Myladys son/Del I/Kapitel 19
XIX.
GRIMAUD INTRÄDER I TJÄNSTGÖRING.
GRIMAUD INSTÄLLDE SIG ALLTSÅ I fångtornet på Vincennes. Herr de Chavigny berömde sig av ail ha en ofelbar blick och förmåga att bedöma människor; han mönstrade uppmärksamt den sökande och fann i Grimauds nära varandra liggande ögonbryn, hans tunna läppar, hans krokiga näsa och utstående kindknotor ganska goda kännetecken. Han talade endast ett dussin ord till Grimaud, och denne besvarade dem blott med fyra.
— Ni tycks mig vara en präktig gosse, just sådan jag tänkt mig, sade herr de Chavigny. Inställ er nu hos herr la Ramée och säg honom, att jag i alla avseenden är nöjd med er.
Grimaud svängde om på klacken och avlägsnade sig för att sedan undergå en vida strängare granskning av la Ramée. Grimaud ägde emellertid just de egenskaper, vilka kunna förleda en fångvaktare, som önskar sig ett biträde, och efter en mängd frågor, av vilka var och en blott erhöll ett fjärdedels svar, förtjustes la Ramée av denna ordkarghet, gnuggade sina händer och införde Grimauds namn i rullan.
— Instruktion? frågade Grimaud.
— Lyder så: Aldrig lämna fången ensam, taga ifrån honom alla vassa eller skärande verktyg, hindra honom att ge tecken åt någon utanför eller att tala för länge med vaktkarlarna.
— Är detta allt? frågade Grimaud.
— Ja, för ögonblicket, svarade la Ramée. Andra omständigheter, ifall sådana inträffa, kunna föranleda nya order.
— Gott! återtog Grimaud.
Därpå inträdde han till hertig de Beaufort.
Denne höll just på att kamma sitt skägg, vilket han låtit växa, liksom håret, för att därigenom väcka ovilja mot Mazarin, i det han visade sig så vanvårdad och eländig som möjligt. Men som han några dagar förut från höjden av silt torn trott sig inne i en vagn igenkänna den vackra fru de Montbazon, vars minne ännu var honom kärt, ville han ej för henne vara, vad han var för Mazarin. I förhoppning att få återse henne, anhöll han därför att få en blykam, vilken man också givit honom.
Hertig de Beaufort begärde en blykam, emedan han, som många ljuslätta personer, hade rödaktigt hår, han färgade det nu, i och med detsamma som han kammade det.
När Grimaud kommit in i rummet, föll hans blick på kammen, som prinsen lagt ifrån sig på bordet; han tog den, i det han gjorde en djup bugning.
Hertigen betraktade den besynnerliga figuren med förundran.
Figuren stoppade kammen i sin ficka:
— Vad nu då? utropade hertigen. Vad är du för en gynnare?
Grimaud svarade icke, han bugade sig blott för andra gången.
— Är du stum? ropade hertigen.
Grimaud gjorde ett nekande tecken.
— Vad är du då? Svara, jag befaller det!
— Vaktare, svarade Grimaud.
— Vaktare! utbrast hertigen. Ah, det fattades bara den där galgfågeln i min samling. Hallå, la Ramée! Hör hit någon!
La Ramée skyndade in. Olyckligtvis för prinsen ämnade han nu, då han förlitade sig på Grimaud, begiva sig hem till Paris; han var redan på utväg och kom in helt missnöjd.
— Vad är det, min prins? frågade han.
— Vem är den där lurken, som tar min kam och stoppar den i sin ficka?
— Det är en av edra vaktkarlar, monseigneur, en mycket förtjänstfull man, vilken ni säkert kommer att skatta lika högt som herr de Chavigny och jag göra.
— Men varför tar han ifrån mig kammen?
— Ja, säg, befallde la Ramée, varför tar ni monseigneurs kam?
