan två karlar.
— Således, mademoiselle, är det sanning?
— Läs detta bref, som den gruflige blott för sitt löfte till er kanske skrifvit. Läs och säg om ni tror att någon stackars flicka varit mål för en djupare hjertlöshet. Jag sätter mig på samma bänk ett stycke ifrån er. Var nu ogenerad!
Det smärtade mig mycket att se huru under hela samtalet den unga flickan gjorde ett aktningsvärdt våld på sig för att beherrska sina tårar och sin lifliga rörelse. Jag var riktigt missnöjd med Poliveau.
Derefter öppnade jag det erbjudna brefvet och läste följande:
»Täcka rosensky!
Blekna icke, försvinn icke derföre att en högst oförsvarlig och oefterrättlig beundrare råkat få en häftig, oemotståndlig nyck af . . . otrohet.
Ah, det var ett verkligt Herkules-arbete att trycka ned pennan till det ordet. Jag ser dig, vackra Louisanne, kasta bort brefvet, trampa på det och skrika med din intagande röst i alla toner: »Den afgrundsdemonen — är det möjligt, är det möjligt?»
Tag upp brefvet, min vackra engel, och läs till slut, så får du se att det finnes något, som vid domstolarne kallas mildrande omständigheter.
Jag hade kunnat föra dig bakom ljuset, jag hade kunnat tala om ett bref från min far, som insjuknat — en ganska vanlig undanflykt — äfven hade jag kunnat direkt meddela dig sanningen, dock, såsom blifvande läkare och närvarande studiosus af den medicinska vetenskapen, känner jag att ett slag, som faller på en gång, då det måttas med en hand både säker och lätt, vida hastigare återger de sårade känslorna sin spänstighet än det slag, som sargar genom tusen nålsuddar.
Jag är stolt i medvetandet att kunna bedömma din karakter och ditt lynne bättre än du sjelf. Utan att du visste det, älskade du mig ej mera så högt; men trogen, redlig och ädelsinnad som du är, skulle du aldrig haft mod att tillstå detta för dig sjelf, så länge du trott dig nödvändig för min lycka. Å min sida förhöll det sig på alldeles samma sätt, med undantag att jag icke ville blifva dig trogen, så länge jag var nödvändig för din lycka, så framt ödet skulle kasta någon oförutsedd fortyn i min väg. Männerna äro alltid sämre, det vet du, mitt barn . . . Och till min död får jag aldrig dricka sådant kaffe du kokat, ej heller skall jag tillerkänna någon företrädet att sjunga så näpna och roliga små visor som du: de utgjorde min högsta förtjusning, då jag låg på soffan och rökte den cigarrett, dina hvita händer räckt mig.
Föreställ dig icke att detta blifvit nedskrifvet för att vinna tid — det värsta är ju redan sagdt. Nej, jag ville gifva dig ett afskedsbref, som påminner om den vackra oskyldiga ros, som kallas vänskap. Vänskapen är öpppen, enkel, ärlig och uppriktig. Och mitt samvete är blankt som min börs i afton, ty jag vet med den fullkomligaste säkerhet både att du tröstar dig och att du blir ännu lyckligare än du var hos mig, när du fått öfvervinna det första intrycket, som utgör det beska medikamentet.
I går eftermiddag, att systematiskt börja min historia vid början, hade jag sammanträffat med den unge svensken, som du vet jag åtagit mig att gifva några nya vyer öfver Paris och lifvet i allmänhet. Jag ville ha honom med på en liten tillställning — men han hade ej någon rätt disposition, och jag gick ensam. Så var ödets bud.
Nå, Louisanne, visa dig nu värdig att vara uppfostrad af lika mycket en broder som en älskare. Ingenting skulle harma mig mera, än om du i det fallet bedroge mitt hopp — men det gör du ej: jag skulle då uppfostrat dig illa, och det är omöjligt.
Jag träffade alltså, nedfallen från skyarna till mina fötter, en oväntad fortyn. Och fortynen bar skepnad af en ung modist från landsorten, som kommit till Paris att uppköpa sitt lager. Ett ord mer skulle såra dig och komma mig att tro det jag icke vore jag sjelf.
I morgon klockan 6 föra mig angelägna affärer åt precist samma trakter der denna dam har sitt etablissemang. Men när jag en dag återkommer till Paris för att taga hand om mina medicinska studier, helsar jag på dig. — Emellertid ålägger jag dig att du icke då med ett ord vidrör hvad som passerat.
Du håller naturligtvis till godo det nyhyrda rummet för så lång tid kontraktet varar. Dess inventarier håller du till godo för lifstid — jag tror att de i alla fall snart äro räknade.
Ett uppdrag till slut, som jag är säker du ska uträtta: gå och sök upp min svenske vän i Palais-Royal (— platsen nämd —) och säg honom att det enda, som verkligen gör mig ledsen är att jag måste så tvärt afsluta våra trefliga dispyter och hela vår angenäma bekantskap. Han skall icke bli glad. Den hederlige gossen höll af mig, men hvad skall man göra! Mellan vänskap och kärlek, mellan förnuft och dårskap blir alltid segren på kärlekens och dårskapens sida: den maximen är gammal. Må han förlåta att jag ej i allt detta virrvarr hittar någon nyare . . . jo, ännu en: lifvet är ingenting annat än ett möte och ett farväl — må han minnas mig som jag honom!
Farväl, min f. d. lilla rosensky . . . Blif aldrig annat än en god och i allt redlig flicka, som du hittils varit! Det skall ärligt glädja din gamle
Poliveau.
