Myladys son/Del I/Kapitel 02
| ← Richelieus vålnad |
|
Två gamla fiender → |
II.
EN NATTLIG ROND.
10 MINUTER SENARE RED DEN LILLA TRUPPEN ut på Bons-Enfantsgatan, bakom teaterhuset, som kardinal Richelieu: byggt för att där låta uppföra Mirame, och varest kardinal Mazarin, som var mer älskare av musik än litteratur, nyligen låtit spela de första operor, som någonsin uppförts i Frankrike.
Anblicken av staden visade alla tecken till en stark jäsning. Talrika folkhopar ströko omkring på gatorna, och emellanåt stannade de för att se patrullen tåga förbi, varvid hotfulla miner och halvhögt uttalade speord vittnade om, att borgarnas vanliga saktmod för tillfället givit vika för ett mera krigiskt lynne.
Då och då hördes larm och oljud från kvarteren kring saluhallarna. Bösskott smattrade från Saint-Denis-gatan, och emellanåt ringdes plötsligt i någon klocka, som folkets yra och upphetsning satt i rörelse.
D'Artagnan fortsatte sin väg med sorglösheten hos en man, på vilken dylikt lappri ej gör något intryck. Då någon folkhop intog mitten av gatan, drev han ändå sin häst framåt utan att ens ropa »se upp!» och liksom om hopen, upprorisk eller ej, vetat vem den hade att göra med, skingrade den sig hastigt och lämnade vägen fri för patrullen. Kardinalen avundades honom detta lugn, vilket han tillskrev vanan vid faror, och han fattade för denne officer, under vars ledning han för ögonblicket ställt sig, det slags aktning, som själva försiktigheten medgiver det oförvägna modet.
Då de närmade sig posteringen vid Barrière des Sergents, ropade skiltvakten: »Vem där?» D'Artagnan gav lösen: »Ludvig och Rocroy», och höll in sin häst.
Sedan dessa igenkänningstecken växlats, frågade d'Artagnan, om det inte var herr de Comminges, som förde befälet över denna postering. Skiltvakten visade då på en officer, som stod och språkade med en ryttare, under det han höll handen på halsen av dennes häst.
— Det är herr de Comminges, sade d'Artagnan, i det han återvände till kardinalen.
Kardinalen red fram mot dem, under det d'Artagnan av grannlagenhet strök sin häst litet tillbaka. Det sätt, varpå officeren till fots och även den till häst avtogo sina hattar, övertygade honom om, att de igenkänt hans eminens.
— Bravo, Guitaut! sade kardinalen till ryttaren, jag ser att ni oaktat edra sextiofyra år ännu är lika vaksam och tillgiven. Vad var det ni sa till den här unge mannen?
— Monseigneur, svarade Guitaut, jag sa honom, att vi leva i en besynnerlig tid, och att den här dagen mycket liknar en av ligans dagar, som jag hörde så mycket talas om i min ungdom. Vet ni, att det varit fråga om ingenting mindre än att barrikadera gatorna Saint-Denis och Saint-Martin?
— Nå, vad svarade herr de Comminges, min käre Guitaut?
— Monseigneur, genmälde Comminges, jag svarade, att de för att stifta en liga saknade någonting, som tycktes mig av största vikt, nämligen en hertig av Guise; för övrigt gör man ej gärna två gånger samma sak.
— Nej, men de göra i stället en »fronde», som de säga.
— En fronde? Vad vill det säga? sporde Mazarin.
— Det är det namn de giva sitt parti, monseigneur.
— Varifrån kommer det namnet?
— För några dagar sedan lär parlamentsrådet Bachaumont ha yttrat i parlamentet, att alla upprorsmakare liknade skolgossar, som med slungor[1] kasta stenar i Paris vallgravar, men som skingra sig, så fort de få se polisen, för att sedan åter samla sig, då han gått. Då snappade de upp det där ordet i flykten och kallade sig »frondörer». I går och i dag var allting à la fronde: bröd, hattar, muffar, solfjädrar … och nu … hör bara!
I detta ögonblick hade ett fönster öppnats i ett närbeläget hus, en man ställde sig där och började sjunga:
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång.
Törhända den kan ljunga
mot Mazarin en gång.
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång.
— Den oförskämde! mumlade Guitaut.