Grimaud tog upp kammen ur sin ficka, lade fingret på dess största tand och sade:
— Uddvass!
— Det är sant, medgav la Ramée.
— Vad menar det nötet? sporde hertigen.
— Att alla uddvassa instrument äro monseigneur förbjudna.
— Vad? utbrast hertigen, är ni tokig, la Ramée? Det är ju ni själv, som givit mig den där kammen!
— Ja, men jag gjorde mycket orätt däri, monseigneur, ty då jag gav er den, överträdde jag min instruktion.
Hertigen kastade en ursinnig blick på Grimaud, som nu lämnat kammen åt la Ramée.
— Jag förutser, att den där lymmeln kommer att göra mig stor förtret, mumlade prinsen.
I fängelser finnes ingen medelväg. I alla företeelser, människor eller livlösa ting, ser man antingen vänner eller fiender, man älskar eller hatar, stundom med skäl, men ofta av instinkt. Och av det enkla skälet att Grimaud behagat Chavigny och la Ramée måste han också, enär de förtjänster han ägde i guvernörens och fångvaktarens ögon, i fångens däremot borde utgöra fel, misshaga herr de Beaufort.
Prinsen hade emellertid nu ett nytt upptåg i sinnet, varav han väntade sig mycket nöje. Han begärde kräftor till morgondagens frukost och ämnade under dagens lopp förfärdiga en liten galge för att i den upphänga den största kräftan. Den röda färg den fått genom kokningen skulle ej lämna minsta tvivel övrigt om hänsyftningen, och han skulle således få nöjet att hänga kardinalen in effigie, i förväntan på att han hängdes i verkligheten … och likväl skulle man icke kunna förebrå honom att han hängt något annat än en kräfta.
Dagen användes sålunda med förberedelser till avrättningen. Man blir i ett fängelse ofta mycket barnslig, och hertig de Beauforts karaktär var sådan, att han måste bli det mer än andra.
Han gick som vanligt ut och promenerade på gården, bröt av två eller tre grenar, som voro ämnade att spela en roll i hans lilla upptåg, och efter mycket sökande fann han äntligen en bit av en sönderslagen fönsterruta, vilket fynd tycktes göra honom obeskrivligt förtjust. Då han kom tillbaka upp på sitt rum, drog han trådarna ur sin näsduk.
Ingen av dessa omständigheter undgick Grimauds spejande blick.
Följande dags morgon var galgen färdig, och för att kunna uppresa den mitt i rummet spetsade de Beaufort en av ändarna med sin glasbit.
La Ramée åsåg hans förehavande med nyfikenheten hos en far, som väntar sig att få se en ny leksak för sina barn, och de fyra vaktkarlarna betraktade honom med den min av sysslolöshet, vilken då liksom nu för tiden utgör ett grunddrag i soldatens fysionomi.
Sedan hertigen slagit en sjömansknut på ena ändan av sin tråd och en rännsnara på den andra och från fatet med kräftorna utvalt en av de präktigaste, vände han sig om för att taga sin glasbit, men denna var försvunnen.
— Vem har tagit min glasbit? frågade prinsen, i det han rynkade ögonbrynen.
Grimaud tecknade, att det var han.
— Vad? Är det du, som varit framme igen? Varför har du tagit den?
— Ja, sade la Ramée, varför har ni tagit glasbiten från hans höghet?
Grimaud, som höll glasbiten i sin hand, lade fingret på kanten och sade:
— Vass!
— Det är sant, monseigneur, sade la Ramée. Besitta, vilken ovärderlig man vi fått i honom!
— Herr Grimaud, sade prinsen, för ert eget bästa ber jag er, kom mig aldrig så nära, att jag kan nå er med handen!
Grimaud bugade sig och drog sig tillbaka ända bort till väggen.
— Tyst, tyst, monseigneur, sade la Ramée, ge mig er lilla galge, så skall jag spetsa av den med min kniv.
