Myladys son/Del I/Kapitel 18
| ← Hertig de Beaufort |
|
Grimaud inträder i tjänstgöring → |
XVIII.
HERTIG DE BEAUFORTS FÖRSTRÖELSER I FÅNGTORNET PÅ VINCENNES.
DEN FÅNGE, SOM INGAV KARDINALEN SÅ mycken oro, och vars fyrtio rymningssätt störde hela hovets lugn, anade icke, vilken fruktan man för hans skull hyste i Palais-Royal.
Han fann sig så noga bevakad, att han redan insett fruktlösheten av alla rymningsförsök. Hela hans hämnd bestod blott i att utgjuta sig i förbannelser och smädeord mot Mazarin. Han försökte till och med att skriva visor om honom, men avstod snart därifrån. Herr de Beaufort var icke blott oförmögen att skriva vers, han uttryckte sig ofta på prosa med största svårighet.
Hertig de Beaufort var sonson till Henrik IV och Gabrielle d'Estrées, lika god, lika tapper, lika stolt och i synnerhet lika mycket gascognare som farfadern, men mycket mindre vitter. Sedan han efter Ludvig XIII:s död någon tid varit gunstling, förtrogen, med ett ord den förste vid hovet, måste han en dag avstå platsen åt Mazarin och blev nu endast den andre i ordningen. Som han var nog fåfäng att förarga sig däröver och nog oförsiktig att säga det, lät drottningen arrestera och föra honom till Vincennes genom samme Guitaut, som vi redan påträffat i början av denna berättelse. Det faller av sig självt, att när man säger drottningen, menar man Mazarin. Sålunda befriade man sig icke blott från hans person och hans anspråk, utan man räknade honom icke längre bland prinsarnas antal, så populär han än var, och han hade nu i fem år haft en föga kunglig bostad i tornet på Vincennes.
Sedan Beaufort misslyckats i poesien, försökte han sig i målarkonsten. Med kol ritade han på väggarna upp kardinalens drag, och då hans tämligen medelmåttiga förmåga i denna konst ej satte honom i stånd att ge porträttet någon större likhet, skrev han för att ej lämna något tvivel övrigt följande ord under karikatyren: »Ritratto dell' illustrissimo facchino Mazarini.»
Då guvernör de Chavigny underrättades härom gjorde han ett besök hos hertigen och bad honom välja ett annat tidsfördriv eller åtminstone rita porträtt utan underskrifter. Dagen därefter var hela rummet fullt med både porträtt och underskrifter. Herr de Beaufort, liksom andra fångar, liknade mycket små barn, vilka envisas att helst vilja göra det, som man förbjuder dem.
Herr de Chavigny underrättades om denna tillökning av porträtt. Denna gång sade guvernören ingenting, men en dag, då hertigen spelade boll, lät han tvätta bort alla ritningarna och bestryka hela rummet med vattenfärg.
Herr de Beaufort tackade Chavigny för att han haft godheten att sålunda förse honom med nytt ritpapper, och indelade nu sina väggar i vissa rutor, bestämmande var och en av dessa åt något drag ur Mazarins levnad.
Den första rutan skulle föreställa illustrisssmo facchino[1] Mazarini, då han fick ett kok stryk av kardinal Bentivoglio, vars betjänt han varit.
Andra rutan illustrissimo facchino Mazarini spelande Ignacio de Loyolas roll i tragedien med samma namn.
Tredje rutan illustrissimo facchino Mazarini stjälande premiärministerportföljen av herr de Chavigny, som redan trodde sig ha den i händerna.
Den fjärde slutligen illustrissimo facchino Mazarini, då han vägrade Ludvig XIV:s kammartjänare Laporte rena lakan, under förklaring att en konung av Frankrike ej behövde ömsa sänglinne oftare än var tredje månad.
Det var alltsammans kompositioner i stor stil, vilka för visso överstego fångens förmåga; han nöjde sig därför med att teckna utkasten och förse dem med underskrifter.
Men dessa utkast och underskrifter voro nog att väcka herr de Chavignys förtrytelse; han lät tillsäga hertig de Beaufort, att om han icke avstod från att utföra de tillämnade målningarna, skulle han beröva honom alla medel därtill. Herr de Beaufort svarade, att då man urståndsatt honom att skapa sig ett rykte med vapen i hand, ville han göra sig ryktbar som målare, och då han icke kunde bli en Bayard eller en Trivulcio, ville han bli en Michel-Angelo eller en Raphael.