— Monseigneur, sade Comminges, som till följd av sitt sår var uppretad och hämndlysten, tillåter ni, att jag skickar den slyngeln en kula för att lära honom att inte sjunga falskt.
Han förde handen till pistolhölstret på sin onkel, Guitauts häst.
— Nej, nej! utropade Mazarin. Diavolo, min vän, ni skulle skämma bort alltsammans. Sakerna gå tvärtom alldeles utmärkt. Jag känner fransmännen; när de sjunga, betala de också. Kom, Guitaut, och låt oss se efter om man håller lika god vakt vid Quinze-Vingts som här.
Han hälsade Comminges med handen och red tillbaka till d'Artagnan, som åter satte sig i spetsen för den lilla truppen, omedelbart efterföljd av Guitaut och kardinalen, vilka i sin tur följdes av den övriga eskorten.
— Det är sant, mumlade Comminges, då han såg kardinalen avlägsna sig, jag glömde, att bara man betalar, så är han nöjd!
De redo nu in på Saint-Honorégatan och skingrade även där de folksamlingar, som befunno sig i vägen. I dessa hopar talade man blott om de denna dag utfärdade påbuden; man beklagade den unge konungen, som ruinerade sitt folk utan att förstå det; man sköt hela skulden på Mazarin och talade om att vända sig till hertig d'Orleans och till prinsen, man prisade Blancmesnil och Broussel.
D'Artagnan red fram mitt igenom dessa hopar, så obesvärad som om både han och hans häst varit av järn. Mazarin och Guitaut samtalade sakta, musketörerna, som omsider igenkänt kardinalen, följde efter under tystnad.
Man anlände till gatan Saint-Thomas-du-Louvre, där Quinze-Vingts-posteringen var placerad. Guitaut ropade än en underofficer, som kom för att avge rapport.
— Nå? sporde Guitaut.
— Allt står bra till åt den här sidan, kapten, men jag misstänker, att någonting förehaves i det där huset.
Han pekade på en ståtlig byggnad, som låg alldeles på samma plats, där Vaudevilleteatern sedan uppbyggdes.
— I det där huset? upprepade Guitaut. Det är ju Hôtel Rambouillet.
— Det har jag inte reda på, återtog underofficern, jag vet bara, att jag sett många personer av misstänkt utseende gå in där.
— Bah, sade Guitaut skrattande, det är bara poeter.
— Min bäste Guitaut, inföll Mazarin, tala inte så ringaktande om dessa herrar. Vet du då inte, att även jag varit poet i mina unga dagar och att jag skrev vers i samma genre som herr de Benserade.
— Ni, monseigneur?
— Ja, just jag. Vill du, att jag ska läsa upp några av mina verser?
— Åh, gärna för mig, monseigneur, men jag förstår inte italienska.
— Nej, men franska förstår du, inte sant, min gode och tappre Guitaut? återtog Mazarin, i det han vänskapligt lade handen på hans axel. Och de order man ger dig på detta språk verkställer du ju alltid?
— Ja visst, monseigneur, som jag redan gjort … så vida ordern kommer från drottningen.
— Ja, sade Mazarin, i det han bet sig i läppen, jag vet att du är henne fullkomligt tillgiven.
— Jag här nu i över tjugu år varit kapten vid hennes drabanter.
— Framåt igen, herr d'Artagnan! återtog kardinalen. Allt är lugnt på den här sidan.
D'Artagnan satte sig åter i spetsen för kolonnen utan att yttra ett ord och med den blinda lydnad, som utmärker gamla militärer.
Han tog nu vägen åt Butte Saint-Roch, varest den tredje posteringen stod, och red genom gatorna Richelieu och Viledot. Detta var den ensligaste vakten, ty den befann sig helt nära vallarna, och staden var i denna trakt föga befolkad.
— Vem har befälet där? frågade kardinalen.
— Villequier, svarade Guitaut.
— Besitta det! utbrast Mazarin. Tala då ensam med honom. Ni vet nog, att vi äro osams, alltsedan ni fick uppdraget att arrestera hertig de Beaufort. Han insåg, att den äran bort tillkomma honom såsom kapten vid kungliga drabanterna.
Guitaut red fram, gav sig tillkänna för skiltvakten och bad att få tala med herr Villequier.
Denne kom genast dit.