— Ni? svarade hertigen leende.
— Ja, var det inte det ni önskade?
— Jo visst. För tusan, det blir så mycket roligare. Se här, min käre la Ramée.
La Ramée, som icke anade prinsens avsikt, spetsade nu galgens fot på det prydligaste sätt i världen.
— Tack, sade hertigen, borra nu ett litet hål i golvet, medan jag hämtar delinkventen.
La Ramée lade sig med ena knäet på golvet och gjorde ett litet hål däri. Under tiden hängde prinsen sin kräfta i tråden. Därpå uppreste han galgen mitt på golvet och brast i skratt.
La Ramée skrattade också av hjärtans grund, likväl utan att veta, vad de egentligen skrattade åt, och vaktkarlarna instämde i korus.
Grimaud var den ende, som ej skrattade. Han närmade sig la Ramée och sade, i det han pekade på den i tråden dinglande kräftan:
— Kardinal!
— Hängd av hans höghet hertigen av Beaufort, återtog prinsen, i det han skrattade ännu hjärtligare, och av Jacques Chrysostome la Ramée, kunglig fånguppsyningsman.
La Ramée uppgav ett rop av förskräckelse och rusade fram till galgen, som han ryckte upp från golvet och bröt sönder, varefter han kastade bitarna ut genom fönstret. Han ämnade i sitt ursinne göra likadant med kräftan, då Grimaud tog den ur hans händer.
— Duger att äta, sade han, i det han stoppade den i sin ficka.
Denna gång var hertigen så road av detta uppträde, att han nästan förlät Grimaud den roll, han spelat däri. Men då han under dagens lopp eftertänkte, vilken avsikt hans väktare haft, och då denna avsikt syntes honom elak, kände han sitt hat till honom ökas ytterligare.
Till la Ramées förtvivlan blev icke desto mindre historien om kräftan utspridd, ej blott inom fängelset utan även utom dess murar. Herr de Chavigny, som i djupet av sitt hjärta avskydde kardinalen, omtalade anekdoten i förtroende för två eller tre goda vänner, vilka genast befordrade den vidare.
Detta förskaffade hertigen några glada dagar. Han hade emellertid ibland sina vaktare lagt märke till en man av ganska hyggligt utseende och ställde sig nu väl med denne, så mycket mer som Grimaud misshagade honom alltmera. En morgon, då han tagit denne man avsides och lyckades att en stund få språka ensam med honom, inträdde Grimaud, såg vad som försiggick, närmade sig vördnadsfullt vakten och prinsen, och tog den förre i armen.
— Vad vill ni? frågade hertigen i sträv ton.
Grimaud förde vaktkarlen några steg bort och pekade på dörren.
— Gå! sade han.
Vaktkarlen lydde befallningen.
— Sannerligen, utropade prinsen, nu går det för långt. Jag skall minsann tukta er, jag!
Grimaud bugade sig och drog sig tillbaka.
— Jag skall slå benen av dig! skrek prinsen förbittrad.
— Vänta bara, din fördömda spion, fortfor hertigen, jag ska strypa dig med mina egna händer.
Grimaud bugade sig åter och drog sig alltjämt tillbaka.
— Och det, återtog prinsen, som ansåg bäst att genast göra slut på saken, skall ske nu på ögonblicket.
Han sträckte ut sina hotfullt sammankrökta händer mot Grimaud, som höll på att skjuta vaktkarlen ut ur rummet och låsa igen dörren efter honom.
I detsamma kände han sina axlar fattas av prinsens händer som av två järntänger, men i stället för att ropa eller försvara sig, förde han pekfingret till sina läppar och sade halvhögt, i det han gav sitt ansikte det behagligaste leende, han kunde antaga, endast detta ord:
— Tyst!
En åtbörd, ett småleende och ett ord … allt detta var något så sällsynt hos Grimaud, att hans höghet hejdade sig i största förvåning.