En dag, då Beaufort promenerade på fängelsegårdens gräsplan, borttog man icke blott hans ved utan även kolen och askan på eldstaden, så att, när han kom tillbaka till sitt rum, hade han icke det minsta föremål, som kunde begagnas till penna.
Herr de Beaufort svor, gormade och klagade, att man ville låta honom dö av köld och fukt såsom Puylaurens, marskalk Ornano och storpriorn av Vendome, varpå herr de Chavigny svarade, att om han blott ville giva sitt hedersord på att ej befatta sig med historiemålningar, skulle man genast återgiva nonom ved och allt, som behövdes för att tända den.
Beaufort ville ej lova något, och hela den övriga delen av vintern förblev hans rum oeldat. Än mera, då han vid något tillfälle lämnade sitt rum, suddade man ut både tavlor och inskrifter, så att rummet åter blev rent och utan spår av ritningar.
Herr de Beaufort köpte då av en bland sina vaktare en hund, som kallades Pistache, ty det var ej fångarna förbjudet att ha en hund. Chavigny gav sin tillåtelse härtill, och Beaufort stängde emellanåt in sig i flera timmar med sin hund. Väl gissade man, att fången under dessa timmar sysselsatte sig med Pistaches uppfostran, men man visste icke, vad den åsyftade.
En vacker dag, då Pistache var tillräckligt dresserad, inbjöd de Beaufort Chavigny och officerarna på Vincennes till en stor föreställning, som skulle uppföras på hans rum. De inbjudna infunno sig. Rummet var upplyst med så många vaxljus, som hertigen kunnat skaffa sig. Konstövningarna började.
Med en gipsbit, som fången tagit lös från muren, hade han mitt över golvet dragit ett vitt streck, som föreställde en lina. Vid första tecknet av husbonden ställde hunden sig på detta streck, reste sig på bakbenen, höll med framtassarna ett litet spö, och började nu följa strecket med alla de vridningar och rörelser, en lindansare plägar göra, och sedan han ett par tre gånger gått hela strecket fram och tillbaka, återlämnade han spöet åt herr de Beaufort och gjorde samma rörelser utan balanserstång.
Det förståndiga djuret överhöljdes med applåder.
Föreställningen hade tre avdelningar, då den första var slut, skred man till den andra. Hunden skulle nu säga vad klockan var. Herr de Chavigny höll sitt ur framför Pistache. Det visade på halv sju.
Pistache lyfte upp och satte ned foten sex gånger, men sjunde gången höll han upp tassen. Intet svar kunde vara mer tydligt och bestämt. Sedan gällde det att uppgiva, vilken av hela sällskapet som var den skickligaste fångvaktaren i alla Frankrikes fängelser.
Hunden gick tre gånger omkring bland personerna i sällskapet och lade sig slutligen på det mest vördnadsfulla sätt vid herr de Chavignys fötter.
Denne låtsades finna skämtet förträffligt och skrattade hjärtligt däråt. Men när han slutat skratta, bet han sig i läppen och rynkade pannan.
Slutligen framställde herr de Beaufort till Pistache en fråga, som var svår nog att besvara, nämligen vem som var den störste roffaren i hela den kända världen.
Denna gång gjorde Pistache en rond kring kammaren, men stannade icke hos någon; han gick i stället fram till dörren, skrapade med tassen och tjöt.
— Ser ni, mina herrar, sade prinsen, då det intressanta djuret inte här finner den jag frågat efter, så vill det söka honom på annat håll. Men var lugna, ni skola inte därför gå miste om svaret. Pistache, min vän, kom hit!
Hunden lydde genast.
— Den störste roffaren i hela världen, återtog hertigen, är det konungens sekreterare, Camus, som kom till Paris med tjugu livres och nu äger sex millioner?
Hunden skakade på huvudet till tecken av ett nekande svar.
— Är det, fortfor prinsen, överintendenten d'Emery, som då han gifte bort sin son, herr Thoré, gav honom trehundratusen livres årlig ränta och ett slott?
Hunden skakade åter på huvudet.
— Inte han heller? Låt se, vem kan det då vara? Skulle det händelsevis vara illustrissimo facchino Mazarini?
Pistache gjorde de mest jakande tecken, i det han flera gånger lyfte upp och nedsänkte huvudet.