— Åh, är det ni, Guitaut, sade han i den ton av dåligt lynne, som var honom egen. Vad f-n vill ni här?
— Jag kommer för att fråga er om någonting inträffat här borta.
— Vad tusan skulle väl inträffa? Man ropar »leve kungen» och »ned med Mazarin!» Det är ingenting nytt … vi äro redan vana vid dessa rop.
— Och ni instämmer kanske däri? sade Guitaut skrattande.
— Ja, min själ skulle jag inte ha god lust därtill, och jag kan inte tycka annat än att de ha rätt. Jag ville gärna skänka efter fem års sold, som man ändå inte betalar mig, om blott kungen vore fem år äldre.
— Verkligen? Men vad skulle då ske, om kungen vore fem år äldre?
— Jo det skulle ske, att när kungen blev myndig, gav han själv sina order, och det skulle vara nöjsammare att lyda Henrik IV:s sonson än Pietro Mazarins son. För kungen skulle jag förbanna mig gärna låta döda mig, men om jag doge för Mazarin, som er brorson så när gjort i dag, så finns intet paradis, som någonsin kunde trösta mig därför.
— Mycket bra, herr de Villequier! sade Mazarin. Var lugn, jag ska tala om er tillgivenhet för konungen.
Därpå vände han sig till sin eskort och fortfor:
— Seså, mina herrar, allt står väl till här borta; nu vända vi tillbaka.
— Aha, mumlade Villequier, Mazarin var här själv! Nåja, så mycket bättre! Jag har länge velat säga honom mitt upp i ansiktet vad jag tänker om honom; ni lät mig nu få tillfälle därtill, Guitaut, och fastän ni kanske inte gjort det i den bästa avsikt mot mig, så tackar jag er ändå därför.
Han vände sig om och gick bort till vaktposten, visslande på melodien till en fronde-visa.
Mazarin återvände emellertid helt tankfull från sin nattliga rond. Vad han efter hand hört av Comminges, Guitaut och Villequier styrkte honom i den tanken att han, i händelse av någon verklig fara endast hade drottningen på sin sida — och även drottningen hade så ofta övergivit sina vänner, att hennes stöd, trots alla de försiktighetsmått han vidtagit, understundom föreföll ministern ganska osäkert och opålitligt.
Under hela den tid denna nattliga utflykt räckt, det vill säga omkring en timme, hade kardinalen, som ömsom betraktat Comminges, Guitaut och Villequier, även sökt utforska en annan man. Denne man, som visat sig oberörd av folkets hot och som icke smålett vare sig åt Mazarins eget skämt eller åt det, för vilket han varit föremål, denne allvarlige man tycktes honom vara ett undantag från de andra och härdad mot alla de faror, av vilka man omgavs, liksom även mot dem, som förestodo inom den närmaste framtiden.
Namnet d'Artagnan var honom för övrigt ej alldeles okänt, och ehuru han icke kommit till Frankrike förrän år 1634 eller 1635, det vill säga sju eller åtta år efter de händelser, som vi i en föregående berättelse skildrat, tyckte kardinalen likväl, att han hört detta namn nämnas såsom tillhörande en man, vilken vid något tillfälle, som han ej kunde erinra sig, utmärkt sig genom sin lysande tapperhet, sin fintlighet och tillgivenhet.
Denna tanke hade så bemäktigat sig honom, att han beslöt att utan dröjsmål skaffa sig visshet därom; men de upplysningar, han önskade inhämta om d'Artagnan, kunde han ej begära av honom själv.
Då de kommit fram till de murar, som omslöto Palais-Royals trädgård, bultade kardinalen på en liten port, och sedan han tackat d'Artagnan och bett honom vänta på gården, vinkade han åt Guitaut att följa efter. De stego båda av hästarna, lämnade tyglarna åt lakejen, som öppnat porten, och försvunno i trädgården.
— Min käre Guitaut, sade kardinalen, i det han stödde sig på den gamle drabantkaptenens arm, ni sade för en stund sedan, att det snart är tjugu år, som ni varit i drottningens tjänst.
— Ja, så är det, svarade Guitaut.
— Har ni givit akt på vår musketörlöjtnant?
— Herr d'Artagnan?
— Ja.
— Honom behöver jag inte ge akt på, monseigneur, jag har känt honom länge.