Grimaud begagnade sig av detta ögonblick för att ur sin västficka taga fram en förtjusande liten biljett med aristokratiskt sigill, vars långa förvarande i Grimauds kläder likväl ej helt berövat den dess ursprungliga vällukt. Han räckte den åt hertigen utan att säga ett ord.
Hertigen släppte Grimaud, alltmer förvånad, fattade biljetten och utropade, då han igenkände handstilen:
— Från fru de Montbazon!
Grimaud gjorde ett jakande tecken med huvudet.
Hertigen slet hastigt av omslaget, förde handen till sina ögon, ty så överraskad var han, och läste följande:
»Min bäste hertig!
Ni kan helt och hållet lita på den hederlige man, som överlämnar detta brev till Eder, ty han är kammartjänare hos en adelsman, som är på vår sida, och som ansvarar för honom som en genom tjugu års trohet beprövad man. Han har samtyckt att taga tjänst hos er fångvaktare och låta inspärra sig med er på Vincennes för att förbereda och underlätta eder flykt, som vi nu planera.
Befrielsens stund nalkas; hav mod och tålamod och kom ihåg, att alla edra vänner, oaktat tiden och frånvaron, bibehållit samma känslor, de alltid hyst för eder.
Marie de Montbazon.
P. S. Jag skriver ut mitt namn, ty det vore väl förmätet av mig att tro, att Ni efter fem års frånvaro skulle av initialerna kunna gissa Er därtill.»
Hertigen stod ett ögonblick överväldigad av sina känslor.
Vad han i fem års tid förgäves önskat sig, nämligen en tjänare,
en hjälp, en vän, kom nu som nedramlande från himlen i ett
ögonblick då han minst väntat det. Han betraktade Grimaud
med förundran och läste ännu en gång igenom brevet från
början till slut.
— Ah, älskade Marie! mumlade han därpå, det var då verkligen dig jag såg inne i vagnen. Hon tänker på mig ännu efter fem års skilsmässa. Anfäkta, det är en trohet, sådan som man eljest blott finner i Astrea! Och du, min vän, tillade han högt till Grimaud, du vill alltså hjälpa oss?
Grimaud gjorde ett jakande tecken.
— Du har kommit hit fördenskull?
Grimaud upprepade samma tecken.
— Och jag, som ville strypa dig! utropade hertigen.
Grimaud smålog blott.
— Men vänta litet, sade hertigen och började söka i sin ficka. Vänta bara, man skall inte säga, att en sådan tillgivenhet för en sonson av Henrik IV lämnats utan belöning.
Hertigens åtbörd antydde den bästa avsikt i världen. Men ett av de försiktighetsmått man vidtog på Vincennes var att fråntaga fångarna deras pengar. Då Grimaud såg hertigens missräkning, tog han upp ur sin ficka en börs, full med guldmynt och räckte honom den.
— Se här vad monseigneur söker, sade han.
Hertigen öppnade börsen och ville tömma den i Grimauds händer, men denne skakade på huvudet.
— Tack, monseigneur, sade han, i det han tog ett steg tillbaka, men jag har redan fått min betalning.
Hertigens förvåning ökades alltmer. Han räckte Grimaud sin hand, och denne närmade sig och kysste den vördnadsfullt. Athos fina umgängeston hade ej varit utan inflytande på Grimaud.
— Nå, frågade hertigen, vad ska vi nu göra?
— Klockan är nu elva på förmiddagen, svarade Grimaud. Klockan två begär monseigneur att få spela ett parti boll med la Ramée och slår ett par tre bollar över vallarna.
— Gott … och sedan?
— Sedan går monseigneur fram till muren och ropar till en man, som arbetar i löpgraven, att han kastar tillbaka bollarna.
— Aha, jag förstår, svarade hertigen.