— Ni se nu, mina herrar, sade hertig de Beaufort till de närvarande, som denna gång ej ens vågade skratta i mjugg, att illustrissimo facchino Mazarini är den störste roffaren i världen … så påstår åtminstone Pistache.
Nu återstod ännu ett konststycke.
— Mina herrar, fortfor de Beaufort, i det han begagnade sig av den nu rådande djupa tystnaden för att framlägga programmet för aftonens tredje avdelning. Ni påminner er kanske, att hertig de Guise lärde alla hundar i Paris att hoppa över käpp för mademoiselle de Pons, vilken han förklarat för den skönaste bland de sköna. Nåväl, mina herrar, detta var ingenting märkvärdigt, ty dessa djur lydde helt mekaniskt och förstodo icke att göra någon åtskillnad på dem, för vilka de borde och dem, för vilka de icke borde hoppa. Pistache skall övertyga er om, att han, liksom herr guvernören, står högt
över sina medbröder. Herr de Chavigny, vill ni vara så god och låna mig er käpp.
Chavigny lämnade sin käpp åt de Beaufort, som höll den i horisontell riktning en fot från golvet.
— Pistache, sade han, var nu så god och hoppa för fru de Montbazon.
Alla började skratta; man visste, att hertig de Beaufort på den tiden, då han blev arresterad, var fru de Montbazons förklarade älskare.
Pistache gjorde ej den minsta invändning utan hoppade lätt över käppen.
— Men, anmärkte herr de Chavigny, jag tycker, att Pistache gör alldeles detsamma som hans kamrater, då de hoppade för fröken de Pons.
— Vänta bara, sade prinsen. Pistache, hoppa nu för drottningen! Och han höjde käppen sex tum.
Hunden hoppade vördnadsfullt över käppen.
— Pistache, fortfor hertigen, i det han höjde käppen ytterligare sex tum, hoppa nu för konungen!
Hunden tog sats och hoppade lätt över käppen, oaktat den betydliga höjden.
— Och nu, Pistache, min vän, återtog hertigen, i det han sänkte käppen nästan ända ned till golvet, hoppa nu för illustrissimo facchino Mazarini.
Hunden vände bakdelen åt käppen.
— Nå, vad är det? sade Beaufort, i det han beskrev en halvcirkel från hundens svans till hans huvud och åter visade honom käppen; hoppa då, Pistache!
Men nu som förra gången svängde Pistache om och vände svansen åt käppen. Herr de Beaufort gjorde om samma rörelse som förut och upprepade samma tillsägelse, men denna gång räckte Pistaches tålamod icke längre, han rusade ursinnig på käppen och bet itu den.
Herr de Beaufort tog de båda bitarna ur hundens gap och lämnade dem helt allvarsamt åt herr de Chavigny, i det han ursäktade sig och sade honom, att föreställningen nu var slut för denna gång, men lovade, att om han efter tre månader ville bevista en ny uppvisning, skulle Pistache då ha lärt sig andra konster.
Tre dagar därefter hade man förgiftat Pistache.
Man sökte upptäcka den brottslige, men denne förblev okänd, som man lätt kan förstå. Hertig de Beaufort lät åt hunden uppresa en gravvård med följande inskrift:
»Här vilar Pistache, en av de klokaste hundar, som
någonsin funnits.»
Det fanns ingenting att invända mot denna gravskrift, och
herr de Chavigny kunde icke förhindra den.
Hertigen yttrade helt oförställt, att man på hans hund anställt försök med det gift, man ämnade begagna mot honom själv, och då han en dag ätit middag, lade han sig på sängen, beklagande sig över att han hade magplågor, och att Mazarin låtit förgifta honom.
Detta nya upptåg kom till kardinalens öron och gjorde honom helt förskräckt. Han förbjöd nu, att fången skulle förtära något, innan man smakat på vinet och maten, som han fick. Det var då la Ramée blev anställd hos honom som provsmakare.
Herr de Chavigny förlät emellertid icke hertigen för de spydigheter, den oskyldige Pistache fått umgälla. Ett par veckor därefter fann hertig de Beaufort två rader trädtelningar, smala som lillfingret, planterade vid vägen, som förde till bollhuset; Han frågade, vad detta skulle betyda och fick till svar, att det skedde för att skaffa honom skugga längre fram. Denna artighet försatte Beaufort i raseri.