P. S. Du kan visa min svenske hela brefvet, så får han kasta en blick i ett litet stycke pariserlif, som är utan flärd och glitter. Det skall intressera honom som turist.»
Sedan jag slutat detta bref, kände jag mig vida mindre ledsen för Poliveaus flyktighet. Det var påtagligt att han varit för den unga flickan en god broder, som, på samma gång han hyllade den fransyska lefnadsåsigten, hvilken tillåter dessa efemera förbindelser, dock ville bevara henne på sedlighetens och hederns väg. Sådant kan låta löjligt, men steget från grisetten, den lilla täcka sömmerskan, som sträfvar och arbetar och för sin kärlek får blott (hvad hon dock högst eftersträfvar), en promenad vid älskarens arm och en liten mager kollation i gröngräset om söndagen — steget från en sådan liten anspråklös och i sin trohet högst ärbar varelse ned till den glänsande »courtisanen», som har vagn och loge, är ofantligt. Den förra kallar sig med fastaste öfvertygelse en hederlig flicka, då den senare endast vill gälla för den eftersöktaste dam i sin genre . . .
— Min herre, ärnar ni alldeles glömma bort mig i er tankspriddhet?
— Ah, mamsell, jag ber tusen gånger om förlåtelse!
— Nå, trösta er! Sådant här är nytt för er. Studenterna i ert land, som man sagt mig ligger någorstäds mellan isar och björnar, har kanske inga egna små hushåll?
— Om någon skulle finnas, som har en liten hushållning på kammare, har han åtminstone ingen husmor att sköta den. Såsom ni inser, är det allvarsamma kalla Sverge icke det glada varma Frankrike . . . Men för att nu återkomma till Poliveau, så kan hvad som skett ej ändras, och hans blick i er kraftiga natur har lugnat mig.
— Det var en god och ändå elak menniska min stackars Poliveau. Men jag vill icke svika hans förhoppningar om mig. Luisanne, brukade han säga till mig, äfven om jag hade godt om penningar i stället för att jag med nöd drar mig fram, så gåfve jag dig ändå inga stora eller lysande presenter, ty på det sättet skulle du få smak för fåfängan, och fåfängan, mitt barn, är qvinnans fall, arbetsamheten och enkelheten och den putsade lilla finheten deremot hennes ära. Jag skulle gråta, Luisanne, om jag såg dig som en fallen flicka, fal för nedriga anbud. Ja, min herre, så talade denne stränge mentor, och var säker jag vill ställa mig så att, om jag en dag träffar honom, jag kan taga emot hans helsning.
— Ni blir honom då för alltid trogen?
— Åh, min herre, (hon log med en förtjusande skalkaktighet) de svenskarne måtte då vara alldeles bortkomna! Skulle jag sitta och sucka bort ett helt lif? Jag är bara 18 år. Nej, en månad är den tid jag anslagit att begråta min mans förlust — ty ni förstår vi betrakta oss som hustrur. När denna månad är till ända, skall jag torka mina ögon, lägga af min svarta klädning och ingå något nytt halft äktenskap eller kanske helt, ty ni kan vara säker, min herre, att det ej fattas mig anbud för någondera delen.
— Jag förstår, ni tänker kanske gifta er på allvar.
— Det fins en ung tapetserare, som icke skulle veta till sig af förtjusning, om jag nästa månad kallades raadame Rouget.
— Hvad detta steg äfven komme att förtjusa vår vän Poliveau! Er ställning vore då tryggad, och det skulle vara särdeles angenämt att få dricka en kopp thé hos madame Rouget.
— A la bonne heure! När månaden är slut och jag aflagt sorgen, träffas vi åter, och då skall jag tala om för er . . . men egentligen vet jag icke hvarför jag ej ibland kan komma hit till Palais-Royal. Jag går ofta hem med mina blommor åt detta håll, och om ni ej har någonting emot att återse mig . . . så kunde jag visst icke ersätta er Poliveau, men vi kunde tala om honom — och så finge jag gifva er några vyer, äfven jag, öfver många hundra saker.
— Jag tackar er tusenfallt, mamsell! Jag står redan i skuld hos er för en särdeles angenäm timma, och jag har ingenting emot att få denna skuld ökad.
— Bra, då är det afgjordt . . . Men säg, är ni verklig svensk?
— Helt och hållet.
— Poliveau trodde att er far måtte varit engelsman och er mor tyska, som nedsatt sig i Sverge.
— Hvarför det?
— Emedan, sade han, ni är en ung filosof ur tyska skolan, men en gammal engelsman i tröghet och . . . nej det ordet kan jag icke säga, men jag skall öfversätta det för er.
— Jag är er oändligt förbunden, mamsell, ni intresserar mig mycket.
— Det var det jag sade Poliveau: tag blott mig med dig, så skall jag gifva din svenske vän en lektion. Nå, det der ordet betydde att ni saknade all spirituel lyftning. Ni hade icke en enda fransk idé, icke en enda fransk tanke eller gest, med ett ord ingenting annat än en tung flegmatisk engelsk rustning. Nå, ni är väl icke ledsen på mig — jag vill hjelpa er att fullborda den del af er uppfostran, som man icke förstår i ert land . . .
— Ni är en intagande fé. Men likväl fruktar jag att ert arbete blir lönlöst.
— Visst icke. Dessutom var jag i förlägenhet om en passande förströelse under enketiden. Sedan, om jag gifter mig, kan jag ej komma. Derför passar det alltsammans. Och nu skall ni, ifall det behagar er, få följa mig ett litet stycke på hemvägen och bjuda mig ett glas, om ni är vid kassa.
— Jag har endast afvaktat er tillåtelse att få anhålla om båda delarne.