Grimauds ansikte uttryckte en livlig tillfredsställelse; hans vana att tiga gjorde det svårt för honom att samtala. Han tog ett steg mot dörren.
— Nå, sade hertigen, vill du verkligen inte ta emot något av mig?
— Jag önskade, att monseigneur ville ge mig ett löfte.
— Vilket då? Säg ut bara!
— Jo, att då vi rymma, jag alltid och överallt får gå först, ty om monseigneur skulle bli ertappad, löper ni inte annan risk än att åter insättas i fängelse, då däremot jag äventyrar att bli hängd.
— Det är alldeles rätt, svarade hertigen, och jag lovar på min heder att göra som du önskar.
— Då, sade Grimaud, har jag blott en sak att be monseigneur om, nämligen att ni fortfar att avsky mig som förut.
— Jag skall försöka.
Nu knackade man på dörren.
Hertigen stoppade biljetten och börsen i fickan och kastade sig på sin säng. Man visste, att detta var hans enda tillflykt, då han plågades av ledsnad. Grimaud gick att öppna. Det vär la Ramée, som nyss återkommit från kardinalen, hos vilken den scen tilldragit sig, som vi redan berättat.
La Ramée kastade en spejande blick omkring sig, och när han märkte samma tecken till ovilja mellan fången och hans väktare som förut, smålog han av tillfredsställelse.
— Bra, min vän, sade han till Grimaud, bra! Vi talade nyss om er hos vederbörande, och jag tror, att ni snart får underrättelser, som skola bli ganska angenäma för er.
Grimaud bugade sig med en min, som han sökte göra så behaglig som möjligt, och avlägsnade sig, såsom han plägade göra, då hans förman infann sig.
— Nå, monseigneur, sade la Ramée med sitt bullrande skratt, ni fortfar att hysa agg till den stackars gossen?
— Ah, är det ni, la Ramée? sade hertigen. Sannerligen var det inte hög tid att ni kom! Jag kastade mig på min säng och vände mig mot väggen för att inte ge vika för frestelsen att hålla mitt löfte och strypa den där lymmeln Grimaud.
— Jag tror ändå inte, svarade la Ramée med en illmarig hänsyftning på sitt biträdes tystlåtenhet, att han sagt något, som kunnat misshaga ers höghet.
— Nej, för tusan, han liknar en av österlandets stumme. Men jag bedyrar, att det var på tiden, att ni kom, la Ramée … jag längtade verkligen efter ert sällskap.
— Monseigneur är alltför god, som säger så, sade la Ramée, sora kände sig smickrad av denna artighet.
— Ja, minsann, jag känner mig i dag så misslynt och drumlig, att ni nog kommer att skratta åt mig.
— Vi ska alltså spela ett parti boll? sade la Ramée.
— Ja, om ni har lust.
— Jag står till er tjänst, monseigneur.
— Ni är en präktig karl, min käre la Ramée, återtog hertigen, och jag skulle vilja bo på Vincennes i hela mitt liv bara för nöjet av ert sällskap.
— Monseigneur, svarade la Ramée, jag tror, att om det beror på kardinalen så får ni nog er önskan uppfylld.
— Hur så? Har ni träffat honom nyligen?
— Han lät i morse hämta mig till sig.
— Verkligen? För att tala om mig?
— Vem skulle han eljest tala om? Monseigneur gör honom verkligen mycket huvudbry.
Hertigen smålog bittert.
— Vet ni vad, la Ramée? Ni skulle en dag, då han begär att få tala med er, byta kläder med mig. Jag skulle infinna mig i ert ställe … jag skulle strypa honom, och på min heder, om det villkoret uppställdes, skulle jag frivilligt återvända till fängelset!
— Monseigneur, om ni talar så där, så ropar jag in Grimaud.
— Nå, men vad sa han er, den skälmen?
— Vad han sa? Han sa, att jag skulle bevaka er mycket noga.
— Bevaka mig? Varför det då? frågade hertigen med en viss oro.