Hertigen ansåg nu tiden vara inne, att tillgripa ett av sina fyrtio rymningssätt. Han försökte först det enklaste, som var att muta la Ramée, men denne, som köpt sin syssla för femtonhundra écuer, satte följaktligen stort värde därpå. I stället för att främja fångens avsikter, gick han ofördröjligen och underrättade Chavigny därom, och denne satte genast åtta man i prinsens rum, fördubblade skiltvakterna och tredubblade posterna. Från denna stund gick prinsen endast så som teaterkungar pläga gå, med fyra man framför sig och fyra efter sig, utan att räkna dem, som utgjorde eftertruppen.
Till en början skrattade herr de Beaufort åt denna stränghet, som för honom tycktes vara en förströelse, men denna förströelse blev i längden ganska besvärlig. På trots höll han ut i ännu sex månader, men då han efter denna tid ännu alltid såg åtta man sätta sig, då han satte sig, stiga upp, då han steg upp stanna, då han stannade, började han rynka ögonbrynen och räkna dagarna.
Denna nya förföljelse stegrade än mer hans hat till Mazarin. Han svor från morgon till kväll och talade endast om ragu på mazarinska öron: Det var så att man kunde rysa därvid. Kardinalen, som fick veta allt, som tilldrog sig på Vincennes, tryckte ofrivilligt hatten allt djupare ner över huvudet.
En dag samlade hertig de Beaufort omkring sig sina vaktkarlar, och i trots av sin till ordspråk vordna svårighet att uttrycka sig, höll han till dem följande tal, vilket han dock, sanningen att säga, på förhand förberett sig på.
— Mina herrar, sade han, kunna ni fördraga, att en sonson till vår gode konung Henrik IV överhopas med skymf och näsa? (Nesa menade han.) Ventre-saint-gris, som min farfar sade, vet ni inte, att jag nära nog har regerat i Paris? Då smekte drottningen mig och kallade mig den hederligaste man i riket. Släpp ut mig, mina herrar, så beger jag mig direkt till Louvre och vrider halsen av Mazarin. Ni blir mina livdrabanter, jag befordrar er alla till officerare och ger er goda löner. Ventre-saint-gris! Framåt marsch!
Men Henrik IV:s sonsons vältalighet, så patetisk den än var, förmådde icke röra dessa stenhjärtan, ingen enda rörde sig ur stället. När hertigen såg detta, förklarade han, att de voro ena lumpna kräk allesammans och gjorde dem därigenom till sina fiender.
Ehuru la Ramée satte ett visst värde på att bli innesluten med en fånge av sådan betydenhet, kunde nöjet att få sitta till bords och äta tillsammans med Henrik IV:s sonson likväl ej ersätta det nöje, han skulle ha erfarit av att emellanåt få besöka sin familj. Man kan vara en förträfflig fångvaktare och ändå en god far och god make. La Ramée tillbad sin hustru och sina barn, vilka han numera endast fick se från krönet av muren, då de, för att skänka honom denna faderliga och äktenskapliga glädje, gingo och promenerade på andra sidan löpgraven. La Ramée kände, att hans glada lynne, vilket han tillskrev sin goda hälsa, ej länge skulle hålla stånd mot en sådan levnadsordning.
Denna övertygelse befästes hos honom, då förhållandet mellan hertigen och herr de Chavigny småningom blev allt sämre och sämre, och de slutligen helt och hållet upphörde att träffa varandra. La Ramée kände då ansvaret ännu hårdare och mera tryckande, och för att få en lättnad häri antog han med största glädje ett förslag av sin vän, marskalk de Grammonts intendent, vilken erbjöd honom ett pålitligt biträde. Han talade vid herr de Chavigny, och denne förklarade, att han ej hade något däremot, om han blott blev belåten med ifrågavarande biträde.
Vi anse det överflödigt, att lämna våra läsare ett fysiskt eller moraliskt porträtt av Grimaud. Om de, såsom vi hoppas, ej alldeles glömt bort första avdelningen av detta arbete, ha de också i minnet bibehållit denna aktningsvärda person, som ej förändrats på annat vis än att har blivit tjugu år äldre, en omständighet, som endast gjort honom ännu mer förbehållsam och tystlåten än förut, ehuruväl efter den förändring, Athos genomgått, denne givit honom oinskränkt tillstånd att tala.
- ↑ Den ryktbare skälmen.