— Vad är det för en man då?
— Hm, sade Guitaut, något förvånad över denna fråga. Han är gascognare.
— Ja, det vet jag, men jag ville fråga, om han är en man, som man kan lita på.
— Kapten de Tréville skattar honom mycket högt, och ni vet, att kapten de Tréville är en av drottningens tillgivnaste vänner.
— Jag önskade veta, om han är beprövad.
— Om ni menar som tapper soldat, så kan jag gott svara ja på den frågan. Vid La Rochelles belägring, vid Suzepasset och i Perpignan har han gjort långt mera än sin plikt.
— Men ni vet nog, Guitaut, att vi stackars ministrar ofta behöva män, som icke blott äro tappra utan även slipade. Var inte d'Artagnan under Richelieus tid inblandad i någon intrig, varvid han efter vad ryktet säger redde sig på ett skickligt sätt?
— Vad den saken beträffar, monseigneur, sade Guitaut, som märkte, att kardinalen ville locka något ur honom, måste jag säga, att jag inte vet mera än vad ryktet sagt därom. Jag har för min del aldrig blandat mig i några intriger, och om jag någon gång fått förtroende av andras, torde ers eminens förstå, att då hemligheten inte är min, bör jag också bevara den åt dem, som anförtrott mig densamma.
Mazarin skakade på huvudet.
— Ah, sade han, det finns på min ära ganska lyckliga ministrar, som få veta allt, vad de vilja veta.
— Monseigneur, återtog Guitaut, det kommer sig därav att dessa ej väga alla människor på samma våg utan veta att vända sig till krigare, när det är fråga om krig, och till ränkmakare i fråga om ränker. Vänd er till någon intrigant ifrån den tid, varom ni talar, av en sådan får ni kanske veta allt, vad ni önskar … mot betalning förstås.
— Per Baccho! utbrast Mazarin, i det han gjorde en viss grimas, från vilken han aldrig kunde avhålla sig, då det blev frågan om att ge ut pengar. Man får väl betala då … om det skulle vara nödvändigt.
— Jag vet en, som har reda på allt möjligt, om han blott vill säga vad han vet.
— Det blir min sak att förmå honom därtill. Och denne man är …
— Greve de Rochefort.
— Greve de Rochefort!
— Olyckligtvis har han försvunnit för fyra eller fem år sedan, och jag vet inte, vad det blivit av honom.
— Men det vet jag.
— Och ändå beklagade sig ers eminens nyss över att ingenting veta!
— Ni tror alltså, att Rochefort …
— Han var kardinal Richelieus blinda verktyg, monseigneur. Men jag säger er på förhand, att det kommer att kosta er mycket. Kardinalen var frikostig mot sina kreatur.
— Ja, Guitaut, sade Mazarin, han var en stor man, men det felet hade han. Tack ska ni ha, min käre Guitaut. Jag kommer att begagna mig av ert råd, och det redan i kväll.
Då de båda samtalande i detta ögonblick kommit in på palatsets borggård, hälsade kardinalen Guitaut med handen och närmade sig en officer, som gick fram och tillbaka.
Det var d'Artagnan, som väntade på kardinalen såsom denne befallt.
— Kom, herr d'Artagnan! sade Mazarin med sin lenaste stämma, jag har en order att ge er.
D'Artagnan bugade sig, följde kardinalen uppför lönntrappan och befann sig strax därefter åter i den kammare, varifrån de för en stund sedan gått ut.
Kardinalen satte sig vid sitt skrivbord och tog ett ark papper, varpå han skrev några rader.
D'Artagnan stod orörlig och väntade utan minsta otålighet eller nyfikenhet.
Kardinalen vek ihop brevet och tryckte sitt sigill därpå.
— Herr d'Artagnan, sade han, ni skall bege er med den här depeschen till Bastiljen och föra hit den person, varom den handlar. Ni tar en vagn och några man till betäckning och bevakar fången noga.
D'Artagnan mottog brevet, förde handen till sin hatt, svängde om på klacken, gick ut och hördes därefter kommendera med sin korta och entoniga röst:
— Fyra mans eskort, en vagn och min häst!
Fem minuter därefter hörde man vagnshjulen rulla och hästhovarna slå mot gårdens stenläggning.
- ↑ Slunga = fronde