— Därför att en astrolog spått, att ni skulle rymma.
— Jaså, har en astrolog spått det? sade hertigen, som ofrivilligt spratt till.
— Bevars ja, de veta inte vad de ska hitta på allt, de där dumma trollkarlarna!
— Och vad svarade ni hans höga eminens?
— Jag svarade, att ni för att kunna rymma måste förvandla er antingen till en bofink eller en kungsfågel.
— Ni har rätt, dess värre. Kom nu och spela ett parti boll med mig, la Ramée.
— Jag ber ers höghet ursäkta, men jag måste ha en halvtimme på mig först.
— Varför det?
— Jo, se saken är den, att den där pastejbagaren, som bodde mitt emot slottet och som kallades fader Marteau, för åtta dagar sedan sålt sin rörelse åt en pastejbagare från Paris, som av läkaren föreskrivits lantluft.
— Nå, vad har det med saken att göra?
— Vänta litet, monseigneur. Nu är det så, att den där fördömde pastejbagaren i sitt bodfönster har en sådan mängd läckerheter, att det vattnas i munnen bara man ser dem.
— Läckergom!
— Åh kors, man är väl inte precis läckergom, därför att man tycker om att äta gott, monseigneur. Nåväl, när nu den förbaskade bagaren såg mig stanna utanför hans fönster, kom han ut till mig och smilade och sa: ’Bäste herr la Ramée, ni måste skaffa mig fångarna i tornet till kunder. Jag köpte den här boden av min företrädare, emedan han försäkrade mig, att han levererade till slottet, och ändå har herr de Chavigny ännu inte köpt så mycket som en liten tårta av mig.’
— ’Det är kanske därför’, svarade jag honom, ’att herr de Chavigny är rädd att era pastejer inte äro goda.’
— ’Inte goda!’ sade han harmset. ’Nåväl, herr la Ramée, döm själv därom, och det nu genast! Jag inbjuder er att smaka på mina bakverk.’
— ’Jag har inte tid’, svarade jag. ’Jag måste nödvändigt upp till slottet nu.’
— ’Nåja, uträtta era angelägenheter då’, sade han, ’och kom tillbaka om en halvtimme. Har ni ätit frukost?’
— ’Nej minsann, det har jag inte hunnit med ännu.’
— ’Gott, se här en pastej, som väntar er tillika med en butelj gammal bourgogne.’
— Ni förstår därför, att som jag är mycket hungrig, vill jag gärna med ers höghets tillåtelse …
— Nå, så gå då, fråssare, sade hertigen, men kom ihåg, att ni inte får vara borta längre än en halvtimme.
— Får jag lova fader Marteaus efterträdare att ni blir hans kund, monseigneur?
— Ja, bara han inte har champinjoner i sina pastejer. Ni vet, tillade prinsen, att champinjonerna i Vincennesskogen äro farliga för min släkt.
La Ramée gick utan att låtsas förstå hänsyftningen, och fem minuter därefter inträdde vakthavande officern, under förevändning att hålla prinsen sällskap, men i själva verket för att fullgöra kardinalens order, vilka som vi veta, ålade honom att ej lämna fången ur sikte.
Men under de fem minuter fången varit ensam, hade han hunnit läsa om fru de Montbazons biljett, vilken övertygade honom om att hans vänner icke glömt honom, och att de arbetade på hans befrielse. På vad sätt? Det visste han ännu icke, men han föresatte sig att söka förmå den tyslåtna Grimaud att tala, ty han litade så mycket mer på denne, som han nu kunde förklara hela hans uppförande och insåg att han hittat på alla sina små elakheter mot hertigen endast för att hos sina förmän undanrödja alla misstankar att han kunde vara i hemligt samförstånd med fången.
Denna list ingav hertigen en hög tanke om Grimauds intelligens, och han beslöt att helt och hållet anförtro sig åt honom.